Rapport från ett releaseparty

Våldsam magsjuka. Precis vad man vill ha dagen efter att man fått reda på att man tre dagar senare ska på releaseparty för en bok där man själv är en av författarna.

(Fatta!)

Som tur var fick jag snabbvarianten, så idag var jag tillbaka på jobbet och kunde ikväll möta upp med kompisen K som till min glädje hängde med. Nackdelen med sen inbjudan är ju annars att människor tenderar att ha ett LIV planerat för närmaste veckan. He, he, man kan väl säga att man ser vilka som numera är singlarna i gänget!

Partyt kändes lite hemligt, för när vi kom till Pub efter stängningsdags (dit vi blivit dirigerade i inbjudan) så fanns inga skyltar, mottagare eller något alls som indikerade att vi kommit rätt. Till slut såg vi en skara människor mitt bland en massa skyltdockor, så lika tafatt och vilsna som de övriga så gled vi runt i folkmassan och låtsades veta vad vi hade där att göra.

Det var en brokig skara människor i de flesta åldrar, faktiskt. En del uppklädda till tänderna, andra i jeans, ytterligare några i precis så personliga och/eller bohemiska stilar som man lätt skämtar om att man stöter på i sådana här sammanhang.

Ja, och var håller man nu ett releaseparty för en erotisk novellsamling om inte i en sexig underklädes- och erotiskshop. Av ett slag som jag inte ens trodde fanns norr om Köpenhamn! Tänk en smakfull blandning av Moulin Rouge och Black Lace.

Något bubbligt dracks, folk minglade (ja, eller stod i grupp med sina polare och snackade, i alla fall) och ett okänt liveband spelade någon lättsmält rockmusik. Vi fick deras skiva i fiskdamms... jag menar, goodie bagen, så jag tänkte lyssna igenom den vid tillfälle.

Vi fick också veta att juryn bestått av bl a Ameliafolk, Linda Skugge, Unni Drugge och Gudrun Schyman, att 21 noveller ingår i samlingen samt vilka som knep de tre topplaceringarna. Vinnaren syns på bilden till höger.

Tyvärr fick vi inte (köpa) boken, för det är nog inte bara mina ögon som kliar efter att få se vad konkurrenterna skrev! Inte heller fick vi veta när/hur/var boken släpps. Men jag misstänker att man inte får veta det förrän nästa Amelia kommer ut... om boken nu inte kommer som gåva med den t.o.m! Det återstår att se.

Tröttkörd, trots tidigt uppbryt, kom jag hem med ett litet leende på läpparna. Jag som trodde jag kastade bort de redan minimala chanserna i tävlingen genom att inte satsa på den "charmiga, välbekanta" berättelsen utan bara hann skicka in experimentet. Ett experiment med visst inslag av copyrightintrång och som troligen inte skulle låta riktigt klok om inte läsaren kände igen låten. En ren chansning, alltså! Inte trodde jag då att jag idag skulle få gå på releaseparty för att mitt experiment ska tryckas i en bok.

Det är coolt. Det är riktigt coolt när chansningar går hem!

Var stolt - överallt

Just nu pågår Pridefestivalen i Stockholm. Det syns. Överallt. SL-bussar åker runt med regnbågsflaggor, företag i centrala Stockholm har hissat desamma, ibland hänger flaggorna helt enkelt ut genom fönstret. Taxibilar har dekaler, skyltfönster är dekorerade i regnbågstema, regnbågsflaggor syns viftas under "Allsång på Skansen" och Teknikmagasinets senaste katalog är regnbågsfärgad och går under titeln "Prylbögskatalogen".

Men feststämning och alla sköna inslag till trots så kan jag inte låta bli att undra om Stockholm verkligen är rätt ställe för Pridefestivalen. Numera.

Det är ingen hemlighet att lantishomos flyttar till Stockholm för att kunna komma ut, för att vara sig själva. För storstaden är en storstad, och av tradition är storstaden mer accepterande än landet. Visst, man ska inte sticka under stol med att det finns problem och intolerans i livet i storstan också, men på det stora hela.

Förvisso kan jag därför förstå att man förlägger en Pridefestival i storstaden, där hbt-människor i större grad kan slappna av och vara sig själva. Men samtidigt känns det lite som att förlägga en upplysande miljöfestival i Greenpeace högkvarter.

Nu när Pridefestivalen är så väletablerad så undrar jag därför om det inte vore en idé att hålla den där den troligen skulle ha störst effekt - Sjöbo, Örebro, Hudiksvall och Luleå.

Varför inte flytta runt den varje år? Givetvis medan man behåller samma starka artistuppbåd, vilket leder till mediaintresse både lokalt och nationellt. För det är viktigt, tror jag, att nationella media uppmärksammar händelsen, annars glöms den lätt bort. Faktiskt.

Det är inte så att jag vill få bort den ifrån Stockholm, men jag skulle däremot vilja få den att lämna tryggheten och skaka om landet lite. Eller är det kanske så att den inte alls skulle skaka om utan att det snarare skulle bli Pite Dansar och Ler och Storsjöyran av hela kalaset?

Då har nog Pride nått sitt mål.

Hetero kvinna i en homos kropp?

Är man ett gäng bestående av nästan 50/50 gay och straighta som går ut tillsammans så är det väl inte mer än rätt att man alternerar barer.

Vi började med ett pa... antal drinkar på Lloyds. Joe, Gail och jag delade på tillbringare med "Wicked Vimto" (Wkd Blue och Port) och "Frilly Tutu" (vodka, apple sourz, cherry sourz, ananansjuice, apelsinjuice och soda) och hade man frågat mig så hade jag gärna suttit kvar och gått igenom resten av coctaillistan. £7.15 för en kanna cocktail, vilket räcker till ca 4-5 glas. Det är ungefär lika mycket som ETT cocktailglas kostar i Sverige!

Jag insåg förresten igår att det nog är bra med dyra drinkar - som i Sverige - för då tänker man verkligen efter och suger på den man har så länge som möjligt = dricker mindre. Här, där de flesta ställen erbjuder diverse alkohol för ca £2 (24kr), så rinner gärna småmynten genom fingrarna, och drinkarna ner i strupen...

Fast det var inte det jag tänkt skriva om.

Natalie och jag var båda på span-humör. Vi spanade oss blå, tills ögonen sved av allt stirrande. Men förutom två gubbar i min pappas(!) ålder som flirtade varenda gång jag gick till baren så var utdelningen minst sagt torftig. Och jag som satt i min blommiga top och log och tyckte jag såg så fager så fager ut. Natalie fick några napp som hon ratade, och jag önskade att jag också fick rata någon. Äh, gubbarna räknas inte, de hade som sagt kunnat vara min pappa!

Vi hamnade så småningom på Del (Delmonicas) i Glasgows gaykvarter. Jag gillar stället för att det är urmysig interiör, Gail gillar det för att det står en skål med gratis kondomer och glidmedel utanför toaletterna. Japp, hon försvann ner i källaren innan vi ens hunnit beställa. Antar hennes man blev lycklig den kvällen...

Hur som helst, vi skrattade och hade kul i en av soffgrupperna när Joe puttade till mig och gjorde mig uppmärksam på att en tjej spanat in mig "i flera minuter". Först trodde jag att han bara retades, men när jag kollade mot tjejen så fick jag ett litet men ändock tydligt smile och ögonkontakt.

Jag delades tvärt i två delar. Ena delen fick fjärilar i magen och ville flirta tillbaka, bara för att jag var så inibången smickrad över att nån - som inte kunde vara min pappa - faktiskt flirtade med mig! Inte bara inbillning eller hoppfull tolkning, utan så att till och med min polare uppfattade det. Tjoho, ett tillfälle att öva flirtning! Fast. Hon var ju... tja, en hon. Så andra delen av mig ville inte riktigt leka flirt-övning för det vore pinsamt om det ledde till snack och... gu, va knäppt att då förklara att man inte var intresserad... utan att man bara flirtat, tja, på skoj.

Så jag släppte det hela, fortsatte skämta med mina polare och var noga med att inte kolla åt tjejens håll. (he, he, kollade åt grannsoffan istället, där en riktig goding satt!). Men jag kunde inte låta bli att undra om jag sände ut något slags homo-vibbar. Jag menar, med tanke på hur gay-polarna identifierar folk på jobbet, även vissa som liksom kommit ut först senare, och med tanke på att jag inte är någon Jessica-Rabbit-kvinna, så... kanske kunde jag uppfattas som...

Hm, vore intressant att veta om inte annat. Ska nog fråga mina gaypolare till veckan.

Vi gick vidare till TigerTiger, där Natalie försvann med någon hon träffade i baren. Och där jag var osynlig igen. Fanns inte ens en gubbe i pappas ålder att flirta med. Typiskt. Jag som fått lust att öva flirtning - med vem som helst. Hade inte Gail erbjudit mig att åka med i hennes taxi så hade jag nästan gått tillbaka till Del. Hm, fast då lockade gubbarna på Lloyd nästan mer.... nästan.

Arbetsplatspolitik

Jag hann ju knappt lämna över uppsägningsbrevet förrän kollegorna frågade när avskedsfesten skulle hållas. Ville jag ha stor fest, liten fest, curry-karaoke, middag, bowling, shots på Revolution, drinkar på Capitol...?

Till slut beslutade vi att göra ett återbesök på suveräna Secret Garden. Deras Thai tapas är så underbara att det känns bra att avsluta med det innan jag åker. En av kollegorna föreslog Di Maggios, men pizza kan man ju äta när som helst - och när jag flyttar till Sverige t.o.m riktiga italienska pizzor!

Så, datum och plan är klar. Och hela teamet är inbjudet.

Eller, nä, det där var ljug. Hela min halva av teamet är inbjudet. De under vår manager. Den andra halvan, under den andra managern, har inte blivit inbjudna. Än...

Det är där politiken kommer in. Min 12-åriga chef vill ju inte gärna ha med dem att göra i såna här sammanhang. D.vs. när man ska ut med "teamet". För de är ju inte "teamet"... Men saken är, att det är min fest. Och jag har jobbat här i fyra år - tre av vilka med folk från Det Andra Teamet. Och i ärlighetens namn finns det fler jag gillar där... snarare, jag ogillar kompisattityden i vårt team. D.v.s chefen har ett antal polare i teamet, och de är en klick i sig... Jo, man kan tro att jag jobbar på mellanstadiet... suck!

Så. Jag grubblar över om jag ska bita ihop och bara gå med 'mitt' team, med chefen jag ogillar, eller om jag ska bjuda in Hela vårt stora team, med chefen och fler folk som jag gillar? Frågan är förresten inte om utan hur?! På ett diplomatiskt, godtagbart sätt. Utan att 12-åringen tjurar att "de är inte i Ditt team, faktiskt, det här skulle ju bli en team-grej ju, faktiskt".

Jag har i och för sig redan argument i att jag jobbat för båda sidor. Men jag tror jag måste fråga Secret Garden om man kan boka så att tjugo pers kan sitta ihop. För det värsta som kan hända är ju att vi blir åtskiljda bord lik förbaskat...

Politik. Jag hatar arbetsplatspolitik!

Med finklänning på galamiddag i Birmingham

Ett par dagar före påsk var det dags för den där galamiddagen, i företagets regi, som snöade in i februari. Vid lunchtid den 8:e April stegade därför ett tiotal pers ut från kontoret och tog taxi till flygplatsen, där:
1) jag förvånat - och till allas skratt - upptäckte att vi fått sittplatser... jag menade ju bokade sittplatser, men fick förstås höra resten av resan att jag kunde stå i mittgången om jag ville.
2) vi grundade med fri baileys och irländsk whiskey i taxfreen - såpass att kvinnan som bjöd på Bowmore inte tyckte vi behövde mer...
3) så vi drog till baren där vi inväntade flyget.

Nere i Birmingham stod redan ett koppel taxibilar och väntade. Vi kände oss som kungligheter när de tog våra väskor och visade oss till bilarna. Vi var säkra på att vi var kungligheter när vi kom till Forest of Arden. Hotellet såg ut som en stor engelsk herrgård och låg vid en golfbana. Spa, tennisbanor och golf ingick i hotelldealen - men ingen hade talat om det för oss! Kändes lite småtjurigt att man inte tagit med badkläderna faktiskt. Istället gick vi halvt vilse i korridorerna innan vi hittade våra rum. Våra egna rum! Det kändes superlyxigt med stor dubbelsäng (vissa fick t o m två!) och badrum med härligt badkar. Och en minibar som visade precis hur fint hotellet var... Jag beslöt att inte låtsas om att den fanns, slår vad om att de skulle dra av £2 bara jag öppnade dörren.

Jo, förresten, när jag checkade in frågade faktiskt kvinnan om jag önskade en eller två nycklar. Va?! Jag övervägde faktiskt frågan ett tag, men beslutade att det nog vore lite väl framfusigt att under kvällen sticka en nyckel i någon stackars mans hand... Raggade jag upp någon fick jag väl i vart fall följa med honom till rummet!

Gänget samlades i hotellbaren och jag unnade mig en dyr hotelldrink. £3.50 för en vodka lime! Oj, glömde att ni är svenskar, så det var väl billigt för er... ehrm. Sedan skrattade jag roat åt Scott som försökte impa på ett par tjejer (från andra delar av kontoret) med sin hi-tech mobil. De var måttligt roade... Tjejerna blev dock räddade av de gulliga änderna som knallade runt på området. Vi fastnade alla för dem och funderade snart på hur vi skulle kunna smuggla dem förbi säkerhetskontrollen och ta med dem hem! Vi hade långtgående planer, vill jag säga, så det var nog bra att vi senare skulle bli så glada i knoppen att vi glömde allt.

Någon timme före champagne-receptionen så försvann allihop till sitt för att svida om. Jag fick dessutom hoppa in som rörmokare eftersom pluggen i handfatet fastnat... Jag vet, först när jag lyckats lossa luckan under handfatet och stod med armen inklämd mellan rör så slog det mig - roomservice! Varför ringer jag inte bara roomservice! Fast det kändes som att det just då skulle gå snabbare att göra det själv.

Snart stod jag där, omsvidad i den glansigaste klänning jag någonsin ägt. Blommigare än jag någonsin varit. Nä, tycker definitivt inte klänningen kvalificerar som Aftonklänning, men för £15 och mycket lite planer att bära aftonklänning igen så fick det bli så. Tyvärr visade det sig att jag gått upp mer än jag kanske vågat ana sedan i februari, så den satt lite tajt under brösten... Äh, bidrog säkert till den mycket raka och värdiga hållning jag knallade runt med under kvällen!

Kanske inbillade jag mig bara, men när jag gick genom receptionen och passerade en grupp andra festdeltagare - i fotsida, glansiga, diskret enfärgade festkreationer - så tyckte jag allt de såg lite så där sidledes på mig... Som om jag vore en katt bland hermelinerna. Igen, äh! Jag känner inte dem, det är bara en kväll och precis som på Oscarsgalan så brukar det ju alltid vara någon som inte följer normen utan sticker ut! Tja, jag är väl TCF-galans Björk dårå. Jag hade åtminstone ingen död svan runt halsen... oj, kanske borde ha nackat en and!

Fast jag var ju inte ensam om att sticka ut. Glasgowkontorets favoritengelsman, Scott, var ensam kiltbärare - i ett tartan som festligt nog tillhör Scott-klanen! Han har bott i Glasgow så länge att han i princip är hedersmedborgare, fast pratar med utpräglad Devonshire-dialekt. Detta skapade ju en rätt intressant kombination på festen. Fast under champagne-mottagningen var alla fortfarande för nyktra och blyga för att prata med honom...

Festsalen i sig var utsmyckad helt i vitt - jättetjusigt! Vårt Glasgow-gäng upptog nästan två bord, fast jag måste säga att jag blev lite besviken när jag upptäckte att vi i princip satt tillsammans. Inte bara för att jag natten innan drömde om en charmig bordsgranne med sexig Yorkshire-accent (inte de-tröga-kusinerna-från-landet-varianten utan den sexiga varianten!) utan även för att det skulle ha varit kul att prata med lite nytt folk liksom.

Nåväl, vi hade en strålande kväll. Maten var god, och väldigt brittisk... Förrätt: laxbulle (som potatisbulle fast med lax i också) med nåt slags löv och vit sås. Varmrätt: Fläskkött stoppad med blodpudding (japp!) och inlindad i bacon, med potatismos och grönsaker. Efterrätt: Créme Brulée med chokladkaka (småkaka).

Efter maten - någongång vid nio-tiden... - började själva prisceremonin. Filmer visades upp från varje kontor (från sex olika ställen i Storbritannien) och min babblande harang var bortredigerad. Ha, ha, tja, det lät ju inte ens logiskt i mina öron, så... Men det roliga var att de övriga ställena hade en, två eller tre pers som blev uppropade på scenen. När det var vår tur blev alla tio uppropade! Så vi invaderade scenen och fick trängas ihop för att rymmas på fotot. Vi fick även inramade diplom. Oj, vilket jag nu inser att jag såklart borde ha tagit kort på! Äh, ni har väl fantasi.

Ännu roligare, av de tre sammanlagda vinnarna så kom både 3:e-pristagaren och vinnaren från vårt kontor! Kvinnan som vann är en av cheferna på vår avdelning och hon blev så rörd att hon faktiskt brast ut i tårar - och det innan hon fick ta emot en stående ovation när hon gick fram till scenen. Hon är värd det. Den utmärkelsen också, för hon har vunnit ett koppel senaste året. Bl a kom hon tvåa i, typ Företagarföreningens Nationella utmärkelse för Bästa Chef i hela Storbritannien. Det är tungt.

Tja, så allt sammantaget så kan man ju säga att vårt kontor är bäst. :-)

Sedan festade vi. Jag var inte på party, party-humör, men hann dansa lite, ta några gratisdrinkar (och t o m betala för en, för just som Scott och jag lämnade baren så annonserade de att baren var fri...), se vissa göra bort sig, se en normalt sett bitchig chef bli så pinsamt full att hon ramlade runt i fintklänningen, dansa med en man som verkade rädd för att snudda folk och strax efter midnatt såg jag och alla andra vad Scott hade under kilten. För den pinsamt fulla bitchen kunde inte hålla fingrarna i styr... Nåväl, efter det kändes det som att det var läge att utnyttja badkaret, så jag och en annan tjej drog oss tillbaka till våra rum och jag njöt av ett varmt midnattsbad. Kom nog i säng vid 2-tiden.

Vilket var tidigare än vissa andra. Några stannade till 4.30, en chef mindes inte ens att hon gick och la sig!

Så vi var en samling tröttmössor vid frukostbuffén. Sedan delade vi upp oss på taxibilar och jag och de två tjejerna i vår bil kunde se hur taxibilen framför oss inte ens lämnade hotellområdet förrän bakdörren öppnades och den högre chefen, som åkte med enkom som Högsta Hönset på resan, lämnade sitt visitkort... han lämnade några i papperspåsar på flyget också.

Resten av oss var tysta, trötta, bakfulla men rätt lyckliga. Tre av oss skulle tillbaka till kontoret... Ja, vaddå, kan väl inte slösa semesterdagar heller! Fast jag kan erkänna att jag inte var direkt produktiv. Först hämtade jag pommes frites med smält ost och en flaska IrnBru i restaurangen (toppenmat och toppendryck för blykepsar...) och sedan - färglade jag en påskteckning. Det låg ett ark på varje skrivbord, och det kändes precis som ett jobb tungt nog för mig just då. Ja, fast när kollegornas gliringar blev för många så skickade jag iväg några email också. Men det var inte tu tal om att kvalitetsgranska samtal. Alldeles för hög ljudnivå...

Hur som helst, det här var kul! Det här kan jag göra fler gånger! Och nu har jag ju en klänning - som sticker ut.

Varför du kommer ångra dig om du bangar

Onsdag och torsdag i veckan.
Kompis: "Hänger du med ut på lördag, tänkte ses på Lloyds och gå till Boho."
Jag: "Nja, vi får se, jag har lite planer för helgen."

Lördag morgon via sms.
Kompis: "På G för ikväll? A och B hänger också på."
Jag: "Nja, hade tänkt åka till Edinburgh, tror inte jag känner för att gå ut ikväll."
Kompis: "Kom igen, vi har ju inte gått ut på år och dar, det blir kul!"
Jag: "En annan gång. Är inte på partyhumör."
Kompis: "Du hinner ångra dig, vi hörs ikväll, du kan komma direkt [från tåget]."
Jag: "Jag är inte klädd för att gå ut, vi ses på måndag."
Kompis: "Ses ikväll! :-)"

Lördag kväll via mobil på tåget mellan Edinburgh - Glasgow.
Kompis försöker göra sig hörd: "Kom nu, vi är på Boho, bara en drink!"
Jag: "Hm... kanske i alla fall..."
Någon minuts snack senare har jag ångrat mig igen, är inte alls på humör.
Kompis: "Synd, vi som brukar ha så kul. Nåväl, men du kommer ångra dig."

Hon visste det inte förrän ett par timmar senare - men visst skulle jag ångra mig. OH BOY så jag skulle ångra mig!!!

Igår kväll fick jag nämligen veta.... att... strax efter midnatt... i VIP-rummet på Boho... så... pratade kompisen med... med... Gerry Butler! Den Gerry Butler. Min Gerry Butler!

Håller fortfarande på att hämta andan. Men det ska väl lära mig. Lära mig att aldrig, aldrig banga, för man vet aldrig vad som händer!

Och man vet aldrig när Gerry tänkt åka hem och hälsa på...

Jävla skit. Och på Boho dessutom... Där fick jag så jag teg och gnisslade tänderna.

Motto: Gå aldrig hem tomhänt från en Oscarsgala

Förra året fick jag pris för "Best Supporting Agent", men i år hade de helt glömt bort mig, i varenda kategori. En kollega, som normalt inte är det minsta tävlingsinriktad, vann ifjol "Best Dressed" och sedan hon fick veta att hon är nominerad igen så har hon faktiskt visat en ovanligt sammanbiten sida. Det var tydligt att hon gärna ville ha två Oscarsgubbar på sitt skrivbord.

Oscarsgalan har växt sedan ifjol. Förra året hölls en ceremoni och mindre "party" i aulan på jobbet, men i år hyrdes en avdelning på Yates's och galan förvandlades till en helkväll.

Kollegan fick sin andra Oscarsgubbe, ett koppel andra fick sina välförtjänta priser (även om vissa vann för att de råkat ha olyckan att födas till en direkt kopia av fotbollsjournalisten/komikern Tam Cowan...) och vissa fick dränka sin besvikelse i drinkar. Själv vann jag 2:a pris på entrébiljetten - två biobiljetter. Eftersom jag redan har ett Unlimited Card så fick jag viss uppvaktning av kollegor som var väldigt sugna på att befria mig från detta pris!

Det är kanske inte optimalt att lägga en fest helgen före löning, i en traditionellt sätt jobbig månad. Nu verkade de flesta inte bry sig, fast de begränsade fria drinkarna gick åt som smör i solsken. Själv lyckades jag dra ut på min £10-budget hela kvällen. Cocktailen var god och när jag druckit hälften spädde jag på med mer (gratis) juice så att jag i princip drog ut på den över tre glas... "Long Vodkan" jag köpte därnäst var inte alls gjord enligt konstens regler utan smakade skunk. Så jag tog ett gratis glas ananasjuice, hällde över vodkadrinken och, voila, drickbar! Man får inte vara dum.

Hur punkterar man snabbast en buss?

Man ringer och meddelar tio partysugna personer att festen har skjutits upp p.g.a. det dåliga vädret så kan de vara så snälla att vända bussen och köra tillbaka till jobbet igen.

Vi trodde först att hon som fick samtalet skämtade, men icke. 10min söder om Bothwell (en förort till Glasgow) på motorvägen så fick vi göra en U-sväng. Detta efter intensiv mail- och telefontrafik på morgonen för att ta reda på hur vi skulle komma att resa. Vi ringde t o m flygplatsen och bolagen, kollade internet osv osv. Trafiksidan var rolig. Ner till Dumfries var vägarna fina, så fort man kom in i England började varningstrianglarna poppa upp och nere i the Midlands, området runt Birmingham, var det så tjockt med varningstrianglar att man inte såg städerna!

Lustigaste trafikinformationen var ett område där det varnades för snö i norrgående riktning, men inte i södergående... måste vara den mest lokala snöby jag hört talas om!

Men buss kändes ändå säkrare än flyg eller tåg, för flygplatsen var stängd, förseningar var att vänta när den väl öppnade, tåg ställdes in - ett tag verkade enda alternativet vara att gräva en tunnel... Så vi bestämde buss.

Men företaget bestämde att det vore oklokt att uppmana folk att resa från Storbritanniens alla hörn i det här vädret, risken för olyckor var alldeles för stor. Så de ställde in kalaset och nu lutar det åt att det blir fest i April istället.

Antar att det är vettigt. Även om det kändes surt där i bussen. Istället för fest blir det nu vanligt jobb i två dagar, men... vi har i alla fall något att se fram emot! Och klänningen hänger nu redan så fin i garderoben.

Kommer galan snöa in, eller blir det "Oscars"-fest i Birmingham?

Någon som minns den där utnämningen jag fick på jobbet i somras och som jag först inte förstod vad det var, men som visade sig vara ett TCF-pris (Treating Customers Fairly) för att jag kom med ett förslag som företaget gillade och som jag fick £250 för?

Nu är det dags att träffa alla andra i hela Storbritannien som också fått dessa utnämnanden under året (delas ut varje månad) och så ska Årsvinnarna koras. Och detta sker på en jättegala nere i Birmingham; en fin, flashig sak där man ska gå i balklänning eller aftonklänning och karlarna bär fluga, typ. Eller kilt, om man kommer ifrån norr om gränsen.

Jag har i och för sig inte en fotsid aftonklänning, men jag har chockat mig själv och köpt den flashigaste klänning jag någonsin ägt. Och det på rea, nedsatt från £65 till £15... ok, ni kanske grymtar att ni förstår varför, men vatusan, för £15 går jag gärna i storblommigt! (Hm, f ö tycker jag nog faktiskt att mönstret är rätt snyggt... eller så har jag vant mig.) (Ej säker på om det blir naturfärgade eller svarta nylonstrumpor, men lutar åt natur som på bilden, kommer ha guldklocka/armband också.) Dessutom, som på alla galor brukar det ju alltid finnas någon kändis som inte följer mallen utan står ut med sin lite kortare och storblommiga klänning när alla andra kommer i fotsid himmelsblå - den här gången får väl jag vara kändisen dårå!

Kanske.

Jag kanske eller kanske inte flyger ner till Birmingham imorgon. Jösses... om ni såg emailtrafiken idag! Som ni säkert redan sett i diverse media så står Storbritannien stilla när det faller lite puder. Kommer 5cm snö stängs skolorna, så ni kan ju tänka er hur det går med flygplatser! Och nu hotar man med mer snö under natten och morgonen. Kort sagt, det är inte säkert att vårt lilla propellerplan (en kille Googlade på flygplansmodellen och vi kunde inte enas om ifall det var att ses som ett propellmodellflyg eller privatjet - för det såg inte ut att rymmas fler än oss 25 som åker från vårt kontor) kommer kunna lyfta, eller landa. Under dagen gavs säkert fem resealternativ, vilka alla lät vansinniga för flyget går på eftermiddagen och ifall det blir inställt så är det för sent för de andra alternativen.

Hur som helst, slutbudet var att kl 9 imorgon bitti får vi veta ifall det blir flyg kl 15 eller buss kl 10... Personligen åker jag hellre buss så att jag vet att jag kommer fram (motorvägarna var ok, sa de) än får veta kl 1 att det inte blir något flyg trots att det verkade så på morgonen.

Nåväl. Kommer vi iväg som vi ska (oavsett om det blir en timmes flyg eller sex timmars bussresa) så kommer en blogg vad det lider om festen där nere. Det blir nog kul. Gratis brukar bli kul, och nu är det ju resa, hotell, galamiddag och bar alldeles på företagets bekostnad.

Jisses, våra förslag måste ju ha sparat/tjänat in massor åt företaget för att göra det här kostnadseffektivt!

Det känns lite som att det är en Oscars vi ska på. Fick ett email med "instruktioner" inför galan. Vi har redan filmats när vi talat om vad vi gjort (en pinsam liten snutt där man/jag babblar något förvirrat medan man/jag svettas under strålkastaren) och dessa kommer visas när "vår" månad står på tur. Sedan kommer våra namn räknas upp och då sitter alla kvar och applåderar artigt. Sedan kommer orkestern spela en trudelutt, och då kliver vi fram och upp på scenen där vi skakar hand med några snubbar, tar emot applåder och sedan tas ett gruppfoto. Sedan går vi tillbaka till våra platser. Årsvinnarna förväntas sedan hålla tal... ok, det behöver inte jag oroa mig för, för så märkvärdigt var inte min lilla pryl. Men jag har en kollega som jag inte skulle vara förvånad över om han vann... Närmare en Oscars än så här lär jag väl aldrig komma!

Jösses, som sagt. Nu blir det galej! Weather permitting.

Det är kul att fylla år!

Det är kul att mysa med frukost på sängen medan man öppnar dagens första SMS.
Det är kul att äta en bit Frödinge prinsesstårta (köpt på IKEA!) till frukost.
Det är kul att öppna paket och kort i sängen och fnittra åt inbördes skämt. (f ö har jag nu en tysk 'frukostplatta' för morgonfrallan - som ser ut som en liten fotbollsplan!)
Det är kul att överraska kollegor på jobbet med rulltårta, utan att de vet varför...
Det är kul att komma till utbildningsrummet och åtta trainees välkomnar en med att sjunga "Happy birthday" och hurra.
Det är kul när ens trainees sjunger så högt att folk bankar i väggen, ha, ha.
Det är kul att få ett gratulationskort från sina trainees!
Det är kul att se trainees ösa upp kakor, godis och chips på bordet, medan en trainee har bakat en Victoria sponge dagen till ära (det är en delad sockerkaka med grädde och sylt, så nära "svensk" tårta man kan komma faktiskt).
Det är kul att se att det fanns fler marsipangrisar än man trodde, för den medtagna prinsesstårtan gick verkligen åt.
Det är kul att vara hög på socker hela dagen, för vi hade så klart börjat hugga in bland godsakerna redan före 9.15...
Det är kul att släppa lite på schemat och ha lite skoj efter lunch (och lunchen blev en sallad, för att balansera dieten...).
Det är kul när teamet upptäcker att man fyller år och hela teamet kommer in i utbildningsrummet, radar upp sig och sjunger "Happy birthday" i en tonart som inte finns på skalan!
Det är kul när det visar sig att den som bankade i väggen på morgonen inte var en som surnat till på sången, utan en kollega som låst sig ute i hisshuset... och nu lät oss veta det, ha, ha.
Det är kul att få ännu ett gratulationskort, samt en kartong choklad som säkert kommer väl till pass när vi landat från sockerruset.
Det är kul att få ännu fler SMS och Facebook-hälsningar.
Det är kul att varva ner från sockerruset i en biosalong och se Gerry på storbildsduk i "Rocknrolla".
Det är kul att falla pladask ner från sockertoppen och faktiskt somna mitt i filmen! (missade nog 15 minuter.)
Det är kul att prata med familj och vänner i telefon.
Det är kul att somna nöjd, glad och lycklig över att ha så många härliga människor i ens omgivning, inte p.g.a. uppmärksamheten, utan för alla knasiga, personliga, tänkvärda och gulliga grejer de kommer på!
Det är kul att få en hel dag med så mycket uppmärksamhet, och så många hjärtliga och magknipande skratt, att man blir alldeles matt.
Det är kul att fylla år.

Fast jag börjar förstå varför man bara gör det en gång om året... jag tror flinet räcker tolv månader till nu faktiskt. :o)

Hur man anordnar en lyckad julfest

Vi var flera som hade blandade förhoppningar och föraningar inför företagets julfest. Minnet av förra årets tillställning på floppstället (hur f-n kan man ha julfest på en sportbar!) blandades med minnet av förra arbetsgivarens succéfest på stället vi skulle hålla till i år. Flipp eller flopp?

TigerTiger utnämns härmed till Företagsfestställe Nr 1!

Det kan inte gå fel, för stället har något för absolut alla. Det är urmysigt till att börja med och tre våningar högt. Där finns två discon, en jättemysig avdelning som verkar lite asieninspirerad med små mysiga språng och hörnor, lugna rum för dem som vill vila sig, ett rum som är som gjort för coverband, en restaurang, och en alpstuga med karaoke. Varje rum var i bruk. Plus att man kunde träffa ett ovanligt sexigt Tomtepar i en tomtehörna. Satte man sig i sexiga tomtefars eller tomtemors knä så fick man choklad... Vi andra fick ett skratt.

Jag sa att jag bara skulle stanna ett litet tag, vara hemma senast 10. Hm, jag tror att det var vid den tiden jag fick karaokestugan att rocka loss till "Rockin' around the christmas tree"... Jag rev av den strax efter att högsta chefen och en kille fått med hela stugan i "Fairytale of New York". Och eftersom jag inte drog mig för att riva av denna julklassiker så antyder ju det att jag faktiskt använde mina dryckesbiljetter till alkoholhaltiga drycker...

Vid midnatt vill jag minnas att jag hade en avdelningschef ålandes bakom mig på dansgolvet. En halvtimme senare hade jag knyckt en Merry Christmas-hatt av någon stackare, som knyckte tillbaka den vid något tillfälle. Jag hade uppenbarligen använt mina fyra dryckesbiljetter. Och trots att varken "WooWoo" eller "Sex on the beach" smakade alkohol så var det tveklöst något i, för när jag väl övergick till IrnBru och den var varm så tyckte jag tydligen att några kollegor var skitsmarta som gav mig is. Från andra glas. Vars ägare vi inte visste vilka det var. Och isen grävdes upp med fingrarna...

Jo, det var nog dags för mig att gå hem då. Så någonstans vid tvåtiden på morgonen tog jag en dusch - för dansgolvet gjorde mig både svettig och drinkindränkt - och sedan stal jag några timmars sömn innan...

Det bästa med julfesterna måste bara vara dagen efter på jobbet! Alla dessa zombier som såsar omkring. I år fick vi dessutom såsa runt i pyjamas för vi hade pyjamasparty den dagen! Jag satt därför i pyjamasbyxor, smuttade IrnBru och tyckte inte potatissconen var flottig nog när en kollega rumlade in. Han bar samma kläder som jag sett honom i kvällen före. Killen hade missat att gå hem.

Merry Christmas-hatten satt på sin ägare, som satt beredd med headsetet - och sov. De chefer som inte själva smuttade IrnBru eller vilade huvudet mot tangentbordet flinade bara och brast ut i gapskratt när killen hoppade till när det kom ett PIP och ett samtal i örat.

Det är det fina med Dagen Efter En Julfest, tröskeln är lika hög som aktiviteten är låg. Jag måste erkänna att jag inte gjorde många växlar, och mitt koncentrationsspann var fantastiskt kort! Det enda folk verkligen orkade var att gå runt och lyssna på skvallret. Vem som kysst vem, vem som strulat med vem, vem som fått napp och tagit med sig Hon från Admin till hotellrummet...

Jo, jag tror julfesten var lyckad i år. Alla vi som glömde bort våra egna löften om nykter kväll och hem i god tid kan om inte annat intyga det.

Rob Roy och gratis whisky på finfest

...och jag har ätit min bröllopsefterrätt!

Men vi tar det från början.

Företaget (som vägrar ge anständig löneökning och vill att vi ska jobba som robotar och utdelar disciplinära åtgärder om vi är sjuka fler än sex (6!) dagar om året) gillar utmärkelser och galor. Vilket jag, cynisk som jag är, ser som ett hånfullt knep att dölja den ruttna personalpolitiken eftersom det 'ser ut' som om de värnar om oss... Fast det är en annan blogg. Hur som helst, i torsdags hölls en tillställning som talande nog kallades "Love2Reward". Individer, grupper och team som på ett eller annat sätt utmärkt sig de senaste tre månaderna (tillverka excelblad som byråkratiserar verksamheten ytterligare verkade vara en säker vinnare) bjöds in till en exklusiv fest på The National Piping Centre. Jag var med i gruppen som jobbade en massa övertid för att med superkort deadline sätta ihop en databas, ifall ni undrade vad jag gjort för att förtjäna en fest mitt i veckan.

I ärlighetens namn var vi lite skeptiska. Vi var på företagets julfest... Men uppklädda till tänderna (dresskoden var ju ändå 'formell') så åkte jag och två tjejkollegor dit - och blev positivt överraskade!

Pipblåsaren utanför satte stämningen och innanför dörren blev vi hälsade med ett glas champagne. Sedan ägnade vi goda 30min att försöka lista ut vilka alla snoffsiga människor var, för de där tjusiga damerna i långklänning och läckra männen i höglandsutstyrsel kunde väl ändå inte vara våra arbetskollegor! Det hela kändes så absurt att när kollegan S kom i full höglandsregalia, inklusive tartanpläd över axeln, så kunde jag och mina två tjejkollegor inte göra annat än frustande skratta "för helvete, du skojar, du ser ju ut som Rob Roy!" Det var kanske inte mottagandet han väntat...

Vid middagen blev vi ca hundra pers bordsplacerade kring tio runda bord. Vilket innebar att jag lärde känna åtta andra främlingar lite bättre. Middagen var... som kollegan C sa: "jag tar hem menyn, vi ska gifta oss snart". Förrätten var tomat och mozzarella ost med något grönt och balsamvinägrett. Varmrätten var kyckling med haggis, färskpotatis, whiskysås och grönsaker. Normalt brukar det vara haggisfylld kycklingfilé, men den här gången var filén lagd ovanpå haggisen. Det gick bra det med, och det är godare än vad ni kanske tror! Efterrätten var en höglandscranachan i en brandyflarnkorg. Och. Den. Var. Gudomlig. Cranachan är en typisk skotsk efterrätt; en mousse gjord på grädde, whisky, honung, hallon och havregryn. Den serverades i en flarnkorg med en hint av brandysmak och toppades av ett färskt hallon. Det här ska jag ha på mitt bröllop! Och alla gånger jag fyller jämnt. Varje gång jag fyller, förresten.

Efter middagen öppnade baren och bord föstes undan för att göra plats åt ceilidhdansen. Baren visade sig vara fri och det var till och med så att när krediten tog slut så gick VD:n upp och (kollegan hörde detta) la till "ytterligare £1000"! Jisses.

Glad över att bandet började med något jag kan så svingade jag mina lurviga i en Gay Gordon. Jag tillät mig också bli sedvanligt förvirrad i en Dashing White Sergeant (det verkar störtomöjligt för mig att lära mig alla turer!) men när de spelade upp till en Virginia Reel och fortsatte i samma tempo så hängde inte knät med längre. Nu gjorde inte det så mycket, för det innebar att det fanns mer tid till att avnjuta fria glas med Talisker och skratta bort en stund med kollegorna.

Jag och mina två tjejkollegor hade sagt att vi nog tänkte åka hem vid tiotiden. Innan vi visste ordet av det var det dags för sista beställningen och sedan var det midnatt... Visst hade jag lite huvudvärk dagen efter (även om den inte var lika stor som hungern - jag gjorde inte annat än åt under fredagen!) men det var lika för nästan hundra pers till. Flera kollegor och chefer som också blivit inbjudna knallade runt med Irn Bru-flaskor (vid det här laget vet ni nog att det är bästa botemedlet mot baksmälla) och pratade med små bokstäver.

Se, företaget kan ju! Så nu ska jag ta itu med något flashigt i Excel så att jag blir bjuden nästa gång också.

Party - med ett finare ord

En halvtimme innan jag slutade kom chefens chef och sa att chefens chefs chef - högsta hönset på kontaktsidan - ville träffa mig precis när jag slutade. Hon var glad när hon sa det, men jag kunde så klart ändå inte låta bli att undra om det var trubbel eller goda nyheter.

Det visade sig att vi var en handfull coacher och seniorer som blivit kallade. Högsta hönset berättade om Reward-tabernaket nästa vecka, vilket var lika bra, för ingen av oss hade kastat två blickar på alla lappar om belöningsscheman, framgångstävlingar och gu vet vad. (Oscarsgalan, ständiga baler nere i England, "wall of fame" och annat tjafs har iofs fått oss att inse att företaget fullkomligt ääääälskar utmärkelser och flashiga fester, fast inte julfester...)

Vi hade dock så klart sett alla silverstjärneballonger som hängde öve skrivbord lite här och där både på kontaktavdelningen och administrationsavdelningen, och fick nu en förklaring till dessa mystiska utsmyckningar. Tydligen är det team och individer som vunnit utmärkelse A eller nominerats till B eller... det var nåt C också. Hur som helst, de skulle till tabernaket. Och företaget gav dem ballonger för att... förvirra oss andra som inte vet vad det handlar om? För de kan väl inte vara så patetiska att de ska tro att vi ska tänka "wow, coolt, den där personen som fått den där ballongen måste verkligen vara något extra, sån vill jag också vara"? Jag menar, det är ju ingen oscar. :-)

Högsta hönset pratade en massa:
"...enorma arbete med [webbaserad infoportal].... mycket kort deadline... övertid... sett er sitta kvar när jag gått hem långt efter normal kontorstid... VD:n gav några platser till... vill bjuda in er som mina personliga gäster... fin fest på National Piping Centre... formell klädsel.... kvinnor i... män i... ceilidh efteråt - fast det var inte min idé! ...värda... bra... bättre... bäst... [fyll i valfritt smicker och superlativer]

Vad jag och mina kvinnliga kollegor hörde:
"... champagnereception... [gratis] fin middag... män i kilt..."

Saken var klar. Trots att en manlig kollega påminde oss om att "männen" är grabbar från kontoret. Jag erkänner, vi tystnade för ett tag, men sedan beslöt vi att det inte spelade någon roll. Fritt party!

Så, på torsdag ska jag på finfest.

Men jag får ingen ballong, vad jag vet...

Love is in the air

Puh. Äntligen är bästakompisen J's möhippa och bröllop över. Nu behöver jag inte tänka på vad jag säger - och till vem - längre! J trodde att jag skulle komma någon dag före bröllopet, när jag egentligen skulle komma en vecka innan, dagen före möhippan. Och det är så otroligt svårt att inte avslöja det eftersom alla andra vet precis hur länge jag kommer vara i stan, men inte hon. Man får vara försiktig med vad man säger när man pratar med J, hålla reda på vem man sagt vad till och i vilket mail, vad man skriver på bloggen - ja, man får till och med hålla koll på andra bloggar hon lätt kan läsa, för att inte tala om kommentarerna! Puh, som sagt.

Nåväl, alla lyckades hålla tungan rätt i mun, ingen sa "men då ses vi nästa helg" och en yrvaken J blev nog allt lite förvånad över att se mig på hennes tröskel den där lördagmorgonen.

När jag berättade på jobbet om vad vi tänkt göra så gapade de och undrade om vi skulle hålla på en hel helg, och det var nästan så man undrade det själv ett tag. Måste ändå säga att det kändes väldigt o-stressigt att äta brunch hemma hos J (12 kvinnor - och som farsan spontant utbrast; "åh fy fan vilket tjatter"), skivinspelning i en studio inne i stan, skattjakt, fotouppdrag, fika på McDonald's, hemma-spa, libanesisk middag, frågestund, myspys och Singstar. Vi var nästan lite oroliga för om gravida J skulle orka hela kvällen, men sanningen är att i slutet av kvällen var hon piggast av oss alla!

Skivinspelningen var en hit - i dubbel bemärkelse. Med J på ledsång och vi andra som superb kör så spelade vi in Britney Spears "Crazy" och Charlotte Nilssons "Tusen och en natt" - med mycket bra resultat, måste jag säga! Producenten kändes proffsig och tog om tills han var nöjd, även om det inte alltid sammanföll med när vi var nöjda... och jag fick en ny respekt för musiker. Vi körde bara två låtar och var bara i studion i ett par timmar, men till slut var jag så less på låtarna att jag höll på att spy! ("Måste vi köra refrängen en gång till, kan du inte bara kopiera första refrängen, som blev bra, det är ju samma!") Jag tänkte då på stackarna som sitter inspärrade i månader...

Singstar bjöd på lite mer variation, även om jag har en känsla av att biblioteket aldrig kan bli stort nog. Texten fanns i rutan, som på karaoke, men dessutom var det pluttar man skulle pricka in. Tonmässigt, alltså. Fantastiskt... Ibland följde man låten, men upptäckte att man hela tiden låg lite över eller lite under tonarten - och ibland fick man banne mig in fler rätta takter när man svor än när man sjöng! Det var ändå svårt att slita sig. Bra tips inför partykvällen!

Bröllopet hölls på Ängby slott. Det var i och för sig mer som en stor herrgård men erbjöd en synnerligen stämningsfull miljö! Det är något visst när ens kompisar gifter sig, för man får liksom... ett fånleende i ansiktet, hela tiden. "Min J... tänka sig..." Jag vill inte riktigt lämna ut detaljerna om detta privata ögonblick, eftersom jag inte frågat om lov, men jag kan säga att jag fortfarande får ett fånleende - bara av att tänka på det.

En gång var jag på julfest tre gånger

En person som uppenbarligen bara läser den här bloggen två gånger om året sa i veckan att jag alltid verkade vara full när denne tittade in. Nåja, den årliga blöta Skattjakten åsido, helgen som var stod skrivet med en stor varningstriangel i almanackan. Julfest med företaget på fredagen, julfest med avdelningen på lördagen och så skulle jag väl försöka bli människa till julmiddagen med Mia på söndagen också.

Jag behövde inte oroa mig.

Fredagens företagsfest var precis så tacky som alla befarat. Jag klådde A i biljard och fick stryk av P, trots att jag fuskade, och det var väl ungefär det mest spännande som hände. Discot var pinsamt och buffén ett skämt; den varma maten var kall och den kalla friterad... De flesta (vi talar trots allt om skottar) dränkte misären med 5 fria drinkar och £1.50-drinkar efter det. Jag bytte mina sista två biljetter mot två pussar på kinden och gick på en sen bio istället.

Enligt kollegorna jag mötte på lördagen missade jag inget, och detsamma kan jag tyvärr säga om dem som inte tog sig till lördagsfesten. Hotellet låg i ett mörkt betongområde i samma charmklass som Tensta. Med en lap dance-klubb tvärs över gatan... Medelåldern var ca 30 år högre än under fredagen och de få män som var i vår ålder var där med sina fruar. Maten var trist, DJ:n kämpade för att få alla upp på dansgolvet men lyckades bara attrahera halva lokalen oavsett vad han spelade. Så vi tog kommandot över den tysta tv:n i baren, skruvade upp volymen trots barmannens protester och såg finalen i X Factor. Hart när alla i baren knappade på mobilerna för att rösta på den skotska lillkillen Leon. Jag höll i hemlighet på den läskiga operafantomen Rhydian. Leon vann. Mina kollegor måste ha stått för en viss procent av de rösterna...

Hälften gick sedan hem, hälften drog till en klubb med r'n'b som jag inte kan dansa till och jag gick och halvsov på en sen bio. Igen.

Så jag var hur fräsch som helst till julmiddagen på söndagen. Den var kanongod och Mia och jag mös senare till Love Actually. Jag har inget att klaga på vad gäller söndagen. Förutom möjligen temperaturen i lägenheten... Synd att det inte finns glögg här borta. Jag börjar se vitsen nu...

Hattifnattiga skattjaktsbilder

Tack vare att en kollega lade upp sina bidrag från Skattjakten på Bebo så kan jag här visa den fenomenalt fina blå hatten på en lika fenomenalt fin Carina. (klicka på fotot för större bild)Som bonus får ni också en partytrixande Thomas McGowan min musikkompis/senior/skrivbordsgranne Kate samt chefen Lorraine

och slutligen en hattifnattig gruppbild.Vi har f ö enats om att glömma allt som hände i Fredags. Om någon nu skulle komma ihåg något. Och tack och lov var jag inte sååå mycket Party-pooper, de flesta andra hade åkt hem när stället stängde någon timme efter att jag lämnat in handduken. Puh, då missade jag inget nattsudd.

15 shots och en handfull drinkar på en Skattjaktskista, hej och hå och en liter Irn Bru!

Härmed lovas och svärs att jag aldrig ska dricka någonsin mer i hela mitt liv...
Härmed intygas också att Irn Bru utan konkurrens är bästa botemedlet mot baksmälla.

I fredags var det dags igen. Skattjakt med jobbet; även kallad Team Building, även kallad Ursäkt att Supa Skallen av sig.

Det hela går ut på att man ska ta sig runt till ett antal pubar i stan och utföra uppdrag tillsammans för att sedan samlas på ett ställe och parta järnet. Precis som ifjol delades vi in i olika lag med en Lagledare som läste upp ledtrådar/gåtor för vilken pub vi skulle till härnäst och uppdragen för varje ställe samt samlade in fotobevis och kvitton. Man får poäng och extrapoäng för varje drink man tar.

Chefen var i mitt lag och hon uppmanade mig att hålla ett öga på henne och vara beredd på att bära henne till sista stället. Det var snarare tvärtom.

Första puben, Lloyds (West Regent Street), verkade trevligast och hade publik i min smak. Men efter en snabb drink drog vi vidare eftersom laget så här tidigt fortfarande var tävlingsinriktat. Dessutom gick ett av uppdragen på Lloyds ut på att bara kalla varandra vid efternamn så det var lika bra att vi gick, ingen tilltalade mig i alla fall, ha, ha! Vi höll på att förlora chefen strax utanför, men efter att handgripligen förhindrat henne från att följa efter två kiltar som gick i motsatt riktning så styrde vi stegen raskat möjligt mot nästa anhalt, innan hon fick syn på de fem kiltarna som kom emot oss på tvärgatan.

Frankenstein (West Regent Street) var lika dyr som ifjol så det blev ett snabbesök även där, men sedan kom vi till Revolution (Union Street). Det är en vodkabar. De har en hel meny enbart inriktad på Shots och bakom baren såg jag en ny Absolute smak (Ruby Red) som jag bara måste prova. Men när laget på sju personer delat på den vid det här laget obligatoriska Plankan (10 shots i olika färger/smaker för £14) och jag totalt fått i mig 3 shots så fick jag inte fler för chefen. He, he, när hon vände ryggen till köpte jag en Absolute Ruby Red i alla fall och svalde den innan växeln ens kommit tillbaka. Minns inte vad den smakade... om den smakade. Hur som helst, hamnade i prat om dryckesvanor eftersom vi i Sverige dricker bra mycket mer vodka än Britterna. Kollegorna betraktade det i det närmaste som gift och gjorde stora ögon när jag berättade om Lakritsshots och kvartingar och dunkar med hembränt... På något vänster slutade det med att jag hävdade att sex shots i rad inte var några problem, varför någon utmanade mig att köpa ett "Stick" med just sex shots. Vid det laget - klockan var nog inte mer än sju, halv åtta - hade jag nått så pass hög grad av intelligens att jag tyckte det var en bra idé, så jag köpte ett stick. Men chefen kom på mig och det slutade med att vi delade på det; jag har en känsla av att det var p.g.a. en kombination av att undanhålla mig tre samt liksom visa att hon också kunde.

Sedan drogs jag därifrån.

Till Play (Union Street) för att sjunga karaoke. Men karaoken var över så vi fick nöja oss med en drink. Så såg jag en affisch med färgglada hattar; en orange fiskarhatt, en snorgrön cowboyhatt, en ljusblå hög hatt och en rödrosa solskärm. Jag vill ha en hatt! Hur får man en hatt? Aha... man får en hatt om man köper 4 Sourz - shots! Fyra blå Tropical Sourz senare stod jag i baren med en jättetjusig blå hatt på huvudet och väntade på växel och kvitto på denna insats för Laget. Fan, 4 shots ger ju jättefina extrapoäng!

"Caaaaariiiiinaaaaa!!!"
Hörs över hela stället.
"Vad gör du i baren?!"
Säger chefen - aka Mamma. Så jag går tillbaka till gruppen och får fint beröm för min fina utstyrsel. Hur jag fick en hatt? Jag pekar på affischen bakom dem och försöker att inte se ut som en liten flicka som blivit påkommen med fingrarna i syltburken.
"You did not...?!" Flämtviskar Mamma förebrående.
Men nu har ett annat lag fått ögonen på min hatt och gjort kopplingen hatt = fyra shots = extrapoäng. Så snart står de med TRE hattar! Då blir det fart på mitt lag och mina synder är för evigt förlåtna. Snart har det andra laget fem hattar och vi fyra - varav chefen en. Men hon ville inte dricka fyra shots själv. Gissa vem som gentilt ställde upp och hjälpte henne?

I ärlighetens namn, jag räknar inte Sourz som riktiga shots. Alkoholhalten är endast 15%. En Riktig Shots har 40%. Så det så.

På något sätt gick vi i mål på Yates's (hörnet West Regent Street/Union street). Kittyn (potten) tillät en drink eller två shots var, så när chefen och jag skålat i chokladshots var det dags att bidra med ännu £10. På något märkligt sätt var min plånbok tom... så jag fick ge mig ut på stan. Efter att ha jagat min kära hatt nerför gatan (dumma bilar som kör på den istället för att väja!) så kom jag till bankomaten. Men... jag hade inte ens tagit upp kortet, så vad gjorde £20 i sedelfacket? Bonus!

Dörrvakterna såg ut att tveka över om de skulle släppa in mig igen, så jag tog hinten och bestämde mig för att inte föreslå att vi övergav trista Yates's och drog till Lloyds. Man kan inte ragga om man inte kommer in. Men Yates's var öken, och inte blev jag uppiggad av kollegornas kommentarer.
"Det finns inga söta killar här." Klagade jag.
"Det FINNS inga söta killar i Glasgow, varför tror du vi är singlar!"
Åh, då är det inte mig det är fel på alltså. Det var åtminstone bra att veta. Fast i sanningens namn, vid det här laget var det lite svårt att se hur de egentligen såg ut...

Kittyn skulle trots allt få sin tia så jag gav den till chefen, som gav mig tjugo tillbaka och försvann bortåt baren. Det tog över tjugofyra timmar innan jag ens registrerade detta mörkliga i detta. Det verkade vid det laget helt normalt att gå med vinst när man går ut.

Hur som helst, i sann fjortisanda körde jag senare buss två gånger innan jag somnade i en fötölj. En kollega som skulle upp och jobba dagen efter såg till att jag fick skjuts hem, så strax före midnatt satt jag i vardagsrummet och käkade Chips & Curry (pommes med currysås) som inte smakade någonting och sedan stupade jag i säng.

Med ytterdörren på glänt och kläder och handdukar lämnade på golvet där jag gått.

Berättade Mia som kommit hem någon timme senare.

Jo, jag hade nog varit lite, ehrm, lullig? I vilket fall var jag död dagen efter. Och luktade likadant. En dusch någon gång mitt på dagen och Mia (som varit ute på eget håll) och jag var redo att möta världen. Eller åtminstone en redig Fry Up nere på Coia's Cafe. Enligt många är det just där man finner stans bästa frukost och vad mer kan jag säga än... Mmmm, precis vad man behöver morgonen efter! (minus bönor...) När vi ändå var där beslutade våra klartänkta hjärnor som helt plötsligt glömt att vi båda var panka att boka in oss för en Jullunch lussehelgen. Ah, härlig trerätters kalkonmiddag!

Sedan var det bara att krypa ner i soffan med en liter Irn Bru och en tidning och vänta på att man skulle börja känna sig som en människa igen. Jag svär, antingen är det den oranga färgen, sockret eller någon hemlig ingrediens, men inga Alvedon i världen reder upp en baksmälla bättre än Irn Bru!

Inte för att jag nångonsin kommer behöva det igen... det var sista gången, minns ni...

Rock around the world

Saga vad man vill, men foretaget vet atminstone hur man arrangerar fester! I fredags ordnade de Sommarfest. TigerTiger, en stor nattklubb pa tre vaningar, hyrdes och flera olika teman ordnades runt om pa stallet. Man kunde surfa i Australien (liknande tjurridning), fast den togs bort nar folk blev for fulla... Man kunde sjunga karaoke i "Wild, wild west", kolla pa flamenco i Spanska hornan, kaka buffe i Marocco, sitta och softa i Kina, rocka jarnet pa discot "down under", ga pa minikasino i USA m.m. Det fanns verkligen nagot for alla!

Och jag tror banne mig alla hade kul. Jag hade sa kul att jag blev sur nar jag var tvungen att lamna - strax efter 11. Men nagon var tvungen att vara ansvarig pa jobbet dagen efter... Jag fick inte ens tid att dricka upp mina fria vouchers!

Det har var sista festen med foretaget, om en manad flyttar vi over till ett nytt foretag och man kan val bara hoppas att de visar halften av fantasin... Det kravs lite extra for att gora 2500 anstallda nojda - men jag tror banne mig foretaget lyckades!

F o ar hogsta chefen urkass pa att sjunga karaoke - men hon bjod atminstone tillracklig pa sig sjalv for att visa det! Heder.

Nyar installt - igen...

Far man en utmarkelse eller nagot om man kopt biljetter till blott 2 skotska Hogmanayfiranden nagonsin och lyckats pricka in de enda 2 installda Hogmanayfirandena nagonsin?

2004 dansade vi runt med tiotusentals manniskor pa Edinburghs gator, folk som vagrade ga hem nar festligheterna blev installda bara nagon timma fore tolvslaget.

2006 borjade vi festa redan kl 4 pa eftermiddagen for att hinna till George Square och se Fratellis kl 8. Precis nar maten stallts fram pa bordet och forsta drinken var serverad sa annonserade radion att Hogmanay i Glasgow var installt.

Sa dar ja.

Men det ar val ingen vits att lipa for spilld champagne sa vi partade till nagon gang efter tio innan vi beslot att dra in till city och ga pa nagon klubb. I arlighetens namn var jag tveksam till om vi skulle komma in nagonstans sa sent pa kvallen, men a andra sidan ar min (enda) erfarenhet av nyarsfirande i Glasgow att stan ar full av festande folk i vilket fall.

Eller hur.

Stan var dod. Manniskorna hade blast bort med stormen som stallt in firandet till att borja med. Utestallerna var halvtomma och dansgolven heltomma. Vi tog en drink pa Edwards och diggade 80-talsmusik medan vi spanade pa baren och puben tvars over gatan for att jamfora och se vilket stalle som verkade minst dott infor tolvslaget.

Vi hamnade pa The Maltman, en pub med en medelalder pa ca 60 ar. Dar var det roj! Och de partade uteslutande till ABBA....

Naval, tolvslaget kom (aven om de verkade dingdanga klockor ca tre minuter for tidigt) och efter en kort Auld Lang Syne exploderade stallet till (I'm gonna walk) 500 miles - Skottlands inofficiella nationalsang banne mig. Strax efterat drog vi vidare i hopp om att hitta nagon i var egen alder att ragga pa. Tja, sa dar efter midnatt var vi inte sugna pa att betala intrade sa det slutade med hemgang och samtliga var nog i sang fore klockan tva.

Bisarrt, men inte alls misslyckat. Naval, nu vet vi att det blir installt vartannat ar (eh...) sa nasta ar blir det val roj har i Skottland i vilket fall!

Kollektiv baksmalla - ett bra betyg at foretagets julfest.

Det finns bara en nackdel med foretagets julfest. Man maste ga till jobbet dagen efter.

Foretaget hade hyrt hela Arta, ett stalle i tre vaningar, massor av rum och en helt otroligt mysig atmosfar. Tank dig att du kommer in i ett stenslott med medelhavsinriktning, marmorstatyer, vaxter, murriga malningar och en blandning av rokkoko-mobler och utemobler fran nagon italiensk piazza. Jag skulle definitivt vilja ga tillbaka nagon gang, men troligen bara for en drink. Stallet ar modell jattedyr, fast det ar klart, skulle man bli bjuden...

Naval, foretagets runt tva tusen anstallda fyllde upp stallet och efter ett... intressant... julbord bestaende av kycklingklubbor, varrullar, potatisklyftor, fiskkakor, nagon rokt fisk och typ prinskorv sa spenderades de fem fribiljetterna i baren (Morgan Spice & Coke varvat med Southern Comfort far vem som helst pa humor!) och sedan rockade vi jarnet. Den kvinnliga chefen (ca 40 ar) fick bade mig och min 18-ariga skrivbordsgranne att kanna oss helt chanslosa vad gallde dansrorelser och energi, och den manliga chefen (36 ar) bade sag ut och rockade som en 16-aring speedad pa RedBull. Nar hogsta chefen (elegant kvinna som latt kan passera for kunglighet i vilket kungahus som helst) headbangade till rockbandet som lirade Oasis-covers - da gav vi vanligt dodliga upp. Vi har helt klart undervarderat hela chefsstaben. Respekt!

Jag kande mig som en partypooper nar jag redan vid halv tolv till min egen forvaning var klok nog att inse att jag faktiskt skulle upp dagen efter. Man ska ju sluta nar man ligger pa topp sa det var nog ratt att jag begav mig hemat nar jag kande att de dar drinkarna fick huvudet att snurra utan att jag gjorde det...

... och inte slutade det snurra efter sju timmar i rygglage. Jag tog in en burk pepparkakor till jobbet men bad folk att tugga tyst. Den manliga chefen varvade kaffe med huvudvarkstabletter, den kvinnliga chefen hade en hel liter IrnBru for sig sjalv (som alla skottar vet ar IrnBru basta botemedlet mot baksmalla) och sjalv tillhorde jag skaran som gick in for DunderKuren och halsade IrnBru 32 (tank IrnBru med RedBull-egenskaper). Japp, funkade precis sa bra som jag trodde, sa vid elvatiden borjade jag faktiskt kunna hjalpa kunderna ocksa, inte bara svara i telefon...

Som tur ar har folk viktigare saker an livforsakringar att tanka pa i juletid sa pa eftermiddagen kunde vi roa oss med icke mindre an tva olika fragesporter. Vem sjong "The power of love" och "vad hette hunden i Fragglarna" - det var tufft nog for vara hjarnor.

Det ar nog tur att det ar ett ar kvar till nasta julfest.