Din blogg avslöjar mer än vad du tror...

Hittade en blogganalysator hos Annika. Var ju tvungen att testa... att döma av min blogg är jag en Omtänksam Idealist.

Idealister (NF)
“Människan i främsta rummet!”

Idealister är framförallt intresserade av människor och relationer - men på ett abstrakt plan. De återfinns ofta som exempelvis präster, psykologer eller politiska förkämpar för bättre världar. Mahatma Gandhi är den kanske mest kända Idealisten. Moral och andlighet är exempel på abstrakta människo-orienterade begrepp som Idealister dras till - och ägnar en oerhört stor energi åt. De är ofta entusiastiska och fantasirika - och mår som allra bäst när de får möjlighet att hjälpa andra människor utvecklas.

Vill du få en Idealists uppmärksamhet - pröva “vilken inspirerande person - titta vad hon gör!”. Idealister använder ofta ord som “rättvisa”, “dröm”, “själ” eller “harmoni”.

Den omtänksamme (ENFJ)
Den omtänksamme tenderar att idealisera människor och verksamheter de beundrar och anstränger sig hårt för att leva upp till dessa ideal. Detta kan innebära att de undertrycker sina egna behov och inte ger sig själva den omtanke och vila de unnar andra. De är mycket intresserade av vad andra tycker och vad de uppfattar som ett legitimt sätt att bete sig mot andra människor.

De föredrar ofta det talade ordet framför det skrivna och är ofta mycket uttrycksfulla. Den talangen får dem ofta att trivas i yrkesroller som innebär att tala inför publik - särskilt om det de talar om innehåller teoretiska och abstrakta element. De är dock väldigt angelägna om vad andra människor känner inför det de talar om och vill ofta försäkra sig om att andra människor mår bra innan de “tar plats” och berättar om sitt ämne. Nya idéer och böcker brukar inspirera Den omtänksamme - särskilt om de kan delas med människor som också uppskattar dem!


Verkar som att tränarjobbet passar mig rätt bra då rå. :-)

Vad är du?

¤/()(!"#?=)"#" Snabel-A-revolution!

De är snabba med att uppdatera processorer och RAM-minnen och grafikkort och annat som gör att ens gamla klassiska dataspel inte längre går att spelas på nyare PCs och laptops.

Men är det inte hög tid att de uppdaterar tangentbordet också?

Varje gång jag loggar in med min emailadress eller skickar mail någonstans - och båda dessa görs sisådär fyrtio gånger om dagen - så måste jag brovinka med Alt Gr och 2:an för att få dit ett @. Är det inte hög tid att lägga den så att man åtminstone bara behöver trycka Shift och respektive knapp?!

I dagens IT-samhälle är det väl ändå långt fler som använder @ än, säg ¤, som av någon anledning ligger på Shift-stället på 4:an. När använder man någonsin ¤ förresten?

Jag startar härmed en Snabel-A-revolution. Det är dags att ta fram @ ur skuggan och göra den lättillgänglig för alla!

Hur jag fick chefen att börja gråta

När jag passerade chefen M's skrivbord i torsdags så började hon fnittra. Hon bad sedan om ursäkt och tackade mig för ett "ordentligt skratt" istället. Jag förstod ingenting. Hon berättade att hon gått igenom min pärm (eftersom jag bytt avdelning har personalpärmen följt med mig och nu tänkte hon komma ikapp med pappersarbetet) och att hon stötte på det här. Hon viftade med ett papper. Det var pappret jag skrev på för två år sedan när en bildtexttävling fick oanade följder och ett av mina bidrag ledde till enskilt samtal och disciplinära följder. För att jag skrev 'dick'... (En bild på George W Bush med väldigt stora händer fick mig att lämna bidraget "did they say men with big hands HAVE big dicks or ARE big dicks")

M kunde inte ens visa pappret utan att börja skratta. Hon berättade att hon hört historien men inte visste vem det gällde och att hon aldrig kunnat tänka sig att det var jag. Chefen G undrade vad som hände. Jag var tvungen att återvända till mina trainees, men på väg därifrån hörde jag G brista ut i ett kvävt gapskratt.

Resten av dagen kunde varken M eller G titta på mig utan att börja skratta.
"Jag fattar inte att du skrev på det där." Skrattade G när vi satt mitt emot varandra och hon därför var tvungen att försöka kväva allt bubblande skratt. "Eller att de tvingade dig att göra det."
Men vad skulle jag göra, jag var ny, behövde jobbet och tyckte mest hela situationen var bisarr.

G's skratt fick mig att skratta, hon frågade om lite bakgrundsinfo, jag berättade historien och helt plötsligt slutade hon liksom skratta mitt i ett skratt, så där så att hon satt med munnen öppen. Sedan vreds ansiktet ihop.
"Gråter du?" skrattade jag, för chefernas reaktion gav mig svårt att hålla min.
"Nä." Grät chefen.
Men det var tydligt att hon skrattade så hårt att hon grät - och det fick andra chefer att undra om allt stod rätt till. M kom över och när hon såg G och de oförstående cheferna runtomkring så började hon skratta ännu mer. Fast tystnadsplikten gjorde ju att M och G inte kunde förklara vad som var så roligt, vilket i princip fick oss att skratta ännu mer.

Något säger mig att de här cheferna inte är lika humorbefriande som dem för två år sedan...

Bland-bergsvandring i Glencoe

Om man inte kan ta sin tillflykt till bergen runtomkring så finns det begränsat med saker att göra nere i själva dalen av Glencoe. Jag beslutade därför att ta den 'sena' bussen, 10-bussen, istället för den vid sjutiden på morgonen. Sju timmar tills bussen gick tillbaka till Glasgow kändes ändå som väldigt många timmar att stappla runt på, såvida man inte hittar soliga, varma ställen att sitta stilla på långa stunder.

Den snälla chauffören gick med på att släppa av mig vid Gamla Vägen till Glencoe istället för i själva byn. Precis efter Glencoe-passet, innan vägen tar en tvär högersväng, så finns en liten sjö på vänster sida. Tvärs över vägen sticker en liten singelväg upp och bort över heden. Där klev jag av, för det gav ca 5km promenad till byn. Dessutom ligger den i vandrarkretsar berömda puben Clachaig Inn ett stenkast in.

Det tog mig ändå viss tid att ta mig till puben (de har B&B och camping också), för så fort jag gått några steg och vände mig om så slogs jag av de storslagna bergen bakom mig. Det går långsamt att gå baklänges... Väl på plats så tog jag en kopp te, slogs av dyra matpriser och försökte hålla mig för skratt. Mannen bredvid mig pratade nämligen precis som Shrek! Jag trodde inte ens att den skotska dialekten fanns på riktigt! Hans sällskap och ett par från Australien pratade flygpriser och snart satt vi allihopa och delade med oss av reseanekdoter. Jag fick liksom påminna mig själv om att gå.

Om ni har vägarna förbi stället, kolla då in skylten i receptionen som meddelar att "Hawkers och Campbells" inte är välkomna. Ha, ha! Nu vet jag inte om de skulle vägra en Mr & Mrs Campbell husrum om de ringde, men skylten syftar på då regeringstrupper ledda av en Campbell bröt mot 'höglandskoden' och efter att ha utnyttjat gästfriheten en tid vände sig mot sina värdar MacDonalds och slaktade ca 30-40 av dem i Glencoe för ett par hundra år sedan. "Massakern i Glencoe" är en välkänd historia.

För dem som gillar Harry Potter så finns några utmaningar i närheten av Clachaig Inn. Gnugga geniknölarna och ni kommer känna igen vissa scener... Tvärs över vägen ligger kullen där den långa bron i "Harry Potter och fången av Azkaban" utgår från och ett stenkast ifrån puben finns den lilla sjön där Hagrids hut ligger. Den lilla sjön nås bäst genom att gå förbi den (staket och höga buskar skymmer sikten) och sedan gå in där det är skyltat till ett stugområde. Om igen fick jag tvinga mig att gå vidare.

Ca två timmar senare hade jag gått de 4km till byn (ser ni mönstret... en dag kommer jag nå normal hastighet igen). Längs vägen ligger både ett vandrarhem och en camping, men väldigt få stenar att vila på... Det är nästan irriterande, man ser en solig plats vid ett träd, bara tre steg från vägkanten, men det är en grässlänt dit och därmed både för brant, ojämnt och halt för att jag ska kunna gå dit. Irriterande var ordet.

Vid byn är det skyltat till "Lochan Walks", ca 500m från huvudvägen. Jag kan varmt rekommendera denna oas. En informationsskylt berättade att en rik skotte flyttade till Canada nångång på 1800-talet, han gifte sig med en kanadensiska och tog med henne tillbaka till Skottland. Han anlade en liten sjö med promenadvägar runt, som liksom fångade in bergen, för att få sin fru att känna sig mer hemma. Hon var uppväxt i Hudson Bay. Nu hjälpte tydligen inte det för hon trivdes aldrig i sitt nya land, men området finns kvar.

Det är väldigt smart uttänkt; en skylt informerar om lederna och vilka det passar för. Sjöpromenaden är ca 1,5km lång, har utmärkt och platt underlag och passar även rullstolar och barnvagnar. Skogspromenaden är lika lång men går lite upp och ner, har lite mindre stigar och kräver lite bättre skor. Bergspromenaden är lite längre, går högre upp och ner på sämre stigar och det är bra att ha kängor.

Jag valde sjöpromenaden. Det roliga är att nästan för varje sväng runt sjön så dyker en ny utsikt upp. Den är verkligen anlagd för att ta in de omkringliggande bergen och skapa vykortsvackra vyer. I bortre delen satte jag mig på en bänk och blev sedan sittandes där i nästan en timme. Lugnt, skönt i solen och en bedövande utsikt.

Jag tog sedan en avstickare runt skogspromenaden. I ärlighetens namn hade jag svårigheter med underlaget och terrängen, men hittade en magnifik picknickplats med utsikt över Loch Leven.

Sedan var knät slut igen, så jag tänkte att jag skulle gå till hotellet, få lite varm mat i mig och sedan slöa där tills bussen gick hem. För dem som vill så finns det i byn ett monument över "Massakern i Glencoe", men det är bara en pelare så jag struntade i det. Byn är pytteliten, i princip bara en gata, och erbjuder en Spar-butik, en kyrka och något som såg ut som en karavan, men som tydligen fungerade som något slags hemma-bygge-restaurang. Jag fick tid att utforska den för det visade sig att hotellet klappat igen! Karavanrestaurangen var helt ok, men jag kunde inte låta bli att undra vad sjutton folk pysslar med på kvällarna. De kanske knallar över till Clachaig Inn förstås, men det är ju 4km bort!

Det började regna strax innan bussen gick hem. Vädret växlar ju uppe i högländerna och det kan vara olika väder i olika dalar, det var ändå lite kul att se att så fort vi svängde runt den där tvära böjen jag skrev om i början så började det snöa! Och att döma av hur det såg ut på marken så hade det gjort det ett tag. Snacka om att jag valde rätt dal...

Jag kan varken klaga på väder eller omgivning, men jag måste erkänna att jag inte kände mig riktigt nöjd när jag åkte hem. Det var något litet irritationsmoment som låg och gnagde, förutom det att jag inte ens kan gå normalt. Eller att jag inte kommer upp på höjden och får de där storslagna vyerna man bara kan få uppifrån ett berg. Faktum är att jag irriterades över att jag varken i Balmaha eller ens i Glencoe var riktigt... avskilt. Vad jag älskar med att vandra i bergen är att det bara är naturen och jag, kanske några andra vandrare, men att det är alldeles... t-y-s-t. Så där så att om man står still och håller andan så hör man. Absolut. Ingenting. Och i det lugnet, med vyerna runt omkring, så kopplar man av. Totalt.

Jag saknar det.

Med kartan i sängen låg jag faktiskt senare på kvällen och kollade upp turer för nästa gång. Jag tror att jag kan nå lugn på ett par landsvägar både vid Arrochar och längs Glen Croe. Bara man kommer bort från trafikljuden och de folktätaste stråken så bör det vara lugnt. Eh... precis så.

Nästa helg... om vädret tillåter...

Bland-bergsvandring i Balmaha

Långfredag och startskottet går för årets nya tema; bland-bergsvandring. Första utflykten efter knähoppet krävde platt mark och fina leder så jag beslöt att ta mig till Loch Lomond och närmare bestämt Balmaha. Inte för att jag skulle kunna gå upp ens på Conic Hill, men jag tänkte ta en promenad längs stranden och liksom ta in vyerna. De snöklädda bergen runtomkring...

Men först skulle jag ta mig dit. Det visade sig att det inte alls räckte med en "All Day-ticket", så som när jag besökte The Whangie. Den chauffören hade sålt mig fel biljett. Min veckobiljett med First Bus tog mig bara till Milngavie så sedan var jag tvungen att skarva med £2.65 för att komma till Drymen. Min veckobiljett är nämnligen med First Bus Glasgow och Drymen ligger i Stirlingshire... Från Drymen kunde jag antingen ta en buss från ett annat bolag (McColls) till Balmaha eller gå de 6km. Jag tänkte att jag hade hela dagen på mig så jag knallade.

Dumt beslut. 6km skulle ha tagit lite över en timme om jag varit hel, nu tog stapplandet nästan 2,5 timmar... Och mot slutet ville inte knät vara med längre. Dessutom upptäckte jag att om jag slutade tänka på vad jag gjorde så började jag "gå normalt" och då sträckte jag benet på ett sätt som det inte är berett på än, och det gör ont!

I Balmaha blåste det, men solen sken. Inga båtar låg i småbåtshamnen så jag struntade i den och knallade mot den lilla udden som sticker ut. En megabrant (15%) och kurvig väg tar bilar vidare men gående har två alternativ; antingen följa West Highland Way uppför en liten kulle med fin utsikt (nja, trots trappor var det inget för mig) eller runt udden på en smal stig.

Folk kollade lite lustigt på mig när jag med hjälp av staven tog försiktiga myrsteg längs den ojämna stigen. Knät har helt enkelt inte balans nog för annat än asfalt, insåg jag. Efter ett tag kom jag dessutom till ett urfånigt hinder. Stenbumlingar skapade en trappa med Lite För Stora Steg, såna man får ta ett i taget. Fast efter att ha trampat på stället som en osäker pippi ett tag så insåg jag att jag inte kommer ner för de stegen med mitt knä. Seriöst! Så med gnisslande tänder över löjliga hinder så gick jag tillbaka.

Och satte mig i lä vid en klippvägg, hällde upp lite varm choklad och åt en ostsmörgås. Sedan satt jag kvar där ett bra tag och bara njöt av utsikten, solen och tillvaron. Och småretade mig på allt folk som sprang fram och tillbaka och inte lät mig sitta i fred. Och så längtade jag till Glencoe, dit jag skulle dagen efter, för d-ä-r skulle jag få lugn och ro!

Sedan tänkte jag att det nog inte kunde skada att ta trapporna uppför kullen i alla fall... Det tog sin tid, men upp kom jag. Och efter att ha tagit in samma vyer som nere på marken fast lite högre upp så tog jag mig ner också. Sakta men säkert, ett trappsteg i taget. Fast det var läskigt, så det gör jag inte om förrän jag känner mig stabilare. Sedan gick jag tillbaka till byn och den båtfria småbåtshamnen, där jag slog mig ner på en bänk, kollade in några svanar och njöt av att vara ordentligt klädd.

Det ligger ett visst nöje i att vara ordentligt klädd, att ha kläder som gör jobbet de är gjorda för. När blåsten satte i och förde med sig virvelsnö så satt jag stillsamt kvar på min parkbänk, drog lugnt upp luvan och hällde upp ännu en kopp choklad. Jag satt sedan med min vind/regntäta jacka (med alla lager av tröjor och fleece under), mössa, vind/regntäta vantar och vindtäta friluftsbyxor och så följde jag roat kalabaliken när folk skyndade kors och tvärs för att ta skydd under träd och hustak. Själv var jag både torr och varm. Jag älskar mina kläder!

Bra kläder till trots så var det ändå skönt att komma in i värmen hos Oak Tree Bar för en kopp te innan bussen gick tillbaka. Jag tänkte minsann inte gå igen... Bussen kostade £1.45 till Drymen och £2.30 till Balloch. Balloch ligger inom First Bus Glasgows gränser och går mycket oftare än Drymenbussen. Så det blev en ny rutt på tillbakavägen.

Jag var tillbaka vid åttatiden. Nöjd, glad men helt slut. Vilket är lustigt med tanke på att jag inte gjorde nåt! Men det är fortfarande tidigt på återhämtningssäsongen. När man är van att kunna göra vissa saker så känns det faktiskt märkligt att liksom inte ens kunna göra det självklara. Som att gå på en stig. Eller i en nedförsbacke. Men med fortsatt träning så ska jag nog snart vara tillbaka igen...

Efter att ha sett till att saker var förberedda för Glencoe dagen efter så stupade jag i säng. Balmaha kändes som en bra uppvärmning inför morgondagen.

Glad Påsk!

Under rådande omständigheter är det ju tydligt att årets påsk inte kommer bli en lika stor Höjdare som ifjol. Det blir varken en långfredag på Ben Lui eller en påskdag i Beinn a Ghlo-massivet.

Imorgon, skärtorsdag, får jag förhoppningsvis veta hur framtiden ser ut med knäet, om det blir operation eller inte, om det går att göra något eller inte. Hur stor risk jag kan räkna med i framtiden... Började med sjukgymnastik igår (yay, två månader efter att knät hoppade ur led...) och sjukgymnasten har redan förklarat att det inte går att träna till att förebygga framtida problem, det går bara att träna upp rörelseförmågan i efterhand. Så då hoppas vi väl på en helande operation, antar jag...?

Hur som helst. Om jag inte får se ett berg på nära håll snart så kreverar jag. Så på långfredag blir det en busstur till Balmaha vid Loch Lomonds strand. Ok, jag kommer inte kunna gå upp på Conic Hill, men jag kan åtminstone halta längs strandkanten, ta in vyerna av bergen runtomkring och njuta av stillheten. Aaaah, naturligt lugn.... jag känner redan hur jag slappnar av. Dessutom påminner småbåtshamnen och sjöns kluckande om Djurgården i Stockholm, fråga mig inte varför, så bara därför längtar jag dit.

På lördag tar jag en längre busstur, till Glencoe. Mitt bland Stora Berg - tjoho!!! Jag kommer hålla mig i dalen dock, närmare bestämt vid vägar och grusvägar och platta promenadleder kring byn. Det finns nog med hjärtklappande vackra vyer att ta in från marknivå, och vid byn är det aldrig långt till en pub när benen tröttnar. Hm, eller så tar man någon kilometers promenad till vandrarmetropolen Clachaig Inn och spanar samtidigt in var Hagrids Hut i Harry Potter-filmerna låg. (Den låg typ granne med puben...) Jag har redan spanat in ett antal alternativ. Jag ska nog kunna roa mig en dag!

Så ja, nu längtar jag till påsk igen! Nu när jag har något att se fram emot, annat än fyra lediga dagar som går till spillo... för nu gör de inte det längre! Imorgon köper jag biljett till Citylink.

Bergen, snart kommer jag!

Sen...

...när jag återfått orken... då... då bloggar jag.

Men just nu behöver jag all tid jag har kvar till att sova, vila och försöka koppla ifrån hjärnan. Jag har en ordentlig Utmaning till trainee på jobbet och vad som tar på krafterna mest egentligen är inte att den lata, arroganta slyngeln vägrar fatta ens det enklaste, utan att hjärnan fortsätter arbeta efter jobbet och under natten. Jag har drömt om träning varenda natt senaste veckan...

Men som sagt, när vi kickat slyngeln åt helsefyr (för han kan väl aldrig bli klar att faktiskt ta samtal?!) så kommer bloggarna jag just nu inte orkar skriva.

Såvida ingen på jobbet tar min dagliga vädjan på allvar och skjuter mig. Mitt gränslösa tålamod har faktiskt slutligen tänjts till bristningsgränsen.

3 years and counting

Igår kväll för tre år sedan checkade jag in en överfull väska på Skavsta och visade min enkelbiljett. Idag för tre år sedan vaknade jag upp i Glasgow, och... här är jag. Fortfarande.

Wow.

Staffan Westerberg har ingen chans mot Scottish Falsetto Sock Puppet Theatre

Lillstrumpa och Syster Yster i all ära, men The Scottish Falsetto Sock Puppet Theatre tar pratande strumpor till en helt ny nivå och bjuder på garanterad skrattfest - för vuxna!

Eller åtminstone för den generation som kan hantera en dator, är hemmastadda i YouTube's värld och har levt så länge att de förstår de ständiga referenserna. De som följt min blogg har kunnat se olika klipp i översta högra hörnet under de senaste månaderna och bildat sin egen uppfattning (dubbelklicka på den lilla rutan så spelas filmen upp i större format).

Deras sånger, sketcher, förkortade Shakespearepjäser, travestier och resedagböcker har roat mig i snart ett halvår. Och de är otroligt roliga! Så roliga att jag, när jag har laddat ner deras små YouTube-filmer på ipoden och kollat på dem på bussen, har behövt bita mig i pekfingret för att inte skratta (för) högt. Deras Romeo & Juliet, 12 days of Xmas och Christmas Carol är suveräna! Jag kan även rekommendera Postkoderna, Burn's night, Vad Skottland har gjort för världen och... tja, det mesta egentligen.

De uppträdde på The Fringe i Edinburgh i somras och har synts både i pubar och på BBC. Igår uppträdde de i Glasgow under den årliga Komedifestivalen. Biljetterna kostade gratis så M och jag gick förväntansfulla dit. Vi skrattade högt flera gånger, så där hjärtligt och ohjälpligt som man gör när något är genuint kul.

Det mesta i showen var gamla godingar, och kanske kunde man önska lite mer nytt material, men killen (bakom de två strumporna...) är ju ändå en relativt ny glad amatör så... det är bäst att fortsätta hålla koll på YouTube.

Smakprov: 3min från BBC Comedy Shuffle

Färgglatt lugn

Ni vet när man kommer hem efter en lång dag på jobbet, huvudet är fullt och tomt på samma gång och man vill bara... vila. Koppla av. Koppla ifrån.

Det kan vara då man kryper upp i fötöljen med en bra bok. Eller som jag, sätta sig och skriva lite på någon av sina egna. Problemet är bara att det inte alltid leder till avkoppling; karaktärerna ställer till det, handlingen trasslar in sig, man får inte till DEN beskrivningen, man involveras i relationerna... och innan man vet ordet av det är man mer uppe i varv än någonsin och hjärnan arbetar övertid.

Vad man egentligen behöver är något som kräver ens koncentration fast samtidigt inte, om ni förstår vad jag menar. Vad man behöver är en måla-efter-nummer-tavla.

Förra sommaren sprang jag på ett motiv som tilltalade mig, jag tror att det är första gången faktiskt. Det var snarare ett hörn som fångade min uppmärksamhet; ett skotskt berg och dallandskap med en slottsruin. Det hade kunnat vara Loch Awe och Kilchurn castle...

Jag minns när jag var liten och min syster fick en dylik tavla i present. Jag tror att hon målade litegrann innan hon tröttnade. Själv tyckte att jag att det såg alldeles för plåttrigt och svårt ut för min smak. Och någonstans trodde jag väl detta fortfarande, men motivet var så fint...

För några veckor sedan slog jag mig ner med min tavla och tänkte att om jag bara kunde göra färdigt det där hörnet så vore jag nöjd. Hörnet är klart - och jag är fast! Det är så otroligt rofyllt! Man sitter där med sina färger och sin pensel och fyller i sina små fält. Först alla 33:or, sedan 55:or, sedan 17/55, 14/49... Och sedan tänker man inte i färger längre utan i siffror. Blandningarna verkar konstiga ibland men man får väl lita på att den där brunbeiga sörjan verkligen ser grå ut på avstånd. Och även om man ibland kanske bara tycker att man fyller i olika gröna fält så ser man snart resultatet, de gröna fälten - hur taffligt man än tycker att det verkar - formar faktiskt en böljande kulle!

Ryktet säger att färgen aldrig räcker till hela tavlan, så jag tänker göra så mycket jag kan och sedan får vi se hur jag klipper till det... En sak är dock säker, så fort den här tavlan är färdig så ska jag ska se mig om efter ett nytt motiv!

Kidnappningsoffer i St Andrews

Jag har inte varit där på fem år och M har länge sagt att hon vill dit, varför jag tyckte det var en formidabel idé att kidnappa henne till St Andrews på hennes födelsedag. På morgonen fick hon en liten lista på saker att packa (kamera, vatten, varma kläder...), en tid att vara färdig och två kuvert att ta med för vidare instruktioner. Påpassligt nog gick första(!) bussen till St Andrews 11.15 så vi behövde inte gå upp bustidigt. På busstationen klurade hon till slut ut dikten i andra kuvertet, det som skickade iväg henne att handla godis medan jag fixade biljetter. Dessa kunde bara köpas på resedagen, och biljettcirkusen är en historia i sig.

Jag kunde inte köpa biljett på Citylinks hemsida, för varje gång jag valde Glasgow-St Andrews så kom ett felmeddelande som hänvisade till ett telefonnummer. Jag ringde telefonnumret på lunchen och fick veta att Citylink inte ens kör den sträckan! Förvisso går det att byta i Stirling, men killen menade att det inte gick några förbindelser utan hänvisade istället till Stagecoach Express. Jag fick numret dit. På det numret ombads jag ringa ett andra nummer för tidtabell och ett tredje för pris - jag behövde båda! Så jag ringde tidtabellen, fick de bra tiderna (dit 11.15, fyra timmar där och buss hem kl 6) men kvinnan kunde inte ge något pris, för det ombads jag ringa det första numret, det där de hänvisar till de två andra... Så jag ringde det tredje numret, det som skulle ge pris. Det numret hade lunchstängt. *djup inandning* Så jag lade ner för dagen och beslöt att fixa allt på busstationen följande dag. I vidrigt regn och blåst tog jag mig dit, bara för att få veta att biljetten måste köpas samma dag som man ska resa. Så det var det det.

Men jag fixade biljett, Mia fixade godis och snart hade hon ipodmusik i lurarna, huvan uppdragen och blicken fäst vid fötterna. Ni trodde väl inte att jag tänkt låta henne se vilken buss vi gick på! Tyvärr syns resrutten på sidan av bussen och tyvärr körde en buss upp och parkerade jämte vår (så att kartan reflekterades i rutan), så Mia fick inte titta upp förrän vi var på väg.

Då fick hon ta fram tredje kuvertet och på sant På Spåret-vis gissa sig till vart vi skulle. Det var fyra ledtrådar och hon kunde vinna allt mellan "All inclusive" till "a drink". Hon vann en trerätters middag.

Vad skulle du ha vunnit?
All inclusive - "We're on an olde course east, to a place which may have been a mistake" (den berömda golfbanan kallas Olde Course och St Andrews kom troligen till av misstag när ett helgon hamnade på fel plats)
3-rätters - "This place is full of holes, if you're lucky you go down each one only once" (Om igen, golfbanan, det är trots allt St Andrews främsta tillgång...)
2-rätters - "The caste and the cathedral are no more, nor is there anylonger a sweet prince sleeping in the university halls of residence" (Slottet och katedralen är i ruiner och Prince William pluggade här förut)
a drink - "I guess you can say that we're going to the very cross of Scotland" (Korset på Skottlands flagga kallas 'St Andrews kors')

Google Map på mobilen (en suverän uppfinning!) höll oss ajour med var på landsbygden vi var och efter 2,5 timmar kom vi fram. Det var en underbar dag med mestadels sol, och det blåste inte alls så mycket som man kunnat vänta vid havet. Vi strosade därför runt och såg allt. Ja, allt. St Andrews är pyttelitet!

Vi började med golfbanan från vilken en milslång sandstrand löper åt ena hållet och en gångväg längs branta klippor åt det andra. Vi följde sedan gångvägen, kollade in utsikten och havet, kolla in stället där misstänkta häxor förr kastades i för att prövas (någon gång på 1800-talet sveptes en drös med ben i land på stranden!) och gjorde en avstickare från klippromenaden för att ta oss en titt på St Salvators College. Förutom att de trånga gränderna är rätt mysiga så finns en intressant plats på collegets framsida, vid klocktornet. Bland kullerstenarna har stenar lagts för att forma initialerna PH. Det är platsen där en ung protestant (P Hamilton) brändes på bål för sin tro under reformationen på första hälften av 1500-talet. Han fick krutdunkar under armarna för att snabba på avrättningen, men de exploderade inte utan brände honom bara, så han fick en både lång och smärtsam död, fast tydligen skrek han inte en enda gång utan fortsatte förlåta sina plågoandar tills röken blev för tjock för att han skulle kunna prata. Det sägs att samma sekund som han tog sitt sista andetag så uppenbarades hans ansikte i en av stenarna på klocktornet. Och mycket riktigt, ovanför porten, en bit upp mellan två utkarvade 'hyllor' så syns faktiskt ett ansikte... (klicka på bilden till höger för förstorning, ansiktet är på stenen i raden precis ovanför 'toppen' av hyllorna, mitt i bild)

Efter denna spökhistoria fortsatte vi till slottsruinen, men nöjde oss med att kolla in genom staketet. Ruinen såg inte ut att vara värd £7 i inträde. Utanför slottet var det ännu en protestant som brändes på bål. Den snubben menade att han brann på jorden men ärkebiskopen skulle brinna efteråt... Ärkebiskopen blev dödad kort efteråt av revanschlystna protestanter och slängd i en djup brunn. Reformationen var en tumultartad tid då den etablerade katolicismen blev övertagen av protestantism som Huvudreligion. På många ställen var det envisa katoliker som råkade illa ut, på andra (som i St Andrews) var det oliktänkande protestanter...

En kort bit längre bort längs klipporna kom vi till den stora katedralsruinen. Jag säger stora, för det är den. En gång i tiden var det Skottlands största katedral. Idag står gavlarna, typ, kvar och så murar och basen av både det ena och det andra. Precis utanför kyrkogården så leds dessutom trafiken genom en av kyrkobyggnaderna! Det är lätt att föreställa sig hur hela området en gång såg ut. Fast så värst länge fick det inte se ut förstås för katedralen har bränts ner minst två gånger...

När jag slutligen kunde slita M från katedralsruinen (jag tror minsann någon hittat ett nytt favoritställe...) så gick vi till Littlejohns för födelsedagsmiddag. Vi orkade bara en 2-rätters, men jag kan verkligen rekommendera stället. Menyn är varierad och det var både prisvärt (det mesta under £10) och gott. Littlejohns ligger på Market Place, det är en av stans/byns tre huvudgator... Jag sa ju att det var pyttelitet!