En (inte sa) langfredag pa Ben Lui (1130m) & Beinn a Chleibh (916m)

8 timmar upp och ner i maklig takt. Det kandes inte langt, vare sig i tid eller i kroppen. An en gang, jag tror att det beror pa underlaget och vandringens natur. Den har rutten var t ex mer omvaxlande an Ben Ime i Arrochar.

For att ta sig till munroerna Ben Lui och Beinn a Chleibh (se bild) fran parkeringen (vag A85 i Glen Lochy nara Tundrym) sa maste man A) korsa en flod som kraver att du tar av dig skorna om vattnet star lagt och ar opasserbar om vattnet star hogt, och B) klattrar over ett staket och korsar en jarnvag som du ar forbjuden att betrada.

Vintern har varit exceptionellt mild sa de tva medelalders paren jag fick sallskap med fran parkeringen foljde tacksamt efter nar jag navigerade mig over den breda men andock porlande backen. Som fem busungar holl vi sedan utkik at varandra medan vi korsade Scotrails domaner och foljde stigen in i skogen.

Japp. Skogen. Stigen foljde en back som ringlande genom brandgatan i granskogen. En bit upp vande jag mig om och sag skogen breda ut sig i dalgangen och halvvags uppfor bergen medan bergskammarna lag bara. Jag insag plotsligt att det var sa har Skottland sag ut forr i tiden; fast utan raka kanter, trad som star i givakt med en knapp armlangds mellanrum och viltstangsel som effektivt stanger bade radjur och manniskor ute. Det var en ratt surreal kansla, som om jag for ett ogonblick rest fem hundra ar bakat i tiden.

Det finns tva vagar genom skogen. Nar brandgatan delar sig kan man fortsatta rakt fram pa gaffeln som gar till vanster, en nagot langre vag om man tankt attackera bergen fran bergspasset mellan dem men den basta vagen om man tankt bestiga Ben Lui fran den beromda ”Coire Gaothach”, eller sa kan man ta av at hoger och knalla en lerig men kortare stig rakt pa utgangspunkten for bergspasset. Alla andra fortsatte at vanster, jag svangde hoger.

Precis vid vagskalet maste man korsa en back. Som ni vet sa ar blota stenar inte hala i sig, inte om man har rejala gummisulor pa skorna, utan det ar slemmet/sjograset som ar halt. Ett stort fyrkantigt block lutade ner i backen och jag sag att om jag klev langt ner sa skulle jag na en ”bana” som latt tog mig over till andra sidan. Av nagon outgrundlig anledning (vatskebrist?) fick jag for mig att de morka partierna pa stenen var skuggor och inte det hala slem som det faktiskt var. Sekunden senare gled jag ner i backen. Som tur ar vandrade jag ensam, sa jag slapp skrattsalvor och smattrande kameror… Och som tur ar har jag vattentata laderkangor, vattentata damasker samt ordentliga friluftsbyxor som ar tunna men slitstarka. Foljdaktigen forblev fotterna torra och byxorna blastes torra innan jag ens hunnit upp till forsta bergstoppen.

Alla guidebocker sager att stigen ar blot och lerig. Det ar att ta i i underkant. Storre delen av tiden fann jag mig hukandes famla i utkanten av den lojligt tata skogen (vad odlar de traden for egentligen, de kan omojligt fa syre och solsken ens i andra ledet!) eller klafsandes med vandringsstaven i ena handen och med tungan i mungipan medan jag hoppas, hoppas att jag i nasta steg ater ska finna motstand i leran och inte klafsa rakt ner i en avgrund.

Precis i slutet, nar jag mottes av vad som bara kan beskrivas som en pulkabacke i lera, sa fann jag en spannande stig leda in genom en tat, mork och trolsk skogsremsa mellan lerpulkabacken och den djupa skrevan dar backen gick. Nar jag hukade genom trollskogen kandes det lite som nar man smog runt som barn och lekte att skogen var en oandlig grotta eller som nar man aker aventyrsstigar i slalombacken. Till slut var aventyret over och jag kom fram till viltstangslet som man klattrar over (via ett ”stile”, som jag inte vet vad det heter pa svenska...) for att komma till det oppna berget.

En av mina favoritguider pa natet (ger en ide om vad man kan vanta sig) foreslog att man vid denna punkt skulle folja ”den uppenbara stigen”. Vilken uppenbar javla stig! Den var uppenbar i fem minuter, sedan forsvann den, efter tjugo minuter stotte jag pa nagot som kunde forestalla stig, men fem minuter senare sa var den borta igen. Nu kan man iofs inte ga vilse direkt. Till och med utan karta sa ar det bara en riktning som galler – full fart framat till slutet av ”atervandsgranden”. Det ar dar man borjar knalla brant uppfor till bergspasset.

Halvvags upp sa gick jag ikapp tva man. Japp, ni laste ratt. Jag gick ikapp tva man! Men det var for att den aldre av dem t.o.m. gick langsammare an vad jag gjorde. Trodde knappt det var mojligt. Uppe i passet har man Beinn a Chleibh till hoger och Ben Lui till vanster. Den forstnamnde ar lagre och vagen ser bra mycket kortare ut, sa jag bestamde mig kvickt for att tackla Ben Lui forst sa att jag inte av slohet lockades att hoppa den. De tva mannen kom ikapp mig medan jag stod och funderade och beundrade utsikten – i blast och dis.

Ett par natter tidigare hade jag dromt att jag under just denna vandring motte en man som hette Colin Campbell, bar Berghaus-jacka, var laird of ”whatever” och vi foljdes at, pratade och sedermera gifte oss. De tva mannen var far i 60-arsaldern och son i 30-arsaldern och vi gick ikapp varandra flera ganger under den 1 timme 15 min det tog att ta sig fran passet upp till toppen av Ben Lui. Den yngre var faktiskt ratt sot, men om det nu var min framtida Colin Campbell sa var han alldeles for blyg for att det nagonsin skulle kunna handa nagot. Daremot hade jag manga harliga skratt med blivande svarfar!

Vandringen upp till toppen gar genom ett falt med stenbumlingar och sista biten ar riktigt, riktigt dryg. Jag trodde att trottheten fatt mig att hallucinera for i narheten av toppen kunde jag svara pa att jag sag en man skymta forbi med ett par skidor pa ryggen.

Det var ingen hallucination. En uppenbarligen skvatt galen man knallade fram och tillbaka dar uppe och forberedde en fard utfor den forut omnamnda corrien (har inte hittat nagon svensk oversattning) som i princip aldrig blir helt snofri. Det ar som en gryta dar snon lagrar sig, med flertalet stenbumlingar stickandes upp... Tyvarr fick jag aldrig se honom ge sig ivag, men manniskor jag senare motte bekraftade att galningen akt – och overlevt.

Blasten, de laga molnen och den kyliga luften gjorde rasten kort. Jag klamde in mig i en nagorlunda skyddad spricka och drack lite varmt te (ingen mer choklad, minns ni!) och at en smorgas, men sag till att ge mig ivag igen innan jag hunnit kallna till. Ett moln bestamde sig for att lagga sig pa toppen medan jag var dar sa utsikten var kortlivad.

Fran bergspasset tog det sedan blott 30 minuter att ta sig upp till toppen av Beinn a Chleibh. Det var ett helt annorlunda berg, inte alls lika brant och stenigt utan mer som en boljande kulle – som fortsatte, och fortsatte... Sa jag tog fram kartan och insag att det faktiskt gick att ta sig ner en annan vag. Overallt varnas det for de branta partierna inemot dalgangen jag kom ifran, att de absolut inte ska tacklas vare sig upp eller ner. Men ingen hade tipsat om den grasbevaxta ”baksidan”.

Vid det har laget hade hogerknat borjat gora sig pamint och det var inte alls lagligt, for jag hade hela nedvagen kvar.
”Sluta!” Befallde jag barskt.
”Tanker jag inte alls.” Muttrade knat och varkte lite till.
En viljekamp utbrot och efter nagra meter lockade jag:
”Om du haller dig lugn tills jag kommer ner sa ska du fa ett langt, varmt bad ikvall.”

”Det sager du bara. Nar du kommer hem kommer du vara sa trott att du bara tar en dusch.”
”Inte alls. Jag lovar, jag tar ett langt, varmt, skont bad.”
Knat verkade fundera pa saken ett tag och det var som det fragade vansterknat om rad for helt plotsligt borjade det mola.
”Men sluta nu, ni tva,” sa jag, ”ni slipper ju branta, steniga nedfarter nu och jag lovar att nar vi kommer hem sa tar jag ett varmt, skont bad.”
Knana funderade ett par sekunder innan hogerknat nagot skeptiskt muttrade:
”Med bubblor?”
”Med bubblor.” Lovade jag.
Jag kunde nastan se knana nicka at varandra. Ett varmt bad med badskum var en acceptabel muta. Hogerknat slutade genast varka.

Forst gick jag mot Stob Dubh for att sedan ta av at vanster och de lagre hojderna av Coire Odhar. Dar tog jag mig nerat i riktning mot skogen jag kom ifran. Nagonstans mellan 750 och 650moh satte jag mig i det torra graset och akte rutschkana – mitt absoluta favoritsatt att ta sig nerfor ett berg! Om igen, vuxna aker alldeles for lite rutschkana, endorfinerna sprutade! Nar bergssidan planade ut reste jag pa mig och sneddade langs med berget tillbaka mot ”stilen”. Det bestod av tre hoga steg-pinnar, men det lagsta pa min sida var sonder och borttaget. Nasta steg satt ca 1.20 over marken... Nagon hade klippt ett minimalt hal i stangslet, men stora vandrare som jag kan inte klamma sig igenom dar sa med akrobatik och styrka som forvanade mig sjalv sa lyckades jag svinga mig upp pa steg-pinnarna och klattra over.

Jag valde att knalla samma leraker tillbaka. Efter 6 timmar pa berget, svettig, trott och skitig, sa vill man bara till bilen och bryr sig inte sa noga om kladerna. Sa jag klafsade genom lerpulkabacken och tyckte det gick raskt framat.

Tills det tog stopp.
Och jag bokstavligt talat hade lera upp till knat.
Jag satt fast.

Nasta steg fick det forra att lossna, men aven detta sog ner mig till knat i lera. Jag hade lyckats betrada en veritabel kvicklerapool! Om igen, som tur var slapp jag bade skrattsalvor och smattrande kameror. Fast jag maste erkanna att jag just nu skrattar gott at mig sjalv...

En halvtimme fran parkeringen – utan vidare missoden, inte ens nar jag korsade backen – sa fick jag sallskap av en engelsman. Han var uppe med sin familj pa deras arliga Skottlandsvandring. Frun hade bara knallat uppfor ena berget och satt redan i bilen och drack te och sonen forsvann ur sikte innan vi ens hunnit kommentera vadret, men mannen och jag slog folje och diskuterade berg, violiner(!) och varma bad. Vid det har laget hade knat nagot forradiskt borjat varka igen (sa jag drog genast in det utlovade badet, men utan att tala om det for da skulle det val borja varka nagot forjordat) och engelsmannen hade ont i hoften sa vi haltade tillsammans och beslot att Skottland var oslagbart som vandringsstalle.

Han berattade att han velat introducera sonen for bergsvandring redan som liten och hade tagit med honom till Lake District (i norra England). Men det blev bara ett besok.
”Efter att ha vandrat bland sana har berg (mannen slog ut med armen) sa ar kullarna i Lake District blaha blaha.”

Inte ens Wales kunde mata sig med Skottland, menade han. Jag har funderat lite pa att ge mig ut i Wales, sa jag far val se vad jag anser.

Vi enades dock om att nar man val gett sig uppfor ett munro sa ar standarden satt. Man vill ha mer av detsamma - och man vill ha mer. Man vill ha storslagen vandring och storslagen utsikt. Man vill ha ogonblicken som tar andan ur en och da man bara kan saga... wow. Bergsstrukturen, vandringen, utsikten – nar man val varit uppe pa ett skotskt munro sa duger inte vilken liten sketen kulle som helst langre.

Amen.

Och om bara tva dagar ar det dags igen!