Tomten kommer tidigt i år!

Häromdagen damp ett brev ner på hallgolvet. Det var ett fönsterkuvert med avsändaradress någonstans i England. Det första jag såg var "HM Revenue & Customs", det andra jag såg var en avi med ett förtryckt belopp på ett par hundra pund. Med hjärtat i halsgropen ögnade jag igenom det korta brevet - vill de ha betalt eller betalade de?

De betalade! Skatteåterbäring för 2009/2010 (skatteåret löper april-mars). Jag vet att jag förra året övervägde att fylla i en begäran om skattereduktion för att jag ju bara jobbade i Skottland fram till maj 2009. Men formuläret var - i vanlig brittisk ordning - en smärre bok. Ärligt talat minns jag faktiskt inte om jag postade den där blanketten eller inte... Å andra sidan, hur annars skulle de veta min svenska adress?

Hur som helst, skatteåterbäringen kom. I form av en utbetalningsavi. Suuuuuuck. Jag har ju ett konto i en brittisk bank, kunde de inte bara ha satt in pengarna där? Jag säger detta med tanke på den erfarenhet jag har av hur otroligt krångligt all administration verkar bli så fort en brittisk institution är inblandad. Jag såg därför framför mig skyhöga avgifter för att lösa in avin i Sverige, vilket gjorde det bättre att lösa in den i Storbritannien, där det säkert skapar problem för att den är utställd till en adress i Sverige osv osv.

Den enda information jag hittade på nätet var att folk tyckte det var otroligt omständligt att lösa in utländska checkar. Eller dyrt. Det var ju betryggande att veta.

Trots det tog jag med avin till Nordea, där jag har mina konton, och frågade efter information och råd.
"Ja..." drog kvinnan på svaret. "Det är ju inte så smidigt, men visst går det."
Typiskt, tänkte jag, exakt hur osmidigt och dyrt blir det här då?

Det visade sig vara enkelt och billigt, men osmidigt på så sätt att det är lite osäkert... Banken kunde inte sätta in pengarna direkt utan var tvungen att skicka avin till någon central. Det var detta som kvinnan menade var osmidigt, men jag tyckte det lät helt ok. Eftersom jag har ett konto i Nordea, där jag varje månad får in lön ("stadig, återkommande insättning"), så kostade överföringen 140 kronor (helt ok, tycker jag). Av samma skäl skulle jag få in pengarna så fort avin hanterats, vilket kunde ta ungefär en vecka. MEN, och här kommer det osmidiga kanske, det är en förkreditering. Jag får alltså ett förskott på pengarna, sedan begär Nordea summan från HMRC. P.g.a. detta så fick jag skriva under ett s.k. regressförbehåll: om Nordea inte får sina pengar från HMRC måste jag betala tillbaka pengarna och får tillbaka avin. Det tråkiga i kråksången är att jag inte kan få någon bekräftelse på ifall de fått sina pengar eller inte! Jag får helt enkelt hoppas på det bästa.

Detta grämde mig lite, men när jag nu tänkt igenom saken inser jag ju att det är så det fungerar. Jag minns att det fungerade likadant när jag jobbade på livförsäkringsbolaget/banken (i Skottland) och bolaget gjorde förskottsutbetalningar till kunder innan vi krävde pengarna från bolåneföretag e dyl. Vis därifrån vet jag också att sådant kan ta tid. Men det löser sig nog.

Så, varken dyrt eller osmidigt för mig. Och precis det tillskott jag behövde för att klara eventuell arbetslöshet vid nyår! God jul på mig!

Det kostar... pengar?

Det är ju inte så konstigt att man byter grundvaluta, d.v.s. valuta man jämför allt mot, när man byter land. Det konstiga händer just i själva bytet. Det är en tid av ovisshet, när man går runt och chansar på att saker kostar rätt...

Jag har snart bott i Sverige i ett halvår (bara ett halvår?!) men har inte riktigt kommit in i svenska kronan än. Dessutom har jag bara fått en och en halv lön så jag har inte riktigt... jag menar, jag har inte någon som helst koll på hur den förhåller sig. Hur långt den räcker och vad som är prisvärt i förhållande till lönen. Det är det jag försöker lära mig, och det är det som gör mig till tillfällig drottning i korkade affärer.

Låt mig ta några exempel. Vi antar att £1 = 12kr. Jag vet att kursen ligger lite lägre nu, men den låg där förut så jag är van att räkna med det... Ok, ni ser, redan där justerar jag så att jag "vet hur jag tänker". Nåväl:

A) En viss vara kostar i Skottland 50p. Jag vet då att den går att få för 35p så jag tycker det är dyrt och köper den inte. I Sverige ser jag samma vara och ser att den kostar 5.90kr. Spontant så låter det inte så farligt, så jag köper den. Men 5.90kr och 50p är samma sak... Har jag gjort en dålig affär, eller är den bra med svenska mått mätt?

B) Jag ser en vara i Sverige som kostar 24.90kr. Jag gapar och frustar att jag aldrig i livet skulle köpa något så dyrt. 24.90 - för det där?! Men 24.90kr är drygt £2. Det är ju inte så farligt, det skulle jag lugnt kunnat unna mig, för den varan är så bra/god/ett så sällsynt köp.

Och så fortsätter det. 119kr för en t-shirt? Va, skulle jag lägga £10 på det där när man kan få två t-shirts för £10 på New Look!

295kr för en bokhylla? Oj, det var billigt! Men... samma bokhylla i Skottland, för lite under £25, det tyckte jag var alldeles för dyrt.

I slutändan går jag därför runt i ständig monetär förvirring. Jag försöker jämföra med vad jag hade sagt om priset stod i £, samtidigt som jag försöker lära mig hur priset i kronor förhåller sig till andra priser i kronor, och hur de priserna förhåller sig till vad jag har att spendera...

Jag har upptäckt en vattendelare runt 10-12kr. Under det så skulle priset ha stått i pence i Skottland, och jag antar på något sätt att priset i kronor är prisvärt, oavsett hur det förhåller sig... 3.90 ser inte så dyrt ut - även om det kanske är det om jag vetat att det i "alla andra affärer" kostar 2.50kr. Pence är liksom småpengar, så ören hit och dit får min hjärna för sig inte spelar så stor roll.

Så fort priset är över 10-12kr dock. Då! Om något kostar 59kr så tvekar jag, för det ser så himla mycket ut... Men hade detta något kostat en "fiver" i Skottland så hade jag nog slagit till utan att tveka. Kanske hade jag köpt två.

I förlängningen innebär detta att jag försöker övertyga mig själv om att jag tänker fel, vilket leder till att jag tänker, just det, fel. Ser jag en vara för 59kr så tvekar jag - men så kommer jag på mig själv och tvingar mig själv att inse att det säkert inte vore så farligt i "skotska pengar" - så köper jag varan trots att det svider - och så inser jag att det nog var lite dyrt i alla fall...

Det är en lite läskig tid just nu. Det känns som att jag går runt med skygglappar, balanserar med tungan i mungipan, håller andan och hoppas att saker går runt. Fast det börjar sätta sig mer och mer - tack och lov. Tills dess... tja, det lär knappast vara mitt fel om svenska folket inte spenderar tillräckligt för att vända på lågkonjunkturen!

Dagen då jag landade mitt under en höstpromenad

Det kommer över en ibland, en känsla av att man måste UT. Ut i naturen och ut i friska luften, och som förra helgen - ut och rensa huvudet. I ett sådant läge varken frågar man publiken eller ringer en vän. Vad man behöver är kvalitetstid - med sig själv.

Så jag kokade en termos te, bredde några ostsmörgåsar och efter att ha lämnat tillbaka låneböcker på universitetet letade jag mig ner mot Brunnsviken. Planen var att följa vattnet ner mot Sveaplan.

Det går enligt rykte att gå runt hela Brunnsviken, så det får väl bli ett mål på sikt. Eller om jag får en knäpp, för en heldag. Sträckan för dagen tog i sakta mak ungefär en timme. För barnfamiljer vill jag bara varna för sträckan mellan badplatsen och Frescati. Glöm barnvagnen och se för tusan till att hålla treåringen i handen. Kluriga stigar leder uppför höga klippor och det finns t.o.m. räcken så att man kan hålla i sig och inte trillar ner i vattnet. Lite äventyr på söndagspromenaden, så där.

Själv hittade jag lite extra äventyr. Uppe på en sådan där hög klippa såg jag trappor(!) som ledde ännu högre upp, som om de tillhörde en trädgård. Så jag följde dem. Man kom inte till någon trädgård (kanske låg ett torp där förut?) men däremot fick man en underbar utsikt från högsta toppen.

Bland de färgrika höstträden och under den klara höstsolen fick hjärnan fritt spelrum. Det var mycket som stöttes och blöttes, många tankar som reddes ut och jag hade faktiskt ett riktigt renande och upplyftande snack med mig själv. Så där som man kan behöva ibland.

Och någonstans bland de guloranga träden tror jag faktiskt att jag landade. Det var en i det närmaste fysisk känsla och den fick mig att stanna upp mitt på gångvägen. Och känna. Och jo, jag kände mig faktiskt tillfreds; med mig själv, med livet, med att vara här och nu.

Jag må sakna livet i Skottland; människor, lynne, natur, berg, slott, ruiner, närhet till dagsutflykter, Celtic, affärer, dofter... Inget spektakulärt utan vardagslivet.

Men minns ni vad jag listade upp att jag saknade från Sverige? Det sociala, närheten till familj och vänner, det vardagliga umgänget. Det är något jag omöjligt kan få i Skottland, och det väger tungt.

Det är väl inget kul att vara i paradiset alldeles själv!

Hade jag inte flyttat till Sverige hade jag redan gått miste om både dop och födelsedagar. Men det var inte det första jag kom att tänka på under promenaden, utan på en rad helt vardagliga händelser bara från senaste veckorna;
* Jag bjuder in mig till en kompis för att kolla på Danmark-Sverige.
* En kompis bjuder in sig till mig medan de har lägenhetsvisning.
* En kompis SMS:ar och undrar om jag har lust att hänga med på museum samma kväll.
* Jag går på match med brorsan och farsan.
* Jag går på match med en kompis.
* En fika med någon.
* En middag med någon annan.
* Någon hjälper mig med något och jag hjälper en annan med något annat.

Helt alldagliga saker - men det är precis dessa alldagliga saker som flätar samman ens sociala nätverk. Och som är så viktiga för välbefinnandet. Människan är trots allt en social varelse. Ett bröllop och en jämn födelsedag i all ära - men inget slår att göra inget speciellt!

Dessutom känns det bra att vara nära där saker händer. Hur roliga eller trista de än är. Man är närvarande, inkluderad.

Man är där man hör hemma.

Visst, skulle tillfälle ges och jag blev tillfrågad att flytta till Glasgow så skulle jag älska den tillvaron också och trivas med det. Jag skulle känna mig hemma i Skottland. Det är väl det som är fördelen med att ha två hem. Men jag känner mig hemma i Sverige också. Och just nu är jag precis där jag vill vara. Och jag är nöjd med det. Jag har landat. Hemma.

Strul med Sigge

Ja, eller SGI - sjukpenninggrundande inkomst.

Ni kanske minns hur jag i förra inlägget sa att jag skulle återkomma med hur SGI skulle beräknas nu när jag flyttat tillbaka till Sverige. När jag väl blivit registrerard hos Försäkringskassan vill säga...

SGI är det som avgör hur stor dagpenning jag får om jag blir sjuk, helt plötsligt blir gravid och vill ta ut föräldraprenning osv.

Först trodde jag att det skulle bli strul eftersom jag inte haft någon svensk inkomst de senaste fyra åren.

Sedan lärde jag mig att den beräknas på den inkomst jag har nu - förutsatt att den kan förväntas vara långvarig. Långvarig betyder att jag får den i minst sex månader. Och då tänkte jag att det är lugnt, för kontraktet på det här jobbet är på sex månader. Så då är ju saken biff och inte alls krångligt!

Fast sedan slutade jag flina. För jag insåg ju att anställningen faktiskt bara är på 5,5 månader...

Så. Äh, jag vet inte alls hur min Sigge ser ut nu. Nog för att det är mycket regler, men det är ingenting mot alla undantag! Innan jag fick huvudvärk och lade ner undersökningarna så fann jag att mina 5,5 månader eventuellt kan räcka om de tror att jag har en avsikt att jobba heltid även efteråt. I vissa fall kan även vissa inkomster intjänade utomlands räknas med...

Kort sagt, det är bara att avvakta och se vad handläggarna kommer fram till, och att vara beredd på att få bifoga allehanda kopior på allehanda intyg under resans gång. F ö kommer de inte ens kolla in frågan förrän jag faktiskt begär ersättning av något slag - t ex om jag blir långtidssjuk. Och DÅ gäller det att vara beredd på ÄNNU en lång handläggningstid.

Varför min spargris numera heter "Sigge", för jag måste ju ha något slags sjukkassa undertiden Försäkringskassan utreder min sjukkassa...

Värsta Bästa Studieexemplet var det!

Glöm inte byråkraterna när du byter land!

Lär av en som just nu sitter och fyller i formulär för glatta livet.

Jag visste att jag skulle anmäla till Skatteverket när jag flyttade utomlands, och sedan anmäla om/när jag flyttade tillbaka. Jag visste också att jag "borde" kontakta Försäkringskassan och CSN. CSN har jag skuld hos, så dem kontaktade jag. Men jag hade inga bidrag, avsåg inte söka några heller och visste redan när och hur jag skulle omfattas av Skottlands socialförsäkring så jag sket helt enkelt i Försäkringskassan.

Skatteverket "ska" man ju kontakta så fort man sticker, men jag tänkte att även om jag avsåg att stanna permanent så vet man ju aldrig. Så jag beslutade att bara dirigera posten till mina föräldrar och vänta något år. Ja, och så kan ni ju gissa... tiden gick och det tog två år innan jag fick tummen ur. Då blev jag officiell emmigrant.

Och allt var frid och fröjd för jag både jobbade och bodde i Skottland och visste att jag omfattades av deras regelsystem.

På nya jobbet har jag IDAG fått en finfin repetition - och fördjupning - på reglerna för när folk flyttar kors och tvärs både inom EU och utanför. Och helt plötsligt blev den webbaserade utbildningen extra intressant - när jag upptäckte att jag var Värsta Bästa Studieexemplet! Och att jag glömt/ignorerat något...

Som jag skrev ovan så kontaktade jag inte Försäkringskassan när jag flyttade, för jag tyckte inte att det spelade någon roll. Fair enough. De fick meddelande när jag väl kontaktade Skatteverket så då avregistrerades jag.

MEN... tydligen kunde något med pensionen påverkas när man inte avregistrerades direkt. Å andra sidan påverkas det oavsett när jag försvann ur systemet och det är något som det diskuteras och tvistas om inom hela EU eftersom folk förlorar pension när de flyttar runt, samtidigt som ingen ännu vet vad som kommer hända när vår rörliga generation faktiskt går i pension och alla pensioner från alla länder ska betalas ut... Så jag känner mig inte ett dugg orolig - det kommer bli som det blir och det verkar ändå som att man gör bäst i att teckna en privat pensionsbesparing.

OCH... en hemlighet... OM jag hade återvänt inom kort för att jag inte hittat jobb där borta i Skottland så hade jag fått gå igenom en låååång utredning för att kunna bli inskriven igen. Trots att jag aldrig bytte land! Så i ärlighetens namn så känns det som om jag gjorde rätt som avvaktade. Tydligen gick det inte att bara ringa några månader senare och säga "jag är tebaks" och få dem att kryssa i någon ruta.

Varför vi nu kommit till anledningen till formulärifyllandet;

Nu när jag flyttat tillbaka till Sverige så räckte det inte med att kontakta Skatteverket och skriva in sig igen. Man måste kontakta Försäkringskassan och skriva in sig där också!

I våras kollade jag faktiskt upp vilka papper jag borde ta med mig till Sverige och försökte samtidigt reda ut hur jag var försäkrad under tiden jag sökte jobb i Sverige. Men till slut blev jag så sur på hänvisningar hit och dit och svävande svar så jag tänkte att det nog löser sig.

Ni kan ju därför ta detta råd, nu när jag är så snäll och klargör det hela, och om möjligt se till att ni har pappren iordning redan på förhand.

OM DU JOBBAT INOM EU/EEA
1) Och tänker börja jobba här så behöver du ta med intyg E104, som behövs om du senare behöver sjukpenning.
2) Om du är arbetslös när du lämnar "utlandet" så måste du vara inskriven på deras Arbetsförmedling och så behöver du intyg E301 när du kommer och skriver in dig på svenska Arbetsförmedlingen och sedan registrerar dig på Försäkringskassan. Annars blir det knas om du blir sjuk.
3) För att skriva in dig hos Försäkringskassan printar du ut formulär 5456 från deras hemsida, alternativt ringer och får den hemskickad. Om du har nytt jobb i Sverige, glöm inte att bifoga anställningsbevis.

Sedan kan du sitta med armarna i kors och vänta medan hela kalaset utreds. Och DET tar tid! En handläggningstid på 3-6 månader är tydligen inte ovanligt...

Dessutom kan jag förvarna dem som jobbat i Storbritannien. När du fyllt i ansökningsformuläret för E104 (Mer info:http://www.hmrc.gov.uk/cnr/osc.htm) så ska du bifoga P60, P45, senaste lönespecen + lönespecen för Mars månad för alla jobb du haft under de senaste 2 åren. Jag nämner detta så att du kan börja leta efter allt redan nu...

Det är detta pappersarbete jag just avslutat. Så nu ska jag skicka brev både till Storbritannien och till Försäkringskassan. Så att jag åtminstone ligger i systemet den dag jag skulle bli sjuk.

Ja, och sker det innan jag har jobbat ett år i Sverige, och därmed har en svensk årslön att redovisa, så kommer nästa roliga överraskning. Då ska de (FK) nämligen räkna ut vilken inkomst de ska basera sjukpenningen på, i en värld där man kan få tillgodoräkna sig vad man tjänat utomlands, om, men... Och den utredningen har jag förstått kan ta lika lång tid! Men hur proceduren går till får jag återkomma om. Det ska jag nämligen lära mig imorgon.

Inte riktigt säker på om jag drömmer eller är vaken än

Jag känner mig nästan lite stygg som sitter här och knappar en stund - utan att ha besökt en enda jobbsökarsida idag. Det spritter i fingrarna att åtminstone kolla vad som finns, men jag har gjort det till en grej att inte göra det. Idag ska jag vara helt jobbsökarfri!

Igår var en märklig dag. Först så fick jag ju jobbet, sedan skrev jag kontrakt, och under de timmarna var jag en leende sprickpåse som bara ville dansa och vissla och sjunga och tjoa av glädje.

Men så gick det några timmar, och på kvällen blev jag nästan osäker på om det var sant! Hade jag verkligen ett jobb? Var det inte bara en övning? Ett spel? På lek. Jag var faktiskt tvungen att kolla in kontraktet som låg på köksbordet. Men jo då, jag var tydligen anställd...

Och det var jag imorse också! Tjoho!

En liten kul notering var att kvinnan på firman igår berättade att hon ringt mina referenser, men erkände att hon hade svårt att förstå vad de sa och undrade liksom hur tusan jag klarat att bo där i Skottland så länge. Hon verkade nästan inte tro att det "bara" skulle ta 8-9 månader att komma in i 'språket'. Det roliga med det här var att jag idag emailade och tackade mina referenter och fick ett svar från chefen att "jo, det ringde någon här men jag trodde inte hon förstod vad jag sa, men troligen gjorde hon det ändå så grattis till jobbet". Ja, eller så antog hon att han sa något positivt, ha, ha...

Idag har jag därför haft det stora nöjet att åka och skriva ut mig från Arbetsförmedlingen och att lämna en kopia av kontraktet hos Soc med meddelandet att krisen verkligen ÄR tillfällig. Kändes skönt, för även om jag bara snyltar på mina vänners skatteintäkter (jodå, det har jag fått tillåtelse till!) så har ju jag också en viss stolthet i kroppen...

Nu ska jag strax iväg med fyra andra familjemedlemmar på en roadtrip till Norrland och farmors 90-årskalas. Ska bli himla kul - framförallt nu när luften är så lätt att andas!

Om jag får pengar till hyran nästan vecka? Det vet jag inte. Jag sa inte att ALLA problem är lösta och ALLA orosmoln borta. Men en sak i taget. Och helgen blir ju knappast roligare om jag skulle oroa mig för nåt jag inte kan påverka. Så då gör jag inte det. Nu är det helg!

Lugn, det är bara ett krisläge.

Jag kom att tänka på lappen när jag satt på bussen någonstans mellan Sollentuna och Tensta idag; lappen som satt på väggen inne i farsans arbetsrum när jag var någonstans i tonåren. Han måste ha varit på något slags ledarskapskonferens för lappen hade några väldigt affärsmässiga illustrationer, men det var inte dem jag tänkte på utan texten. Det var nog en fyra, fem rader, men jag minns att jag sammanfattade innebörden i mitt eget talesätt:

Det som man kan göra något åt finns det ingen anledning att hetsa upp sig över.
Det som man inte kan göra något åt tjänar det ingenting att hetsa upp sig över.

Typ.

Kortfattat:
Går det att fixa - varför få panik?
Går det inte att fixa - då blir det knappast fixat av att man får panik.

Jag kom att tänka på lappen när jag satt och funderade över intervjuer och hur jag skulle kunna förklara lite bättre hur jag fungerar när jag inte panikar i stressiga situationer på jobbet. Om det fanns ett slagkraftigt och kort sätt att förklara det på, istället för att svamla om inre lugn och att vara strukturerad, problemlösande, att stress skärper mina sinnen osv osv osv. Fast rent spontant kändes det som lite varning på att börja svänga sig med talesätt... Likaså att börja berätta om hur bergsvandringen fått mig att närma bråddjupen med lugn för att det alltid dyker upp en lösning när man väl nått fram till hindret, så jag har lärt mig att det inte finns någon anledning att börja krisa när man ser stupet på avstånd, det räcker med att lugnt förbereda sig på att det ska dyka upp för när man väl når det så dyker det upp en bred men gömd stig förbi det.

Och det var då jag kom att tänka på att jag var alldeles lugn, även där jag satt i bussen. Den 18 augusti, en dryg vecka kvar av månaden. Med en hundring i plånboken och en helgresa upp till Norrland framför mig. Med noll inkomster att vänta i slutet av månaden när både hyresvärden, elbolaget och CSN vill ha pengar av mig. Utan någon som helst aning om när jag får jobb. Och anledningen till att jag alls åkte till Tensta var för att besöka skatteverket och få ett papper som Socialtjänsten vill ha innan de avgör ifall de är beredd att sticka till mig lite fickpengar. Som jag "måste" få innan slutet av månaden ifall jag inte vill få betalningsanmärkning x3. Vilket skulle innebära att åtminstone alla myndighetsjobb är körda eftersom man måste vara prickfri. Och jag är i processen för ett sådant jobb och har sökt en fyra-fem till. (Så det vore ju typiskt att inte få jobben för att man inte har ett jobb...) Och dessutom skulle socialtjänstkvinnan "tänka över" hur hon skulle ta ställning till mina låsta £ - tillgångarna som finns men som inte går att nå... Och som i och för sig måste betala tillbaka lånet jag redan tagit, när jag väl får loss dem.

Och jag tänkte på vilket lugnt intryck jag gett på vårt möte på morgonen också, att jag faktiskt var helt lugn och saklig. Jag lade fram pappren de ville ha, berättade min historia och tackade för mig. Utan vare sig panik, förlägenhet eller skam. Frustrationen och upgivenheten framgick nog ändå i suckarna som jag ibland inte kunde hålla inne, framför allt i kombination med gestikulerande armar och en något höjd röst när jag berättade hur förbannat omöjligt det varit att få tillfälliga jobb. Ja, eller jobb. Punkt.

Har jag panikkänning? Nej. Ser jag stupet? Ja. Men jag gör vad jag kan tänka mig att jag kan för att undvika katastrofen. Jag söker jobb åt höger och vänster, springer på intervjuer hit och dit, snålar och söker lösningar. Och vad mer kan jag göra?

Ok, om jag inte får försörjningsstödet, då kan vi tala om högre blodtryck och stresshuvudvärk. Men som jag ser det finns det två sätt till snabba pengar i så fall:
1) Samla ihop alla böcker, CD, filmer och gamla hushållsapparater och sätta upp ett bord vid Täbys loppmarknad.
2) Tja, ett par heltidspass på Malmskillnadsgatan ska väl klara räkningarna?
2a) Ok, jag kan ju alltid råna en bank också. Om inte annat kanske jag åker fast och har de närmaste åren klara för mig.

Inget skämtsamtal till socialförvaltningen

Jag hör ju själv hur det låter, men efter en sekunds tystnad - nästan som om tanten kort undrade om hon var utsatt för ett skämtsamtal - så bokade hon in mig till ett möte på socialkontoret.

Det är en story som är lika absurd som den låter och med så många "det är en lång historia, men" att en irländare framstår som kortfattad. Men den är sann; jag har en lång och bred arbetsbakgrund, god utbildning, är arbetsvillig, söker jobb "mer än aktivt" (som tanten så klockrent uttryckte det), har försökt klara mig utan samhällets hjälp och har ett litet kapital fastsatt i en brittisk bank (som i och för sig oavkortat måste gå till att återbetala det jag lånat av några snälla själar, vilket jag förklarade). Men trots allt så kommer jag i slutet av månaden inte klara att betala räkningarna.

Det känns absurt på ett personligt plan, men kanske är det också på ett lika absurt sätt symptomatiskt med samhällsläget idag. Att det är så effektiviserat, uppköpt, uppgraderat och omorganiserat att få får göra mer, resten inte får plats och att arbetsgivarna kan plocka sina favorit Non Stops ur ansökningshögarna. "Jag vill ha en billig" = 20+. "Jag vill ha nån som redan kan det här jobbet på sina fem fingrar = hon som gjort samma uppgifter i tre år (så vissa andra av oss undrar om hon inte snarare borde utveckla sig...)

Dessutom verkar det råda en intressant men märklig attityd till kvalifikationer.
1) Saknar man EN kompetens så ses det inte som en möjlighet att få en medarbetare som är nyfiken, hungrig på att utvecklas och som därmed kan beräknas vara kvar i organisationen länge - nej, då är man underkvalificerad (se ovan, helst ska man vara på vippen att bli uttråkad i tjänsten, då är man tydligen perfekt).
2) Har man gått vidare inom förra organisationen så visar man inte framfötter, är pålitlig och ses som ett kort att satsa på - nej, då är man överkvalificerad (se ovan, helst ska man ha gjort samma sak i tre år och det bör vara samma sak man nu ska göra).

Mina kollegor på förra jobbet gapade när jag berättade att jag ansetts som smått överkvalificerad för en tjänst som jag och mina kollegor på förra jobbet (enligt samma absurda premisser som under exempel nr 1) kategoriskt ansågs som underkvalificerade för.

Men vad som förvånat mig mest - och som gjort mig mest frustrerad - är att samma principer gäller för tillfälliga korttidsjobb. Av de café-, butiks-, receptionist-, hemtjänst- och allt-i-alla-jobb jag sökt under sommaren så har jag inte hört ett ljud ifrån någon - inte någon! Ok om jag saknar lång erfarenhet, men det är faktiskt inte kärnfysik vi talar om och jag kan faktiskt prata med folk, svara i telefon, kopiera papper, städa hem eller vad sjutton krävs - i fyra veckor! Och ok om jag är överkvalificerad eller av andra skäl troligen inte är intresserad av en karriär inom deras område, men tjänsten gäller 4 veckor. Vad tror de ska hinna hända på 4 veckor, att jag ska ta över stället?

Frustration är en känsla jag stiftat mycket nära bekantskap med under sommaren.

Och om en dryg vecka kommer jag stifta bekantskap med socialkontoret också. Nej, jag skäms inte. Jag går dit med högburet huvud, medveten om att jag banne mig gjort vad jag rimligtvis kan - och lite till - för att slippa ligga samhället till last, för att söka försörja mig själv, för att slippa slösa skattemedel som jag i ärlighetens namn inte tycker att man ska behöva slösa på mig eftersom jag både KAN och VILL jobba. Men jag måste betala hyran och eftersom det inte alls gått som planerat så söker jag nu försörjningsstöd.

Det enda jag hoppas är att sådant inte syns i de där eknomiska kontroller som vissa arbetsgivare (främst myndigheter) gör före anställning... Fattas bara att jag inte får ett jobb för att jag inte har ett jobb så att jag kan försörja mig! Snacka om moment 22.

Fast om inte annat ger cirkusen utmärkt material till mina memoarer. Och nåt ska väl de där skatterna ni betalat senaste året gå till! Känner ni inte mig? Ingen fara, jag plockar mitt försörjningsstöd ur potten som släkt och vänner betalat, så slipper jag ligga främlingar till last. Det lär nog finnas en bra pott att ta ur...

Vad är sommarsvenskt?

Senaste veckorna har jag gått omkring som någon ny-turist och sett Sverige och Stockholm med en liten nyfiken återvändarblick. Vissa saker och företeelser man stöter på känns bara Så Svenskt, och jag frågade mig; "Om mina utländska kompisar kommer under sommaren, vad vill jag då visa upp?"

Fast sedan var inte frågan längre vad jag vill visa upp, utan jag började snarare fundera över vad de kan se och uppleva här och som är typiskt svenskt i jämförelse med var de kommer ifrån. Som att ge dem en bild av Sverige och Svenskarna utan att tvinga dem att se "Sällskapsresan" och "Änglagård". Och då är högtiderna (jul, påsk, midsommar) diskvalificerade.

Jag bestämde mig för en lista med 5 punkter:

* Allsång på Skansen. Karaoke i all ära, men är det inte väldigt folkhemssvenskt att samlas tillsammans och sjunga visor som man sällan stöter på förutom vid just allsång, eller möjligen midsommarafton. Och det fina med Allsång är ju också typiskt svensk-socialistiskt - ALLA kan vara med; gammal som ung, skönsångare och kraxande kråkor. Alla får vara med, ingen bryr sig om de är bra eller inte - poängen är att ha KUL.

* Parkteatern. Jag tror att det finns någon festival i USA som kör Shakespeare gratis, men jag tror generellt att det är rätt ovanligt med Gratis Proffsteater. Och Parkteatern är mer än bara ett besök på teatern, rättare sagt; det är inget teaterbesök. Det är en picknick i det gröna, en social samling på sommarängen med plockmat och alkohol(!)(som kan drickas i det fria, helt öppet, och även om det normalt sett inte är ok så är det ok just då...) och så får man underhållning av riktiga skådespelare och riktiga sångare/dansare. Var händer det annars?

* Skansen. Midsommar och julmarknad åsido, Skansen är full av gamla svenska miljöer, djur och traditioner. En crash course till Sverige, liksom. Och så blir det lättare att förklara Astrid Lindgren-Sverige med alla röda stugor och gamla stadskvarter att guida gästerna runt i.

* Kräftskiva. Eftersom festerna flyter runt hela sensommaren så räknar jag det inte som en högtid, och vad annat sätter flest myror i huvudet hos utländska besökare. Dekorera med hattar, dukar och solar med skaldjur på? De måste ju tro att vi dyrkar något slags skaldjursgud! Och det krävs en kräftskiva för att förså varför man blir så full av att käka skaldjur... För att inte tala om det exotiska i att dricka sprit, som det är, outspädd! Jag har flera skotska bekanta som fortfarande tror att jag bara drivit med dem när jag berättat att jag gjort det.

* Promenera genom skogen till badet. Fusk kanske, men här slår jag två flugor i en smäll, kanske t o m tre. Dels att ta med dem genom skogar och över ängar helt fritt, utan några staket och låsta grindar. Det insåg jag rätt snabbt i Skottland, att det är unikt. Dels kanske vi stannar på vägen och plockar blåbär, hallon och smultron - igen, helt fritt. Ingen markägare man stjäl ifrån, ingen man måste betala, det är bara att ta - och det finns mycket. Och dels kan vi lägga oss och sola och bada varhelst vi når vattenbrynet, i princip. Inga inhägnade badplatser, mycket få marker att inkräkta på och dessutom kan man bada i skönt vatten på hur många platser som helst! Ja, och en fjärde sak här i Stockholm. Trots att vi utgår ifrån ett tätbyggt område med höghus så är vi ute i spenaten i en fjärt.

Vad skulle ni visa upp? Berätta gärna antingen i en kommentar eller på er blogg. :-)

Jobbsökandet är rena Peter och Vargen

Hopp, förtvivlan, hopp, förtvivlan... till slut är det väl inte konstigt om man blir cynisk och inte vågar rida på hoppvågorna utan blir så där lagom likgiltig. Vilket inte heller är bra för det gäller ju ändå att samla de där positiva krafterna till nästa intervju.

I måndags fick jag veta att jag, citat; "föll på mållinjen", slut citat. Det var ett jobb jag verkligen ville ha. Enligt rekryteringsfirman gjorde jag ett jättegott intryck både på deras intervju och när jag träffade företaget, plus att referenserna tydligen var kanon. Men i slutändan fanns en tjej som verkade ha slagit mig med en hårsmån. Ni vet, så där så att man undrar om man vunnit om man räckt ut tungan, typ.

Och så var jag nere i förtvivlan i ett ögonblick. Riktig förtvivlan, för efter det fanns bara ett jobb jag kunde tänka mig att jag kunde gilla, eventuellt. Lite för mycket kundtjänst för min smak, men ändå inom en statlig myndighet så det kändes värt att prova. Fast guu vet hur länge det skulle dröja innan de hörde av sig - om de gjorde det - och de där "inkomstjobben" lös med sin tystnad.

Tills härom dagen då den där statliga myndigheten kallade mig på intervju nr 1. Tjoho! Då var vi uppe på en hopp-våg igen. Fick även ett email angående ett kortsiktigt inkomst-jobb och att jag var med i processen om två platser.

Fast, som sagt, nu börjar jag nästan bli cynisk och blir nästan irriterad över att jag låter mig upprymmas. Samtidigt undrar jag hur länge jag kan säga i de personliga breven att "jag nyss flyttat tillbaka till Sverige". Vi börjar närma oss två månader nu.... Och snart måste väl nästan den där luckan i CV:t börja se illa ut...

Två månader?! Herrejävlar, och jag som tyckte jag var arbetslös länge de där fyra veckorna i Glagsow! Jag som trodde jag kunde reducera det här i Stockholm genom kortsiktiga uppdrag via bemanningsföretag! Och nu sitter jag här, två månader senare... och förutom "karriärjobb" och "inkomst-jobb" så har inte ett jävla bemanningsföretag och inte ett enda extrajobb på affär, café eller inom hemtjänsten (ja vafan...) hört av sig. Och det känns inte bara som slöseri med min tid - utan som samhällsslöseri att jag sitter här och inte gör nåt. Kanske har jag hybris, men jag tycker att jag är för nyttig för att sitta hemma och dega.

Och nu är jag så desperat att jag faktiskt ser fram emot att träffa snubben på AF nästa vecka - för att se om de har något tips, eller om de åtminstone kan tipsa om hur fan jag gör för att inte falla på mållinjen!

Ok, vi avslutar väl med något positivt. De jobb jag har på G är ju faktiskt jobb jag vill ha - alltså måste det betyda att min kompetensnivå passar för dem. För de där inkomst-jobben som jag bara söker för att få pengar, de hör ju inte alls av sig. Som sagt, positivt, för då betyder ju det att mina ambitioner stämmer med jobben jag vill ha! :-)

Fast jag vill ju ha pengar också...

Könsroll som affärsidé är inte coolt, Fru Olsson

I jakten på arbete så snubblade jag över en vanling annons om ett, vad det verkade, allt-i-allo-jobb på kontor. Bemanningsföretaget kallade sig "Fru Olsson AB", men när jag kollade upp deras hemsida satte jag morgon-teet i halsen.

Jag vet inte, kanske var det meningen att man skulle läsa informationen med glimten i ögat. Men det blev svårt att göra det när det enda jag såg var ett koppel förnöjt skrockande övergödda direktörer i kritstrecksrandigt, vattenkammat hår och med en stor cigarr i mungipan. Fru Olsson är ju inget annat än ett företag fullt av överlevande sekreterare från 50-talet!

"Javisst, herr direktören, kaffet kommer direkt."
"Javisst, herr direktören, här är kopiorna."

Jag har inget emot att vare sig dra kopior eller servera kaffe - men inte som en hunsad, välmanikerad, vänt leende flicka i pliserad kjol och högt knäppt blus. Jag slår vad om att det är arbetsuniformen...

Och kolla bara in de illustrerande bilderna! Jag är mållös. Som tidningsartikel hade konceptet varit kul, som affärsidé inte.

Och hur tror ni könsfördelningen ser ut på det företaget...

*suck* Nåväl, men jag är desperat. Så här kommer jag, Fru Olsson. Efter ett par veckor hos er kanske jag åtminstone har lite material till mina memoarer.

En lördag med hemlängtan, endorfiner och bärplock

Det är ju lördag så jag ställde ingen väckarklocka. Istället vaknade jag vid halv nio av att jag och Sharpe stod och skrek åt varandra i hans kök medan hans fru höll för öronen. Tröttsamt att bråka, även om det bara var i drömmen, så jag låg kvar i sängen och fantiserade om mig och någon otydlig karl i en höskulle fram till elva-tiden.

Sedan låg jag och zappade lite mellan kanalerna (d.v.s. 1, 2, 4, 6 och barnkanalen...) och fastnade totalt på Bolibompa. Pingu, någon gul ubåt, Mumin... Medan jag följde den lilla ubåtens äventyr funderade jag på vad jag kände för att göra idag. Först hotade samma orkeslöshet som igår, men så klickade det bara till och helt plötsligt ville jag gå och plocka blåbär!

Faktum är att jag ville plocka blåbär och smultron, knalla i skogen och bestiga... Väsjöbacken. Den lilla slalomkullen där jag bor. Vid midnatt igår lyckades jag nämligen identifiera tomheten. Det var inte bara de där sakerna som virvlade runt i huvudet. Dra på trissor, men jag tror att jag har fått en släng av hemlängtan också! Gator, dofter, smaker, ljud.... jag saknar Glasgow. Och jag saknar att när jag känner så här att kunna ta bussen till ett berg och knalla runt i lugnet. Och samtidigt som jag saknar så försöker jag liksom bekvämt tränga undan allt jag har här. För gör jag inte det så måste jag ju fatta att jag är på rätt ställe - ju! Fast jag har ändå hemlängtan.

Någonstans längs elljusspåret stötte jag på ett blåbärshav. När jag fyllt en halvlitersburk bestämde jag att spara den andra åt smultronen. Men knappt hann jag lämna blåbärshavet förrän jag stötte på blåbärsoceanen. Och snart var 75% av burken full... Då tvingade jag mig att gå därifrån.

Fråga: Vad är det sista du vill träffa på när du är på väg att plocka smultron?
Svar: En tant med en enliterstillbringare nästan full med smultron!

Att vara tvåa på bollen är jobbigt, men att vara tvåa till smultronställena är ännu jobbigare. Jag fick nöja mig med "nästan-röda" och pyttepyttesmå... Tills jag fortsatte grusvägen som slingrar sig upp till backens topp. Där, i dikeskanten, bland stenrösen, där stötte jag på inte mindre än två suveräna smultronställen. Oplockade! Med ett öga på eventuella ormar (det är ju inte bara smultron som trivs bland stenrösen...) så balanserade och akrobatiserade jag mig genom diket och fyllde de resterande 25% i burken.

Det är en konst att plocka smultron! Man kan ju inte bara klampa på, utan det kräver noggrann stegsättning och ibland ser det nästan ut som om man spelar ett osynligt Twister när man sträcker sig efter godsakerna.

Med burken full knallade jag så upp till toppen på berget/kullen/högen. Ja, det är ju en gammal sophög... Utsikten var milsvid, och om igen slås jag av hur mycket träd det finns i det här landet. Jag befinner mig i en förort till Stockholm - men från kullen såg jag skog, skog, skog, sjöar, röda stugor med vita knutar åsså halvt gömda hyreshus som liksom verkade uppätna av ännu mer skog.

Det går inte att jämföra utsikten med Ben Dorain, men... precis som jag i Skottland lärde mig Arrochar Alps utan och innan så lutar det väl nästan åt att jag kommer att få nöta sönder Väsjöbacken här i Sverige. Såvida jag inte utforskar den där nakna klumpen som verkade sticka upp norr om Täby, vad det nu var...

Jag satt uppe på toppen i över en timme och fikade, filosoferade och längtade hem. Fast visst, hur mycket jag än tänker på jobb, berg och gatulukter så finns varken familj eller närmsta vännerna där. Men ibland känns det liksom som om jag passar bättre i Glasgow... som om det är där jag hör hemma... fastän jag känner mig hemma i Stockholm också. Äh, det är svårt att förklara och nu börjar jag svamla igen. Dessutom gillar jag att bo i ett samhälle som jag delar referenspunkter med. Som vet vad jag menar när jag citerar Killing-gänget eller är med på noterna när något är Hujeda Mig. Fast å andra sidan har jag nu referenspunkter som jag önskar att folk här fattade... Äh, som sagt, virrigt är det.

Dessutom förvandlades liksom hemlängtan till ett gott humör i takt med att endorfinerna rusade runt i kroppen. Ja, efter så här lång tid så behövdes det tydligen inget större än en liten slalombacke för att lyckoruset skulle forsa genom blodådrorna. Det är det jag gillar bäst med upptäcksfärder i naturen - endorfinerna.

Så glad och lycklig knallade jag visslande hem, där jag svängde ihop en blåbärs- och smultronsmulpaj. Sommar!!

Och nu ser jag fram emot att leka med kompisar imorgon. Det som jag flyttade hem för! Risken är väl att jag svämmar över av endorfiner efter den här helgen. Äh, nu ska jag nog en bit paj till...

Radioplåga

För nästan ett år sedan fick jag en ny stereo. En modern, snygg sak med både ipod-dockning och - DAB. DAB var något jag aldrig hört talas om men det visade sig vara nya tidens digitalradio. Inte en sådan där man knappar fram kanalerna med knappar istället för en ratt, utan en helt ny teknologi. Kanalerna sänder inte via FM-bandet utan via något slags datasignaler. Som skillnaden mellan analog och digital TV, typ.

Hur som helst, antennen såg annorlunda ut och när man ställde in radiokanalerna slapp man sökning utan stereon hoppade ledigt från en station till en annan. Frågan var inte var på bandet kanalen låg utan om den sände för tillfället, så fort den sände (och de stora kanalerna sänder ju jämt) så plockades signalen upp. Rent och klart. För det bästa av allt - FM-bruset var ett minne blott! Inte ett enda halvinställd station, inte en tillstymmelse till brus så långt örat kunde nå! CD-klart ljud!

Jag älskade DAB. Och vande mig.

Och när jag nu flyttade tillbaka till Sverige så försökte jag ställa in de svenska kanalerna. Ja, alltså, kanalen... Det visade sig nämligen att trots att jag bor i Stockholm så fanns knappt en enda kanal att tillgå via DAB-tekniken! Jag fick tag på P1 et c men av reklamkanalerna stod det kanalnamn (Rix, Bandit...) men kanalen var tyst som graven. Fick till slut in, tror det var Lugna Favoriter... ja, och så kan man ju inte ha det. Framförallt inte som jag upptäckt att bara "Star FM" spelar musik jag gillar i längre stunder.

Så jag sitter nu här med min fina, snygga stereo och lyssnar på FM igen. Brus och allt. Visst, man kan ju låtsas att det är en nostalgisk tripp a la lyssna på LP, men det är inte vad jag vill ha. Det är inte DAB. Och nu låter jag säkert som en bortskämd snobb, men:

Ropen skalla - DAB till alla!

Anti-peppmöte på AF

För ett tag sedan, när jag skulle få betyg verifierade, så fick ju Arbetsförmedlingen för sig att köra hela myndighets-racet med mig och därmed var jag inbjuden på Informationsmöte imorse.

Det var precis lika tidsslösande för mig nu som då jag var tvungen att gå 2005 (eh, ett par veckor innan jag ändå skulle flytta till Skottland...) fast med skillnaden förstås att jag nu inte behövde gå. Jag har ju ingen a-kassa som kan kasta ut mig. :-)

Det positiva var att AF verkar ha utvecklat sina attityder lite och nu verkar mer stöttande och coachande än daltande. Det negativa var att snubben ändå inte verkade kunna låta bli att låta så där lätt patroniserande som om han talade med nyfödda lammungar som inte riktigt kan agera eller ta initiativ om man inte säger åt dem att de ska.

Med mig fick jag i alla fall... eh... jo, men jag fick ju veta att... äh, inget nytt förutom att de visst har "massor" med pengar till praktikplatser. Ja, så jag överväger faktiskt att snacka med dem om det utifall jag inte får det här jobbet jag nu går och håller tummarna för att jag får. Skulle t ex vara kul att praktisera på en lokaltidning.... tja, varför inte testa?

Faktum är, att det enda jag fick med mig var ett nedstämt humör. Positivismen, initiativlustan, energin, tron, allt som jag hade innan jag gick dit lyckades snubben successivt pressa ur mig tills jag satt som ett tomt kolli och tänkte "det är ingen idé, det går inte"... och det var väl just det tänket dom tänkt ta ur oss?

Jag menar, han börjar med att tala om hur svårt det är att få jobb och att vi ju bor i Stockholm så trots att a-kasseslavarna måste söka i hela landet så är det ingen idé i alla fall. Och att det nu finns ca 18000 lediga jobb på deras sida men att det brukar finnas 35-40000 på vintern. Att det i vår kommun finns 1000 öppet arbetslösa och 3500 i såna där fuskåtgärder för att få ner statistiken. Att det är en miljon på varje sökt tjänst - och det som tog luften ur mig var när han berättade om tjänsten de haft ute om en AF-handläggare på deras kontor. Den hade legat ute i endast en vecka och de hade fått 239 sökande. Jag var en av dem... Någonstans tror jag inte att jag kommer bli kallad till intervju.

"Det svåra är att hålla humöret och energin uppe och inte ge upp efter två veckor", sa han. Och det var väl det klokaste han sa på hela timmen. Jo tack, jag kände igen mig. Jag har ju sökt intensivt sedan April/Maj... Och megaintensivt sedan början av juni. Energin börjar tryta...

Samtidigt, medan jag kopplade bort hans ovidkommande babbel och drömskt tittade ut på regnet genom fönstret, så funderade jag lite. Jag började ju kolla så smått efter jobb redan i oktober ifjol, men sökte bara såna jag verkligen ville ha. I april fick jag en intervju... Det är ju ingen stor utdelning. Sedan jag flyttade tillbaka så har jag varit på intervju för tre jobb. Inga stora siffror, men tittar man på tidsaxeln så tycker jag man får vara nöjd. Man undrar ju hur siffran sett ut om jag bott i Sverige i vintras... för jag tror nog allt att det har med saken att göra, att de inte kallar folk som bor utomlands.

Så kanske blir det fler intervjuer när hösten kommer igen! Fast vem har råd att vänta tills dess? Usch, ska jag verkligen behöva gå upp till socialtjänsten och få ovett för att jag är så dum att jag flyttar tillbaka till Sverige utan jobb...

Nåväl, har fått konfirmation på att mitt brittiska bankkort är på väg, så snart kommer jag ju åt en månadshyra till! Tjoho, mindre att låna!

Och sen har jag ju jobb. Eller hur. :-)

Vilket är MITT jobb?

Jag har nu sökt jobb ett tag och med endast ett jobb (på en statlig myndighet) undantaget så finns det en fras som likt en fastlagd regel alltid kommer upp under intervjun. Ibland direkt, ibland mot slutet. "Du, när jag tittar på ditt CV, du verkar ju överkvalificerad för det här. Hur ställer du dig till det?"

Ja, hur ställer jag mig till det? Att jag inte skulle ha sökt jobbet om jag inte var beredd att ge min tid åt det, kanske! Att det är ett helt nytt område att lära sig? Att det är något jag vill syssla med, oavsett tidigare erfarenheter. Att det kanske är något som jag skulle behöva ett par års officiell erfarenhet ifrån - på CVt, så att jag ens blir kallad till intervju för kategori B. D.v.s. jobb där jag saknar dokumenterad erfarenhet från något de i annonsen vill att man har dokumenterad erfarenhet ifrån - även om man är övertygad om att man skulle klara jobbet även i dagsläget.

Visst, jag har sökt en hel del jobb "bara för att ha en inkomst". Men det verkar inte spela någon roll hur jag skalar av CV:t eller formulerar mig i brevet - för till dessa inkomstjobb blir jag sällan kallad till intervju. De ser igenom mig redan från början...

Men så dyker det där jobbet upp som jag verkligen vill ha. Där jag kan se mig i flera år, en behaglig karriär, en framtid! Och jag håller tummarna så de blånar för att bli kallad till intervju trots att jag inte gjort just det förut. Och så blir jag det. Och så funderar jag över hur jag ska framhäva mina positiva sidor så att de fattar att jag både kan och vill göra jobbet, även om jag inte jobbat i den specifika branchen eller i den specifika positionen förut. Och så... får de för sig att jag är överkvalificerad?! Jag som trodde de skulle tycka att jag saknade kompetenser!

Och då blir jag förvirrad.

Eller så är det inte det att jag är överkvalificerad, utan att jag snackar för mig alldeles för skickligt... Nä, de hänvisar till CV och vad jag gjort... Ok, då har jag väl blivit alldeles överduktig på att knåpa CV och framhäva mina positiva sidor dårå! Fast de stämmer ju...

Ja, så det är väl inte underligt om jag börjar fråga mig själv hur MITT jobb ser ut? Det där jobbet där jag är lagom kvalificerad och precis rätt? Är det såna jobb som på den statliga myndigheten? Men jag har ju sökt på andra myndigheter och fått höra att jag saknar... eh... erfarenhet från statliga myndigheter...

Jag är förvirrad. Och jag är ingen karriärvarg. Men jag kan mer än vad som står i CV:t. Den som fattar det vinner mig för flera år framöver!

Tio reflektioner en månad efter landsbytet

Uj, jag har ju knappt hunnit landa och så har jag redan varit i Sverige en månad! Jag brukar få frågan från båda sidor om pölen om hur det känns, och i ärlighetens namn tror jag inte att jag har haft tid att känna efter. Det har liksom rullat på med att komma iordning i lägenheten, hinna träffa och ta igen tid med alla jag varit ifrån (alldeles för länge!) och att söka jobb. Just nu är jag så fokuserad på att komma iordning att det inte riktigt finns tid för reflektion.

Fast det hindrar ju inte att man gör små reflektioner i vilket fall. När jag simmade igår och jag frågade mig själv hur det kändes, hur det kändes att vara ifrån Skottland och att vara i Sverige, så svarade jag efter ett par simtag så där lugnt, att: "Jag är lycklig nog att ha två hem". Översättning: Att bo i Glasgow känns naturligt, rätt och som Hemma. Att bo i Stockholm känns naturligt, rätt och som Hemma. Jag trivs helt enkelt på båda ställen - eh, ok, jag ska inte upprepa mig, ni har hört argumenten redan...

Men jag kan slå fast att jag tog rätt beslut. Det känns ända in i benmärgen att avsaknaden av närheten till familj och vänner tär mer än avsaknaden av närheten till skotska högländerna. Som jag så insiktsfullt slog fast i höstas; människan är av naturen ett socialt flockdjur. Övriga reflektioner:

¤ Det kommer nog krävas att jag blir överkörd innan jag vant mig vid från vilket håll trafiken kommer!

¤ Första veckorna bodde jag hos mina föräldrar, de första dagarna efter det njöt jag av att rå om mig själv i min lägenhet, men inom en vecka så saknade jag faktiskt att ha folk omkring mig! Jag gillade att kunna organisera hemmet som jag ville, men samtidigt önskade jag att någon annan kunde ha åsikter om i vilket skåp prylarna borde vara. Jo, efter fyra år (+ ett som student) med att dela lägenhet så har jag visst vant mig vid det. Positivt med tanke på att jag inte kommer få några problem att dela med framtida partner! Fast tills dess undrar jag om det är crazy att flytta till ett kollektiv på 2000-talet...

¤ Det här är ju sjukt. När jag flyttade till Glasgow "hittade jag inget" av det jag behövde, nu är det samma här. Apoteket har slutat med sin braiga ansiktskräm. Johnsone funkar kanon - men det märket har jag inte ens sett och jag använder massor av deras produkter! Och hur ska jag kunna behålla mitt fina hår utan Tresemmes produkter?! (Nyhet: De lanseras faktiskt i Sverige i September - tjoho!) Och var köper jag schyssta BH:s och kläder med passform när inte Evans finns? Var köper jag över huvud taget färgglada, schyssta kläder i stora storlekar - för varför envisas H&M, Kappahl och Lindex med att alla tjockisar ska klä sig i svart och mörkblått?!

¤ Vilket tryck det är i duschmunstycket! Jisses, har jag på max så gör det nästan ont. Så jag har upptäckt att jag faktiskt oftast duschar med samma (brist på) tryck som i duschen jag hade i Glasgow. (He, he, minns ni hur jag klagade på det... äh, ge mig tid att vänja mig bara.)

¤ Var köper man Poppadoums i Stockholm??? Man kan väl inte äta indiskt utan poppadoums?! Och varför finns bara Tikka Masala och Korma? Var hittar jag Rogan Josh, Balti, Jalfrezi...? Såg dock att märket Patak finns här i alla fall. Puh, något man känner igen.

¤ Sushi! Man kan köpa sushi! Överallt! När som helst! Till bra pris! Supergott!!!

¤ För några år sedan, när jag just flyttat till Glasgow, utbrast jag: "vilken bra musik som kommit!" Efter flera års uppehåll började jag köpa skivor igen - på löpande band. Editors, Athlete, Kaiser Chiefs, Fratellis, Franz Ferdinand, Kooks, Keane, Coldplay, Killers, Snow Patrol, Kings of Leon... det vimlade av bra indie-musik. Så flyttade jag tillbaka till Sverige - och upptäckte att det inte alls var en ny musikvåg. Det var brittisk hitmusik... För i Sverige finns inte en enda jäkla station som spelar min musik! Istället spelar man Alexander Rydback och Alcazar på repeat. Och jag upptäckte snabbt att, ehrm, europopen och schlagern inte alls var död... och att min egen musiksmak passar bättre i Storbritannien.

¤ Häromdagen gav en ung tjej mig en sån där medlidande och lite besvärad blick när en gammal tant frågade efter bussen till badet och jag snart fann mig själv småprata om bussar, bad och bostadsort. Det slog mig att tjejen uttryckte att hon tyckte synd om mig som fått tanten på halsen men att jag liksom fick skylla mig själv som svarade med något mer än ett mutter. Jag tycker inte alls att det var synd om mig utan att det ju inte alls skadar att byta några ord i väntan på bussen - jo, jag har nog blivit en viss procent Glaswegian.

¤ Man kan ju lapa mjölk från gatorna i Stockholm! Vad rent och snyggt det är överallt! Inga små chipspåsar som flyger i vinden, inga läskflaskor som rullar längs golvet i bussarna. O vet ni, häromdagen såg jag en man skala av pappret på en glass, o, o, o - han slängde det i papperskorgen!! Jo, det är sant, han gick ett par tre steg och slängde det i papperskorgen!

¤ Jag har varit här i över en månad nu och inte hört en enda förälder beordra ungarna att "skynda på", "sitt", "flytta på dig" eller "kom hit" som om ungen vore en bångstyrig hund som ska hållas i kort koppel.

En kompis med erfarenhet av att ha bott ett par år utomlands sa till mig: "Tänk bara på att du inte flyttar hem, du har förändrats och Sverige har förändrats. Du flyttar till ett nytt land. Igen."
Och kompisen har rätt. Det är lätt att glömma eller förringa, men har man varit isär så länge som några år så är det bäst att man är beredd på en omvänd kulturkrock. Och på att man faktiskt kan få en omvänd hemlängtan.

Jag märker av det. Och jag tror jag kommer få ett spännande år framöver medan jag, ehrm, acklimatiserar mig. Om jag överlever i gatukorsningarna tills dess.

Oj

Har det blivit det nya "ursäkta" här i Sverige? Eller är det bara i Stockholm?

Jag minns ju hur jag första tiden i Skottland slogs av hur "sorry" alla var hela tiden. Den som gick förbi någon i en butik sa "sorry" - och den som stod och kollade i hyllorna redan sa liksom "sorry" de också för att de stod i vägen. Förvisso lärde jag mig så småningom att de som stod och kollade inte alltid sa det utan drog ihop "it's alright" så att det lät som "sorry", men ändå...

Det blev snart naturligt att säga "sorry" i alla möjliga situationer, så fort man var till besvär eller kom i vägen eller kom emot eller...

Så kom jag tillbaka till Stockholm. Förvisso var jag förberedd på en återgång till flipperkulepromenader i tunnelbanan där man åker fram och tillbaka mellan bumprar... jag menar folk, och i bästa fall hör ett muttrande "flåt" om man blev omkullsprungen. I värsta fall en harang om hur man stod i vägen mitt på torget.

Men istället för vare sig "ursäkta", "förlåt" eller "flåt" så har jag nu senaste veckorna mötts av en stadig ström av... "oj". Oj?

Ja, oj, du armbågade mig visst när du svängde runt som om du ägde affären. Oj, jag hade ju fräckheten att stå och läsa på innehållsförteckningen när du blindkörde barnvagnen i gången.

Oj?!

Det värsta var nog när jag stod i en skobutik och kollade på hyllan och någon knuffade mig i ryggen så att jag svajade framåt. Denne någon, en tonårstjej, suckade och släppte ifrån sig ett slentrianmässigt och rätt uttråkat "oj, oj" medan hon utan att vare sig se åt mitt håll eller ens pausa i stegen fortsatte knalla gången fram.

Oj.
Sorry.

Rapport från stormens öga i flyttkarusellen

Och här trodde jag att jag skulle flytta in i min lägenhet och liksom ta det för vad det är och ta saker pö om pö med tiden. Tjena. En titt och jag insåg 1) att lägenheten verkligen är mer än tio år gammal! och 2) att sånt som inte ser schaskigt ut efter de senaste fyra åren ser slitet ut just för att lägenheten är mer än tio år gammal. Resultat: Jag vill knappt sätta min fot där förrän den är "iordning".

I ärlighetens namn blev den flyttstädad i lördags. Såpass att städarna halvt möblerade om också... Fast en del bestick hade antingen inte diskats (matspår kvar.... blä!) eller diskats i skitigt vatten och inte torkats (hinna...) så jag har nu i två dagar diskat igenom ALLT i skåp och lådor - så att jag slipper ägna första månaden åt att undra; "är den här ren, den här då, men den då..?" Det var under diskningen jag upptäckte 1) att mina blå och gula tallrikar och muggar fortfarande håller, 2) att jag har 3 av varje glas - inte två eller fyra utan tre! och 3) det var farao vad med knivar jag har! Jag menar, hur många bröd, fiskar och stekar kan man skiva i taget egentligen.

Ja, förutom disk så flyttas saker upp och ner mellan lägenhet och vind - och grovsoporna. Och fram och tillbaka mellan mina föräldrars förråd och lägenheten.

Och imorgon ska jag testa grovtvättstugan och se om bäddmadrassen kan förvandlas från sunkig-bordell-madrass till en som jag vågar klä lakan om och sova på... Jag tänkte också tvätta dunkuddarna - de urtida som jag nästan tror mina föräldrar haft sedan jag föddes. Men för det, fick jag lära mig, så behöver man tennisbollar. Inte till tvätten, men de ska tydligen skumpa med runt i torktumlingen så att kuddarna blir kuddar igen och inte två säckar med mosade betongklumpar.

Imorgon hinner jag äntligen söka jobb. När jag har listat ut hur jag kommer ut på internet, från min lägenhet. F ö måste jag ringa om tv:n också. Visst, jag hade "council TV" i Glasgow, men de fem kanalerna är typ fler än 1:an, 2:an och 4:an som jag har här!! Jag skojar inte, sen är det nån variant på SVT. Tydligen ingick inte ens 3:an och 5:an i mitt paket... Va tusan, ska man nu ha TV så tänker jag i vart fall ha Trean och Femman, för det är ju där alla bra serie och filmer går - de där man kan tänkas vilja slökolla på när man väl kollar på TV:n. Fast jag saknar ITV...

Och jag saknar Poppadoums. Varför kan man inte köpa Poppadoums i svenska butiker?!?! Trodde det var ett måste till Indiskt... ja, vilket man knappt kan köpa i vilket fall, i och för sig. Tikka Masala och Korma - det var hela utbudet på tre stormarknader. Var är Rogan Josh, Balti (min favvo!) och de andra smakerna?? Och var är mina Poppadoums??? Vad ska jag annars doppa med...

Jodå, så att.... Jag jobbar i lägenheten, men sover hos föräldrarna till slutet på veckan. (det är ju i alla fall Midsommar om ett par dar - som jag får vara med på, åker till stugan med familjen, tjoho!!!) Och jag vill kunna våga bädda sängen innan jag flyttar in... fast skåpen är i vart fall fulla och väntar på mig!

Dessutom är det klart... jag ska få nya tapeter - i hela lägenheten! Jo, de tyckte också det gått alldeles för lång tid. Idag var jag på kontoret för att välja nya. Hm. Ni vet Killinggängets "Fyra nyanser av brunt"? Jag skulle vilja påstå att hyresvärden kör med Tio nyanser av Beige!! Visst, de heter allt från Sand till Cappuchino - men de är lik förbannat beiga! Och jag som hade väldigt bestämda tankar, jag ville ha varma fäger. Ja, färger. Varma färger - olika nyanser av rött, orange, gult, lila... förutom den kalla lila... och det var den enda lila de hade. Och de hade bara en röd. En helröd, och en mönstrad med den röda i. Tja, med det urvalet och med mina klara tankar så tog det mindre än en halvtimme att bestämma sig - för såvida jag inte vill att både vardagsrum och kök ska gå i samma enfärg (det vill jag inte) så fick man ju dela på de två som fanns. Och hitta ett helt annat alternativ till hallen. Men jag tror det blir kanon - färgerna går liksom i varandra och lägenheten får en helhet. Tycker jag. Får se vad andra säger sen... Tyvärr kunde jag inte få någon tidsplan (stön) så jag får helt enkelt bo spartanskt till att börja med, så att jag slipper böka sen.

Det är tillräckligt att böka med just nu!

Så bli inte förvånade om bloggarna blir lite sporadiska närmsta veckan - varje kväll hänger ögonlocken vid knävecken redan kl 7.
Oj, hur har jag lyckats hålla mig vaken så häääär länge!

Varför jag älskar allemansrätt i öppna landskap!

Tillbringade helgen på mina föräldrars sommarställe utanför Norrtälje. Och det kändes lite som att jag Upptäckte Sverige på nytt - inte bara för de röda stugorna med vita knutarna eller de svenska flaggorna som vajade under nationaldagen.

När vi åkte ut så slökollade jag ut genom rutan, först längs E18 och sedan längs småvägarna. Fält, åkrar, skog, bergshällar, stugor... Träslag och landskap som var så bekanta men ändå så nya. Och något stack ut i bilden, något jag först inte kunde sätta fingret på... men sen... det fanns ju inga staket!

Fält, åkrar, skogar - helt fritt. Helt utan staket. Landskapen var alldeles öppna, och välkomnande. Jag kunde, om jag ville, gå ur bilen, korsa diket, snedda över åkern, plocka blommor på fältet och gå och gömma mig i skogen - utan att ett enda staket med taggtråd eller en enda stenmur hindrade mig.

Väl ute på sommarstället beslutade jag mig för att ta med hunden och utforska skogen, se om jag hittade någon stig som kunde ta mig på en mysig promenad. Jag följde stigar utan skyltar, snirklade mig mellan stugorna, in i skogen, längs en brandgata, gick halvt vilse och kom så in bakom en klase stugor igen, där jag följde ett dike som tog mig tillbaka till grusvägen.

Och det slog mig att jag snirklat runt bland stugorna utan några som helst staket, utan låsta grindar. Jag kunde byta stig och gå halvt vilse utan några som helst hinder. Jag tänkte då på hur många gånger jag stått med karta i Skottland och kliat mig i huvudet för att jag vetat vart jag ska, men det har varit låsta grindar, staket och stenmurar i vägen. Och hur många privata vägar som försvårat framfarten...

Och då, i detta ögonblick, uppskattade jag Sveriges allemansrätt. För första gången uppskattade jag den verkligen. På riktigt. Djupt. Jag måste erkänna att jag någonstans tog den för givet förut, det var liksom självklart att kunna snedda och knalla runt nästan var jag ville så länge jag var försiktig och inte förstörde något.

Och kanske är det så att man ibland måste komma bort från något för att sedan återupptäcka det och uppskatta dess verkliga värde. Jag uppskattade möjligheten att ströva omkring fritt förut, men i helgen uppskattade jag det. Det är en viss skillnad, faktiskt.

Fast samtidigt undrade jag hur det kommer sig att jag lyckats spendera hundratals timmar i skotsk vildmark och hela tiden vetat ungefär var jag är - medan det räckte med en halvtimme för att gå vilse i ett skogsparti i ett svenskt sommarstugeområde!

Ur en invandrares dagbok: Dagen då jag officiellt flyttade till Sverige

Första uppgiften som nyss invandrad torde vara att folkbokföra sig här i Sverige. Jag är ju bortförd ur registren som "utflyttad" så efter instruktion på Skattemyndighetens hemsida så snirklade jag mig ut till Spånga för att tala om att jag nu liksom flyttat hem igen.

Det går ingen rak väg till Spånga. Från någonstans, egentligen. Så döm om min irritation när jag kom till Skattemyndigheten och den var stängd! På dörren satt en lapp som talade om att från 1 juni får jag nu välja att besöka något av följande nya kontor, där skattemyndigheten numera samarbetar med försäkringskassan; Skärholmen, City eller Tensta.

City lockade mest, dels för att jag kunde strosa runt där efteråt och dels för att jag tänkte att det kanske fanns färre folk i "invandrarärendekön" i City jämfört med Tensta... men sedan flög fan i mig. Ska det göras ska det göras ordentligt!

Så jag tog bussen till Tensta. Och jo, jag tror nog bestämt att kön var bra mycket längre än vad den troligen var i City... Jag fick stå i nästan tjugo minuter och köa för ett könummer. Japp, ni läste rätt, jag fick köa för att få ett könummer! För numret fick man från en kvinna vid en informationsdisk, efter att hon klurat ut vilket av de tre könummerserierna man skulle ha.

I och för sig säger jag inget om detta, jag kan tänka mig att de har erfarenhet från halvt kaos när människor försöker bestämma själva vilket slags ärende de har. Jag fick i slutändan en blankett att fylla i - "Inflyttad till Sverige" - och ett könummer i serien "långa ärenden". Japp, det stod så på biljetten!

Lika bra att de två numren framför mig tog Lång tid, för även om blanketten var rätt enkel så fick jag tänka till ibland.

"Syftet med vistelsen i Sverige" - eh... Bo? Jobba? Leva? Leka med familj och vänner? Göra det jag gjorde innan jag flyttade härifrån?
"Tid för vistelsen" - eh... jaa du, tillsvidare?

Väl framme vid disken visade det sig att mina tjugo minuter i kö nr 1 och tio minuter i kö nr 2 var så anmärkningsvärda att killen utbrast ett spontant "Bingo". Han berättade att det inte var ovanligt att folk fick vänta i över två timmar.... två timmar!

Men efter en dryg halvtimme hade jag i alla fall anmält mig som boende i Sverige igen. Trots det, nästa gång går jag nog till City-kontoret i alla fall.