Är det där Biffy Clyro? Det där då?

Jag lyssnar på musik. Det står klart varje gång jag går på konsert, för då inser jag att jag banne mig inte vet hur artisterna ser ut! Så var det även i torsdags när jag och kaffekompisen var på Debaser och kollade på Biffy Clyro. Trodde vi.

Strax efter utsatt tid kom fyra unga killar in på scenen. Jag tyckte väl att de såg lite väl unga ut för att ha släppt fyra album, men, men. Biffy Clyro är ju inte U2 så visst kan väl två album ha gått obemärkt förbi innan "Puzzle" och senare "Only revolutions" kom. Så sa de något om att komma från Manchester (Biffy kommer från Kilmarnock i Skottland) och jag tänkte "men ni lirade väl i typ Göteborg eller nåt innan ni kom hit till Stockholm?" fast å andra sidan hade sångaren micken nere i halsen så jag hörde inte så noga.

Inte Biffy Clyro

De började lira, och det var riktigt skönt gung i låtarna. Gitarrbaserad indierock med tydlig drumbeat. Sköööönt. Fast jag tyckte väl att sångaren lät liiiite mesig jämfört med skivan, dessutom lät han inte riktigt som jag tyckte att han lät. Men, men killen hade micken i halsen och det är ju skillnad på live och skiva. Fast efter en halvtimmes riktigt sjysst musik undrade jag när de tänkt köra NÅT från senaste plattan. Strax efter tackade sångaren Biffy för att ha fått chansen att spela. Och DÅ trillade poletten ner. Liksom ridån.

Jahaaaa, det var förbandet, det där, ja. Och där hade jag stått i fyrtio minuter och trott att jag sett Biffy Clyro!

(Efter hela konserten stod några i bandet vid souvernirbordet. Medan kaffekompisen hämtade ut våra jackor gick jag fram och frågade dem vad de hette, för jag gillade dem helskarpt. De påminde om danska The Kissaway trail, ett annat (för)band jag upptäckte för några år sedan. Det här bandet hette dock Airship och hade bara släppt typ sju låtar. Får hålla ögonen öppna efter dem.)

Biffy Clyro

Nåväl. Lagom tills jag slutat rodna så kom nästa gäng in på scenen. En skallig trummis och två Chewbaccahuvuden med nakna Iggy Pop-kroppar! Så mycket hår och skägg har jag inte sett sedan förra julafton. Kropparna var medelåldersrynkiga med tatueringar. Med bara överkroppar och orangea byxor såg en av dem rent av naken ut. Jag gapade. Fast introt kände jag mycket väl igen - även om det snarare var hårdrock än indierock som fyllde lokalen - och publiken exploderade i galen hoppfrenesi. Alltså måste det vara Biffy Clyro på scenen.

Det tog mig dock en halvtimme att fatta det. Jag menar, jag hade inte alls förväntat mig de utseendena. Jag hade ännu mindre väntat mig det tryck, den tempoväxling, det RÖJ som Biffy Clyro Live bjöd på jämfört med skivversionen. Fast det lät som dem, så det var ju dem.

Lite sång, lite dans, lite naket

Så bra att vi blev vita i synen!

Jag tror att jag blev ännu mer kär i dem. Vilket ös! Jag förstod snart varför de valde att spela nakna... jag menar, med bar överkropp. Dessutom fick jag en chans att höra mer av deras äldre låtar och flera stycken blev jag kär i på stört. Framförallt "Machines" Den gick rakt in i hjärtat. Nu ska det givetvis sägas att Biffy har en stor blandning av lugna låtar och röjlåtar. Machines, 9/15ths och God & Satan är lugna låtar t ex - och några av mina favoriter.

En av deras lugna låtar började de påpassligt spela medan vakterna forslade bort en avsvimmad människa ur massorna. Mitt under en låt började folk framför mig vifta med armarna och en kvinna trängde sig fram till mixerbåset och ropade på vakt. Det hade så klart inte varit så smart att i det läget lira en hoppa-runt-som-galning-låt...

Chewbacca + Iggy Pop = Simon Neil

Gulligast under kvällen var nog förresten när några killar köpte t-shirts före spelningen och frågade vad texten på dem betydde. Den skotske säljaren förklarade att "Mon the Biff" var ett skotskt uttryck som ofta skanderades på spelningarna och att det betydde "Come on the Biff". Vad han inte förklarade var hur det skanderas.... Följaktligen lät det rätt komiskt när grabbarna framför scenen flera gånger skanderade "Mon - the - Biff!" precis som om de stod på Råsunda och hojtade "Svää - ri - je!", när det egentligen ska utropas som ett kort "Monthebiff!" - i otakt. Fast jag antar att det är det som kallas lokala variationer.

Varierad sömn fick jag så klart eftersom jag inte kom i säng förran halv två på natten. Visst var jag mosig i huvudet och hade det duktigt svårt att få saker rätt dagen efter - men det var det värt! Helt klart. Suveränt liveband och suveräna på skiva - dem ser jag gärna fler gånger.

MontheBiff!