Söndag med Carola och 3D-film

Efter en synnerligen händelselös helg satte jag mig igår med både DN och internet och ställde mig den eviga sommarlovsfrågan; "Vad finns det att gööööööra?"

Det fanns gratisteater med Parkteatern. "Carola & Jag", en komedi-monolog om religion, uppväxt och strävan att finna sig själv, typ. Lät faktiskt kul! Dessutom spelades den på sköna Djurgården, så planen var klar.

Om någon skulle fråga mig vad "Sommar" är för mig så skulle nog ett av svaren bli, att åka Djurgårdsfärjan. Den gör sig inte alls lika bra övriga året, men just på sommaren så killar havslukten så där skönt i näsborrarna, tjuten från Gröna Lund ackompanjeras med fiskmåsar och utländska språk, och solen skiner från klarblå himmer. Ja, till och med en molnig dag som igår.

Utanför Gröna Lund började jag nästan överväga med mig själv. 599kr för ett "all inclusive" med både åkband, femkampsbiljetter, matbiljetter för 160kr, 10 lotterier och entré - det var ju helt ok ju! Jämfört med hur mycket man gör av med i alla fall... Och 199kr för ett femkampshäfte är också överkomligt, så med en femhundring kan man ha kul!

En annan dag.

Igår knallade jag längs vattnet till Galärparken och slog mig ner i en obekväm vinkel på en sluttning för lite kultur. Pjäsen var befriande rolig! Jag skrattade i alla fall gott, men jag antar att Carola inte är något fan... inte av delarna som drev med hennes självupptagna person i alla fall. Fast tyvärr speglade det ju bara vad många upplevt själva. Ehrm.

På glatt humör knallade jag ett tag i sommarkvällen, tills jag fann mig nära Hötorget. Klockan var nästan nio men jag hade inte alls lust att åka hem - för ännu en skrivar-/film-/tv-kväll i vardagsrummet. Så jag bestämde mig för att sätta lite sprätt på min veckopeng.

Till min glädje har jag upptäckt att 3D-film även kommit till Stockholm och att man dessutom visade Ice Age 3 på engelska utan text. Yess, som att gå på film hemma ju! :-) Så jag gick på bio.

Och jag menar BIO. Jag har sagt det flera gånger förut, men det tål att upprepas - film ÄR bäst i 3D! Det inser man om inte annat medan man kollar. Man glömmer snart formatet och det känns helt naturligt att mammutarna har runda former och att man tycks befinna sig mitt i djungeln. Så lyfter man på solglasögonen och ser filmen "normalt" - och inser hur platt den är!! Man tar snabbt på sig glasögonen igen, vill jag lova.

3D är filmens framtid, det är jag övertygad om. Jag har sett både tecknad film, spelfilm och konsert (U2, kommer till Stockholm i höst såg jag) i 3D och efter det vill man inte gärna gå tillbaka till platta 2D. Det handlar inte om utskjutande pilar, berg-och-dalbanor eller andra typiska 3D-effekter från 80-talet. Det handlar om helt vanlig film - med en känsla av att vara där.

För dagens 3D är ingenting som de röd-blå kräkframkallande upplevelserna på Tv-piraternas tid. Glasögonen ser till exempel ut som svarta solglasögon, och använder man dem "normalt" så ser också allt ut som vanligt, inga konstiga effekter alls. Effekterna syns bara om man ser på 3D-modifierad film/bilder.

Filmerna är fortfarande i sin vagga. De första två filmerna jag såg gjorde sak av 3D och man fick både utskjutande pilar och berg-och-dalbanor. Spelfilmen ("Resan till jordens medelpunkt") var kass storymässigt, troligen för att man fokuserade helt på 3D-teknik och effekter. Men senaste alstren har varit helt "normala". T ex släpptes både "Coraline" och "Ice Age3" i både vanligt format och 3D. Det är främst tecknad film, för tillfället. Troligen för att det är enklare och billigare än att filma en spelfilm i 3D. Men jag tror att det bara är en tidsfråga innan vi får både komedier, actionfilmer och science fiction i 3D.

Tänk er Harry Potter i 3D! Hisnande tanke - och troligen upplevelse. För det är det fina med 3D, man ser inte filmen - man upplever den.

I frontlinjen på armémueet.

Tisdagar ska bli min nya favvodag. Påmindes nämligen om att vissa museer har gratis inträde mellan 17-20 då! På en semester här tidigare så besökte jag historiska museet, i tisdags var det dags för.... Armémuseet!

Jodå så att... det kändes som ett roligare sätt att börja efterforska än att stänga in sig på biblioteket. På dagordningen stod nämligen:
* Kolla vad allsköns millitärtermer heter på svenska. Bekantskapen med Sharpe och brittisk historia har ju gjort mig välbekant med både 'mortars', 'glacis', 'ramrods' och militära beteckningar och taktiker, men de svenska motsvarigheterna....?
* Kolla in 30-åriga kriget lite närmare eftersom jag grunnat på en berättelse under den eran.
* Kolla in lite mer om när soldattorpen och indelningsverken var i bruk, och hur det funkade och hur livet för soldaten var, eftersom jag funderar på en berättelse under den eran.
* Kolla in svensk militärhistoria generellt, nu när det känns som att jag kan den brittiska bra mycket bättre...

Trist nog avhandlas vikingatid och medeltid i en ingress, i princip. I en hörna precis där man börjar omnämns vikingar samt medeltid och borgar - men åtminstone jag hade velat få mer kött på benen! Jag menar, stormännen i Sverige slogs ju som lairdarna/klanhövdingarna i Skottland (se, där fick jag ordning på den motsvarigheten) och det måste ju finnas historier om det! Väl?

Vid 30-åriga kriget drog museet igång, kändes det som. Fast trots (väldigt verklighetstrogna) dockor och coola pyttedockor på ett slagfält så var det väldigt mycket text! Det kändes i princip som att läsa en tragglig skolbok på väggarna. Någon borde se över framställningen, för jag somnade ju där jag läste - och läste om, för att jag ville veta. Utställningen borde göras lite mer interaktiv med ljudband, knappar att trycka på, små färgglada faktablad...

Fick i vart fall lite hjälp i researchen. T ex om hur armén var uppbyggd (lansar och musköter), vilket klargjorde vad huvudkaraktären i berättelsen ska vara... Och Sverige hoppade tydligen med i kriget 1630 först. Bra, det gör det lättare att placera berättelsen, och att välja slag att skildra. Tyvärr missar 'vi' ju därmed Odelsberg 1628, där Mackay-klanen briljerade. Hm... det ställer till problem, för jag tänkte ha både skottar och svenskar med... får klura på hur jag löser det.

Andra problemet dök upp när jag gick vidare in i nästa rum och upptäckte att soldattorpen och indelningsverken kom till flera årtioenden efter 30-åriga kriget! Men va f... då ställs ju hela min berättelse på ända! Får nog fundera på en serie där och låta sonen bo i soldattorp, he, he.

Nåväl, efter en kort parantes om karolinerna så ägnades resten av museet åt första och andra världskriget i princip. Fast jag måste erkänna att jag blev lite nyfiken på vad som hände under Karl XI och Karl XII... ska kolla upp ryss-krigen lite mer tror jag.

Det var lite intressant att se kronologin med alla slag och kungar och så. Jag fick lite bättre ordning på kaoset i huvet, och kommer nog för en bra tid framöver se vår historia som att gå genom olika rum på armémuseet.

I slutet kom man till luckan (Repmånad!) och markan och sen till hundratals svärd, musköter och gevär i olika montrar. Jag slängde mig in med näsan först - men blev lite snopen när de små informationslapparna bara talade om tidsåldern men inte tillverkaren. Ja, om det fanns fyra gevär från 1809-1816 så vill jag ju veta om något av dem är ett Baker gevär! Ett sånt som jägarna (ha, ännu en betäckning jag fick översatt, 'rifleman's svenska motsvarighet är jägarna) i Napoleonkriget hade. För mitt öga är inte alls så tränat att jag kan se skillnad på gevär och gevär... Å andra sidan tvivlar jag på att svenskarna använde Baker-gevär utan säkert någon europeisk variant?

Fick f ö veta att ett "heavy cavalry sword" tydligen kallas "Pallascher" på svenska. Va? Vad är det för ett ord?! Låter ju urfånigt. Tror att jag fortsätter kalla det tungt kavallerisvärd...

Trots reservationer så blev det två och en halv rätt informativa och intensiva timmar - som fyllde mig med allsköns realisationer och idéer. Och väckte större intresse för min (halvt förlorade) svenska historia. Lustigt det där, hur intressant det blir när man har något att jämföra med...

Och min tålmodiga kompis får jag återgälda någon gång tror jag. *skratt* Finns det ett munkmuseum jag kan ta med henne till nästa tisdag?

Ceilidh-dans i bilder

Tyska kompisen har emailat lite bilder nu, så jag tänkte visa hur kul man kan ha på en ceilidh!

Man behöver inte kunna stegen, inte ens känna varandra, för att ha roligt.

F har lånat ut sin ceilidhtokiga pojkvän T till mig (han kan alla steg). Snurra är ju inte så svårt, men vart tar jag vägen sedan...

T: "Ok, om jag släpper dig så följer du bara med och hakar tag i nästan famn."
Jag: "Ok. Nej! Du släppte för sent, nu missade jag ju honom!"

Honom alltså.

Glömde förresten nämna något i förra ceilidhbloggen. Dryckeskulturen. Ni som varit i Skottland vet hur drinkarna kommer fram som på snöre ute på krogen. Intressant - men förståeligt nog - så följs inte samma mönster på en ceilidh. Drinkar tas in, men däremellan tas både pint-glas och karaffer in. Med vatten. Jo, jag var seriös när jag sa att jag borde ta upp ceilidh-dans som en motionsform. Puh, så roligt!

Bara längtat litegrann, knappt nåt...

Imorgon kommer Sharpe! Imorgon kommer Sharpe! Imorgon kommer Sharpe! Imorgon kommer Sharpe! Imorgon kommer Sharpe! Imorgon kommer Sharpe!

Imorgon kommer nya Sharpe!

Och ITV är en väldigt omtänksam kanal. Innan vi bänkar oss framför "Sharpe's Peril" kl 9 imorgon kväll så har de gjort i ordning en hel gottepåse, eller i vart fall en Sharpe-websida, för oss Rifles att roa oss med medan vi väntar.

Såvida vi inte väljer att återbesöka någon av de 21 böckerna eller 15 filmerna såklart. Själv håller jag fortfarande på att suga på "Sharpe's Skirmish"-karamellen. Har sugit på den i fem månader och vill inte alls att den novellen ska ta slut för då har jag inget mer Sharpe att läsa. Alls! Dags för Bernard Cornwell att plutta fram en ny historia nu, sanna mina ord.

Nåväl, imorgon har vi en ny film. Tomten, jag menar Sharpe, kommer 2 November i år - och 9:e. Vet ju inte när "Sharpe's Peril" köps in till Sverige (har i vart fall märkt att serien börjats visa alls - sent omsider) men kanske, kanske visar ITV den på sin hemsida? Ni får väl kika efter, om ni har lust.

Sa jag att Sharpe kommer imorgon?

Britain INDEED got talent!

Varje år körs en talangjaktstävling på tv, i värsta Idol-stil med tre domare och allt. Det finns inga åldersgränser och knappt några andra gränser heller så man kan få se allt från buggande småknott till falsksjungande pensionärer och moonwalkande hundar.

En kille dansade rakt in i mitt och många andras hjärtan med sin sprudlande energidans till "Singin in the rain". Så lyckat att just den låten faktiskt är nr 1 på itunes nedladdningssida just nu! Han vann till slut tävlingen och får nu uppträda på Royal Variety Show inför kungligheter - och PRO. Det är ungefär den åldersgruppen som kollar på det. Nåväl, han får £100'000 också. Och vi får väl hoppas att det inte slutar där.

Ni hittar superkillen i videofönstret uppe till höger, eller på linken nedan. Ta en titt, han är fantastisk, charmtrollet!

http://www.youtube.com/watch?v=9GX3u48bX7o

Färgglatt lugn

Ni vet när man kommer hem efter en lång dag på jobbet, huvudet är fullt och tomt på samma gång och man vill bara... vila. Koppla av. Koppla ifrån.

Det kan vara då man kryper upp i fötöljen med en bra bok. Eller som jag, sätta sig och skriva lite på någon av sina egna. Problemet är bara att det inte alltid leder till avkoppling; karaktärerna ställer till det, handlingen trasslar in sig, man får inte till DEN beskrivningen, man involveras i relationerna... och innan man vet ordet av det är man mer uppe i varv än någonsin och hjärnan arbetar övertid.

Vad man egentligen behöver är något som kräver ens koncentration fast samtidigt inte, om ni förstår vad jag menar. Vad man behöver är en måla-efter-nummer-tavla.

Förra sommaren sprang jag på ett motiv som tilltalade mig, jag tror att det är första gången faktiskt. Det var snarare ett hörn som fångade min uppmärksamhet; ett skotskt berg och dallandskap med en slottsruin. Det hade kunnat vara Loch Awe och Kilchurn castle...

Jag minns när jag var liten och min syster fick en dylik tavla i present. Jag tror att hon målade litegrann innan hon tröttnade. Själv tyckte att jag att det såg alldeles för plåttrigt och svårt ut för min smak. Och någonstans trodde jag väl detta fortfarande, men motivet var så fint...

För några veckor sedan slog jag mig ner med min tavla och tänkte att om jag bara kunde göra färdigt det där hörnet så vore jag nöjd. Hörnet är klart - och jag är fast! Det är så otroligt rofyllt! Man sitter där med sina färger och sin pensel och fyller i sina små fält. Först alla 33:or, sedan 55:or, sedan 17/55, 14/49... Och sedan tänker man inte i färger längre utan i siffror. Blandningarna verkar konstiga ibland men man får väl lita på att den där brunbeiga sörjan verkligen ser grå ut på avstånd. Och även om man ibland kanske bara tycker att man fyller i olika gröna fält så ser man snart resultatet, de gröna fälten - hur taffligt man än tycker att det verkar - formar faktiskt en böljande kulle!

Ryktet säger att färgen aldrig räcker till hela tavlan, så jag tänker göra så mycket jag kan och sedan får vi se hur jag klipper till det... En sak är dock säker, så fort den här tavlan är färdig så ska jag ska se mig om efter ett nytt motiv!

Nakenfis på fotbolls vis

Fotograferingen av nakna fotbollssupportrar på Hampden Park är genomförd. Utan mig. Lagom till att jag skulle åka till flygplatsen för att åka till Sverige så kom ett email som bad mig dyka upp på en pub då och då så att arrangörerna kunde möta deltagarna. Närvaro var en förutsättning för att få vara med. Och det gick ju inte för pubmötet krockade med DIF - Trelleborg på Stockholms Stadion!

Nu får jag komma på något annat att skrämma barnbarnen med.

Football strip - bokstavligt talat

Klä av sig naken en söndag i September, låter det lockande? Kanske om platsen vore en avlägsen strand på Haiti, men vad sägs om fotbollsarenan Hampden Park i Glasgow, Skottland, och dessutom göra det tillsammans med hundratals främlingar?

Jag har anmält mig för att göra just detta.

Alistair Devine tänker slå ett konstnärligt slag för kampen mot sektarianismen, detta ständigt aktuella samhällsproblem i Glasgow. 1980 tog han en prisbelönt bild av ett upplopp under ett Old Firm (derby mellan Celtic - Rangers) på Hampden Park och nu vill han föra supportrar samman för att visa att vi faktiskt kan vara vänner... och lite djupsinnigt kan man väl även tillägga att visa att den enda skillnaden mellan oss är halsdukarna vi bär.

För det är det enda vi ska bära. En "typisk fotbollsbild" tas av hundratals spritt språngande nakna människor, som av en händelse råkar få sina mest privata delar skyddade av klubbhalsdukar. Kvinnor ombeds ta med två halsdukar och männen en. Jag antar att fem halsdukar för att skyla bilringarna inte kommer på fråga dårå ? Nähä, ja.

Om någon är i krokarna och också vill vara med så kan ni anmäla er här.

The Fringe

Tyska kompisen fick slaganfall när jag meddelade att jag tänkte besöka The Fringe (festivalen som körs i Edinburgh varje år) - utan att först ha inhämtat program och planerat dagen till punkt och pricka. Nä, för tänk att jag tänkte åka dit och bara se vad jag stötte på. Bara så där.

Jag stötte på gatuartister, konstnärer, jonglörer, akrobater, en kille som böjde varenda led i märkliga vinklar, musikanter, stå upp-komiker, märkliga människor och ännu märkligare varelser. Turister, kallas de. Och förutom dem fanns det märkliga människor och varelser som klätt ut/upp sig med vilja.

Shower, pjäser och uppträdanden pågick överallt runt Old Town, men allt jag fick upp ögonen för var naturligtvis slutsålt. Eller så kördes de på kvällen, och jag var tvungen att åka hem lagom tid för jag skulle upp dötidigt nästa morgon.

Men det gjorde egentligen inte så mycket för eftermiddagen var en enda stor show i sig! Hela stan var full av gratis underhållning. I vartenda hörn stod någon och höll låda, så avslappnat spenderade jag 15 min med några keltiska trummisar, en halvtimme med en halvgalen jonglör, lika länge med en rolig jonglör, fyrtio minuter med en galet rolig stå upp-komiker som stod utanför en klubb och promotade sin egen show (som jag av tidsbrist inte kunde kolla på även om jag var duktigt sugen), osv osv. Inte ett öre spenderade jag men förutom en del oooh och ahhh så fick jag en hel del gapskratt också.

Utan att jag visste om det så hade jag tydligen prickat in Fringe Sunday, dagen då ovanligt många artister visar upp sig ute på stan. Tackar! Det enda jag nu skulle vilja se också är Tattoon, men de biljetterna säljer ju, typ, slut innan de ens släppts... Vi försökte köpa plåtar i Januari, en månad efter att de släpps, men till och med då var det för sent.

Nåja, det får väl bli nästa år.

Sunshine on Leith - Proclaimers pa teatersprak

Den enda svenska motsvarighet jag kan komma pa till musikalen jag sag ikvall vore en musikal baserad pa Gyllene Tiders musik, innehallande tydliga hintar rorande gruppens medlemmar - sasom fotbollslojalitet och hembygd - och den sedan avslutas med "Sommartider" och hela teatern mullrar av taktfasta handklappningar och jubel.

"Sunshine on Leith" var en otroligt rolig musikal full med kanonlatar fran The Proclaimers langa karriar. I Sverige kanns de nog bast igen som gruppen bakom I wanna be (500 miles) - och forutom att det ar Partylaten Nummer Ett i Skottland sa har den status av, om inte officiell sa atminstone inofficiell nationalsang har. Inte ens The Fratellis Chelsea Dagger kommer narheten nar det galler att satta fart pa en publik.

Musikalen ar tre timmar lang (inklusive paus) men trots att jag var ovanligt trott denna kvall sa kandes det som om den garna fatt fortsatta ett tag till. Storyn kretsar kring tva grabbar som atervander till Leith (vilket, som en av dem papekar i musikalen, inte ar att forvaxla med Edinburgh) efter en tid i armen, hur det anpassar sig till ett normalt liv och krumbukterna i ena grabbens familj; systern vill prova nat nytt, foraldrarna firar 50 ar tillsammans men ett gammalt spoke krisar till det.

Den ar full av hjartliga skratt och musiknumren ar fantastiskt genomforda. "Let's get married" framfors t ex som grabbigt frierirad av Hibs-supportrar pa en pub, "Throw the R away" av ett gang som inte vill putsa sin skotska dialekt i ett callcentre och "Oh, Jean" ar pappans klumpgulliga tal till frun pa 50-ariga brollopsdagen. Och andra, sasom "Sunshine on Leith" och "Today or tomorrow" fick ett, pa nagot satt, djupare mening i sammanhanget som de sjongs.

Man behover definitivt inte vara Proclaimers-fan for att uppskatta musikalen, men det vore en valdigt trakigt manniska som inte lyckats finna atminstone ett par favoriter nar ridan gar ner.

The Bevellers

Antligen gar det en pjas som verkar intressant! Har inte varit pa teater pa flera manader, men igar gick jag och Mia och kollade pa The Bevellers pa Citizens Theatre. Pjasen utspelade sig i en glasverkstad i Glasgow. En ung kille kom ny till foretaget och man fick folja hans forsta dag med allt vad det innebar av nya rutiner, yrkesjargong och ingrodda roller. Pjasen var valspelad och 'snacket' sa val som sagspanslukten(!) fick en att kanna sig som en fluga pa vaggen nere i verkstaden. Den var klarsynt och fangade arbetsmiljon perfekt, dessutom bjod den pa manga varma skratt. Och en inte helt oattraktiv man... (farao vet vad han hette)

Jag star fortfarande fast vid min asikt om att brittisk teater kanns mer akta an svensk. Det kanske har med en annorlunda skolning att gora, vad vet jag, men britterna kan konsten att leverera repliker pa ett naturligt satt och som om de verkligen menar det. Mangen ar de ganger jag suttit pa saval Dramaten som Stadsteatern och onskat att aven de mest namnkunniga skadespelarna kunde slappna av och prata som folk...

Det var en del bekanta ansikten pa scenen igar ocksa f o; den unge killen, Norrie, spelades t ex av William Ruane som vi kunde se som (den inte helt intelligente) "kompisen" i Sweet Sixteen. Den andre halvan fran samma film, Martin Compston, ska jag spana in pa lordag da Glasgow Film Festival visar True North, ett drama om manniskosmugglare, dar vi ocksa ser den alltid suverana Peter Mullan.

Pa konsert med Justin Currie och en snygg kille

Tva av mina vanner, Mia och Kinna, har lange pratat om ett skotskt band kallade Del Amitri. Jag tyckte forst det lat som nagot obskyrt latinskt plink-plonk band, men se dar hade jag fel. Tror jag. Jag vet fortfarande inte vad det betyder, men de spelar inte plink-plonk. De spelar melodios rock med i manga fall himla poetiska texter. Lite som Kent fast med fler relationstexter kanske.

Sager den djupanalyserande musikvetaren...

Naval, frontfiguren i det f.d. bandet hade en solospelning pa ABC i Glasgow i lordags. Kinna kvistade over fran Sverige och Mia valde markligt nog att just veckan fore spelningen bannlysa deras latar fran sin stereo. Sjalv hoppades jag att han skulle spela atminstone nagon av mina favoritlatar (vilka totalt kanske uppgar till 20% av utbudet) sa att jag atminstone kunde sjunga med i nagot.

Det kunde jag. Fast det gjorde jag inte for nu har jag lart mig tva saker;
1) jag kan spela in film pa digitalkameran
2) om jag sjunger nar jag gor detta sa sjunger jag rakt in i mikrofonen...
Sa de fyra favoritlatarna han korde lappsynkade jag med och resten nickade jag pa huvudet at och insag att texterna var sa bra att jag nu maste lyssna igenom dem ocksa.

Nufortiden kan man mata en lats popularitet genom att rakna antalet mobiler och digitalkameror i luften.

Men i arlighetens namn onskar jag att jag hade slapat den gamla klumpiga 35mm kameran. Konsertbilder blev aldrig suddiga med den. Varenda bild blev suddig med digitalkameran - oavsett om blixt anvandes eller inte.

Det var manga gullande par narvarande. Ett hade jag snett framfor mig. Tjejen kollade pa scenen, killen kollade pa tjejen - och jag kollade pa killen. Den kroppen och den rumpan kladde jag med blicken inom loppet av fem minuter. Japp, han fastnade visst pa digitalfilm vid tva tillfallen ocksa... Titta far man ju!

Nar konserten var slut och jag hade karleksendorfiner upp till oronen knallade vi tvars over gatan till Wetherspoon. Stallet far lagom fullt men det var tydligen UGO i dorren - Ugly guys only. En drink senare akte vi hem och analyserade mellansnack. Currie gav ett ratt arrogant intryck pa mig, men han hade i vart fall sjalvdistans. Och han skriver sjuhelsikes fina texter.

Sa dar, nu drojer det val over ett ar tills jag gar pa konsert igen. Jag gar alldeles for sallan. Sager jag varje gang...

Levande Konst

For nagra veckor sedan var Mia och jag pa Kelvingrove Museum i Glasgow. Det ar ett stort museum med ett brett utbud; allt fran konst och design till uppstoppade djur och mumier. Museet var livligt och - levande. Familjer testade allt som gick att testa, barn fragade och kommenterade, dejtande par diskuterade, aldre par mindes svunna tider avbildade pa canvas. Bade Mia och jag rakade i samsprak med manniskor som stod och studerade, beundrade och klurade over samma tavlor som oss.

Nagon vecka senare var Mia och jag pa National Gallery of Scotland i Edinburgh. Det ar ett stort konstmuseum med ett brett utbud; allt fran inhemska naturmalningar till Italienska bibelillustrationer. Museet var valbesokt och - dott. Alldeles knapptyst.

Varfor ar det sa? Jag upplever samma skillnad mellan Nationalmuseet och Naturhistoriska i Stockholm. Varfor ar det sa tyst nar folk tittar pa konst? Det ar val knappast sa att prat skulle stora, eh, koncentrationen, som nar man laser pa ett bibliotek.

Jag alskar att kolla pa tavlor med andra; betrakta, kommentera, brodera historier om vad som avbildas. Jag kan ga en hel dag och prata bilder pa museer. Och pa Nationalgalleriet i Edinburgh finns fyra av mina favorittavlor;

Wandering Shadows av Peter Graham. Eller som jag kallar den; Bergsvandring. For han har verkligen fangat upplevelsen av att vara ute och bergsvandra i Skottland. De dramatiska och karga bergen, molnen som smyger runt bergen och genom dalarna, faren och backarna som tillfor ljud at tystnaden, den enstaka manniskan och sa det fantastiska ljusspelet nar molnen forlagger bergen i mork skugga och solen far kampa for att bara flyktigt sla igenom och lysa upp enskilda partier innan molnen tar over igen. Tavlan ar en exakt minnesbild av helt sagolika stunder jag haft i bergen, stunder da jag bara kunnat sta stilla och i brist pa ord hanfort suckat; "wow".
Joseph Noel Patersons The Quarrel of Oberon and Titania samt The Reconciliation of Oberon och Titania ar tva tavlor som hanger bredvid varandra och som jag nog skulle kunna stanna vid fran oppning till stangning utan att se mig matt pa. Jag gillar magin och fantasifullheten de utstralar och de ar fullkomligt packade med sma detailjer. Varje gang jag ser tavlorna upptacker jag nagot nytt. Fagra, sota, fula, elaka och roliga smaknytt finns i bade stora och sma versioner. Ser du en snigel, titta narmare och du kan ge dig den pa att det ar ett litet smaknytt som rider pa den.
Jag har svart att valja en favorit. Det ar nagot med The Reconciliation, de tva sovande manniskorna, som ger en rofylld kansla. Jag tror att jag ocksa ser den lite som hur fantasin flodar fritt nar man sover. Jag skulle vilja ha den tavlan i mitt sovrum. The Quarrell gillar jag for livfullheten. Den skulle jag vilja ha i vardagsrummet. Eller pa toa. Da behovs inga serietidningar...
Den fjarde favoriten ar Macbeth av John Martin. Det ar nagot med dramatiken i bilden, de tva figurerna i det ode landskapet blandat med fantasi i form av de tre haxorna samt detaljrikedomen nar man kommer tavlan nara. Alla de tusen miljoner soldaterna... Jag gillar kanslan jag far av tavlan. Utsattheten, hopplosheten, kampen mot de bada. Och man behover defintivt inte vara insatt i Shakespeares Macbeth for att uppleva nagot. Jag visste inte vad tavlan "handlade om" nar jag forst sag den, och som en kompis papekade; "Wow, det ser ut som Sam och Frodo i Mordor"...

Lord Wellington - han med vagkonen pa huv'et

Utanfor Moderna Museet i Glasgow star en staty av en man pa en hast. Statyn ar varldsberomd atminstone i hela Skottland for att nio dagar av tio ha en vagkon pa huvudet. Det ar nastan sa att man tycker att de kan gjuta fast konen for sa fort kommunen plockar ner den sa satts en ny pa under natten.

En tysk van ar pa besok och medan en del av mig undrar hur hon nadde universitetet sa maste jag erkanna att den andra delen ar otroligt road just nu. Tyskan ar en stjarna!

Vi passerade statyn och jag har aldrig riktigt tankt pa vem gubben ar, forran Tyskan fragade. Jag laste pa sockeln: "Wellington".
Tyskan: Vem?
Jag: Han var engelsk general. Du vet Napoleon? Lord Wellington slog honom vid slaget vid Waterloo.
Tyskan: Hm. Har jag aldrig hort talas om. Men jag kanner till sangen! Det var ABBA, va?

Tva dagar senare kollar vi pa en film som av en handelse utspelar sig under slaget vid Waterloo. Jag forklarar vilka snubbarna i rutan ar och vid ett tillfalle star de i givakt infor en ny snubbe.
Tyskan: Ar det dar deras ledare, eller?
Jag: Ja, det dar ar Lord Wellington.
Tyskan: Ah, just ja, han med vagkonen pa huvudet.

Eh... japp. Det ar nog precis sa han vill att vi ska komma ihag honom. Och naturligtvis ar det sa jag fortsattningsvis kommer se honom. He, he, snacka om shock-taktik; rida ut pa slagfaltet med en orange vagkon pa skallen.

Det ar nog ingen dum ide att gora Modern Konst av gubben och gjuta fast konen, om inte annat sa kanske det kan bevara statyn fran 'vandaler'...

Och vinnarna ar...

4 Uruk Hai's och 1 Orch.

Amazing.

Det var val en utmaning som heter duga till nasta ar. I Finland vill jag se massor med Aragons och hobbittar!

Sjalv far jag fortfarande utslag av Carola sa jag holl pa UK, som inte var lika vidrigt daliga nar jag horde 'rappen' tillsammans med allt annat skrap. Maste anda saga att jag gillade arets blandning. Ok for att Spanien skickade Ketchup2 och att Frankrike vaggade hela Europa till somns men Tyskarna var ju... eh... tyskt roliga och Kroatien hojde tempot. Fast nagon borde kanske tala om for Irlandarna att det faktiskt finns andra musikstilar an ballader.

Terry Wogan (BBC) gillade Carola men det var hans enda nackdel. Hans harligt elakt ironiska kommentarer ar halva nojet med melodifestivalen! "If they say it was amazing too I'm going home... ok, that's it, I'm gone." Guld. Jag menar, amazing.

Snacka om bra pipa!

Skotska masterskapen i sackpipeblasning, det var vad jag kollade pa i eftermiddags. Inte undra pa att det ringer, jag menar tjuter, i oronen nu!

Tog med mig tre tyskar till Dumbarton. De knallade upp i Dumbarton Castle medan jag stannade kvar nedanfor kullen och laste. Sackpipetavlingen var i Lengrove Park, tvars over vattnet och jordens omvag borta, och efter en och en halv timmes regnpaus pa ett stormarknadscafe sa kom vi antligen fram.

Jag har aldrig sett sa manga sackpipor, svarta overrockar och kiltar pa ett och samma stalle i hela mitt liv. De var overallt! Pipbanden spelade i fyra horn pa en fotbollsplan. Det var forsaljningsstand runtom, en nojespark och en stor oltradgard i narheten, en bussparkering stort som ett hav och bakom varenda minibuss, forrad och buske stod kiltar i alla aldrar, kon och storlekar och pipade.

Hittade aven ett talt dar fargglada smatjejer tavlade i att dansa Highland Fling. De hade flinta sma fotter, milt sagt!

Jag ska i arlighetens namn erkanna att jag inte skulle kunna saga vilka pipband som var bra och inte. De lat likadant allihopa.... hrm. Vet att min favorit bar grona kiltar och var grymma med trumpinnarna. Det ar mitt kriterium, typ. (Fast det ar inte dem pa bilderna) Tror att vi fick se prov pa mycket bra sackpipeband dock for nar vissa antrade arenan sa fordubblades de redan fyrdubblade leden och sackpipeband stannade kvar och kollade in "mastarna".

Jag vet inte vilka som vann, vi stannade inte sa lange, men jag ar overtygad om att de var bra. Det ar sakert de som spelar i min skalle just nu.

Infor melodifestivalen

For tva dagar sedan blev vi paminda om att det ju faktiskt ar en schlagerfestival i ar. Det var namligen da brittisk media upptackte Finlands bidrag... Sa nu vet vi att vi ska sitta framfor tv:n ikvall och bli roade av Terry Wogan's underbart ironiska kommentarer.

Enligt BBC ar Grekland favoriterna men de namner Irland, Sverige, Danmark och Kroatien som goda kandidater ocksa. Jag far allergiska utslag av Canvrala sa jag vet atminstone vilket land jag inte tanker halla pa. Brrr.

Ehrm, fast UK's rappande tont tanker jag inte heller halla pa. Men kolla in honom, ni.

Naval, det ar ikvall. Nu ska jag ta med 3 tyskar pa sightseeing i vastra Glasgow. En timmes slingrande bussresa genom stan till Dumbarton dar de ska kolla in slottet, jag ligga i graset och lasa en bok och vi allihopa sedan kolla in en sackpipebandstavling i en park. Melodifestival som heter duga, det!

Baksmallekurer och en titt pa Silent Hill

Som alla (i Skottland) vet sa finns bara EN verkligt fungerande kur mot baksmalla - Irn Bru. Nyligen lanserades Irn Bru 32, en korsning mellan Irn Bru och Red Bull. Det sager sig sjalvt att det ar superdundermedicin!

Och jag tog en till frukost idag. "Irn bru cuckoon" holl sig borta tack och lov; galningen som jag vet inte hur manga mornar har lyckats tajma sin radioreklam sa att klockradion vralat Wakey, wakey!!! i orat pa mig.

Det ar tur att Skottland har Irn Bru, for med sin alkoholkultur sa kommer de ge mig skrumplever.

I tisdags annonserade en av mina vanner att hon skulle flytta till London och jobbade sin sista dag, sa hela den kvallen spenderade jag pa krogen - och hade huvudvark innan jag gick hem!

I onsdags traffade jag vannen for sista gangen och det blev nagra rundor till.

Igar skulle jobbet ga pa kasino och leka James Bond. Vi gick till tre krogar/klubbar och kom inte langre. Efter 5 timmars drickande utan mat och i ett tempo som paminner mig om hogstadiefester(...) sa hade ett mindre gang fatt nog och skulle se nagon rysare pa bio medan resten planerade att starta det "riktiga" klubbhoppandet. Bade jag och huvet snurrade sa jag foljde med pa bio. Det har blivit lite av en tradition nu, tror jag, och det AR lite speciellt att ga pa bio full. Exempelvis sa tycket man att Orange-reklamen med Sean Astin ar kul... (En som ar rolig ar den med Dart Vadar.)

Filmen, Silent Hill, skulle vara en rysare/thriller. Jag tyckte det kandes som att sitta och kolla nar brorsan spelar dataspel. Ah, just ja, det var ju ett filmat dataspel vi kollade pa. "Varldens basta skrackspel", enligt brorsan. Jo, jag anar nog hur man springer runt i korridorer pa olika plan och forsoker undvika mysko demoner som knappt gor nagot. Jag vantade annars pa att tripods skulle komma och blasa spokstaden i smabitar. Atminstone lat det som War of the World's ljudkuliss.

De som forvantade sig att sitta och hoppa (jag och de andra tjejerna) blev besvikna for det var valdigt o-thriller-rysaraktigt anda fram till Grand Finale. Fast jag kan inte pasta att det var en dalig film, jag glomde bort huvudvarken och intresset holl i sig filmen ut. Det var val just det, man ville se om bruden hittade nat till slut.

Och det var val det coolaste av allt. Det handlade i princip uteslutande om kvinnor. Alla roller av vikt var kvinnliga och forutom en serietidningaktig kvinnlig polis i tajta Buttericksklader sa var de varken vata sexdrommar (Lara Croft...) eller hysteriska skrik-o-panik kvinnor som i sa manga andra filmer. Pappan i filmen kandes t.o.m. ditklippt, for han tillforde inte direkt nagot utan verkade mest vara med som en jamnvikt (se mammor i actionfilmer). Kandes bra pa nat satt, det gar att gora 'action' (naja, men de kallade det for rysare ocksa...)-film utan machoman och anda attrahera en manlig publik. 80% av besokarna var man vill jag pasta.

Och mannen i var grupp var nojda. "Basta spelfilmen hittills", menade de. Jag vet inte vad det innebar riktigt for sedan Supermario Bros sa har jag undvikit dylikt. Sag till nar Tetris - The Movie kommer istallet.

Fran Shakespeare till Sharpe - vilken utveckling...

I nya miljoer upptacker man nya saker. No shit, Sherlock. 2002, som utbytesstudent i Glasgow, upptackte jag att Shakespeare var ratt cool. Det kravdes bara en avslappnad attityd och brittiska skadisar som spelar honom som om han vore samme man som skrev Eastenders och Coronation Street. Han ar varken svar eller hogtravande - det bara later sa pa svenska teatrar.

I vintras var jag blodtorstig och pa gransen att kopa DVD-boxen med Nord & Syd. For att fa lite slagfalt att kolla pa. Engelsmannen samt en kollega pa jobbet foreslog istallet Sharpe-serien. Who? Precis som mina tyska studentkompisar gapade nar jag 2002 sa att jag aldrig hort talas om Kenneth Branagh, sa gapade mina kollegor nar jag sa att jag aldrig hort talas om Richard Sharpe.

Till mitt forsvar vill jag saga att jag inte tror att den serien sants pa svensk tv (eftersom det ar en story helt i min smak sa hade jag definitivt kollat) och svenska vanner havdar nu att det ar nastan omojligt att hitta bockerna i svenska bokhandlar. Sa det sa.

Nar jag fatt tips fran tre olika hall sa gick jag och kopte en av DVD-filmerna. Det ar 14 filmer fordelade pa 7 dubbel-DVD. Jag tog en vars baksida lovade en schysst story. Jag fastnade direkt. Samtliga 7 DVD inkoptes pa snore, om an i okronologisk och darmed ologisk ordning. Nar jag sa kollade igenom filmerna en andra gang, i ratt ordning for att fa ordning pa allt, sa fick jag veta att det fanns sisadar 20 bocker, skrivna av Bernard Cornwell, ocksa.

Jag kopte den forsta, det var som om filmerna fortsatte. Karaktarerna kandes igen bade till beteende och dialog och storyn var sa fangslande att sidorna bladdrade sig sjalva. 3 dagar senare kopte jag den andra boken. 4 dagar senare, nar jag kopt den tredje, bestamde jag att jag maste hushalla med dem sa att jag bara koper 1-2 bocker i veckan. £7/styck - jag kanner mig som en rokare! Nu ar jag i bok 10 och sedan ett par bocker tillbaka heter bockerna samma som tv-filmerna.

Men dar slutar likheterna. Titeln och pa sin hojd ett par, tre incidenter har de gemensamt, resten av storyn ar totalt annorlunda. Vilket ar bra. Det innebar att det fortfarande ar nya aventyr att uppslukas i, vilket jag gor, varje tillganglig stund. Och det innebar att det inte spelar nagon roll vad man bekantar sig med forst. Bok eller film.

Om nagon ar nyfiken pa att folja en engelsk soldats aventyr och brokiga karriar tillsammans med sitt snipergang under Napoleonkrigen sa kan jag rekommendera hela serien, oavsett format. Ar man inte helt inne pa militara termer och bestandsdelarna av en muskot (eh..) sa tjanar man nog pa att se ett par filmer forst. Da ser man ju vad de gor medan de talar om att gora det.

Men som sagt; var beredd pa att saker ar annorlunda. Till och med Sharpe sjalv. I boken har han svart har och kommer fran London. I filmerna spelas han av en blond Sean Bean med utpraglad norddialekt. Han framstar som en mer otrevlig person i bockerna och verkar ha snappet mer hjarna i filmerna, sa min bild ar i vart fall klar. Fast personligen foredrar jag Sharpes basta van, irlandaren Patrick Harper. Sa till den grad, uppenbarligen, att engelsmannen havdar att jag timmarna efter att ha sett Sharpe talar med irlandsk brytning...

Och jo, alla kvinnliga aventyrsromantiker, det ar lite romans med ocksa. I lagom doser. Soldaterna ar ju trots allt inte mer an man. Chosen man. Och pa natterna just nu ar jag en av dem.

Pa turne med Jason Donovan

Kommer ni ihag Jason Donovan? Hjartekrossaren fran Grannar som serverade Stock, Aitken & Waterman-hits pa 90-talet och som polade med Kylie Minouge?

Om ni minns honom sa kan jag meddela att han fortfarande lever. Just nu ar han och ganget fran Londons West End ute pa turne med thrillermusikalen(?) Sweeney Todd.

Jag sag dem i Glasgow idag.

Han ser mer vuxen ut men har fortfarande samma softa rost. Darfor horde jag honom knappt dar jag satt pa balkongplats hogt uppe i taket. Det var ett jakla ovasen fran instrumenten och tjejens pipa hordes troligen anda till Edinburgh, sa Jason drunknade bland ljudvagorna.

I arlighetens namn; forestallningen var inge' bra. Min kompis trottnade i halvtid, men jag hade ju for sjutton betalat £5 (skymd sikt uppe i taket ar billigare an £23 pa parkett) sa jag satt kvar. Storyn i sig ar lite Charles Dickens-rolig. En barberare slar tva flugor i en small (daliga affarer och allman svalt) genom att skara halsen av kunderna och gora kottpaj av dem. Lite... Charles Dickens moter Titus moter Quentin Tarrantino med sang och musik.

Bra ide. Men musiken var melodilos och kaotisk och redan efter 10 minuter blev hintarna at Grannar bade pinsamma och trakiga. Det var ungefar dar jag borjade dagdromma om annat.

Fast det hindrade inte ett fullsatt hus fran att appladera Hjartekrossaren efterat, och medan mannen pa vagen ut trallade melodier jag inte forstar hur de snappade upp sa suckade kvinnorna att Jason minsann fortfarande ar en Darling.

Tja, for egen del sa ser jag fram emot Festen nasta vecka och Jerry Springer the Opera strax darpa. Det ar kul nar Mohammed inte behover aka till berget varje gang utan berget aker ut pa turne.