Livets mest spännande resa

... tar dig varken runt jorden eller till månen, den tar dig inom dig själv. Söderhavet är ingenting jämför med det stora blå inom en själv. Himalayas mäktigt dramatiska landskap går inte att mäta sig med topparna, dalarna och de hissnande strapatserna i ens allra innersta. Myllret på Paris gator försvinner i myllret inom dig.

Det är lätt att gå vilse. Det är lätt att missta Sidney för Quebec och tro att man lämnat Indien bakom sig medan man ännu traskar omkring på slätterna utanför Calcutta. Ditt innersta kan vara kalt och kallt som Antarktis, varmt och vildvuxet som Amazonas djungel eller sorgfri som en eftermiddag på Legoland.

Ovissheten är nog vad som får många av oss att låta bli att dra på ryggsäcken och ge oss ut på tur. Istället lägger vi i en ny växel i Volvon och kör vidare genom livet.

Jag susade själv fram i Volvon, med armbågen käckt vilande genom den nedvevade rutan - tills motorn började hacka och frusta något förskräckligt. Förvånat tog jag blicken från vägen och rynkade ögonbrynen åt lampan på instrumentpanelen, den som blinkat i flera år och som jag helt sonika ryckt på axlarna åt och tänkt att den nog slutar blinka en dag. Det gjorde den. När jag körde in i väggen.

Fan, jag visste att jag borde ha kollat upp den där lampan. För typ 15-20 år sedan.

Nyligen ställde jag därför av Volvon och uppsökte en resebyrå. Vårdcentralen ville i och för sig lindra hackandet genom att surra gaffatejp runt motorn, men jag tackade nej till tabletter och tackade ja till att träffa en reseguide.

Guiden och jag har precis påbörjat resan. Det är läskigt. Läskigt och spännande på samma gång - och oerhört utmattande. På välkomstmötet sipprade vi sangria vid poolen medan jag huller om buller, kors och tvärs och utan karta försökte presentera det kaos som utgör min värld. Andra gången tog guiden fram färgpennor och papper. Jag trodde vi var på Legoland. Det visade sig att berg-och-dalbanan tog oss raka vägen till Grand Canyon.

Med beundrande yrkesskicklighet har guiden på kort tid guidat mig till världens största sår, troligen så djupt att det utgör pudelns kärna. Jag som trodde jag kört ifrån det där stället! Jag menar, jag har ju t o m plockat ner vykortet från kylskåpet, som nu är överfullt med moderna, roliga och färgsprakande vykort. Men det visade sig att jag hela tiden burit vykortet från Grand Canyon i fickan.

Det var kanske inte vad jag ville se, det var definitivt inte vad jag ville se. Jag som satt sådan stolthet i att ha trott mig lämna det där! Jäklar också. Men nu är Volvon kraschad och nu har jag en guide, så nu är det dags att ge sig av på livets mest spännande resa. Varje steg leder framåt.