St Andrew's Day Top 10

Bara för att det är Skottlands nationaldag idag så tänker jag lista tio saker som jag just nu saknar från Skottland. Inte alla är självklara, en del verkar nog rent vansinniga, men ändå... samtidigt som jag i vissa fall uppskattar den bekväma tillvaron här så kan jag sakna omständigheterna därifrån, på sitt lilla sätt. I andra fall har jag vant mig så pass att jag nu kan tycka det är lite jobbigt att vänja om mig. Eller snarare, jag försöker hitta balansen.

Det här är ingen lista över vad som skulle vara bättre på det ena eller andra stället. Sverige och Skottland har sin charm. Inte heller är det en uttömmande lista, men jag kan ändå sakna:

1. Jag tänker tanken nästan varje morgon och kväll. Det är sjukt att jag sitter på sängkanten i bara trosor - och tycker lägenheten är så varm att jag öppnar balkongdörren! Jag menar, i Skottland hade jag för det första sovit i både långkallingar, strumpor och polotröja, och dessutom huttrat under två täcken. För det andra hade det nog inte spelat någon roll om jag öppnat fönstret, för det var väl typ lika kallt inne som ute... Sjukt att jag nu har balkongdörren öppen i princip varje dag! För att inte tala om hur sjukt det känns att kunna knalla runt naken i badrummet och söla ordentligt vid duschandet. Det gör inte ens något att vi har fått en energisnål duschslang, vilken ger mindre sprutt, för det är ändå varmt i luften!

2. Kappan med pälsmuddar som kompisar där borta kallade för "road kill", en skål full med hål som är gjord av kaktus och som jag fått av J när hon var i sydamerika - och nu senast mjukisrenen med griffeltavlan där man räknar ner till jul. Allt detta och lite till kände jag mig tvungen att offra i flytten för att orka baxa kartongerna till fraktfirman. Idag ångrar jag att jag inte skickade en kartong till.

3. "w/c (week commencing) 30 Nov" vet jag precis när det är - men när sjutton är "vecka 49"?! På tal om tid så var det ju så att jag lärde mig att om något började kl 7 så var det bäst att bestämma tid till halv sju, eller till och med kl 6, för antingen kom folk en kvart sent eller Prick, men det var inget man visste från en gång till annan. Nu har jag dock upptäckt att jag så småningom föll in i denna skotska tidsuppfattning själv. Döm om min förvåning när jag en dag upptäckte att jag Alltid var sist till mötena på jobbet - när jag kom prick på utsatt tid eller en minut före! Tydligen ska man vara på plats fem minuter innan, minst, svensk tid...

4. Det rycker i armen nästan varje gång jag ska ut och åka buss. Och varje gång en chaufför bromsar in och stannar för att sedan behöva starta om igen eftersom ingen vid hållplatsen skulle med, då tänker jag att jag borde föreslå för SL att införa "vinkning" här också. Det är inte bara vinkningen jag kan sakna, jag kan till och med sakna de skrangliga bussarna (så trånga, men märkligt nog verkade det rymmas lika mycket folk som på en SL-buss), "thanks, driver" och till och med fifflet med att kolla om man hade jämn växel. Fast det behöver inte SL införa.

5. Det är trist att följa diskussionerna på "Trail Magazines" bergsvandrarforum, kolla på film/tv eller bläddra i böcker när man sedan inte kan bestämma sig för att testa "den" rutten eller det berget till helgen. Inte nästa helg heller.

6. Inga maskerader eller frågesporter på fredagarna. Ingen "Food Friday" eller pubrundor. Ingen karaoke och inga löptävlingar i kontorslandskapet. Inga dekorationstävlingar. Ja, knappt några dekorationer alls. Jag saknar uppsluppenheten på min förra arbetsplats. Det blev liksom kul att gå till jobbet även när jobbet inte var något kul...

7. Det är flottigt, kvalmigt och sitter kvar i näsborrarna i åratal, men jag kan ändå sakna lukten/stanken av chip shops när man går hem om kvällarna i Glasgow. Just för att det doftar, tja, Glasgow.

8. Tennents. Vi som inte är jätteöldrickare utan vill ha lättdrucken lager som i princip inte smakar något, vad ska vi dricka när det inte finns Tennents att välja på? F ö saknar jag - faktiskt - den superäckliga jäststanken från bryggeriet när vinden låg åt fel håll... Och när man kom till bryggeriet visste man att man nästan var hemma. Jo, det var väl just det, Tennents blev som 'hemma'. Ja, och så saknar jag "Jabhi Kushi Tabhi Tennents"-reklamen. Fast vem gör inte det?

9. Stålskrot vs. juleljus vid George Square. Varje höst såg det ut som om Skrot-Nisse varit framme, och varje december lös George Square upp hela vinternatten. Mysigt och gräsligt på samma gång.

10. Jag tänker på det varje dag, och saknar det lika ofta. Skottarnas humor, engagemang och stolthet. Visst, jag kan väl tycka att de beter sig som obstinata tonåringar ibland när de "Försvarar sin Ära" i tid och otid (män + bråk eller kvinnor + höga röster är exempel på hur det kan ta sig uttryck) men ändå. Å andra sidan visar sig engagemanget genom att de ständigt tar sig tid för småprat och att människor faktiskt kan lägga sig i t ex på bussen, både när någon behöver hjälp och när någon beter sig illa. Ibland kan dock det sista övergå till att "försvara sin ära" och då blir situationen ännu värre... och ännu mer intressant för en reflekterande själ som jag! Humorn brukar dock genomsyra även dessa situationer - om inte annat genom att resten av bussen skrattar, åtminstone när det hela är över. För att inte tala om humorn i reklam, tidningar, tv och hos alla samhällsaktörer. Jag minns så väl när skotska polisen fick en kurs i polskt lynne, för att polackerna hade svårt för skämtande poliser...

Jag kan sakna det. Framförallt idag, på skotska nationaldagen.

Jag är bortskämd - men lagd ribba ligger

Försöker aktivt bearbeta mig själv inför eventuell flytt tillbaka till Sverige. I flera avseenden är det förvånansvärt lätt. Just nu kan jag t ex lätt tänka mig att byta ut den kalla lägenheten mot en varm svensk. Eller byta ut den tyska julmarknaden mot Skansen.

Men det finns ju ett område som inte gärna byts ut, inte går att byta ut - anledningen till att jag över huvud taget flyttade hit.

Bergen, så klart. Vandringen. Jo, vi har varit här förut, och vi kommer återkomma ända tills... ända tills det är för sent att återkomma.

Ikväll har jag lekt med tanken att jag bor i Stockholm, så vart åker jag och mitt ännu inte inköpta illgröna tält på helgerna? Skärgården är ett självklart alternativ, innehåller inga berg dock. Kom så att tänka på t ex Sälen. Skidbackar på vintern - vandringsberg på sommaren?

Lät jättebra! Tills jag såg bilderna... Tills jag såg de finaste bilderna de hade att erbjuda... "Vid Nymon kan man se denna fina vy", säger de (Vandringar i Sälen) och ger mig - detta:
Va! Är DET den nya vandringsutsikten jag ska vänja mig vid?! Jag som är van vid sånt här:
Kanske är fjällen för storskalig vildmark för fina utsikter? Utsikten försvinner liksom bland träden, och jag kommer bli skogstokig om jag ska kolla på böljande granskogar i fortsättningen. Jag har ju liksom vant mig vid knövliga, skotska toppar och dalar med sjöar och vattenfall och små slott och övergivna stenhus ute bland fåren. De har väl inga slott i Sälenfjällen? Väl?

Har jag verkligen tänkt igenom den här återflytten...

Tre minuter senare

NU pratar vi! Idre är svaret på mina problem! Grövelsjön! Långfjället! Fulufjället!
Hm... skulle kunna tänka mig en tur där uppe... Och genom den coola skrevan vid Fulufjället (kolla länken till Idre). Hm... Nu fick jag något att fundera över... faktiskt. Det finns ju mer att urforska där ute i världen - och jag åker ju till Skottland 1-2 gånger om året i alla fall. För att vandra på hemmaplan liksom. Typ. För jag har massor kvar här att göra också...

Men Idre som sagt. Undrar hur långt det tar med tåg från Stockholm?

50 pure dead giveaways that you are Scottish

Nej, jag tänker inte översätta. De flesta bör kunna engelska i alla fall. Fast är det något ni inte förstår så är det troligen inget fel på er engelska, det var säkert skrivet på skotska... :-)

1. Scattered showers with outbreaks of sunshine and a cold northerly wind, is your idea of good weather.
2. The only sausage you like is square.
3. You were forced to do Scottish country dancing every year at high school.
4. You have a wide knowledge of local words, and know: Numpty is an idiot, Aye is yes, Aye right is No, Auldjin is someone over 40, and Baltic is cold.
5. You have an irrational need to eat anything from the chippy, as long as its deep fried – Haggis, pizza, black pudding, sausage, fish, chicken and battered Mars Bars.
6. You used to love destroying your teeth with – Penny Dainties, Wham Bars, Cola Cubes, and Soor Plooms.
7. You always greet people by talking about the weather.
8. Even if you normally hate the Proclaimers, Runrig, Caledonia, Deacon Blue, Big Country, etc, you still love it when they are played in a club abroad. (in fact you'll probably ask the DJ to play it)
9. You have an enormous feeling of dread, even when Scotland play a diddy team.
10. You are proud that Scotland has the highest number of alcohol and smoking related deaths in Europe.
11. You used to watch Glen Michael's Cartoon Cavalcade on a Sunday Afternoon with his lamp Paladdin.
12. You got Oor Wullie and The Broons books Every Christmas.
13. You only enjoy Weir's Way on the telly, when you are pissed.
14. You are able to recognise the regional dilect; (Glasgow) 'Awright pal, gonie gies a wee swatcha yir paper nat, Cheers, magic pal. (Aberdeen) Fitlike Loon? Furryboots ya bin up tae? fair few quines in the night, min. (Inverness) Ah-eee right enuffff! How's you keeeepeeeen?
15. You know the police are about to arrive when you hear someone shout—Errapolis.
16. You have witnessed a 'Square Go'.
17. You know that when you are asked which School you attended they really mean, 'Are you Catholic or Proddy?'
18. You have eaten the following: Mince and Tatties, Cullen Skink, Tunnock's Teacakes, Snowballs and Caramel Wafers, Porage, Macaroon Bar, Baxters Soup, Scotch Pie, Oatcakes.
19. A Jakey has asked you for 10p for a cuppa tea.
20. You wait at the shop counter for 1p change.
21. You know that the right response to 'you dancing?' is 'you askin?' followed by 'am askin' and finally 'then am dancin'.
22. You associated sawdust with vomit, coz the 'jannie' always used to pour it over sick in school.
23. You lose all respect for a groom who doesn't wear a kilt.
24. You don't do shopping, you 'go for the messages.'
25. You're on a bus and the drunk picks you to sit next to.
26. You are able to conduct a 20 minute phone call using three words only,-- Awright, aye, and naw.
27. When you refuse the offer of a drink, you hear, ' You no well?'
28. You have heard the following:
You canny fling pieces oot a 20 storey flat,
700 hungry weans'll testify to that,
If its butter, cheese or jelly,
If the breed is plain or pan,
The chances o' it reachin earth,
Are ninety nine tae wan.

29. You know that going to a party means bringin a Kerry oot.
30. Your holiday in Benidorm is ruined when you hear there is a heatwave back home.
31. Scotland go 2-0 up against the French, and you immediately think, getting beat 3-2 was 'no a bad result'.
32. You can pronounce: McConnochie, Ecclefechan, Milngavie, and Kirkcaldy.
33. You love deep fried Pizza.
34. You can't pass a Kebab shop after being at the pub.
35. You are used to four seasons in one day. (winter, winter, autumn, winter)
36. You can fall when drunk and not spill your drink.
37. You see people wearing shellsuits with Burberry accessories, and think 'thats class'.
38. You measure distance in minutes.
39. You understand Rab C. Nesbitt.
40. You go to Saltcoats because you think its abroad.
41. You can make a whole sentence using only swear words.
42. You know what haggis is made with, but you still enjoy it.
43. You know someone who planned their wedding around the football fixtures.
44. You have been to a wedding and the football results have been announced in church.
45. You are not surprised to find one shop selling ALL of the following: Pizzas, Nappies, Fags, Curries, Milk, Paint, Shoes etc.
46. Your seaside home has Calor gas under it.
47. You know that Irn-Bru is a good hang over cure.
48. You could swear before you could count.
49. You would 'nut' a terrorist if they tried to bomb your Airport.
50. You are not only Scottish but Glaswegian when you understand the following- How's it hingin', clatty, boggin', cludgie, Ba'heid, bawbag, and double nougat.

Skotsk-svensk krycklogistik

Det intressanta med att resa på kryckor är att man får uppleva transporter och logistik på ett helt nytt sätt.

Ringde Ryanair ett par dagar före avresa, ifall de ville veta att en hoppetossa kommer med.
"Har du gips ovanför knät?"
"Nä."
"Behöver du rullstolsservice?"
"Nä."
"Ok, isåfall behöver vi inte veta. Trevlig resa."

Så jag tog mina kryckor och min stora vandringsryggsäck (för resväskan var ju utesluten) och begav mig av. Tågresan mot Prestwick gick smidigt; trots att tåget är tomt och vi bara var sex stycken vid dörrarna så vinkade alla förbi mig så att jag fick gå på först och ta plats. Nästan så att jag kände mig bortskämd.

Trots att alla ser att jag har kryckor och rimligtvis torde dra slutsatsen att jag inte är supersnabb, så sitter ändå någon liten känsla i mig att inte vilja stoppa upp, ta plats, vara till besvär... Jag vill liksom flyta med "som vanligt". Så trots att det inte var någon kö, ingen suckade och ingen schasade på mig så kändes det ändå som om jag ville skynda mig på vid varje delmål; incheckningen t ex. Idealet vore att klä regnskyddet om ryggsäcken innan man kom fram, men eftersom jag behövde båda händeran till kryckorna så var jag ju tvungen att göra det när väskan låg på bandet. Och visst fumlade jag lite extra när jag försökte snabba mig på... fick säga till mig själv på skarpen till slut. Det är ingen brådska!

Säkerhetskontrollen gick oerhört smidigt. En vakt lät mig slippa den snitslade kringelikrokbanan, jag fick hoppa fram direkt till ingången. Det väntade tålmodigt medan jag tog av mig jackan och jag fick sedan hoppa vid sidan av detektorn till en kvinna som visiterade mig. De bad mig sedan vänligt att ställa mig vid bänken och hålla fast mig medan de körde kryckorna igenom röntgen. Sedan hjälpte en vakt mig på med jackan.

Hela vägen ut till planet ekade "proppen Orvar" taktfast i huvudet. Faktum var ju att kön liksom stannade upp vid mig. Det var en lång kö framför mig vid planet. Knappt hade jag börjat klättra uppför trappan - ett steg i taget - innan trappan var tom och ormen istället ringlade sig lång bakom mig. När jag kom in i planet satt varenda kotte i stolarna redan. Det var väl finurligt uttänkt, för det betydde ju att gången var fri när människorna bakom mig kom in! Jag fick ett yttersäte på vänster sida, långt fram i kabinen, så jag var nöjd. Kryckorna låste jag in i skåpet ovanför sätet.

Vilket betydde att när vi landade på Skavsta och mannen bakom mig öppnade skåpet, så fick jag kryckorna i huvudet! Det gjorde ont.

Om igen stoppade Proppen Orvar upp flödet i trappan. Skavsta är ju så handikappvänligt med en halvlång trappa upp i en korridor, där man sedan efter ett tiotal meter får ta en halvlång trappa ner igen! Jag var tvungen att stanna och vila på vägen. Efter att ha baxat upp ryggsäcken på ryggen igen var jag faktiskt rätt glad över att pappa kom och hämtade mig med bilen.

Under veckan i Stockholm gjorde jag mig välbekant med t-banestationernas hissar. Anledningen var att jag plötsligt insåg hur förtvivlat snabbt rulltrapporna går! I alla fall jämfört med dem i Glasgow. Jag minns ju att jag I Stockholm ibland tyckte att de inte kunde gå snabbt nog, men nu med kryckor insåg jag hur läskigt det är när man inte har full koll och flexibilitet i alla lemmar. Jag gillar ändå tunnelbanan i sig för den går tätt, så även om ena tåget är fullt (läs: ingen sittplats) så dröjer det inte för länge till nästa. Dessutom dröjer det ett tag mellan det att tåget stannar och dörrarna öppnas, så jag får bra med tid att resa på mig och börja hoppa.

Däremot gillar jag inte alls de nya bussarna! Vem sjutton kom på idén att placera sätena uppe på en onaturligt hög platform - för att inte tala om längre bak i bussen då man först måste ta en trappa(!) upp innan man kliver upp på platformen? Jag trodde det var ett skämt när jag såg platserna för rörelsehindrade längre fram i bussen. Skulle jag hoppa ända upp dit, i ett fordon som kan börja röra sig när som helst?! Jo tjena. Steget i sig var så onaturligt högt med kryckor att det var uteslutet. Enplatsen då? Tja, för en knäskadad så var utrymmet så trångt att den var utesluten. Jag valde därför oftast att sitta på de sneda sätena vid rullstols/barnvagnsområdet.

Fast det är klart, det var ju inte så kul den där gången när busschauffören inte kunde vänta tills jag satt ner, utan gasade så att jag nästan hamnade på golvet! Svajande på halva stolen åkte kryckorna iväg och jag famlade febrilt efter nåt att hålla tag i så att jag inte kanade ner på golvet. Någon hjälp kunde jag väl knappast begära från de fyra(!) som satt i närheten och så fascinerat tittade på, liksom undrandes "hur hon skulle klara det här nu då".

Överlag kändes det ändå mycket tryggare att åka SL-buss jämfört med First Bus i Glasgow. Det kändes som om chaufförerna i Stockholm (med ett ynka undantag) var mer tålmodiga och såg till att man kom på plats ordentligt innan de började köra. I Glasgow känns det som om jag inte riktigt kan lita på dem för ibland börjar de köra "just" som man kommit fram till sätet, och alltså håller på att stå på näsan för att man inte sitter ner än.

Jag blev f ö inte omkullsprungen alls under veckan, vilket jag nästan väntat mig. Ibland blev jag nästan rörd; som när två pensionärer insisterade på att jag klev på bussen före dem och en skakig gammal man reste på sig för att ge mig sin plats! Fast då sa jag åt honom att sitta kvar så tar jag en annan, jisses... Men ibland fick jag halva utbrott också; som när en man riktigt trängde sig förbi mig i tunnelbanedörren för att ta sista 'ytterplatsen'. Snopet såg jag mig om och upptäckte två fönsterplatser. Tjejen som satt för kunde naturligtvis inte skyffla in sig, knappt bereda utrymme för mig att tråckla mig in. Till slut tog tjejen mitt emot förnuftet tillfånga och flytta på sig diagonalt. Men tack då.

Eller som när jag var och handlade i en liten butik och efter att ha betalat stod med vara, växelpengar och plånbok i hand. Med två kryckor måste liksom prylarna bort innan jag kan hoppa vidare, men knappt hade jag tagit emot växelpengarna förrän en kvinna bakom mig sträckte armen över min axel(!) och stönade besvärligt för att jag stod ivägen när hon skulle betala! Jag kunde inte hålla mig utan vände mig om och sa med ett ursäktande leende: "Förlåt för att jag inte hänger med i ditt tempo". Tror att saraksmen hittade målet för hon såg faktiskt lite bortgjord ut.

Så var det till slut dags att åka hem igen. Det har alltid fascinerat mig hur folk liksom forcerar dörrarna på cityterminalen för att komma ut till flygbussen, som om de är livrädda att inte komma med. Så även denna gång. Den prydliga kön förvandlades i en handvändning till en mobklump så fort dörrslussen öppnade. Den ena bussen blev full och när nästa körde fram pressade alla ute på trottoaren mot dörröppningen. Själv hade jag fullt sjå att få med bagaget för det råder såklart inget kösystem utan riv och slit och bök och stök först till kvarn. Eller inte ens det, för jag stod längst fram, men sex(!) pers trängde sig för att slänga in sin väska innan jag kunde ta av mig ryggsäcken. När jag så kom upp på bussen var så klart alla platser i främre delen upptagna. Ni som haft oturen att gå i en bussgång med kryckor vet vilket minimalt utrymme det är och hur smidigt det är att tråckla sig på snedden. Så klart att alla sittande människor följde min framfart med spänning. Det vore ju synd att missa underhållningen genom att byta plats med mig... Som tur var hittade jag till slut en plats vid gången på vänster sida, fast hann givetvis inte sätta mig ordentligt innan folk pressade sig förbi mig i jakt på stolar ännu längre bak. Jag menar, de må vara på bussen men sittplatserna kanske tar slut!

Lagom irriterad kom jag till Skavsta. Den här gången mindes jag att inte stressa, så snart var väskan incheckad och jag kunde gå genom säkerhetskontrollen.
"Kan du gå utan kryckor?" Frågade vakttjejen i förvånansvärt uppfordrande ton.
"Nej." Svarade jag så klart, och ansträngde mig för att inte lägga till något sarkastiskt.
"Då måste du stå här medan vi röntgar dem."
Ingen vänlig uppmaning, snarare en trött order.
"Kryckorna ska tillbaka hit sen!" Hojtade hon. På tonen lät det som om alla därmed skulle förstå att det var en ytterst besvärlig resenär de hade att göra med. Jag undrade för mig själv varför inte Prestwicks och Skavstas personal kunde gå på samma charmkurs.

Jag visiterades och fick sedan finna mig i att två pers - samtidigt! - sträckte sig över mig för att komma åt sina prylar medan jag samlade ihop väska och jacka. De hade väl bråttom, nästa avgång var ju om... trettio minuter.

Vid gaten räknade jag till otroliga 30 resenärer. Det var så tomt att jag ett tag undrade om jag satt vid fel utgång. När vi så, trettio minuter försenat, skulle få boarda så frågar kvinnan om jag pratat med dem vid incheckningen om mina kryckor. Vi hade inte alls pratat om det. Kvinnan försvinner då för "de på planet" brukar vilja veta just det Ryanairkvinnan på telefon sa att jag inte behövde föranmäla. "De på planet" ville att jag skulle gå på sist av alla. Smart tänkt. Om planet är en halvtimme sen så är det ju klokt att låta den långsammaste passageraren gå på sist...

På planet fick jag dock VIP-behandling. De första sex raderna var avstängda eftersom vi var så få, men de öppnade en av raderna för mig. Kvinnan fällde upp alla armstöd och menade att jag kunde breda ut mig och lägga upp benet om jag ville! Det var nästan så att jag förväntade mig ett glas champagne också.

Vid normala förhållanden är det 30-45min mellan landning och då sista bussen till Glasgow avgår. Passkontrollen brukar ta en evighet så man får alltid jäkta och halvspringa till bussen. Nervöst tog jag emot beskedet att vi åtminstone flygit ikapp förseningen. Jag hade inga planer på att gå av sist, för då vore jag körd, och som tur var kom de inte med någon sådan önskan heller. När jag väl kom ner på marken stoppade en guljacka mig och frågade om jag reste ensam. Jag undrade smått vilket jäkelskap han skulle hitta på - men Guljackan är min hjälte! Han tog med mig på en genväg, lämnade över mig till en kollega som han anropat via walkie-talkie och någon minut senare kom vi fram precis efter passkontrollen. Jag fick gå till första lediga gubbe, som kollade passet medan jag försökte att inte snegla mot den lååååånga kön som slingrade sig bort i korridoren.

Sedan var det fritt fram. Jag var så tidig att bagaget inte ens hade lastats av! Trots att den normala utgången var trasig och man fick gå en omväg för att komma ut, och trots att man måste korsa hela parkeringen för att komma till bussen , och trots att jag var tvungen att stanna till flera gånger och vila så kom jag fram med tio minuters marginal. Till den officiella avgången då bussen faktiskt åkte. Hade jag litat på den inofficiella avgången en kvart senare hade jag missat bussen. Busschauffören från Edinburghbussen kom fram och hjälpte mig av med ryggsäcken och Glasgowchauffören bad i princip om ursäkt för att trappstegen var så höga. Han lät mig sedan sitta på den "avstängda" första raden så att jag kunde sträcka ut benet.

Så, efter en vecka med både buss, tunnelbana, lokaltåg, flyg, flygbussar, taxi (glömde nämna dem, men de var uteslutande smidiga och bra) och lokalbefolkning så drar jag slutsatsen att... jag föredrar att vara frisk i benen. Då behöver man inte hjälp av andras smidighet för att få en smidig resa.

Fotbollsfeber även på Proclaimers-konsert

Uppladdningen inför Skottland-Italien imorgon fortsätter. Det rapporteras att åtgången av kiltar varit så stor att flera hyrfirmor i Glasgow fått sina lager barskrapade. Ett antal sportbutiker har dessutom sålt slut på skotska landslagströjan - och italienska!

Hela stan är full av skotska flaggor; pubar, skyltfönster, husgavlar, taxibilar... På kontoret har vi lagfoton och flaggor vartän vi vänder oss.

Uppladdningen inför fotbollsfesten kunde inte sammanfalla bättre med The Proclaimers spelning på Carling Academy igår. De är "Skottland" i vanliga fall och igår kändes det ännu mer angeläget när folk stoltserade i kilt och skotska flaggor på konserten.

Jo, jag var där! Tack var en kollegas sjuka familj och ett tömt bankkonto (jag skojar inte, nu blir det virkade grytlappar till jul) så kunde jag lägga vantarna på tre biljetter till denna slutsålda konsert. Proclaimers säljer slut i en hanvändning, lite som Kent i Sverige, fast musikmässigt skulle jag snarare vilja jämföra dem med Gyllene Tider. Ni vet, låtar ALLA kan och ALLA sjunger med i och när en viss låt körs på festen (Sommartider vs. (I wanna be) 500 miles) så sätter festen fart på allvar. Fast 500 miles är större än Sommartider... 500 miles är Skotska Nationalsången... typ.

Jag, Mia och hennes vän Tom var på plats och rockade järnet. Taket lyfte nästan bokstavligen under några låtar! Mannen bredvid mig var lite förvånad över att höra att jag var från Sverige och gillade The Proclaimers, för det är en sådan genuin skotsk grupp (lite som att en skotte skulle gilla Gyllene Tider...), men inget är omöjligt, även om jag så klart såg det komiska i att som svensk sitta och vrålsjunga "I can't understand why we let someone else rule our land, cap in hand" och andra smått nationalistiska fraser.

Å andra sidan kom jag på mig själv att säga att "vi" visst har en chans mot Italien för ingen trodde på "oss" när "vi" slog fransmännen heller. Eh... schizo... Och nej, jag har inte glömt Spanien-Sverige. 22.00.... om jag är nykter nog att komma ihåg det då.

Vi ska vinna, vi ska ta dom, vi ska göra haggis av dom!

Hela landet laddar. Lördag är Dagen D. Det är då pojkarna ska upprepa bragden i Paris tidigare i höst då man slog Frankrike med 1-0 på bortaplan. På lördag ska man slå världsmästarna Italien hemma på Hampden Park. Och spela Skottland till EM.

Matchbiljetterna (över 50000) är så heta att de inte ens gick till allmän försäljning. Förbundet beslutade att bara sälja dem till medlemmar av "Landslagets supporterklubb". Resten gick till VIP, sponsorer et c, et c. Så enda chansen för vanligt folk att vara på plats är att ställa upp i allsköns tävlingar runt om i tidningarna.

Förra matchen såg folk köa utanför pubarna. På lördag lättas trycket på pubarna litegrann eftersom man har chans att se matchen på storbilds-TV - på inte mindre än två ställen; parken Glasgow Green och torget George Square. Och biljetterna dit är slutsålda, trots att de kostar £12 styck.

En lokal radiostation och två dagstidningar har dessutom startat en kampanj som ser till att fotbollsfesten startar redan på fredag. "Strip for Scotland" betydde tyvärr inte, som jag antog när jag fick ett email på jobbet, att karlar uppmanas klä av sig inför matchen. Det är istället en uppmaning att bära fotbollströja på jobbet på fredagen och genom det skänka pengar till "Cash for Kids" som är en årlig välgörenhetskampanj som går av stapeln samma dag. Det stora försäkringsbolaget jag jobbat på har gått med i denna kampanj och av surret på stan att döma så är vi inte ensamma.

Och surras gör det. Överallt och i alla möjliga former. Jag har en svag känsla av att det är något mer som händer i världen och att jag har något ytterligare i kalendern framöver, men det är hur som helst fotboll och landslaget för hela slanten just nu!

Själv ska jag inte bära fotbollströja men jag ska gå till en pub och kolla på matchen och ha kul. För än har jag inte varit på en skotsk landslagsmatch som inte har inneburit ett sjudundrande party! Och av allt att döma kommer det finnas lite uppumpat adrenalin att parta loss på lördag.

McFadden får gärna glänsa igen - heja Skottland!

(jodå, på kvällen ska jag följa Sveriges match också. Oroa er inte.)

The Fringe

Tyska kompisen fick slaganfall när jag meddelade att jag tänkte besöka The Fringe (festivalen som körs i Edinburgh varje år) - utan att först ha inhämtat program och planerat dagen till punkt och pricka. Nä, för tänk att jag tänkte åka dit och bara se vad jag stötte på. Bara så där.

Jag stötte på gatuartister, konstnärer, jonglörer, akrobater, en kille som böjde varenda led i märkliga vinklar, musikanter, stå upp-komiker, märkliga människor och ännu märkligare varelser. Turister, kallas de. Och förutom dem fanns det märkliga människor och varelser som klätt ut/upp sig med vilja.

Shower, pjäser och uppträdanden pågick överallt runt Old Town, men allt jag fick upp ögonen för var naturligtvis slutsålt. Eller så kördes de på kvällen, och jag var tvungen att åka hem lagom tid för jag skulle upp dötidigt nästa morgon.

Men det gjorde egentligen inte så mycket för eftermiddagen var en enda stor show i sig! Hela stan var full av gratis underhållning. I vartenda hörn stod någon och höll låda, så avslappnat spenderade jag 15 min med några keltiska trummisar, en halvtimme med en halvgalen jonglör, lika länge med en rolig jonglör, fyrtio minuter med en galet rolig stå upp-komiker som stod utanför en klubb och promotade sin egen show (som jag av tidsbrist inte kunde kolla på även om jag var duktigt sugen), osv osv. Inte ett öre spenderade jag men förutom en del oooh och ahhh så fick jag en hel del gapskratt också.

Utan att jag visste om det så hade jag tydligen prickat in Fringe Sunday, dagen då ovanligt många artister visar upp sig ute på stan. Tackar! Det enda jag nu skulle vilja se också är Tattoon, men de biljetterna säljer ju, typ, slut innan de ens släppts... Vi försökte köpa plåtar i Januari, en månad efter att de släpps, men till och med då var det för sent.

Nåja, det får väl bli nästa år.

Översvämningar någonstans i Storbritannien

Det är ett av de ständiga debattämnena; Skottlands position i/gentemot Storbritannien. Är man i första hand skotte eller britt, är man alls britt, borde man kalla sig britt eller borde Skottland ses som och i förlängningen vara en självständig nation? Är det en släng av lokal patriotism eller är det en identitetskris spridd över hela riket? Vad är egentligen Storbritannien?

Och detta kan ältas dag ut och dag in både på bussar, insändarsidor och födelsedagsfester.

Senaste dagarna har ett av lägren fått vatten på sin kvarn - bokstavligt talat;
"Floods across Britain"
"Britain under water"
"Heavy downpours all over Britan"

Vi norr om Skotska gränsen förstår ingenting. Solen har skinit och det har varit kanonvarmt i tre dagar nu!

Men vi har förstått att militären har behövts kallas in för att se till så att över 300'000 pers i Gloucestershire får dricksvatten. Vad vi förstått regnar det rätt häftigt - där nere i England.

Språka på Glasgwegian, lektion XVI

The Glasgow Tongue

The Glasgow, or more properly "Glesca", dialect is known to be extremely concise, as so much can be said in so few words. Consider for example, this exchange between a car-driver, and the police officer who pulled him over. (Interpretation is provided inside the brackets).

Police Officer: Yaw rite? (Are you feeling well)
Driver: 'maw rite. (Yes. I'm feeling exceptionally well, thank you)
Yeshoor? (Are you entirely certain of that fact)
Aye (Yes)
Zisyoors? (Are you the registered owner of this vehicle)
Zwitmine? (To what are you referring)
Ris caur (The automobile in which you are presently seated)
Sibrurn laws. (Actually, it belongs to my sister's husband)
Wers heeren? (Can you tell me where he can be located)
Raboozers: (He is a guest of the local hostelry)
Yebeen garglin'? (Have you partaken of any alcoholic beverages, in the recent past)
Jissa cupple: (I have consumed only one or two small cocktails, prior to dinner)
Yur stoatin': (It is my considered opinion that you are considerably under the influence of alcohol)
Naw'mno' (I beg to differ)
Ye ur stoatin' (I believe that my initial observation is correct, and that you are being somewhat deceitful)
Umnoe (I swear that I am being entirely truthful)
Geezyer licence (Would you be kind enough to allow me to inspect your drivers licence)
'Vno Goatwan (I am not in possession of such a document)
Geroot racaur (Kindly remove yourself from the automobile)
Whiffur? (By what legal right do you make this request)
'Mapolis (I am a member of the local constabulary)
Ommigoad (I call upon the Supreme Being, witness this moment of extreme duress)
Geroot Ren (Will you now please extricate yourself from your position behind the steering wheel)
Awrite, 'mcomin' (I am proceeding to do so with all possible speed)
Blawris up (Are you familiar with the breathalyser test)
'Mgonny Besik (I believe that I am about to be violently ill)
Noanme Yurno (Please exercise a great deal of caution as to the direction your involuntary emission takes)
'Mawrite Noo (Having ridden my digestive tract of an accumulation of nausea-inducing substances, I now feel better)
Getna Paddywagon (Please be kind enough to accept a short ride in the humble vehicle provided for my use by the local police)
Wer Wigaun? (May I be so forward as to make an enquiry as to our ultimate destination)
Ra Jile (To my headquarters, where you will be incarcerated)
Ohmigoad, rawife'll murder me (Once again I call upon the Supreme Being to witness this unfortunate turn of events. Incidentally, I must inform you that my spouse will take my life, illegally)
Getna Wagon (May I offer you my assistance in climbing into the back of my vehicle)
Aw, Neveragain. Ratsit furme. (I have now learned a valuable lesson, and I hereby declare total abstinence from all alcoholic beverages hence forth)

Levande Historia

Nasta helg har jag och vannen Mia planerat en minisemester norrover. Ett av stoppen ar Culloden utanfor Inverness, faltet dar skottarna och engelsmannen slogs javulen 1745 i det sista slaget pa brittisk mark. (Engelsmannen spoade skiten ur skottarna, Jacobitupproret (heter det sa pa svenska?) slogs ner och Skottlands liv tog en helt ny vandning med Hoglandsrensningar, avskaffande av klansystemet m.m, m.m.) Jag har varit dar forut, Mia har det inte.

En (engelsk) arbetskollegas svarforaldrar bor norr om Inverness och hon och hennes man aker forbi faltet varje gang de aker och halsar pa. Hon berattade att aven om hennes man sover i bilen eller sitter i andra tankar sa borjar hans kropp alltid varka nar de narmar sig faltet. De har stannat till ett flertal ganger och varje gang kanner hennes man smarta i armarna, som om han blir huggen, det varker i kroppen och fran ingenstans borjar han liksom frusta och kanner en het aggression koka upp inom honom. Han har ingen forklaring till detta. Vad honom anbelangar sa ar slaget forvisso en del av hans historia men han kan inte pasta att han "bryr sig namnvart". Hans familj brukar skoja om att han nog var en av krigarna i ett tidigare liv. Till saken hor att han tillhor den klanen MacKenzie som forlorade flest medlemmar under slaget.

Coolt!

Vacker som en (svensk) prinsessa

Det stora samtalsamnet bland kvinnorna pa jobbet idag var "nagon utnamning nagonstans" dar "The Swedish princess" var hyllad for att vara otroligt vacker och for att vara ett foredome for kvinnor genom att inte salla sig till "Size 0" utan vaga vara kvinna, med kvinnliga former.

Ingen visste vilken prinsessa som asyftades, aven om jag anar att det kan vara Madeleine, men det spelar nog ingen roll for bada tva ar himla vackra. Sa vara prinsessor soktes upp pa chefens dator (som har internet-access) och sedan stottes och blottes Viktoria och Madeleine resten av dagen - och alla undrade hur sjutton vi svenskar bar oss at for att se sa unga och frascha ut.

Joda, bade jag (32) och min snart 38-ariga van far ideligen hora att aven vi ser ut att inte kunna vara en dag over 25.

Vi brukar, lite frankt, svara att vi ater mer frukt och gront och mindre friterat i Sverige. Och en del av svaret tror jag ligger just dar. Friterad mat, chips, lask, pajer och over huvud taget saker med hog fett-, socker- och salt-halt ar definitivt samre for hyn an fruktstunder pa dagis, mineralvatten och lunchsallader. Jamfort med den skotska dieten sa kanns det som att man i Sverige ater nyttigt aven nar man ater onyttigt! Pa Sibylla far man atminstone sallad till hamburgaren, medan man pa en chippie mycket val kan fa hamburgaren friterad. Sallad - och sallader - finns inte pa varldskartan.

Avsaknaden av frukt och gront ar nog det forsta man slas av nar man kommer till Skottland. I Sverige ar jag van att springa in pa 7Eleven, Pressbyran eller vilken liten kiosk som helst och kopa en banan nar magen kurrar - eller i varsta fall en Wasa Sandwich. Det finns inte ens bruna bananer i kioskerna har, knappt ens i snabbkopet, man maste ta sig till en rejal matbutik.

Vatten ar heller inte lika sjalvklart har som i Sverige. Det ar pa uppsving som en "halsodryck", men till maten dricks helst nagot med "smak". Forvanansvart manga pa jobbet kan inte tanka sig att dricka vanligt vatten annat an i samband med piller! Mineralvatten finns i dyra forpackningar och kommer i naturell eller i basta fall med citronsmak - och ar otroligt svara att hitta i matbutikerna! Det ar darfor jag efter en resa till Sverige aker hem med vaskan full med Ramlosa Skogshallon, Loka Bjornbar och andra smarriga mineralvattenflaskor. Vilka dricks med andakt vid val valda tillfallen, garna efter att ha lagrat dem sa lange att de ar pa vippen att ga ur datum.

Kranvatten ar till for att vattna blommorna. Ok, jag kan inte pasta att Glasgow-vattnet smakar som ur en bergskalla, men det ar inte direkt nagot fel pa det - med internationella matt matt. Vi har grymt bra vatten uppe i Skandinavien, sa det ar klart man kanner skillnad, men vattnet har funkar. Riktigt gott blir det forstas forst nar man knallar upp i bergen och fyller pa flaskan fran en klar och porlande bergsback - da smakar det som i Sverige, d.v.s. ingenting...

Naval, summa summarum sa ar det alltid lika smickrande att hora om landsmaninnor i positiva ordalag, aven om det nog inte enbart ar generna som ligger bakom skandinavernas lyster. Jag borde kanske f o anamma den skotska dieten lite mer - om inte annat for att nasta resa till fosterlandet kanske antligen fa uppleva den dar Forsta Gangen man slipper visa ID pa Systemet! Det ar inte ens smickrande langre...

Burns Night hela dagen

25 Januari ar Burns Night i Skottland. Robert Burns ar nationalpoeten och skriver pa bred skotsk dialekt. Man kan tjana pa att lasa hans dikter hogt for aven om man inte ar slangd i skotska sa hor man da oftast vad det ar han skriver. Detta kan man trana pa just Burns Night om man vill for da kakar man "haggis, neeps & tatties" (haggis, kalrot och potatismos), dricker whisky och reciterar Burns-dikter, med avstamp i Address to a haggis.

Pa jobbet korde vi Burns Day. Vi kakade skotskt (shortbread, oatcakes, teacakes) och drack IrnBru, chefen slangde ut tartanhalsdukar pa skrivborden, en kollega skickade runt forsta versen pa Robert Burns "Tam O'Shanter" och vi hade "Burns Quiz". Jag fick inte ratt nar jag pa fragan "vilket land har tva orter namngivna efter Robert Burns?" svarade "Skottland - Moodiesburn och Springburn..." men annars gick det relativt bra. Battre an for chefen som fick ynka 3 ratt...

I restaurangen dekorerade de med tartan, shortbread och laskigt lockande whiskyflaskor som ingen fick kopa. Som tur ar fick man kopa haggis, neeps & tatties med whiskysas och den smakade gudomligt.

Vi har alla hort atminstone en av Burns dikter. "Auld lang syne" nagon? Japp, det var han. Han har aven skrivit Ae fond kiss och Oh my luve's like a red red rose. Jag maste erkanna att jag gillar Robert Burns. Han har en harlig blandning av av nationalromantik och humor. Hans Tam O'Shanter ar ratt kul, det ar en lang dikt om en snubbe som dricker sig full och sedan rider hem till sin vantande hustru... Men las garna ocksa Scots wha hae; Robert the Bruce's address to his army at Bannockburn - visar Burns nationalistiska sida, Highland Mary - en underbar karleksdikt och Tho' women's minds - en stackars mans karleksforklaring till den svarforstaeliga kvinnan.

Mina personliga favoriter ar dock:
Epistle to a young friend - en lang dikt dar skrivaren ger en massa goda livsrad till sin unga van for att sedan sa typiskt och klarsynt avsluta med;

Adieu, dear, amiable youth!
Your heart can ne'er be wanting!
May prudence, fortitude, and truth,
Erect your brow undaunting!
In ploughman phrase, 'God send you speed,
'Still daily to grow wiser;
And may ye better reck the rede,
Than ever did th' adviser!

Och, inte sa konstigt kanske, Yon Wild Mossy Mountains, bara for att jag genast nar jag laste den kande den dar unika rofyllda kanslan av att vara uppe pa ett tyst berg nagonstans i hoglanderna.

Yon wild mossy mountains sae lofty and wide,
That nurse in their bosom the youth o' the Clyde,
Where the grouse lead their coveys thro' the heather to feed,
And the shepherd tends his flock as he pipes on his reed.

Not Gowrie's rich valley, nor Forth's sunny shores,
To me hae the charms o'yon wild, mossy moors;
For there, by a lanely, sequestered stream,
Besides a sweet lassie, my thought and my dream.

Amang thae wild mountains shall still be my path,
Ilk stream foaming down its ain green, narrow strath;
For there, wi' my lassie, the day lang I rove,
While o'er us unheeded flie the swift hours o'love.

Det finns tre strofer till, vilka du kan lasa har.

A andra sidan, jag har en liten bok med alla hans dikter och narhelst jag bladdrar i den sa hittar jag en ny strof jag tar till mig. For fler smakprov, gor stickkontroller har, vetja!
For a' that.

Nyar installt - igen...

Far man en utmarkelse eller nagot om man kopt biljetter till blott 2 skotska Hogmanayfiranden nagonsin och lyckats pricka in de enda 2 installda Hogmanayfirandena nagonsin?

2004 dansade vi runt med tiotusentals manniskor pa Edinburghs gator, folk som vagrade ga hem nar festligheterna blev installda bara nagon timma fore tolvslaget.

2006 borjade vi festa redan kl 4 pa eftermiddagen for att hinna till George Square och se Fratellis kl 8. Precis nar maten stallts fram pa bordet och forsta drinken var serverad sa annonserade radion att Hogmanay i Glasgow var installt.

Sa dar ja.

Men det ar val ingen vits att lipa for spilld champagne sa vi partade till nagon gang efter tio innan vi beslot att dra in till city och ga pa nagon klubb. I arlighetens namn var jag tveksam till om vi skulle komma in nagonstans sa sent pa kvallen, men a andra sidan ar min (enda) erfarenhet av nyarsfirande i Glasgow att stan ar full av festande folk i vilket fall.

Eller hur.

Stan var dod. Manniskorna hade blast bort med stormen som stallt in firandet till att borja med. Utestallerna var halvtomma och dansgolven heltomma. Vi tog en drink pa Edwards och diggade 80-talsmusik medan vi spanade pa baren och puben tvars over gatan for att jamfora och se vilket stalle som verkade minst dott infor tolvslaget.

Vi hamnade pa The Maltman, en pub med en medelalder pa ca 60 ar. Dar var det roj! Och de partade uteslutande till ABBA....

Naval, tolvslaget kom (aven om de verkade dingdanga klockor ca tre minuter for tidigt) och efter en kort Auld Lang Syne exploderade stallet till (I'm gonna walk) 500 miles - Skottlands inofficiella nationalsang banne mig. Strax efterat drog vi vidare i hopp om att hitta nagon i var egen alder att ragga pa. Tja, sa dar efter midnatt var vi inte sugna pa att betala intrade sa det slutade med hemgang och samtliga var nog i sang fore klockan tva.

Bisarrt, men inte alls misslyckat. Naval, nu vet vi att det blir installt vartannat ar (eh...) sa nasta ar blir det val roj har i Skottland i vilket fall!

Kollektiv baksmalla - ett bra betyg at foretagets julfest.

Det finns bara en nackdel med foretagets julfest. Man maste ga till jobbet dagen efter.

Foretaget hade hyrt hela Arta, ett stalle i tre vaningar, massor av rum och en helt otroligt mysig atmosfar. Tank dig att du kommer in i ett stenslott med medelhavsinriktning, marmorstatyer, vaxter, murriga malningar och en blandning av rokkoko-mobler och utemobler fran nagon italiensk piazza. Jag skulle definitivt vilja ga tillbaka nagon gang, men troligen bara for en drink. Stallet ar modell jattedyr, fast det ar klart, skulle man bli bjuden...

Naval, foretagets runt tva tusen anstallda fyllde upp stallet och efter ett... intressant... julbord bestaende av kycklingklubbor, varrullar, potatisklyftor, fiskkakor, nagon rokt fisk och typ prinskorv sa spenderades de fem fribiljetterna i baren (Morgan Spice & Coke varvat med Southern Comfort far vem som helst pa humor!) och sedan rockade vi jarnet. Den kvinnliga chefen (ca 40 ar) fick bade mig och min 18-ariga skrivbordsgranne att kanna oss helt chanslosa vad gallde dansrorelser och energi, och den manliga chefen (36 ar) bade sag ut och rockade som en 16-aring speedad pa RedBull. Nar hogsta chefen (elegant kvinna som latt kan passera for kunglighet i vilket kungahus som helst) headbangade till rockbandet som lirade Oasis-covers - da gav vi vanligt dodliga upp. Vi har helt klart undervarderat hela chefsstaben. Respekt!

Jag kande mig som en partypooper nar jag redan vid halv tolv till min egen forvaning var klok nog att inse att jag faktiskt skulle upp dagen efter. Man ska ju sluta nar man ligger pa topp sa det var nog ratt att jag begav mig hemat nar jag kande att de dar drinkarna fick huvudet att snurra utan att jag gjorde det...

... och inte slutade det snurra efter sju timmar i rygglage. Jag tog in en burk pepparkakor till jobbet men bad folk att tugga tyst. Den manliga chefen varvade kaffe med huvudvarkstabletter, den kvinnliga chefen hade en hel liter IrnBru for sig sjalv (som alla skottar vet ar IrnBru basta botemedlet mot baksmalla) och sjalv tillhorde jag skaran som gick in for DunderKuren och halsade IrnBru 32 (tank IrnBru med RedBull-egenskaper). Japp, funkade precis sa bra som jag trodde, sa vid elvatiden borjade jag faktiskt kunna hjalpa kunderna ocksa, inte bara svara i telefon...

Som tur ar har folk viktigare saker an livforsakringar att tanka pa i juletid sa pa eftermiddagen kunde vi roa oss med icke mindre an tva olika fragesporter. Vem sjong "The power of love" och "vad hette hunden i Fragglarna" - det var tufft nog for vara hjarnor.

Det ar nog tur att det ar ett ar kvar till nasta julfest.

Dagens ekonomi- och vadertips: byt ut paraplyt mot luvjacka.

I skrapkorgen utanfor jobbet stack fyra paraplyn upp. I rannstenen lag tva till. Pa vag genom stan lag trasiga paraplyn spridda som strossel pa gatorna. Jag undrar hur manga paraplyn som saljs i Glasgow under en vinter?

Sjalv drar jag upp kapuschongen over huvudet och knatar vidare.
Horde ett rykte om sno pa fredag, men det tror jag pa nar jag ser det. Nu ar det +12 grader ute...

Snillen spekulerar

Enligt en onlinekurs om handikapp (vilken vi maste genomga pa jobbet) sa finns det ca 10 miljoner fysiskt eller mentalt handikappade manniskor i UK. Enskilda siffror sager inte mycket sa jag fragade mina kollegor hur manga invanare det fanns i UK, for att fa en proportion.

De kliade sig i huvudet och en av dem sa till slut att:
"Skottland har i alla fall ca 5 miljoner invanare."
Det spekulerades vidare och till slut sa en tjej:
"Jag tror att det bor 15 miljoner i UK."
Jag tyckte siffran lat otroligt lag eftersom nagot i bakhuvudet sa mig att London hade ungefar lika manga invanare som Sverige, men det var det enda forslaget vi hade hittills.
"Sa..." Tankte jag hogt. "Om det bor 15 miljoner i UK, varav 5 i Skottland... da maste ju det betyda att alla 10 miljoner Soder om Gransen har ett mentalt eller fysiskt handikapp."
Denna logiska slutsats fick bade skratt och applader, fast tjejen blev naturligtvis korrigerad; det bor definitvt fler an 15 miljoner i UK. Aven om ingen under hela dagen kunde komma pa ungefar hur manga.

Jag kunde inte lata bli att undra om det lag nagot... skal bakom det, att alla visste hur manga det bor i Skottland men ingen hade nagon saker gissning pa hur manga som bor i hela UK.

(Det bor ca 60 miljoner i UK varav 50,4 i England, 5 i Skottland, 3 i Wales och 1,7 i Nordirland. Kalla.)

Skottlands nationaldag - hur skotsk ar DU?

St Andrew's Day, ungefar lika firad i Skottland som 6 Juni i Sverige. Eller... mindre. I Stockholm bar atminstone bussarna flaggor. Pa jobbet cirkulerade i alla fall detta mail och vi hade enormt kul at det - och at att vardera varandra. Jag blev till slut titulerad Honorary Scot - trots att jag inte gillar friterad pizza...

Are You Scottish?
Pure dead brullyant!
You know you are a true Scot if...........

1. Ye can properly pronounce McConnochie, Ecclefechan, Milngavie, Sauchiehall St, St Enoch, Auchtermuchty and

Aufurfuksake.

2. Ye actually like deep fried battered pizza fae the chippie.
3. Yer used tae four seasons in wan day.
4. Ye canna pass a chip/kebab shop withoot sleverin when yer blootert.
5. Ye kin fall about pished withoot spilling yer drink.
6. Ye see people wearin shell suits with burberry accessories – pure class!
7. Ye measure distance in minutes.
8. Ye kin understaun Rab C Nesbitt and know characters just like him, in yer ain family.
9. Ye go tae Saltcoats cos ye think it is like gaun tae the ocean.
10. Ye kin make hael sentences jist wae sweer wurds.
11. Ye know whit haggis is made ae and stull like eating it.
12. Somedy ye know his used a fitba schedule tae plan thur wedding day date.
13. You've been at a wedding and fitba scores are announced in the Church/Chapel.
14. Ye urny surprised tae find curries, pizzas, kebabs, fish n chips, iron-bru, fags and nappies all in the wan shop.
15. Yer holiday home at the seaside has calor gas under it.
16. Ye know irn-bru is a hangover cure.
17. Ye learnt tae sweer afore ye learnt tae dae sums.
18. Ye actually understand this and yurr gonnae send it tae yer pals.
19. Finally, you are 100% Scot if you have ever said/heard these words;
how's it hingin
clatty
boggin
cludgie
pished
get it up ye
wee beastie
serse bandit
amurny
away an bile yer heid
peely-wally
humphey backit
Ba'-heid
baw bag
dubble nugget

And finally......
A wee Glesga wumman goes intae a butchershop, where the butcher has just came oot the freezer, and is standing haunds ahint his back, with his erse aimed at an electric fire. The wee wumman checks oot the display case then asks, "Is that yer Ayrshire bacon?" "Naw," replies the butcher. "It's jist ma haun's ah'm heatin'.

Hur man lurar hostmorkret

Hosten ar en mork tid. Nar klockan vridits om ar det morkt klockan fyra och sedan ar det morkt tills julbelysningen tands och nyarsraketerna lyser upp tillvaron igen. Jag gillar den svenska Allahelgona-helgen for alla ljus skull. Vi har inte allahelgona i UK, men tack och lov har vi tva andra ljusa avbrack i morkret.

Sista Oktober (sista Oktober, hor ni?!) ar det Halloween. Da karvas det pumpaljus, oppna spisen dekoreras med spindelvav, kontoret dekoreras med allskons fladdermoss, haxor och monster - och Carina vinner en haxhattsdekoreringstavling at avdelningen sa att vi far en stor burk Quality Street att mumsa pa. Som om godiset cheferna gar runt och trycker i oss inte racker...

Knappt har pumpaljuset brunnit ner forran det ar dags for - Remember, remember, the 5th of November... Guy Fawkes. En larare pa Glasgow's Universitet forklarade for oss utbytesstudenter att "en gang for lange sedan forsokte en skotte spranga brittiska parlamentet och det firar vi varje ar med att skjuta raketer". En mycket forenklad bild givetvis, men anda... 5 November ar en perfekt, mork dag att samla tusentals manniskor pa Glasgow Green for att kolla in nar stadsbudgeten gar upp i rok. Och visslande ljusstrimmor, roda bollar, stjarnfall...

Och vips ar det bara nagon vecka kvar innan julbelysningen tands vid George Square. Sedan kan man rakna ner till jul.

Forsok gors forvisso for att forsoka fa skottarna i feststamning till 30 November ocksa. I ar ska det bli festligheter - naja, nat slags stora ceilidhs i alla fall - i tre av Skottlands storsta stader, i ett forsok att fa skottarna att fira St Andrew's day, nationaldagen. Av detta ar de ungefar lika intresserade som svenskar ar av att fira 6 juni. Allas blickar och planer ar istallet inriktade pa Hogmanay - nyar. Da blir det fira av! Och snart ar vi dar, det ar bara en ljuspaus kvar pa vagen. Jul.

Pa en bro nagonstans mellan Sverige och Skottland

Hade en mycket egendomlig men intressant drom inatt:

Jag stod pa en o i Stockholms Skargard en sommardag med hundratals manniskor och sjong nationalsangen medan svenska flaggan hissades. En besynnerlig detalj ar att nar vi sjong andra versen stampade vi fotterna i nat slags hambosteg for varje takt och jag reflekterade i drommen att jag undrade varfor vi alltid gjorde sa. Naval. Medan vi sjong sa grat jag for att jag saknade Sverige och svenskar och Stockholm och svenska vanner. Jag undrade vad som var sa bra med Skottland, ifall jag inte inbillat mig alltihop.

Jag gick over en bro till nasta o, Skottland. Det var fint landskap, berg, slott och varma, vanliga manniskor och roliga gubbar som drack whisky. Jag fick en varm hemmakansla i hjartat. Jag vande mig om och sag den svenska on. Jag fick samma kansla. Jag ville vara pa bada stallen samtidigt och minns att jag suckade over vilken tur det var att de lag sa nara och hade broforbindelse.

Sedan andrade drommen karaktar, men fortsattningen ar egentligen oviktig.

Jag undrar om den har drommen pa nagot satt visar pa en karlekskonflikt? Och kanske att jag nu borjar kanna att om jag inte ser borjan pa en yrkeskarriar inom narmsta aret eller rakar fastna i klorna pa nagon charmor, ja, da tror jag faktiskt att jag flyttar tillbaka till Sverige om 1,5 ar. Inte for att jag tror att vare sig det ena eller det andra har storre chans att bli uppfyllt i Sverige, men vanner och familj finns dar pa ett annat satt. A andra sidan finns varken manniskorna i Glasgow eller bergen dar eller...

Suck. En rekryteringskvinna ringde igar och fragade om jag var intresserad av ett jobb i Sheffield. Sheffield?! Vafan ska jag dit och gora, de har ju inte ens ett hyfsat fotbollslag! A andra sidan, bor jag dar sa vet jag atminstone att jag ar pa fel stalle. Just nu kanns allt ratt och fel pa samma gang, precis som under de dar 1,5 aren i Sverige innan jag flyttade tillbaka hit. Men jag kan val inte halla pa och pendla resten av mitt liv?!

Snacka om bra pipa!

Skotska masterskapen i sackpipeblasning, det var vad jag kollade pa i eftermiddags. Inte undra pa att det ringer, jag menar tjuter, i oronen nu!

Tog med mig tre tyskar till Dumbarton. De knallade upp i Dumbarton Castle medan jag stannade kvar nedanfor kullen och laste. Sackpipetavlingen var i Lengrove Park, tvars over vattnet och jordens omvag borta, och efter en och en halv timmes regnpaus pa ett stormarknadscafe sa kom vi antligen fram.

Jag har aldrig sett sa manga sackpipor, svarta overrockar och kiltar pa ett och samma stalle i hela mitt liv. De var overallt! Pipbanden spelade i fyra horn pa en fotbollsplan. Det var forsaljningsstand runtom, en nojespark och en stor oltradgard i narheten, en bussparkering stort som ett hav och bakom varenda minibuss, forrad och buske stod kiltar i alla aldrar, kon och storlekar och pipade.

Hittade aven ett talt dar fargglada smatjejer tavlade i att dansa Highland Fling. De hade flinta sma fotter, milt sagt!

Jag ska i arlighetens namn erkanna att jag inte skulle kunna saga vilka pipband som var bra och inte. De lat likadant allihopa.... hrm. Vet att min favorit bar grona kiltar och var grymma med trumpinnarna. Det ar mitt kriterium, typ. (Fast det ar inte dem pa bilderna) Tror att vi fick se prov pa mycket bra sackpipeband dock for nar vissa antrade arenan sa fordubblades de redan fyrdubblade leden och sackpipeband stannade kvar och kollade in "mastarna".

Jag vet inte vilka som vann, vi stannade inte sa lange, men jag ar overtygad om att de var bra. Det ar sakert de som spelar i min skalle just nu.