För länge sedan jobbade både jag och en vän på en välkänd hamburgerkedja. Vi gick omkring på jobbet i uniform, förkläde och en namnbricka på bröstet. Missnöjda med hela situationen minns jag att namnbrickan på ett sätt blev själva symbolen för utsiktslöst arbete. Vi sa till varandra att vårt mål i (arbets-)livet var att en dag ha ett jobb där namnbrickan sitter inte på bröstet utan på dörren.
Det där talesättet har hängt med genom åren. Snart byttes namnbrickan på bröstet ut mot namnbricka på datorn. Till en början kändes det som ett steg upp och fram, fast snart började det kännas enformigt att aldrig få flytta den där namnbrickan. Slutligen insåg jag att i de öppna kontorslandskapens tid så går det nog faktiskt inte att få sitt namn på dörren. Om man inte blir VD, typ. Kanske är därför namnbricka på datorn den framgång man kan nå, målet i karriären. Så jag nöjde mig, om än med en grymtning.
Igår såg jag namnskylten och kommenterade den, men jag registrerade tydligen inte milstolpen. Idag tappade jag nämligen hakan när jag kom till jobbet och satte nyckeln i dörren till kontorsrummet. Jag har en namnskylt. På väggen vid dörren. Dörren!
Mitt karriärmål är nått.
Allt från och med nu är bonus.
:-D
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Grattis!!!
För mig var det hur stort som helst när jag fick nycklar till firman. Och efter 7 år är det fortfarande en speciell känsla att släcka och låsa. Att vara betrodd och viktig.
Fast, jag har ingen namnbricka.
Post a Comment