Hembesök i Skottland del 1 - reseäventyret

Ja, vad ska jag kalla det för då? Har man två hem så har man. I påskas åkte jag hem till Skottland och hälsade på. Men var faktiskt glad att sedan åka hem till mysiga lägenheten, superroliga jobbet och mina kompisar igen. :-)

Hur som helst. Äventyret började ju direkt, eftersom Ryanair numera inte flyger till Prestwick utan till Edinburgh. Förutom nostalgiska skäl så kan jag faktiskt inte komma på någon enda nackdel med det. Flygtiderna är mer humana, förbindelserna både mellan flygplatsen-Edinburgh och Edinburgh-Glasgow är mer täta och flygplatsen är större. En nackdel är i och för sig att Citylink (busslinje som förbinder Edinburgh-Glasgow) inte stannar vid terminalen utan på "stora vägen", vilket det tar ca 30 min att gå ut till... Därför kan man lika gärna betala £3.50 och ta flygbussen mot Edinburgh city. Flygbussen går var 10 min och resan till stan tar 30 min, men ska man till Glasgow kan man t ex hoppa av vid Marriott hotell eller Haymarket och där genskjuta Citylinkbussen tvärs över gatan.

Jag hade dock ingen större brådska så jag tog bussen ända in till Waverley station. Se där, så fick jag mig en dos av Edinburgh Castle också! Lika mäktigt, mystiskt, mytiskt och fantasieggande som vanligt. Tåget till Glasgow kostade £10.70 och bussen £6.30. Ärligt talat, det skiljer bara 15 min i restid, så med ipodden i öronen så dunkade jag buss Hem.

Människor har frågat hur det kändes att komma tillbaka. Sanningen är... förutom en märklig känsla när jag fick påminna mig själv om att inte ta taxi till Dennistoun så kändes det... precis som vanligt. Som om jag aldrig lämnat. Helt naturligt stegade jag genom stan till Eurohostel vid river Clyde. Mina gator, mina kvarter, mina skumt upplysta genvägar förbi strippklubbar...

Det här var en intensiv snabbvisit, varför jag tackade nej till alla erbjudanden om att sova gratis i diverse förorter. Eurohostel är billigt (£18/natt för ett 4-bäddsrum, billigare i större salar), frukost ingår och det ligger Bang mitt i city. Perfekt om man - likt en effektiv svensk - planerat varenda minut.

Trött och medveten om att Shoppingracet skulle börja kl 9 morgonen efter så ramlade jag direkt i säng. Det kändes lite dumt, faktiskt, för jag var jättesugen på att gå ut och möta upp med några bekanta som var ute och partade. Men ärligt, tanten pallar inte sen kväll och intensiv shopping. Dessutom hade jag bara rest i utslitna jeans och sunkig tröja med fettfläck. Kläder som jag kunde slänga innan hemresan (= mindre packning = mer plats för shopping) och definitivt inte var lämpade ens för Weatherspoon. Drinkarna fick därför vänta till "nästa gång". Jag somnade som en stock.

Och vaknade som i en osannolik dröm av att ljuset var tänt och en butchig ned-kvinna brölade:
"Det är en för många som sover i det här rummet. Kan jag ta era namn, tack."
Fast det var fasen varken 'tack' eller 'förlåt att jag stör' i rösten. Eftersom jag checkade in bara några timmar tidigare kunde jag fortsätta tryna medan de andra uppgav sina namn. Det visade sig att en tjej inte var uppskriven på nån lista. Ned-kvinnan blev nöjd till slut, släckte och tjoade utåt korridoren åt någon Fabio att allt var ok. Hon väckte säkert resten av korridoren med det tjoandet. Dörren stängdes, jag menar slogs igen, utan det minsta "förlåt att jag störde".

Först då vaknade jag till. Vad fasen... raidar de rummen om nätterna?! Har de CCTV i taket? Tyngdsensorer i madrassen? Eller knallar de helt enkelt runt varje natt och kollar vilka som sover var?! VAFAN! Nu vaknade jag förvisso ingen annan natt, så kanske var det bara en fredagnattgrej, men... helt plötlsligt kändes det rätt olustigt, faktiskt. Tur att jag de övriga nätterna skulle vara för däckad för att tänka på saken.

Snart...

Ska boka flyg i eftermiddag och sedan vandrarhem. Så åker jag hem till Skottland en sväng över påsk! En dag shopping (kläder, filmer, böcker, skivor...) och en dag i bergen, sedan ska nog både garderoben och batterierna vara laddade för ett tag framöver!

Längtar efter att traska gatorna. Längtar efter Gregg's Mexican chicken och Irn Bru. Längtar efter tystnaden och lugnet i bergen. Längtar hem.

Låter du som din passbild?

Kom så tillbaka till Glasgow på söndagkvällen efter en blixtvisit i Sverige under helgen. Landade på Prestwick och tillbringade förvånansvärt kort tid i kön till passkontrollen. Jag lämnade över passet till passkontrollanten - tillsammans med ett boardingkort och något kvitto, skulle det visa sig.

Jag ursäktade mig och fällde någon kommentar om att det visst blev lite för mycket papper. Vi skämtade och jag fick tillbaka de överflödiga pappren. Så ler passkontrollanten:
"You don't have a very Swedish accent, do you."
Jag skämtade något om att jag nog måste ha bott här för länge i så fall. Gubben småskrattade och klämde och strök lite till med fingrarna över passet innan han med ett leende gav det tillbaka till mig.

Och då slog det mig, att det kanske var en skämtsam och uppriktig reflektion, men att situationen lika gärna kunnat vara smått misstänksam. Faktiskt. Jag menar, med stulna identiteter och pass i omlopp så är det klart att det är lite underligt om någon t ex dyker upp med ett finskt pass och pratar franska. Fast då är det i och för sig andra dialekter än skotsk/kanadensisk/sydafrikanska (vad han nu ansåg jag pratade den här gången) som skapar misstänksamhet.

Fast för säkerhets skull, nästa gång tror jag att jag gör bäst i att sätta upp håret i två pippilotter och skutta igenom passkontrollen visslandes "Här kommer Pippi Långstrump".

Vida kring med mobilkamera

Upptäckte just idag att mobilkameran ger bättre bilder än digitalkameran när man tar kort från fordon i rörelse. Mer om det senare. Jag tänker istället, som en liten hyllning till mitt Lila Underverk (även kallad SonyEricsson S500i) visa några exempel på varför jag älskar denna lilla mobilkamera. Vidvinkelperspektiv! Ok, man måste ta 2-3 bilder som klipps ihop och skarvarna blir inte alltid som man tänkt sig. Men ändå - vilken helhetsbild!

Scarborough slott med mur. Hade omöjligt fått plats på ett vanligt foto.

Breiburg slott med båda fristående tornen på samma bild.

Auerberg slott från ena tornet. Slottet är trekantigt, kaxig tall syns på bröstvärnet till vänster.

Torg i Frankfurt. Alles mit! :-)

Celtic Park från högt upp i hörnet.

Cononish Glen. Med vidvinkel skymtar man berg bakom träden precis som i verkligheten.

Glen Elg i närheten av Kintail. Magin hade inte fått plats på ett vanligt kort.

Uppsprickande sol i Mallaig - nu i eftermiddags faktiskt!

Men som sagt, mer om Mallaig och framförallt tågresan dit senare. Måste sortera mobilkort och stänga munnen efter alla fina bergslandskap jag fått i mig idag!

Tysklandsresan dag 4: Sagoslott och romerska toaletter

Så, dags för sluttampen på Tysklandsresan.

Sista dagen hade vi bara två stopp på agendan före bilfärd tillbaka till Mainz, och för min del vidare flyg hem. Av någon puckad anledning valde vi ändå att ställa klockorna på 8! Än mer puckat framstod det när plåtjalusinerna drogs upp - och världen var vit. Dimma.

Vi smaskade våfflor med fortfarande mysko Holundersylt och vandrade sedan runt i lägenheten som två instängda och rastlösa djur i bur innan vi beslutade att strunta i dimman (för den verkade inte lätta i vilket fall) och bege oss till slottet Breuberg, som ligger strax utanför byn med samma namn. Det visade sig att det fanns flera småbyar som började med Breuberg... Det angav liksom vart man tillhörde, vilket slott/herresäte så att säga.

Wooooooow... 3,5 timmar senare slet Franzi mig därifrån. Vid det laget hade jag en ny 3:a på min Top 3 över slott. Dunnottar och Edinburgh är fortfarande etta respektive tvåa. Men Breuberg - sicket toppenställe!

Slottet, vars äldsta delar är från 1100-talet även om det mesta är från 1400-1600-talet, ligger på toppen av en lövträdsklädd kulle, omgärdat av åkrar, skogar, kullar och små byar. Breuberg är byggt i en rätt typisk mellaneuoropeisk stil. Och det var lätt att se att det både var herresäte och byggt för försvar. Minns att Tyskland inte enades förrän på 1800-talet någongång.

Om fienderna ska kunna ta sig in till inre slottsområdet så måste de hoppa ner i en bred och väldigt djup vallgrav (fylld med boskap som betar, inte med vatten och krokodiler), eller.. troligen inte hoppa, för då skulle de bryta benen, minst. Sedan måste de på något sätt resa megalånga stegar och klättra uppför jättehöga slottsmurar som har både kanoner och skottgluggar. Sedan har de på vissa ställen två murar till att ta sig förbi. Väljer de att attackera framifrån så har de ett brett och fristående batteri, med kanoner och skyttar uppradade, samt två skyttetorn och en lång mur full av skottgluggar. Vindbryggan är troligen uppdragen, så då måste de ner i vallgraven och så vidare...
Porten vid entrén var uråldrig och hade fortfarande den lilla dörren för gående, fast vindbryggan hade genom åren tagits bort och ersatts av en fast bro. Tyvärr var inte hela slottet tillgängligt för besök, inte ens utemiljöerna. Delar av det används nämligen som kontor och vandrarhem. Enligt Franzi är det några års väntetid på vandrarhemmet, så det är väl bäst att boka en bädd för 2010 dårå!

En lite intressant detailj satt ovanför dörren på ett uthus inne på yttre borggården. En man med armborst, i sten. Han siktar på porten så när man kommer nerför gången och upptäcker honom så är det lätt att haja till!

En annan intressant detalj fanns på toppen av tornet som står mitt på inre borggården. Det är den äldsta delen av slottet och man kan gå upp till 'balkongen' via en smal trätrappa. Uppe på balkongen, på stenmuren som löper runtom, så finns inskriptioner på ryska. De gjordes av ryska krigsfångar som hölls fångna där en tid under 2:a världskriget. Uppifrån tornet fick man också en fantastisk vy - framförallt som dimman beslutade sig för att lätta lagom tills jag kom dit!

På väg tillbaka till Mainz stannade vi kort och spanade in ruinerna efter en romersk villa. Området var rätt vidsträckt och man kunde lätt se hur bostadshuset och alla utbyggnader hängde ihop. Man hade t o m hittat entréporten vid den omgärdande muren. Mitt på "gården" stod ruinerna efter det enda hus man inte riktigt fått klart för sig vad det var till för. Man trodde att det var en helig plats, ett slags kyrka om man vill, men var inte säker på hur det användes.

Nu kollade vi inte in allt så jättenoga, men viss imponeras man av den romerska byggnadskonsten. Ni vet, golvvärme och värmeslingor i väggarna - för tusentals år sedan! Franzi gillade också den bekväma toaletten - tills hon med ett ryck kom på att folk faktiskt suttit där! Jag tröstade henne med att skiten nog regnat bort vid det här laget...

Jag tror att vi båda imponerades över vår egen disciplin när vi helt sonika körde förbi ett slott som såg urmysigt ut, samt inte stannade till i en enda av de små mysiga byarna. Vi körde även igenom staden som hade ett bad som såg ut som Centralbadet i Stockholm - Darmstadt.... Franzi berättade att den stan är helt ny, typ. Under 2:a världskriget bombades nämligen hela staden när alliansen testade den numera berömda "bombmattstekniken". Den funkade. Tog tydligen mindre än en natt att jämna stan med marken. Att allt behövde byggas upp på nytt förklarar ju varför större delen av stan såg ut som Klarakvarteren i Stockholm...

Så. Till slut stod jag på Hahns flygplats igen. Och som sista äventyr innan jag lämnade tysk mark så provade jag en sån där "Potatispizza" som det skyltades om överallt. En minipizza med rosmaringrillad klyftpotatis och skinka. Inte alls dumt, faktiskt! Skulle passa jättebra till en skotsk Irn Bru...

Jag har sett ett litet hörn av Tyskland och måste erkänna att jag blev positivt överraskad. Känns inte alls omöjligt att jag utforskar ett annat hörn någon gång - kanske på genomresa till Basel!

**********************************

P.S. När jag kom hem googlade jag på de mysko Holunderbären och Holunderblommorna. Det visade sig vara.... Fläder. Hoppas alla kan sova gott nu. D.S

Tysklandsresan dag3: Slottsjakt i Odenwald och jätteschnitzlar i Bayern

Knappt hade vi lämnat Mainz och begett oss söderut förrän en skylt med "Basel 295" dök upp. För ett kort ögonblick övervägde vi att strunta i Franzis föräldrar, pojkvän och hemtrakter i Odenwald och istället bränna tre timmar till Schweiz. Fast sedan beslutade vi att spara det till 'nästa gång'.

Istället åkte vi Autobahn. Minns när jag var liten och hörde att man på motorvägarna i Tyskland fick köra så fort man ville. Jag såg framför mig bilar som swischade fram i 250km/tim och åkte så snabbt att man knappt såg dem. Fast det visade sig ju att folk kör som på E4:ans motorväg. D.v.s. någonstans mellan 120-150. Så mycket för det "speciella". Ja, ok, de skulle ju inte bli av med kortet om de åkte fast i och för sig.

Första stoppet för dagen var Schloss Auerberg, ett slott som jag lyckats googla fram före avresan. Den branta slingervägen uppför bergets lövskog påminde mig lite om infarten till Castle Douglas i Stirling... Det var t o m lika dimmigt som det kan vara i Skottland! Slottet i sig påminde nog snarare om Caeverlock i Dumfries... Ok, nog med jämförelser.

Slottet var trekantigt och hade dubbla murer som skydd, så som var så vanligt på mellaneuropeiska slott. Ruinen hade stående torn och världens kaxigaste tall som bestämt sig för att växa mitt i vägen uppe på bröstvärnet! Jag tog mig upp i båda stående tornen, men molnen låg på marken och man fick inte mycket vy... eller fotoögonblick. Vi stod i ena tornet i säkert femton minuter för att ge väderleken en chans. I några sekunder lyfta dimman från träden som brann i höstens alla färger, men hann så klart sväva tillbaka innan kameran var uppe. Å andra sidan blir ju korten lite magiska med spöken som flyger omkring...

Utanför slottet stod en skamstock och en grön drake. Franzi berättade för mig att draken är Odenwalds symbol. Det var kopplat till en urgammal saga om en pojke, en prinsessa, ett slott och en drake. En saga som Franzi mycket bitvist berättade, så där som man gör när det är något man borde minnas men inte minns... Jag förstår sagokopplingen dock, för de täta och stora lövskogarna, slotten och små mysiga byarna känns som gjorda för sagoberättande. Odenwald betyder f ö "Sagornas skog". Härligt fantasieggande!

Jag undrade för ett ögonblick om Draken kanske skulle vilja komma till Skottland och träffa Nessie...

Efter några urcharmiga småbyar hamnade vi på ett ställe, om igen en kulle, där det berättades att en jätte lekt och kastat småsten. Det skulle förklara stenbumlingarna som ligger som en rännil utefter bergssidan. Vi gick inte upp genom skogen utan nöjde oss med att följa en familj som tydligen beslutat sig för att knalla till toppen - via bumlingarna! Tja, kul klättring för ungarna, antar jag.

Medan Franzi berättade för mig att området var ett äppelvinsdistrikt, att det var populärt bland motorcyklister p.g.a. de slingriga vägarna samt att det fanns massor med vandringsleder så hittade vi en skatt. Snarare, vi såg en brun skylt som pekade in på en mindre väg och sa att "Scloss Lichtenberg" skulle ligga där inne. Franzi kände inte till slottet, men eftersom det var skyltat kunde det inte ligga långt borta så varför inte ta en titt!

Därmed började Jakten på Den Bruna Pricken. Vägen slingrade sig genom skog och fält och byar. Då och då såg vi en brun skylt med vit prick, som talade om att vi fortfarande var på rätt väg. Men vi såg inget slott. Till slut accepterade vi att vi blivit lurade, men fortsatte samma väg eftersom den också ledde mot målet.

Plötsligt såg vi ett stort, vitt, mäktigt hus på toppen av en rund, orange-gul-röd kulle. Schloss Lichtenberg. Vi slingrade oss upp till byn Lichtenberg, som visade sig ha ca 10 hus längs byns enda gata. I slutet av gatan låg slottet. Mittemot stod ett stort, runt torn. Vi gick aldrig in i slottet utan höll oss på gården, men betalde entréavgiften på 50 cent för att gå upp i tornet (som just var utkikstorn förut). Det var värt vartenda cent. Magnifik utsikt. Dessutom betalade man i en träsnidesaffär som var värt ett besök i sig. Förvisso hade jag inte råd med ens en tändsticka, men det var många små fina prylar gubben snidat ihop!

Vi gjorde sedan ett kort stopp i Erbach och åt ännu en gång jättegod glass. Under tiden promenerade vi igenom de äldre kvarteren, som var så där typiskt gammeltyska, och tog en kort titt på Schloss Erbach. Jag var inte direkt imponerad, såg mest ut som en stor herrgård. Istället försökte jag att med syrrans hjälp per mobiltelefon lista ut texten till den populära dryckessången "Jawohl, jawohl, Ich liebe Alkohol". Det visade sig ju att Franzi inte hört talas om den - och hon skrattade både högt och länge över att svenskar hittar på en alkoholvisa på tyska!
"Vad tror ni om oss egentligen?"

Vi tittade kort in i ännu en träsnidesbutik (med alla de där stora skogarna börjar jag förstå var tysk snideskonst kommer ifrån!) innan jag gick på toa i en magisk skog där en vit springare hotade att köra över mig. Turistinformationen hade nog den charmigaste trapp jag sett!

Man kunde ju tro att vi nu var klara, men först skulle vi besöka en fabriksaffär för det där plastdesignföretaget som säljer coola hushållsprylar. Ni vet, krokar och potatisskalare som ser ut som gubbar och så där och som kostar skjortan. På fabriksaffären var det billigare så det slutade med att jag charmades till att ta med både en Moritz och en Oliver hem till mig. Nu hänger Oliver i köket (en slev som räcker ut tungan) och Moritz sitter på spegeln och väntar på att bli använd (grön gubbe med sugpropp som är en hängare).

Sedan tog vi en fika på torget i Michelstadt, rakt framför rådhuset. Rådhuset är tydligen världsberömt för att det är byggt i sån där timmerstil och står på pålar. Mysigt gammalt hus från 1400-talet.

Sedan åkte vi och hälsade på hos hennes föräldrar. Det var kul, tycker jag, att se att hennes hem påminde om vilket svenskt hem som helst. Ett som inte gjorts om sedan 70/början på 80-talet. Fick deja vu-känsla - väldigt hemtrevligt! Trädgården var stor och hade en lekstuga döpt till.... Villa Villerkulla! Eller, "Villa Kunterbunt" som den heter på tyska. Huset hade också en källare full av sylt. Massor med "Holunder", körsbär och "Quitte". Det kändes som att jag verkligen måste få veta vad Holunder är för något snart! Vi tog en burk sådan sylt i varje fall. Till våfflorna som Franzi föreslagit att vi skulle ha till frukost dagen efter.

Sedan åkte vi hem till hennes pojkvän T där vi skulle stanna över natten. Båda två älskar Skottland och keltisk musik och T spelar både flöjt, bodhran (trumma) och säckpipa. Det syntes, för det låg flöjter både här och där, tre säckpipor hängde på väggen och åtminstone tre bodhrans låg utplacerade i lägenheten. Dessutom hade han en hel rad whiskys i bokhyllan, vilket han var mäkta stolt över så han hann knappt kliva över tröskeln förrän han bjöd på ett glas.

Det kunde jag behöva, för efter en kort paus knallade vi över till hans föräldrar och jag fick säga till hans pappa det jag tränat på i två dagar: "Herzlichen Glückwunch zum Geburtstag". Och det utan att stuka tungan. Hela köket var fullt av födelsedagsfirande tyskar och jag koncenterarde öronen för att försöka hänga med, men min tyska är verkligen inte så bra...

Jag var nästan lättad när det var dags att åka till restaurangen där vi beställt bord. Vi åkte ända till Bajen. Jag menar, Bayern. Till en motorcrossbana utanför en liten by mitt ute i ingenstans. Där låg ett motorcykelställe (kan för mitt liv inte komma ihåg vad det hette!) vars uteplats hade palmer och blinkande ljus och såg så charterkitschig ut att jag nästan väntade mig ett Hula Hula band också. Ägaren, som T lärt känna igen efter alla besök till sin favoritrestaurang, såg ut att kunna vara president i Hells Angels. Minst. Enligt Franzi och T så skulle stället ha världens godaste schnitzel och världens största portioner.

Jo tack. En vanlig portion bestod av 2 schnitzlar, men man kunde göra portionen XL, XXL eller XXXL om man ville. Förutom schnitzel serverade de grillade revbenspjäll, hamburgare, pasta och annan rejäl mat. Som också kunde förstoras. Den största hamburgaren fick man gratis om man åt upp den. Ok, innan ni ler i mjugg; köttet vägde ca 1,5kg, hela hamburgaren vägde 2,5kg och den var stor som en födelsedagstårta! Och kostade 30 Euros. Jag höll mig till en vanlig portion Schnitzel, med Odenwald kokost (eller hur man nu kan översätta kochkäse) och kroketter. Mums! Men jag klarade bara av att äta en av schnitzlarna. Inga problem, det man inte åt upp på det här stället kunde man få inslaget i folie och ta med hem!

Måste förresten berätta om återupptäckten. Kommer ni ihåg på 80-talet då det fanns en dricka som hette "Blackorange". Den bestod av Cola och Fanta blandat. Den försvann. I tyskland har de kvar den! Den heter "Mezzo Mix" och vad som förvånar mig är att den görs av Coca Cola Company, så varför finns den ingen annanstans? Som... här! T berättade att den går att beställa även om den inte finns på menyn på restaurang, men frågar bara efter en "Spezi", efter Spezialle. Så efter att ha testat ett tydligen populärt, och himla gott, iste med persikosmak så beställde jag det resten av kvällen.

Proppmätt, belåten och full av intryck tumlade jag i säng i det mörka rummet. Nej, rättelse, kolsvarta rummet. Tyska hus har ofta ett slags plåtjalusiner inbyggda. Man behöver inga persienner utan när det är kväll drar man ner jalusinerna, ingen kan slå sönder fönstret och själv får man totalt mörker. Coolt. Fast lite läskigt. Kändes som att ligga i en bunker när ingen nattljus sipprade in... Jag sov gott dock. Som en sten.

Tysklandsresan dag2: Luke är Mainz!

Jag visste att man kan ha Oktoberfest, ölfest och annan fest på en tysk pub, men kanske inte att man kunde få en stor, härlig frukostbuffé! Jag, som är morgontjurig tills jag fått frukost i mig, slängde om rutinerna totalt och tog en morgondusch :-0 innan vi tog bussen till ett ställe nära Gamla Stan i Mainz som såg ut som grunden till ett slott men som inte var det. Där käkade vi frukost. Förutom goda frallor, förlåt brötchen, så testade jag en bit croissant med nötcreme (alldeles för mycket godis för min smak), tysk fläskkorv (smakade som svensk så jag saknade potatismoset...), potatisplättar med äppelmos (flottigt men knaprigt och påminde om rösti) och potatissallad (passade till rostbiffen, men kändes som minst 6 timmar för tidigt). De bryggde eget öl där, men den lät vi bli.

Istället traskade vi genom Gamla Stan. De gamla typiskt tyska husen (Hansa-stil, var det visst någon som sa...) var mysiga. Tydligen ville man inte förstöra Domkyrkan under 2:a världskriget så hela stan bombades - utom kvarteren bredvid kyrkan, vilka nu utgör Gamla Stan. Mainz är en katolsk stad så det fanns Madonnor på flera husgavlar faktiskt. På bilden kan ni se en på huset till vänster. Och, ja, huset till höger är inte helt rakt... insåg att rätt många av de där Hansa-husen inte direkt var 90 grader...

Någonstans i Gamla Stan fanns en liten chokladbutik som utgav sig för att ha stans bästa choklad. Pralinerna var goda, men helst hade jag nog velat ta hem någon av alla chokladprydnader - helst den som såg ut som en stor VM-pokal! Coolt.

Framför Domkyrkan hölls höstmarknad i storleksklassen av tre Hötorg. Borden var fulla av otroligt inbjudande frukt och grönsaker. Då började också Jakten på något som på tyska hette "Holunder" och något som hette "Quitte", för det hade jag ätit som marmelad morgonen innan. Vi hittade en "Quitte", som visade sig vara ett Honungsäpple. Jakten på "Holunder" fortsatte dock... Denna mysko grej där man kunde göra sylt på både bär och blomma och som av Franzis beskrivning påminde om blåsvarta rönnbär...

Domkyrkan var läcker utifrån men inget speciellt inuti. Lite mindre pampig än de flesta katolska katedralet, fast full av välgjorda trägrejer.

Cityturen tog oss till floden Rhein och jag fnissade över att Frankfurt ligger vid floden Main och Mainz ligger vid floden Rhein. Hi, hi. Hm, ok, kanske inte såå kul... Nåväl, försökte återminnas geografilektionerna. Det enda jag minns är att den är otroligt lång... Franzi förklarade att den börjar i Schweiz och slutar i Nordsjön, varför jag höjde på ögonbrynet för jag trodde det bara var Nilen som rann norrut. Där ser man.

Sedan shoppade vi. Eller snarare jag. Var på C&A och lyckades hitta prisvärda tröjor/blusar, så pass att stackars Franzi fick ont i armen av att bära runt allt. Dessutom var det himla smickrande att shoppa för de tyska storlekarna gjorde att jag fick gå ner en storlek - tjoho! Valde till slut ut tre toppar och lite underkläder. Så mycket för att resa lätt och inte köpa något...

Sicken tur då att jag så småningom sprang på Luke. Jag behöver en ny axelväska, men eftersom den jag har är så perfekt så har jag stora krav. Enligt Franzi kanske lite väl stora... Hur som helst, Luke infriade det mesta och när jag "provade" den så passade han mig perfekt! Och han var billig. Så nu har jag en grön tygväska av märket Luke. Luke Skywalker. Eller kanske inte.

En kort promenad genom centrum och lite sollapning på ett antal parkbänkar så kom vi fram till köpcentret som Franzi redan för fem år sedan övertygade mig om var värt ett besök. Ni vet när man sätter spaden i marken i Stockholm så hittar man allt som oftast något gammalt medeltida stadskvarlämning? Närhelst man sätter spaden i jorden i Mainz så hittar man en romersk ruin. Och får pausa arbetet medan det grävs ut... I shoppingcentret har man sparat en del av utgrävningen och en massa föremål. Isis, utställningen, går att beskåda i källaren. Det verkade inte som att man fick ta kort, men... hi, hi, utan blixt ska det väl gå bra. Frågan är om ni ser för alla stjärnor i taket?

I samma shoppingcenter åt vi hemmagjord världsagod glass. Jag testade "Mozart Kugeln", vilket var just chokladglass men nougatbitar, pistache och mandelmassa. Var rädd att den skulle vara för söt, men det var mest chokladglass med nougatbitar och så någon mandelmassebit. Kanongod! Franzis mangoglass gick inte heller av för hackor, så hon har nog rätt när hon säger att det är bästa glassen i stan.

Minns inte riktigt när under dagen vi var vid Schiller Platz, men där drack vi i varje fall något jag inte minns vad det heter (toppenblogg, det här...) men som hade med äppelvintillverkning att göra och som bara gick att få tag i den här tiden på året. Tydligen var trakten runt Mainz känd för sina äppelviner - vilket förklarade alla äppelträd jag senare skulle se... Det där jag inte kom på vad det heter var i alla fall saften när vinet precis skulle till och jäsa men inte riktigt hunnit det. Lite som... tja, mousserande äppelläsk? Jag tyckte i och för sig ändå att man kunde ana vin/cidersmak och var inte stormförtjust. Men det var kul att pröva - och jag hade ju bara den här luckan i kalendern att kunna göra det på!

Tja, sedan var både huvud och fötter trötta så vi åkte hem och käkade lite, kolla på solnedgången och vilade upp oss innan vi gick ut för en drink. Jag kände mig som hundra år gammal när jag föreslog ställen och hon med en suck menade att bara äldre går dit. Ja? Hon i sin tur föreslog studentställen, men då sa jag tvärnej för jag kan för tusan inte spana in tjugoåringar. Det blev en kompromiss, ett ölcafé med superroliga och goda drinkar. Drinklistan var en hel bok, och man fick riktig frukt som garnityr!

F ö hade stället en mysko äldre herre som kunde trolla! Det var rätt tydligt att han, med sin uppknäppta skjorta och brylkräm i håret, försökte ragga lammkött med sina tricks, fast det funkade inte. Alla kollade på avstånd men ingen närmade sig mysko herren. Han fick ölglas att flytta sig utan att röra vid dem, och pappersbollar inuti glasen att hissas upp och ner utan att röra vid glaset. Finns säkert en förklaring, men jag vet farao inte!

Det var det Franzi och jag grubblade på under natten. Ja, och så undrade jag förstås vad sjutton "Holunder" är...
Fortsättning följer.

Tysklandsresan dag1: Ich bin ein Frankfurter

Det bådar ju gott när man köar till passkontrollen på flygplatsen i Hahn och båda passpoliserna är ursnygga! Inte blir det sämre av att 5 av de 6 poliserna jag såg på flygplatsen var klart dejtingmaterial. Jag behövde inte ens kliva av bussen i Mainz förrän jag dragit slutsatsen att tyskarna är, ja, skitsnygga!

Kaxig och med lite dåligt samvete över hur usel mitt minne av den sexåriga tyskaundervisningen är så slog jag till och köpte en kringa - helt på tyska! Wow, tänk vad man kan när man mumlar... Kringlan smakade som salta pinnar fast var mjukare. Och jättestor, så jag åt bara halva.

Efter viss sömn (jag kom trots allt strax efter ett på natten) så tog min tyska kompis, Franzi, med mig till Frankfurt där hon skulle gå på seminarium och jag skulle gå på stan. En taxichaufför i Glasgow hade kommenterat att Frankfurt påminde om Wall Street, att det fanns mycket turkar där och att stället var dött efter kl 18. Jag kan absolut hålla med om att skyskraporna gav klart New York-intryck. Frankfurt är trots allt Tysklands finansiella centrum. Vilket kanske förklarar varför invånarna jag såg var stela och stressade typer i kostym utan minsta gnutta charm. En klar kontrast mot nattens snyggingar alltså. Och visst var det klart fler turkar än vad jag sett sedan jag flyttade från Stockholm. Och jag är fortfarande avundsjuk på tjejernas snygga hår... Nåväl, kan inte uttala mig om hur stället är efter kl 18 eftersom vi lämnade ungefär då.

Innan dess visade Franzi mig ett fint torg med byggnader i gammal klassisk tysk byggnadsstil (som säkert heter nåt...) och även ett fint rådhus. Det är huset med flaggor och på balkongen brukar tyska fotbollslandslaget ta emot hyllningar när de vinner eller så. Så jag är säker på att jag sett det i någon tidning någon gång...

Vi kollade in en romersk utgrävning också, innan det var dags att skiljas. Det kryllar av romerska utgrävningar i den här delen av Tyskland, mer om det imorgon.

När Franzi gick så stapplade jag ner till floden Main och hoppade på en sightseeing-båt. Mitt knä ville inte alls gå på stan. I två timmar åkte jag upp och ner längs floden, kollade på lite arkitektur, fick veta lite intressant och ointressant om staden och... försökte beställa fika på tyska. Teet gick bra, men när jag skulle fråga vilka kakor de hade så ville det sig inte bättre än att jag frågade vilka kök de hade... Jo, kyparen såg lite förvirrad ut. Kuchen och Küchen är väldigt lika varandra!

Jag kan rekommendera avkopplingen med båtturen. Man kan åka 50min söderut eller norrut (ca 6 Euro), eller slå ihop dem till en långtur (Ca 9 Euro). Ska ni till Frankfurt och har lite tid så föreslår jag att man väljer turen söderut så att man ser skylinen och samtidigt får lite intressantare att titta på. Norrut var ingen höjdare.

Något som var en höjdare däremot var att ta hissen upp till ett Takcafé och kolla på utsikten. Man kunde se över hela stan och dessutom ta sig en fika i solen om man hade lust. Är inte säker på hur stället är på kvällen för dekoren lovade tacky charterbar...

En annan höjdare är "Nussenecke" - nötkant på svenska. Det är en tysk kaka som ser ut som en trekant. Den jag köpte hade tunn kakbotten, mandelmassa och massor med nötter medan kanterna var doppad i choklad. Köpte den i ett bageristånd fullt av getingar (som jag inbillade mig bidrog på sitt sätt och inte alls var att se som ohyra... hrm) och den var så stor att jag var tvungen att slänga hälften. Det var innan jag flera minuter senare kom på att jag kunde spara... Sicket nöt jag är.

En eftermiddag i centrala Frankfurt. Det räcker bra så. Så himla marvärdigt var det egentligen inte. Förutom skylinen.

Stockholmsresan 3: Promenera direkt i fängelse och dyra kompisar

Någon gång under visningen av Kilmainham Gaol i Dublin så insåg jag att jag varit på fängelsemuseum i Dublin, Inveraray och Stirling men faktiskt aldrig besökt Långholmen i Stockholm! Jag har studiebesökt tre vanliga fängelser förvisso, men inget som visar på "förr i tidens" förhållanden. Tja, förutom en massa böcker förstås.

Så eftersom solen stod högt och höst-Stockholm visade upp sin vackraste sida så tog jag och Kryckan en promenad på Långholmen. Jag drack varm choklad ur en läckanade termos och åt limpsmörgås med prickigkorv (ja, det är ett ord) medan jag från min parkbänk inte låtsades om Essingeleden utan räknade färger på träden på Stora Essingen.

Sedan gick jag direkt i fängelse utan att passera gå. Det kostade 25kr och var inte värt ett öre mer. En pyttekorridor visade upp lite plakat och småprylar men gjorde mycket lite åtskillnad mellan tidsepokerna. Bl a listade man sisådär 500 års påföljder i samma mening, varav hälften inte utdömdes när andra hälften användes. Den enda behållning jag tyckte att jag fick var att se att fängelsecellerna såg precis likadana ut som i Skottland och Irland - fast med ett snillerikt och bokstavligt talat säng-bord; säng på natten, sedan veks gaveln upp och blev ett skrivbord på dagen - samt en fallbeskrivning av någon skåning som åkte in och ut och fick olika straff under livet. Tror det skulle ge 'mer' att bo på vandrarhemmet en natt...hm.

På eftermiddagen stack jag in huvudet på Historiska Museet och hoppades få en snabbresumé av svensk historia. Med en suck insåg jag just att jag nästan har större koll på Skottlands historia än min egen... Fast än en gång blev jag besviken. Enlight historiska museet består vår historia av vikingar, ett par skelett och ett koppel kyrkutsmyckningar i trä. Va fan... Jag förväntade mig liksom att få Stenåldern, ättekrigen, kungamakten, livet i stugorna, världskrigen - ja, ett slags linje av Sverige genom tiderna! Vad jag fick var precis värd det 0kr jag betalade, eftersom det var gratis den kvällen. Och nu måste jag konsultera historieböckerna likförbaskat...

Fast det gjorde jag ju inte. Istället hälsade jag på släktingar och vänner, lekte med mina två favoritbäbisar V & V och undvek söndagens busväder genom att fönstershoppa. Men jag betalar inte 400 spänn för ett par jeans som kostar £12 på New Look! Så jag gick på bio istället. Arn 2, eller vad den heter. Efter den usla 1:an var förväntingarna rekordlåga, varför jag stod ut med hattifnattiga scenhopp, den fortsatta tredelade och bristande handlingen och urtaskinga skådespelarinsatser. Köpte Svensson, Svensson på DVD och de levererade repliker med större trovärdighet än typerna i Arn 2!

Sista dagen klippte jag topparna för 139:-, vilket kändes bättre än att slänga ut £20 på samma sak. Jag tog sedan igen viktnedgången under semestern (måste bero på mycket gående och bra, svensk kost!) genom att äta frasvåfflor till frukost (som jag längtat! Måste vara minst fyra-fem år sedan sist), te och prinsesstårta till lunch (de hade ingen Schwarzwald... :-( Jag börjar tro att de plockar bort det med vilje varje gång jag kommer) och riktig pizza med pizzasallad till middag. Ja, och så hembakt kanelbulle och apelsin-Mer på flyget. NU har jag unnat mig så det räcker på ett tag!

F ö var det tur att jag köpte min Bitterljuva Bruna jacka, för den behövdes i Sverige. Direkt när vi landade på Skavsta kände jag att den var för varm dock... Tja, det blir väl höst här vad det lider också. Fast först ska jag på Semester nr 2 i Tyskland. Där är det sommar. Ja, vad vi i Skottland kallar sommar i alla fall. +21 och sol!!! Tjoho! Solbränna, här kommer jag!!

Stockholmsresan 2: Datahjälp 1,5 på vinden och hockey-utflykt med tacos

Min tuffa moster köpte sent om sider en dator och nu hör hon av sig då och då för att be om hjälp med kniviga problem, som att flytta bilder mellan mappar. Som tack fick jag en god gryta och äran att slå henne i alfapet.

Kvällens planer blev ändrade, varför jag löd alla råd och gick och såg "Patrik 1,5" - kanonbra film! Både allvarlig och rolig på samma gång. Rekommenderas starkt! Jag får se om det blir någon mer film under veckan. Jag är så där lagom nyfiken på nya Arn, eftersom jag fullkomligt hatade den första - sämst 'handling', dialog och skådespeleri jag sett på länge. Men den blev skitkul när man började häckla den, så kanske borde jag göra det samma med nr 2... I annat fall blir det "Fishy" som verkar vara en mysig komedi av Maria Blom. Brukar vara lagom att gå på en film innan man tar flygbussen till Skavsta.

Av outgrundliga skäl längtade jag i somras efter en serie Tomas Ledin-låtar (inte ens hitsen, utan såna som "Du och jag och sommaren", "Eulalias mamma" och andra som knappt en själ hört talas om) varför jag gjorde ett besök till min vind. Väl där insåg jag att jag hade massor med CDs som jag ville ha! Nu försöker jag hinna rippa lite skivor varje dag inför en musikalisk nytändning i höst. Brainpools "Painkiller" är fortfarande super, och Big Money är starkt underskattade!

Samtidigt kikade jag in i lägenheten och fick en känsla av att vilja sätta tänderna i den direkt och måla och fixa och flytta in. Sedan kom min deprimerande och fortfarande lika illaluktande granne och då försvann känslan. Hjälp.

Jag och bäbiskompisen tänkte gå på utflykt. I sann utflyktsanda så gick vi ett helt varv runt kvarteret och fikade sedan nere på hennes gård. I sann utflyktsanda började det så strax att regna - toppen, vi var ju bara tre minuter från portuppgången!

Min årliga dos hockey fick jag under Djurgården-Skellefteå. Jag, bäbiskompisen och äldsta brodern såg en serie flaxmål och hur DIF till slut vann med 3-2 på övertid. Vi hade kanonplatser bakom båsen, så där långt ner så att man ser ansiktsuttryck och känner svettlukten sticka i näsborrarna. Så ska det vara! Insåg plötsligt att jag nog skulle falla tillbaka in i hockeymissbruk om jag flyttade tillbaka... Bara absolut avhållsamhet funkar när man dras såpass till en så kul sport!

Min syster döpte oss vid ett tillfälle till "Halt och Haltare". Det är något tragikomiskt över två haltande hönor som går och handlar tillsammans. Jag kunde dessutom inte låta bli att undra varför större stormarknader inte kan sätta ut lite trevliga bänkar här och där så att man kan vila benen då och då? Kanske skulle man få ork och humör att handla ännu mer om man slapp halta runt, få ont och därmed bli trött och grinig. Någonstans vid teerna var irritationströskeln så låg att vi gjorde bäst att gå och betala.

Efter vila och lite fika med mammas hembakta, nybakta kanelbullar (mmm!) så var humöret uppe igen. Lagom till 'syskonens' tacokväll hemma hos yngsta brodern. Det är sällan vi ses alla fyra nuförtiden så det var kul att slänga lite käft. Och i sann dålig-humor-anda kolla/lyssna på såna där youtube-klipp som är så dåliga att de på något sätt blir bra.

F ö träffar jag mina föräldrar nästan varje dag. Omlott. Mamma och jag ses på morgonen när pappa åkt till jobbet redan, men honom träffar jag på kvällen när jag kommer hem och mamma redan gått och lagt sigt. Fiffigt!

Nu ska jag direkt i fängelse utan att passera gå. Tänk, jag har varit i Inveraray, Stirling och Dublins fängelser, men inte på Långholmen......... Skärpning!

Sverigeresan 1: Förvirrad sång och pucko höstdag

Så kan man väl sammanfatta både helgen och mina första två dagar på Sverigeresan.

Åkte igenom Sollentuna och kände inte alls igen mig. Centrum hade fått nya bostadshus, ett par våningar parkeringshus och det verkade som om affärerna samsades i en barrack medan hela området byggdes om. Förvirringen var total när jag såg att legendariska korvmojjen "Flasses" flyttat tvärs över parkeringen! Och förvirringen fortsatte med nybyggnader och ombyggnader längs vägen förbi Edsberg. För ett ögonblick undrade om jag buss 607 tagit en ny väg för området såg inte alls ut som när jag lämnade det sist. Tur att 607:an var sig lik i varje fall!

På kvällen sjö... skrålade vi, ett gäng brudar, igenom "Singstar", schlagerversionen. Kände mig som en halv utlänning som inte kände igen alla sånger och aldrig hört talas om några av artisterna. Men jag upptäckte och storgillade Markoolios och [??]s schlagersång som hette... öh... nåväl, det var en parodi på schlager - toppen!! Fast nu undrar jag om det bara är jag i hela Sverige som gillar Brandsta City Släckers...? De är ju coola ju! "Kom och ta mig..."

Efter ett par ljumma, regniga, dimmiga Skottlandshöstar så hade jag glömt hur frisk, klar och lite kyligt varm en svensk höstdag kunde vara! Hela helgen har varit helt underbar och när jag imorse satt med kompisen och drack te och åt scones medan solen sken genom ett orange-gul-rött träd utanför fönstret, ja då kunde man inte riktigt ligga kvar i sängen och såsa. Istället gick vi ut och traskade genom prasslande höstlöv, tittade på en massa gnagare och njöt av solen på en bänk i parken. Utan staket!! (har ni varit i Skottland förstår ni utropstecknen...) Där avnjöt jag också en svensk klassiker - grillad korv och pucko. En lisa för själen. Sedan var det dags att fly fältet och åka till tryggheten norr om stan - bort från gnagarna som flockades inför AIK-matchen. Hemma hos mina föräldrar är färgerna skönt blå-blåa. Jag kommer nog sova gott inatt.

Dublin del5 - Make my day, pank

Som svensk har jag blivit lite halvimmun mot "det är så himla dyrt där", för det säger skottarna jag känner om Sverige också och jag hävdar att vissa saker faktiskt är billigare i Sverige än här.

Men Dubin var verkligen dyrt!

Eurosarna flög iväg så fort jag bara tittade på en prislapp. Höll på att svälja tungan när jag såg en snabbmatsrestaurang stolt skylta med "Alla Meal 8.95 Eurosar". 8.95! Det får man ju två Big Mac & Co för! Förutom i Dublin, för där kostar de över 6 Eurosar...

Första läxan var att ställa om hjärnan, sätta på skygglapparna och adoptera attityden "jag är på semester, det är bara en gång, jag unnar mig det här". Som, den här läsken för 1.70 Euro....

Puh, jag överlevde, och har till och med lite kvar i plånboken. Men det räcker knappast för ännu ett besök inom närmsta framtiden. Istället ska jag testa Eurosar i Tyskland i oktober. Då får vi se om det stämmer som alla tyskar säger - att det är så billigt där...

Dublin del4 - En buss kommer lastad direkt i fängelse utan att passera gå

På lördagmorgonen hade knät svullnat upp till handbollsstorlek och det gjorde ont i både knä och fötter att gå. Delvis därför och delvis p.g.a. att jag var nyfiken på Irland utanför Dublin så signade jag upp mig för en liten kort halvdagsbusstur längs kusten. Jag tog inte heldagsturen upp i bergen för jag hade ett Måste-stopp innan hemresan på kvällen. Landsbygden får vänta till nästa gång.

Promenaden till mötesplatsen var nog den längsta jag gjorde den dagen, och det var bara några kvarter uppför O'Connell Street. Jag gjorde dessutom ett stopp halvvägs för att kika lite på kulhålen på väggar och pelare utanför GPO - General Post Office, postkontoret där en grupp män läste upp "Irlands frihetsdeklaration" och sedan barrikaderade sig under påsken 1916. Det berömda Easter Rising. Eller, som en viss välkänd kriminologiprofessor envisades med att kalla det när jag studerade kriminologi - Postupproret... Som jag muttrade redan då, jag antar att irländarna översatte fel. (Mer om detta längre ner)

För 25 Eurosar fick jag sedan åka buss inklämd bland ett gäng ryssar som tjattrade högt, drack öl och gjorde det halvt omöjligt att höra den roliga guiden/chauffören i högtalarna. Vi åkte förbi Corke Stadium och precis som när jag var i stan med Djurgården så vajade Djurgårdsflaggor vid varje lyktstolpe. Ok då, det var blåblå flaggor för att supporta Dublins lag i Gaelic Football, men fint var det! Guidechauffören pekade ut var några i U2 gick i plugget, en optisk synvilla som såg ut att vara en pyttestuga men som var tre våningar och hade sexton rum, en gammal kyrka och så kom vi fram till Malahide Castle.

De 7 Eurosarna det kostade att gå in var inkluderade i priset, så hela bussen gick på en nästan timmeslång rundvandring. I ärlighetens namn kan jag räkna upp tio mer intressanta slott i Skottland, till och med Pollok House i Glasgow är av flera skäl mer intressant, fast vill man se några rum och sovrum hos en rik Irländsk familj så kan det vara värt ett besök. Huset har varit i familjens ägo i sisådär 800 år och det om något är väl imponerande. Stora salen används fortfarande för middagar och snubbar som Cromwell har varit där.

(Hm, intressant... Jag upptäckte just att i länken ovan så finns foto av vartenda rum utom sovrummen (och någon kanske vill titta på ett par hundra år gamla underkläder...) och det finns faktiskt mer information - framförallt om spökena - än vad rundvandringen bjöd på! Så vid närmare eftertanke, kolla in hemsidan och hoppa besöket...)

Bussen fortsatte sedan längs kusten där man kan se ett antal gamla torn poppa upp när man minst anar det. Många av dem hade byggts in i hus så att det liksom var en villa med jättestentorn. Tornen byggdes i slutet av Napoleontiden när Irländarna var oroliga för en Fransk invasion, som spaningstorn.

Vi åkte igenom Howth, som nog närmast kan förklaras som Djursholm vid havet, och åkte upp på en höjd där guidechauffören lovade finfin utsikt. He, he, fast precis som i Skottland så regnar det på Irland och molnen hänger lågt. Så.... vi fick ta guidechauffören på orden för vi såg inte ett skvatt.

Nästan tillbaka till Dublin harklade sig guidechauffören och menade att han nog måste vara rättvis och väga upp skvallret om U2 med... mer harkel... att peka ut var Ronan Keating gick i plugget... Hela bussen brast ut i skratt. Utom ryssarna. De sov.

Tillbaka i Dublin hoppade jag på stadsturbussen för en andra tur. Jag rekommenderar faktiskt att åka guidade turer åtminstone två gånger, för anekdoterna skiftar med guiderna. Först hade jag en torr gubbe som bitvis lös upp och sjöng, sedan hade jag en ung kille som berättade om sin farfars äventyr i Guinnessfabriken. Jag åkte inte hela varvet dock. Jag hoppade av vid....

Kilmainham Gaol! Jo, jag håller ett fängelsebesök som Dublins nr 1 attraktion. Sån är jag. :-)

Fängelset är intressant av flera skäl. Det öppnade 1796, i samma veva som England tog över styret av Irland. Det stängde 1924, i samma veva som Irland återfick delar av sitt styre. Däremellan satt en lång rad politiska fångar i Kilmainham Gaol - en del avrättades. Det finns en rätt intressant lista från 1930-talet som visade att de flesta politiker i Irländska parlamentet - kvinnor som män - spenderat tid i Kilmainham. En valaffisch för Sinn Feinn hade även en fånge på bild med slogan "Get him in - to get him out", vilket betyder "rösta in honom i parlamentet så att han kommer ut ur fängelse". Så nära var kopplingen mellan Kilmainham och Irlands politiska frihetskamp.

En annan intressant detalj har med byggnadsdesign att göra. Den äldre västra flygeln är "gammalt klassiskt fängelse" med mörka, trånga celler i mörka, trånga korridorer. (Bilden visar korridoren där postupprorsledarna hölls före avrättningen.) Den nyare östra flygeln byggdes i mitten av 1800-talet och är ett typexemplar av den kriminologiskt intressanta "panopticon-designen". Borta är de trånga mörka cellerna och korridorerna. Nu förordas ljuset (eftersom man äntligen fattat vilken inverkan mörker har på människor...) och dessutom innebär designen att fängelset är lättövervakat. I princip kan en vakt stå och ensam övervaka 100 celler.

Kilmainham förföll efter att det stängdes och det var tal om att jämna det med marken med tanke på alla mörka minnen det bar. Ett gäng föredetta fångar och anhöriga till fångar ville inte veta av detta dock, så på frivillig basis började de rusta upp stället igen. Nu idag är det uppfixat och ett enda jättestort tomt fängelse, som rymmer museum och håller rundturer. Och står till förfogande när filmer behöver ett fängelse att filma i. Kilmainham Gaol syns både i "I faderns namn", "Michael Collins" och "When the wind shakes the barley" (vet inte svensk översättning).

Påskupproret (inte postupproret!) måste jag röra vid lite närmare. När brittiska armén blåst ut postkontoret och de impopulära ledarna (de hade nämligen inte alls folkets stöd bakom sig) gripits så fick 17 ledare spenderade tid där, i en av de mörka korridorerna i den gamla delen, innan 15 av dem avrättades. En av dem fick domen omvandlad till livstid för att han var född i USA och det inte ansågs politiskt klokt att avrätta honom, den andra var en kvinna som av liknande skäl undkom arkebusering. För de övriga 15 gavs ingen pardon. 14 av dem blev avrättade i ena hörnet av vad som tidigare var "straffarbetesgård"(bilden med lilla dörren), en gård där män t ex krossade stenar. Den sista hade fått kallbrand efter att ha blivit skjuten i benet vid posten och var på vippen att dö, men det gick ju inte för staten skulle ju avrätta honom, så han forslades på bår till fängelset. Han kunde inte stå, inte ens sitta, så han bands fast vid en stol i andra änden av straffarbetsgården och sköts han också (bilden med stora dörren). Idag står ett kors i vardera ände och i mitten av gården vajar en Irländsk flagga.

Jag måste ju även nämna den romantiska ministoryn i det hela. En av männen, Plunkett, hade planer på att gifta sig. När han blev dömd till döden skrev han ett brev och bad om tillåtelse att få gifta sig med sin Grace. Det beviljades. Hon togs till fängelset kvällen före. Vid halv elvatiden fördes båda till kapellet. Hans handbojor låstes upp för själva akten, men de var inte tillåtna att prata med varandra förutom att avge löftena. När de var gifta fördes de iväg åt varsitt håll. Grace vädjade om att få en stund med sin man innan han avrättades. Någon timme senare fick de 10 minuter i en hörncell i korridoren där ledarna avvaktade morgonens avrättning. Efter de 10 minuterna uppmanades Grace att gå hem. Det gjorde hon ju inte, hon gick tvärs över vägen och satt i ett dike tills hon vid fyratiden på morgonen hörde skottsalvorna och förstod att hennes make nu var död. Grace gifte aldrig om sig. Hon spenderade däremot själv tid i Kilmainham Gaol som politisk fånge, och under sin tid målade hon en Madonnabild på sin cellvägg. Den har nu rustats upp och kan beskådas genom tittögat i celldörren. F ö finns det en låt om denna tragiska kärlekshistoria. Ni kan lyssna på Grace - av The Dubliners på YouTube.

Slutligen måste jag ju nämna varför påskupproret är så viktigt och märkvärdigt när de nu inte ens hade folkets stöd bakom sig utan de inblandade sågs som ett gäng trubbelmakare. Det som gör det så intressant är brittiska statens överreaktion. Hade inte de överreagerat och avrättat hela högen - t.o.m. han som ändå skulle dö vilken dag som helst - så hade inte folket reagerat, männen hade inte blivit martyrer och ilskan gentemot det brittiska styret hade inte stigit så radikalt. Det som hade kunnat vara en bråkig incident blev startskottet på en intensiv frihetskamp som slutade med ett fördrag som gav sydliga delen av Irland visst självstyre, och senare ledde till en självständig Irländsk Republik 1949. (Fast britterna behöll Nordirland och... det är en annan story.)

Museet löper över tre våningar och tar upp både fängelseförhållanden, brottskurva och den viktiga irländska historien, vilket ger nyttig bakgrund och förståelse för vad som skedde under fängelsets tidsperiod - och hur Irland föddes egentligen. I en nästan undangömd liten avdelning finns dessutom lite foton och ägodelar som tillhörde männen som avrättades 1916. Dessutom kan man se några av männens sista brev till familjen före avrättningarna. Kan man utläsa kråkfötterna så har man rätt känslosam läsning. Lite krasst så är det ju inget speciellt med just dessa mäns sista brev hem, men det är sällan man över huvud taget får chans att se något dylikt och av det skälet var det väldigt intressant läsning. Det kröp lite läskigt under huden att läsa någon skriva "när du får det här brevet är jag redan i himlen. Jag dör som en soldat. Misströsta inte, jag kommer träffa X, Y och Z som dödades vid postkontoret. Jag kommer träffa morfar och..." Och sedan var det väl egentligen ett långt kärleksbrev. Jag kan inte ens föreställa mig hur brevskrivaren kände och tänkte i det ögonblicket.

Men besöket är inte alls bara mörkt, dystert och allvarligt. (Inte ens när man står i en av cellerna dit "äldre tiders" dödsdömda fördes sista dygnen så att vakter kan se till att de inte tar livet av sig i förväg och där det finns ett hål i väggen så att bödeln kan bedöma längd och vikt för att välja rätt rep för hängningen...) T ex grafittin ovanför celldörrarna i östra flygeln vittnade om viss humor mitt i allt tråkigt. Ovanför vissa dörrar hade saker som "Boyle's room", "Monaghan Hotel" och andra ägandenamn ristats in. Eller min favorit; "to let".

Det kostar 5.60 Eurosar att gå in, den guidade turen tar ca en timme och såvida du inte hinner rusa igenom museet på 10 minuter före turen så kan du ta din egen tid efteråt. Själv känns det som om jag skulle vilja få en privat visning av allt de inte hann visa, samt någon timme till i museet. Jag köpte i och för sig en bok om fängelset, så jag kanske ska börja med att läsa klart den.

Det enda jag saknade faktiskt var dels att få se tvättrum och källarrummen som omnämndes men inte visades. Och dels en liten sektion i museet där man fick se fängelselivet i ett typiskt irländskt fängelse idag. Jag förstår i och för sig att de valt att inrikta Kilmainham på den politiska frihetskampen för hundra år sedan, men ändå... en liten hörna bara, så att man kan jämföra. Det skiljer säkert inte mycket mellan Skottland och Irland och jag fick detta på Stirlings fängelsemuseum, men ändå.

Tja, sedan var det i princip bara att åka resten av bussturen in till stan igen, tänka efter om det verkligen inte var något mer jag ville göra, och sedan åka ut till flygplatsen. Nä, jag ser ingen vits med att besöka Guinness. Jag bor bredvid Tennents bryggeri i Glasgow - det luktar precis lika illa och den lagern är godare. :-)