Ursäkta att jag är sen

När ska man lära sig att göra saker på en gång, innan det är för sent?

För över en månad sedan blev jag tokkär i en t-shirt från New Look. Det var en stor, glad snigel på den och under bilden stod det "what's the rush?" Med tanke på att jag kallar mig bergsvandrarsnigel och verkligen inte skyndar på under mina utflykter så tyckte jag t-shirten var perfekt! På New Look i Glasgow var den dock så poppis att de bara hade två ex kvar - i alldeles för små storlekar...

Någon vecka senare upptäckte jag att New Looks websida faktiskt levererar till Sverige för det braiga priset av £5 (blott £1.05 mer än inom UK!) så då bestämde jag mig ju tvärt för att beställa.

Fast sedan kom jag på att jag faktiskt behöver ett par jeans till och då... tog det lite tid till... och så var websidan sjukt seg så jag avvaktade någon dag till och... och så satte jag mig idag och shoppade.

Då var alla t-shirts slut!!!
Ursäkta att jag är sen.

Svärande så köpte jag jeans och en top och surfade sedan vidare. Någon timme senare kom jag på att jag borde blogga om detta - och sätta in en bild på den fina t-shirten jag missade. Ytterligare en timme senare kom jag mig faktiskt för att skriva den här bloggen.

Då var bilderna borttagna från hemsidan!!!
Ursäkta att jag är sen.

Det ska aaaaldrig hända igen. Grrr!

TRESemmé - äntligen i Sverige!

För första gången sedan jag flyttade tillbaka till Sverige så stod jag igår nyduschad och drog, med undantag för några tilltrasslade toppar, borsten genom håret utan några som helst problem. Sedan igår kan jag heller inte låta bli att hela tiden dra fingrarna genom mitt långa hår - just för att jag kan!

TRESemmé har kommit till Sverige. Äntligen!



Det är inte ofta jag svär vid något. Men sedan jag för fyra år sedan provade TRESemmés hårprodukter så svär jag verkligen vid dem. Schampoot och balsamet ger mjukt, glansigt och lätthanterligt hår. I flera dagar! Och jag tror banne mig att den färgbevarande sorten får färgen att sitta i lite längre. Och det känns faktiskt som att volymsorten får bättre volym på mitt platta, fina hår. Volymmoussen hjälper dessutom till och ger hållbart resultat - dessutom luktar det gott. Det var inte bara min kompis som brukade kommentera det, utan folk på jobbet också. Man luktar liksom... rent, fräscht, lite frisersalong.

Och det är väl så. För TRESemmé är frisörprodukter - för folket. Typ. Eller hur deras slogan kan tänkas gå. Hur som helst så säljs produkterna i vanliga affärer. I Sverige betyder det tydligen just nu ICA och Coop, vad jag har förstått.

Själv köpte jag schampoo och balsam på ICA Maxi Stormarknad i Arlandastad. Det fanns tre sorter bara (normal, för färgat hår och volym) men på den fullsmäckade hårvårdshyllan så gapade tre svarta fack. TRESemmés. Fem ynka flaskor stod kvar, som tur var de två som jag behövde.

En anställd stod och fixade vid hyllorna och jag kommenterade lite så där att jag hade tur.
"Ja," sa hon, "jag förstår inte. De är nya de där och de har gått som smör i solsken. Vad är det för speciellt med dem, vet du det?"
Åhå, om jag visste!

Och av allt att döma finns det många utlandssvenskar och resande svenskar som också vet det. Och nu kan vi alltså får mjukt, glansigt, lätthanterligt och fräscht hår även i Sverige.

Även om vi får betala dubbelt - ja, t.o.m dubbeldubbelt - så mycket mot t ex Storbritannien! Jag både tappade hakan och stirrade storögt när jag såg priset. Visst, i Skottland var de inte heller billiga, alltså lika billiga som de "vanliga" märkena. Där kostade en flaska (500ml) ca £4 (drygt 50 spänn) - men ofta hittade man Ta 2 Betala För 1-erbjudanden så att man fick både schampoo och balsam för £4. I Sverige kostar en flaska... 90 spänn! Och här finns banne mig inga Ta 2 Betala För 1-erbjudanden så vi får betala 2 x 90 spänn!

Ilsket morrande tog jag ändå två flaskor. Volymmoussen (också 90 spänn!) får dock vänta tills jag får lön. Men det står ju klart att det blir till att köpa schampoo och balsam nästa gång jag åker till Skottland.

Som tur är räcker en flaska i drygt ett halvår, så har jag tur har jag slutat morra innan det är dags att köpa nytt. Och dessutom är det lite svårt att morra när man nöjsamt ler och drar fingrarna genom sitt trasselfria, mjuka hår.

Jag avslutar inlägget här. Det har tagit flera minuter att skriva och jag behöver fingrarna på annat håll nu.

Man köper inte en jacka, man investerar i en

Det var helt fel dag att gå och köpa höst/vinterjacka på; indiansommarvarmt så där så att långärmat och sommarjacka känns instängt och ger svettpärlor i pannan. Det tog ju därför bara en halv minut inne på Tiso innan jag såg ut som en glaserad julgris.

Eftersom jag stod där med två lösningar i två olika färger, två olika konstellationer och bara £20 i prisskillnad (när vi pratar över £100 så är det en fjuttsiffra i sammanhanget) så visste jag liksom redan att det skulle bli en lång eftermiddag. För med erfarenhet av mig själv och inköp (läs: investering) så kommer det här ta minst en timme.

Av och på, fram och tillbaka, huva upp och huva ner, böja och bända, sträcka och trixa, fleece in och fleece bort, fickutforskning, ventilationsutforskning, lappläsning. Till slut var jag så säker jag kunde vara på att det inte var någon större skillnad på £150-alternativet (North Face Evolution Triclimate: jacka med löstagbar fleecefoder) och £120-alternativet (North Face Upland Jacket & Coloumbia Microvantage Fleece).

Hela inköpet/investeringen kom därför att hänga på två punkter:
1) Jag föredrog fabrikatet i ärmarna på fleecejackan som hörde till £150-alternativet, det var inte fleece utan nåt svalare. (fånigt skäl att välja jacka på, men ändock.)
2) Jag gillade färgen på £120-alternativet bättre. Jackan var, håll i er nu, "Bittersweet Brown". En varm, snygg variant av, jag vet inte, plommonbrun? £150-alternativet var ljusgrön/mörkgrön och såg därför direkt friluftsaktig ut. Den Bitterljuva Bruna såg ut att gå bra t o m ihop med jobbkläder och, tja, bröllop/begravning/fest i regnväder...

Så, som ni förstår så beslutade jag mig efter en (bra) stund för det billigare alternativet. Och nu har jag en snygg höst/vinterjacka och en sådan tunn fleece som jag behövt så länge men skjutit upp att köpa. Den jag har är förvisso varm, men tjock och otymplig. Eftersom det nuförtiden finns tunnare men fortfarande lika varma och praktiska fleece så känns det bra att ha "bytt upp sig". Dessutom har jag nu en jacka utan slitna sömmar, revor och andra förslitningsskador.

Det här sättet att "bygga sin egen vinterjacka" passar mig utmärkt. Jag bor trots allt i ett klimat där man inte behöver dunjacka, utan snarare smidigt behöver skifta foder ett par gånger om dagen... Jag upptäckte dock för några år sedan, när jag åkte till Sverige över jul, att det inte riktigt håller för kalla, rejäla, 'riktiga' vinterdagar. Men när jag åker utomlands (hi,hi) får jag väl ta med en extratröja!

F ö så må det vara varmt och skönt här i Skottland just nu, men nästa vecka åker jag på semester till Sverige och sedan till Tyskland. Rapporter säger att jag köpte min Bitterljuva Bruna jacka i tid. Och att jag kanske till och med måste överväga fleecen! (Verkligen?)

Lukta gott - 24/7

Jag gillar min nya parfym, Calvin Klein Euphoria. Inte bara p.g.a. den fina flaskan, utan för att den lite söta doften känns rätt... romantiskt vänaktigt? Jag vet! Inte alls som jag med andra ord. Det kanske är just därför jag gillar den, för att den kontrasterar mig och går bra ihop med mina blusar, plysh och gammelrosa toppar. Det romantiska modet har senaste halvåret gett mig en rätt... kvinnlig touch (och allt djupare urringning...).

Så då är det klart att man inte kan gå runt och lukta Tommy Girl. Ok, nu har jag inte gjort det på flera år - men innan det gjorde jag det i åratal. Luktade lite på parfymen härom dagen och, hm... Nej, det var inte gott. Tror att jag överdoserade, så där som med Absolut Kurant. Visa mig flaskan och jag får kväljningar.

Har kört med Hugo Boss Woman under flera år och den klassikern funkar alltid för mig. Sportigt fräsch - precis som jag! Men omväxling förnöjer och priset på parfym ligger här ofta kring £20-£25 (240-300kr) med extrapriser ända ner till £15 så det är inte 'jättedyrt'. Så när Hugo-flaskan tog slut beslutade jag mig för att prova något nytt.

För någon månad sedan köpte jag därför Ghost (den blå). Inte filmen, parfymen. Den är fräsch, men i ärlighetens namn lite svag. Ibland vill man ju faktiskt lukta lite. Jag har Kenzo by Flower och den gillar jag verkligen, men jag har fått för mig att jag helst bär den till fest. Den känns för stark för mig till vardags.

Så då köpte jag Calvin Klein Euphoria i helgen. Igår spruttade jag lite under min gammelrosa topp och kände mig alldeles förfärligt romantiskt vänaktig. Så jag satte på mig klängande apörhängena för att kompensera.

Mellan 4 och 5 imorse skiftade jag ideligen ställning i sängen (har haft otroligt ont i ländryggen senaste dagarna - och nätterna!) och varje gång jag halvt rullade åt höger så vaknade jag. Inte av smärta, utan av en sötaktig lukt som stack rakt in i näsborrarna. Det tog ett tag, men sedan insåg jag att det var parfymen på handleden - och troligen i urringningen - som luktade. Fortfarande! Jag tvättade med våtservetter, men var vid det laget klarvaken. Så nu åker jag till jobbet en timme tidigare.

Har en blåblommig blus och romantiska vänaktiga Euphoria, så jag har så klart kompenserat med papegojstrumpor. Jag sparar pingvinörhängena till den konservativa grå blusen imorgon.

En val dold talang

Vem kunde tro att jag, manniskan utan vare sig oga eller intresse for mode, en dag skulle bli trendsetter!

Jag har burit ryggsack sedan jag var liten. Det ar praktiskt, det ar bekvamt, man har handerna fria. Kanske ar det brist pa traning, men aven om jag skulle vilja kopa en av alla de dar haftiga handvaskorna sa skulle jag inte kunna bara dem. De glider av axeln.

Jag har lange tankt att jag borde kopa en normal vaska, for de dar tillfallena da ryggsacken inte riktigt skickar de ratta signalerna. Brollop, begravning, utekvall, anstallningsintervju...

Men nu ska man helt plotsligt inte bara vaskan i axelband utan antingen i handen eller i armhalan. Inget av dem tilltalar mig. Jag vill ha handerna fria och i armhalan ryms inte mycket.

I onsdags gick jag forbi en stadig tygvaska i lagom storlek med precis sa manga fack som jag vill ha, dragkedjor och "flapp" for sakerhet och vattentatt foder for vaderlek. Och den hade justerbar axelrem sa att jag bade kan bara den bade over ena axeln och tvarsover kroppen. Den kom i tre olika farger, jag foll for en beigebrun variant med rosa foder. Lagom "kvinnligt" fast anda sportigt. £8. Jag slog till.

I torsdags sag jag med forvanad min pa medan arbetskollegorna utforskade vaskan och fragade efter inkopsstalle och pris. Pa lunchen gick ena chefen och kopte sig en egen, pa fredagen dok en arbetskollega upp med annu en, i gar kom en fjarde.

Shit. Jag har skapat ett mode. Ett vaskmode! Det bor alltsa en kvinna nagonstans inom mig trots allt...

Miraklet i Glasgow

Imorse hande nagot historiskt. For forsta gangen pa 25 ar gick Carina ut i kjol - frivilligt. Jo, det ar faktiskt sant. I sondags hittade jag en khakigron kjol (for 130 spann) pa rea och tankte prova "bara pa skoj". Den passade bade med blusen som jag tankte kopa och med Celtic t-shirten jag hade pa mig, sa jag beslot att vara lite crazy. Jag kopte den. Idag gjorde jag kjoldebut. Markligt nog kandes det ok. Jag var grymt snygg! Holl pa att krocka med en stolpe for att jag tittade i skyltfonstren hela tiden. Vad ar det dar for kvinna?! Tyvarr maste jag erkanna att jag inte tycker att jag gar som en kvinna... eller sitter som en... men jag har atminstone en kjol.

Fast jag kan bara ga sidledes i den. Jag ar skitfin i profil, men dubbelt sa bred framifran... Markligt.

Naja, det blir nog ingen kjolsarsenal i garderoben, men det ar inte helt omojligt att jag bar den igen. Ratt snart.

Modetips fran Skottland

Jag kanner mig som 65, men... here we go:

I vintras var det ju modernt att knalla runt med fotterna i varsin tvattbjorn, eller vad det nu var. Dessa stovlar, tillsammans med fodrade mockaditon, knallar folk fortfarande runt i - i kombination med ett tunt, brett skarp (ja, for inte fan ar den lang nog att kallas kjol) och ett kort, lite for stort, tunt linne med stor urringning. Sa dar sa bade axlar och mage ar bara och brosten hotar att gora en Janet Jackson vilken sekund som helst.

Jag har saknat en bra definition av det engelska ordet "tart". En titt pa gatorna i Glasgow och de knallar forbi mig i 3D. I alla aldrar mellan 7(!) och 45(!).

Ni vet modet med att tona haret i tva olika nyanser; underharet i en och overharet i en? Tank er da foljande; det langa underharet ar morkt, nagonstans mellan rott, brunt och svart. Sedan klipper man upp overharet i en kort frisyr som man blonderar. Det ar jattepoppis har - i alla aldrar. Det ser ut som om en langharig brunett gar omkring med en kort, blond peruk ungefar. Skitsnyggt...

"Zigenarkjolar" ar annars arets fluga, och det enda jag faktiskt kan tycka ar snyggt, trots att veckotidningarna utnamnt den till "arets ploj". Fast i kombination med modefrisyren och tvattbjornsstovlarna sa finner den ingen nad hos mig.

Jag har en tidsmaskin!

Jag har noll koll på mode, men något har hänt med byxdesign och material sedan slutet på 80-talet. På den tiden satt alla mina byxor tajt i midjan så jag knappt kunde andas vare sig jag gick, stod eller satt. Benen var ok, men slutade vid anklarna, vilket innebär att man väntar på högvatten när man sitter ner... Byxbenen var raka och lite smalare nertill. Byxorna satt perfekt när jag stod upp, men det kraftiga tyget tryckte ihop låren när jag satt och det var ännnu svårare att andas. Dessutom hängde halva magen över linningen oavsett om jag satt eller stod och jag flåsade när jag gick. Inte så konstigt, tyckte jag då, eftersom jag var tjock.

De senaste fem-tio(?) åren har byxorna suttit bekvämt, med alla magar inne i byxan. Jag har kunnat andas, byxorna har räckt ner till fötterna även när jag sitter ner och jag har sluppit ihoptryckta lår. Enda nackdelen är väl att stretchtyget just inte håller låren smala i sittande ställning utan låter dem bre ut sig...

Jag har köpt ett par nya byxor. Eftersom modet nu föreskriver "low cut" så var det lite klurigt. Jag vill gärna fortsätta ha mina magar innanför linningen, tack så mycket. Det blev ett par "regular" byxor på Bhs för motsvarande 225 spänn. Jag måste varit trött eller desperat eller bara inte tänkt, för i morse upptäckte jag det; Jag hade köpt en tidsmaskin!

Det var som att åka 15 år bakåt igen. Kraftigt icke-stretchtyg som gör att undre magen, upp till naveln, blir jätteplatt medan man helt plötsligt får en ny andra-mage, som sväller över linningen som en utlöst air-bag! Var kom allt den huden ifrån?!? Benen var raka och lite smala nertill och gav mina ben ett graciöst och snyggt utseende. När jag satte mig och klarat mig undan svimning p.g.a. syrebrist såg jag dock att jag väntade syndaflod på hallgolvet. Kunde t o m läsa texten högst upp på strumporna! Låren var ihoptryckta, såg visserligen lite smalare ut, men tyget satt som ett korvskinn. Jag andades stötvis och bestämde mig för att dölja både smala magen och tjocka magen under en skjorta, så ingen upptäckte sido-magarna och den bak i ryggen också... Jag suckade och småflåsade sedan min väg uppför den svaga backen vid t-banan. Visserligen hade jag gått upp 0,3 kg sedan förra veckan men hur kunde jag ha tappat så mycket kondis sedan igårkväll då jag halvsprang uppför utan minsta skifte i andning?

Svarat är naturligtvis - tidsmaskinen. Byxorna kunde lika gärna varit från Tempo, H&M eller Variant 1989 som från Bhs 2003. Jag köpte rätt storlek, dock, den ovanför var ett tält i benen och snudd på för stor i midjan. Jag undrar bara vilka kvinnor dessa "regular" modeller är skapta för. Jag menar, den dagen jag gått ner så alla mina magar ryms innanför linningen på de här så kommer byxbenen vara tält igen... Jag har haft en intressant förmiddag, men redan nu bestämt mig för att låta tidsmaskinen stanna där den hör hemma. I garderoben.