Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag är en bergsmänniska. När vi flög in över alperna på väg ner mot Italien började jag tala ett nytt språk; en serie långa och korta stön. Så otroligt vackert! Bergen på min sida av planet liknade The Cuillins på Isle of Skye (Skottland) och jag önskade att jag körde på de slingrande vägarna. Wow.... I några dalar fanns sjöar och i en såg jag en glaciär. Kunde inte låta bli att undra om det var där man hittade Ötzi... På andra sidan av planet var det ordentliga alptoppar med snö. Jag tog naturligtvis kort åt båda hållen. Det var riktigt häftigt när vi flög in över ett molnområde, för helt plötsligt här och var stack en bergstopp upp. Läckert.
Det slog mig att förutom alperna så såg hela mellaneuropa ut som Skåne. Jajamän, lapptäcken hela vägen in i Italien. Och när vi flög in över Turin såg staden ut som Rosengård. Faktiskt! Men när vi landade och körde genom staden såg vi ju att det inte bara var betongförortshus och industrilokaler, utan stan såg faktiskt Italiensk ut. Dvs trånga gränder, fönsterluckor som får hela stan att se ut som en krigszon och balkonger på varenda byggnad. Och jag som trodde svenskar var balkongfreaks...
Efter den sagolika pastabuffén (se del 1) fick vi 2 timmars turisttid. De flesta stannade i den svala hotellvestibulen (eftersom det var läskigt kvalmigt ute), en del marscherade till Juventus souvenirbutik och själv knallade jag ut på sightseeing. Tänkte kolla priser på parfym, men det var ju lögn att hitta en butik! Nog var jag i Italien alltid; det gick minst 10 caféer på 1 butik. Och när man väl fann en så var den inte öppen. Säkert 80% av ALLT i stan var stängt, p.g.a. industrisemester.
Irrade runt lite och sprang till slut på puben Järnkaminerna abonnerat. Där var det blåblått... Synd att man inte kunde joina med en öl. Polisen var på plats, men de verkade inte riktigt veta vad de skulle göra. Inte vana vid fredliga supportrar, eller? Det visade sig att puben låg mitt emot det hotell Juventusspelarna tänkt sova middag på. Hö, hö, hö... Kanske förklarar ett och annat i matchen.
Naturligtvis visade det sig att det från puben gick en gata raka vägen tillbaka till hotellet jag utgick ifrån; och det var längs den gatan alla butiker låg! Jag var visserligen fortfarande mätt, så någon italiensk pizza insåg jag att det inte skulle bli, men man kan inte åka hem utan att käka riktig italiensk glass! Så jag köpte en choklad- och melonstrut. Mätt eller inte, den melonglassen var värd att dö för! Sagolikt gott! Och jag gillar den mjuka konsistensen. Riktigt krämig choklad och läskande melon.
Gick förbi några delibutiker och i caféfönstren låg både godis, choklad och bakverk som tävlade i läckerhet. Därför ställer jag mig frågan; hur kan alla italienskor vara så smala??? Tycker de inte om pasta, pizza, glass, choklad, kakor, ost....? Jag vill åka tillbaka till Italien som turist, men för figurens skull ska jag nog inte vara där längre än en vecka...
Förresten, som högrest nordbo var det ju bara att glömma att försöka smälta in i omgivningen. Kvinnorna gick mig till axeln.
Tänkte köpa en Juventus-pin, eller någonting, från stånden utanför stadion. Men dem såg jag bara genom bussfönstret. Tja, souvenir får jag väl köpa nästa gång. Köpte ju två roliga saker på flygplatsen ändock. Dels ett nytt slags Kinderägg jag aldrig sett för; den var i plast och det visade sig att i ena halvan fanns choklad och två kexkulor som man skulle äta med sked och i den andra låg en trist leksak. Original kinderägget är mycket godare. En rolig, men ologisk, grej var ett Snackpack jag köpte. Det var en cylinderformad plastgrej. 1/2 var behållare för is-te, som man bara stack ner ett sugrör i. 1/4 var breadsticks och 1/4 var nutella chokladgrejs som man doppar breadsticksen i. Problemet är; is-te vill man ju gärna ha kallt, men då stelnar chokladen, och är chokladen bra så är is-teet fesljummet. Hm.
Turin ska arrangera vinter-OS 2006. Tack vare det håller stan på att få tunnelbana. Sådärja, ett komplement till Italiens, och även Turins, huvudtransportmedel - vespan. Jo, jag behövde bara gå ett par kvarter för att vara säker på att det verkligen var Italien jag var i.
13 August 2004
Fredagsfyran, v. 33
Tema: OS
1. Kommer du följa de olympiska spelen?
Njae, jag är mer en vinter OS-människa, så det finns inget jag kommer prioritera under sommar OS. Kanske följer jag några svenska friidrottare och någon gång zappar jag säkert över och blir fast i någon annan sändning. Om jag inte har nåt annat för mig.
2. Hur tror du det kommer gå för Sverige?
Ett par medaljer ska vi nog kunna skrapa ihop. Holm, Klüft & Co.
3. Vilker är din favoritgren/ -sport?
Faktiskt; tresteg och korta distanser häck. Det brukar bli så spännande omstarter...
4. I vad skulle du ta medalj?
Troligen kulstötning, men troligen inte eftersom jag inte skulle dopa mig. Var faktiskt lovande i 12-årsåldern (utan att ha tränat teknik alls) och snackade om OS 1994... men jag satsade aldrig. Är inte typen som tränar ensam.
1. Kommer du följa de olympiska spelen?
Njae, jag är mer en vinter OS-människa, så det finns inget jag kommer prioritera under sommar OS. Kanske följer jag några svenska friidrottare och någon gång zappar jag säkert över och blir fast i någon annan sändning. Om jag inte har nåt annat för mig.
2. Hur tror du det kommer gå för Sverige?
Ett par medaljer ska vi nog kunna skrapa ihop. Holm, Klüft & Co.
3. Vilker är din favoritgren/ -sport?
Faktiskt; tresteg och korta distanser häck. Det brukar bli så spännande omstarter...
4. I vad skulle du ta medalj?
Troligen kulstötning, men troligen inte eftersom jag inte skulle dopa mig. Var faktiskt lovande i 12-årsåldern (utan att ha tränat teknik alls) och snackade om OS 1994... men jag satsade aldrig. Är inte typen som tränar ensam.
12 August 2004
Turinresan, del 1, "Resan"
Det finns för mycket att berätta för att bara skriva en blogg. Den blir jättelång...
Liksom resan. Gick upp 5.30 på tisdagen för att samlas vid Stadion 7.30. Landade på Arlanda igen 4.30 på onsdagen och var hemma kl 6. Då hade jag slumrat en timme på flyget hem. Sov tre timmar och jobbade sedan till åtta på kvällen. Var död, jobbade idag och känner att inatt kommer jag nog att komma ikapp. Men det är värt vartenda gruskorn i ögonen!
5 plan var chartrade, men från tre olika bolag. Två av planen var finska; Air Finland och Finnair resterande 3 kom från nåt som hette Nordic Air. Supportrarna och vi var fördelade på dessa plan och det var rena lotteriet. Varför? Jo, för det var bara på de finska planen som man fick käk! Jag hade turen att åka med finnarna båda vägarna. Men jag tycker synd om dem som betalade 3500 och i bästa fall fick köpa kaffe och torr fralla för 50 spänn...
Fina, prydliga poliser mötte såklart upp i Turin. Och de var från minst två olika gäng. Den ena hade bilar som var grönvita och den andra var blåvit. Dumt med en poliskår... Och ena knarkhunden fick frispel. Han indikerade på snus och redan efter första planet blev han helt virrig i huvudet av alla snusande svenskar. Så han fick vila vid en påle resten av tiden medan den andre nosade runt. Den andre verkade också lite nipprig, för en av mina kollegor åkte dit - på Marlboro light!
Försenade (såklart) körde vi direkt till ett hotell där den stackars kocken stod och väntade med sin buffé. Allvarligt, bättre mat kommer vi aldrig få på en bortamatch! En himmelsk pastaröra, massor med olika sorters italiensk skinka, fräsch sallad, friterande smågrejer (blomkål, kycklingbitar, lökringar, oliver och nåt avlångt jag inte ens vet vad det var), 3 sorters efterrätt (marmeladkaka, nötkaka och créme caramel), hembakt bröd och grissinis på borden och vin och vatten till. Synd bara att vi var i tjänst och inte fick röra vinet. :-(
Det bästa med att flyga är säkerhetskontrollerna. När vi åkte till Dublin för två år sedan blev jag och mina kollegor visiterade manuellt också, för att vi såg skumma ut... supportrarna skrattade ihjäl sig. Nu hade vi jätteproblem på hemvägen; sjukvårdarna fick trubbel med sina sjukvårdsväskor, vassa föremål ni vet, och ordningsvakterna fick problem med skyddsvästarna. Framförallt när någon smart tvtittarmänniska fick för sig att ryggplattorna såg ut som knogjärn!
På hemvägen startade planen på snöre och det var faktiskt rätt läckert att se de andra planen genom fönstret. I horisonten såg vi också nåt läckert - åskoväder! Det är otroligt vackert från ovan, kan jag säga. Fast det var inte lika vackert när pilotfan styrde rätt mot det. Jag undrar om plan någongång har störtat på grund av turbulens? Jag vill nog kolla upp det, för de där skakningarna var läskiga! Framför allt när man försökte balansera en matbricka också... det bidde inte till att käka förrän vi var i Tyskland någonstans. Dem som inte kunde sova (piloten?) kunde kolla på "Cheaper by the dozen" - textat till finska! Kunde du inte somna förr...
Liksom resan. Gick upp 5.30 på tisdagen för att samlas vid Stadion 7.30. Landade på Arlanda igen 4.30 på onsdagen och var hemma kl 6. Då hade jag slumrat en timme på flyget hem. Sov tre timmar och jobbade sedan till åtta på kvällen. Var död, jobbade idag och känner att inatt kommer jag nog att komma ikapp. Men det är värt vartenda gruskorn i ögonen!
5 plan var chartrade, men från tre olika bolag. Två av planen var finska; Air Finland och Finnair resterande 3 kom från nåt som hette Nordic Air. Supportrarna och vi var fördelade på dessa plan och det var rena lotteriet. Varför? Jo, för det var bara på de finska planen som man fick käk! Jag hade turen att åka med finnarna båda vägarna. Men jag tycker synd om dem som betalade 3500 och i bästa fall fick köpa kaffe och torr fralla för 50 spänn...
Fina, prydliga poliser mötte såklart upp i Turin. Och de var från minst två olika gäng. Den ena hade bilar som var grönvita och den andra var blåvit. Dumt med en poliskår... Och ena knarkhunden fick frispel. Han indikerade på snus och redan efter första planet blev han helt virrig i huvudet av alla snusande svenskar. Så han fick vila vid en påle resten av tiden medan den andre nosade runt. Den andre verkade också lite nipprig, för en av mina kollegor åkte dit - på Marlboro light!
Försenade (såklart) körde vi direkt till ett hotell där den stackars kocken stod och väntade med sin buffé. Allvarligt, bättre mat kommer vi aldrig få på en bortamatch! En himmelsk pastaröra, massor med olika sorters italiensk skinka, fräsch sallad, friterande smågrejer (blomkål, kycklingbitar, lökringar, oliver och nåt avlångt jag inte ens vet vad det var), 3 sorters efterrätt (marmeladkaka, nötkaka och créme caramel), hembakt bröd och grissinis på borden och vin och vatten till. Synd bara att vi var i tjänst och inte fick röra vinet. :-(
Det bästa med att flyga är säkerhetskontrollerna. När vi åkte till Dublin för två år sedan blev jag och mina kollegor visiterade manuellt också, för att vi såg skumma ut... supportrarna skrattade ihjäl sig. Nu hade vi jätteproblem på hemvägen; sjukvårdarna fick trubbel med sina sjukvårdsväskor, vassa föremål ni vet, och ordningsvakterna fick problem med skyddsvästarna. Framförallt när någon smart tvtittarmänniska fick för sig att ryggplattorna såg ut som knogjärn!
På hemvägen startade planen på snöre och det var faktiskt rätt läckert att se de andra planen genom fönstret. I horisonten såg vi också nåt läckert - åskoväder! Det är otroligt vackert från ovan, kan jag säga. Fast det var inte lika vackert när pilotfan styrde rätt mot det. Jag undrar om plan någongång har störtat på grund av turbulens? Jag vill nog kolla upp det, för de där skakningarna var läskiga! Framför allt när man försökte balansera en matbricka också... det bidde inte till att käka förrän vi var i Tyskland någonstans. Dem som inte kunde sova (piloten?) kunde kolla på "Cheaper by the dozen" - textat till finska! Kunde du inte somna förr...
11 August 2004
Åh, vilken underbar dröm jag hade inatt!
Jag drömde att jag flög över de otroligt vackra alperna med sina sjöar, glaciärer och gröna dalar. Sedan åt jag sagolikt god pasta, italiensk skinka och fantastisk italiensk glass. Det roliga var att jag drömde att Djurgården spelade mot... ha, ha... Juventus *skratt* och det knäppa var att vi spelade 2-2 mot dem *LOL*. Ja, jag förstod ju att jag drömde, för det var till och med så att Djurgården ledde med 2-0 ett tag. :-) Vilken kul dröm.
Det märkliga är, det är nu först jag är på väg att gå och lägga mig...
Det märkliga är, det är nu först jag är på väg att gå och lägga mig...
9 August 2004
Man vet att man fått solsting när...
...ens solskyddskräm - "extra water resistant, extra resistant to rubbings" - spillts ut i väskan och man försöker få bort det med - tadaaa - blött hushållspapper! (btw, det där extraskyddet funkade verkligen.)
...man ska föra en sil med kokt rabarber tvärs över köket men inte vill spilla hett vatten på golvet så man använder - tadaaa - handen som skydd!
...man inte tycker sig ha tid med den där vuxenleksaken från McDonald's, så man sätter på sig stegräknaren först när man äntligen hunnit klart med allt och kan varva ner - framför tv:n!
...man på allvar tycker att "Rocco's restaurant" är skitbra.
...man ska föra en sil med kokt rabarber tvärs över köket men inte vill spilla hett vatten på golvet så man använder - tadaaa - handen som skydd!
...man inte tycker sig ha tid med den där vuxenleksaken från McDonald's, så man sätter på sig stegräknaren först när man äntligen hunnit klart med allt och kan varva ner - framför tv:n!
...man på allvar tycker att "Rocco's restaurant" är skitbra.
När lättjan slår in slås logiken ut
Något som verkligen irriterar mig är när jag ska träffa någon och de som argument för att inte ses hemma hos mig säger "det är så långt till dig". Ja, för det är naturligtvis kortare för mig att ta mig till dem.
Så då möts man inne i stan. För dit är det självklart att man ska orka ta sig. Även om det i vissa fall faktiskt blir längre resväg för oss båda.
Just därför är man chanslös när man ska träffa någon som bor inne i stan. Det är som att förorten är byggd av kryptonit. Innerstadens supermänniskor går upp i atomer utanför tullarna. Så även om man inte ska ses hemma hos dem så ska man ses inne i stan. Trots att badplatsen ute hos mig är mycket bättre, på alla sätt.
Suck. Tur att man inte är lat.
Så då möts man inne i stan. För dit är det självklart att man ska orka ta sig. Även om det i vissa fall faktiskt blir längre resväg för oss båda.
Just därför är man chanslös när man ska träffa någon som bor inne i stan. Det är som att förorten är byggd av kryptonit. Innerstadens supermänniskor går upp i atomer utanför tullarna. Så även om man inte ska ses hemma hos dem så ska man ses inne i stan. Trots att badplatsen ute hos mig är mycket bättre, på alla sätt.
Suck. Tur att man inte är lat.
Om att inte vilja vara kändis
Ni vet den där gamla klyschan; "jag vill bli rik och berömd". Får man välja? Rik eller berömd? Jag vill bara bli rik, tack.
För några dagar sedan utspelade sig en scen på jobbet som jag tyckte kändes oerhört obehaglig. Först kommer en tjej som köper lite godis och två veckotidningar. På den understa pryds i princip hela förstasidan av en bild på ett par och en text som basunerar ut att de är i kris. Sedan kommer nästa kund - mannen i paret på förstasidan...
I den stunden var jag så glad att jag inte var han.
Vidare, för några år sedan fick jag en idé om att jag ville ha ett bildspel som skärmsläckare. Bara en massa läckra karlar. Så, jag gick ut på nätet och sökte på några riktiga hunks; t ex Ed Burns, Ewan McGregor och Ben Affleck. Jag blev hänvisade till alla möjliga fansites, och vissa av dem var riktigt läskiga. En sida bestod enbart av privatfoton fans hade skickat in. Många var ju förstås med dem själva och idolen, men det fanns rätt många smygtagna foton också. NN äter mat, NN går in i en bil, NN sedd i en affär genom skyltfönstret, NN i parken, NN på gatan... Att se alla dessa foton, tagna runt om i hela världen, gjorde mig väldigt illa till mods. Snacka om att få sitt liv kartlagt! Jag använde inga av dessa foton.
Nej tack, jag föredrar att vara lyckligt anonym och få en liten dos av tillfällig uppmärksamhetskrydda vart tionde år.
Som den där gången när jag var 15 och vårt fotbollslag åkte runt på en liten minieuropaturné. Jag var den enda som fick skriva autografer. Det hände i Penmaenmawr i Wales. Efter en bankett tillbringades resten av kvällen på en pub (föräldrarna i puben, alla ungdomar inknökade i ett biljardrum...). Efter ett tag gick jag ut för att hämta luft och knallade längs bygatan. I en korsning kom fem blyga småkillar fram och sa att, visst var jag målvakten från Sverige? Och så frågade en av dem om autograf. Jag småpratade lite med dem och skrev till allihop. Sådärja, lite småkul. Förutom att några föräldrar stått ute och rökt och sett alltihop, så jag blev trackad i åratal för incidenten.
Jag är glad för att mina minuter i rampljuset stannade vid några autografer; jag slipper åtminstone se mig själv på obskyra hemsidor och mitt privatliv spekuleras i på skvallertidningarnas förstasidor. Och jag slipper se folk köpa skiten.
För några dagar sedan utspelade sig en scen på jobbet som jag tyckte kändes oerhört obehaglig. Först kommer en tjej som köper lite godis och två veckotidningar. På den understa pryds i princip hela förstasidan av en bild på ett par och en text som basunerar ut att de är i kris. Sedan kommer nästa kund - mannen i paret på förstasidan...
I den stunden var jag så glad att jag inte var han.
Vidare, för några år sedan fick jag en idé om att jag ville ha ett bildspel som skärmsläckare. Bara en massa läckra karlar. Så, jag gick ut på nätet och sökte på några riktiga hunks; t ex Ed Burns, Ewan McGregor och Ben Affleck. Jag blev hänvisade till alla möjliga fansites, och vissa av dem var riktigt läskiga. En sida bestod enbart av privatfoton fans hade skickat in. Många var ju förstås med dem själva och idolen, men det fanns rätt många smygtagna foton också. NN äter mat, NN går in i en bil, NN sedd i en affär genom skyltfönstret, NN i parken, NN på gatan... Att se alla dessa foton, tagna runt om i hela världen, gjorde mig väldigt illa till mods. Snacka om att få sitt liv kartlagt! Jag använde inga av dessa foton.
Nej tack, jag föredrar att vara lyckligt anonym och få en liten dos av tillfällig uppmärksamhetskrydda vart tionde år.
Som den där gången när jag var 15 och vårt fotbollslag åkte runt på en liten minieuropaturné. Jag var den enda som fick skriva autografer. Det hände i Penmaenmawr i Wales. Efter en bankett tillbringades resten av kvällen på en pub (föräldrarna i puben, alla ungdomar inknökade i ett biljardrum...). Efter ett tag gick jag ut för att hämta luft och knallade längs bygatan. I en korsning kom fem blyga småkillar fram och sa att, visst var jag målvakten från Sverige? Och så frågade en av dem om autograf. Jag småpratade lite med dem och skrev till allihop. Sådärja, lite småkul. Förutom att några föräldrar stått ute och rökt och sett alltihop, så jag blev trackad i åratal för incidenten.
Jag är glad för att mina minuter i rampljuset stannade vid några autografer; jag slipper åtminstone se mig själv på obskyra hemsidor och mitt privatliv spekuleras i på skvallertidningarnas förstasidor. Och jag slipper se folk köpa skiten.
8 August 2004
Vad händer i Darfur egentligen?
Nu kunde jag tyvärr inte hitta sidan på DN's internetsajt, men för er som vill veta mer om konflikten i Sudan så kan jag varmt rekommendera Mats Holmbergs artikel i dagens DN. Sakligt går han igenom vad som ligger till grund för katastrofen i Dafur och problemet med den. Läsningen av artikeln är ett krav om man, som jag, hoppar i taket av ilska varje gång TT krasst rapporterar att det är muslimer som dödar/våldtar/skändar kristna. Religion har inte med saken att göra!!! Och dessutom finns både kristna och muslimer bland offren.
Jag är heligt trött på att allt per automatik görs till en kristen-muslimsk fråga nuförtiden.
För er som kan engelska finns även mycket läsning att hämta hos Human Rights Watch.
Jag är heligt trött på att allt per automatik görs till en kristen-muslimsk fråga nuförtiden.
För er som kan engelska finns även mycket läsning att hämta hos Human Rights Watch.
Djupa frågor mellan affärshyllorna
Jag har en arbetskamrat som är rätt cool. Hon kan förvisso ge en hjärtinfarkt för mindre, så som hon springer runt som en symaskin på kokain, men hon är härligt positiv och rättfram. Hon är en sådan som kan ställa en rak fråga utan att verka bufflig och som kan ta upp personliga samtalsämnen i lunchrummet utan att någon i samtalet känner sig besvärad.
Igår frontade vi hyllor när hon, som ett samtalsämne taget ur luften, frågade om jag tyckte att jag haft en lycklig barndom. Vad svarar man på det? Vad är en lycklig barndom? Finns den alls? Vill man ha haft en sådan?
Jag tror ärligt talat inte att det finns någon som upplevt en helt igenom lycklig barndom. Kriterierna är ju förstås högst subjektiva, men vari ligger det lyckliga? Man kan ju inte jämföra med någon annan, möjligtvis med den förändring man hade önskat, men man vet ju inte vad den förändringen hade fört med sig. Visst finns det saker man önskar hade varit annorlunda och som man fick både magvärk och huvudvärk av, men utan den värken tror jag att man dansat fram i en töcken. Jag tror helt enkelt inte det är bra att ha haft en för lycklig barndom. Om allt och alla varit snälla, trygga och glada, vad har man för erfarenheter då?
Jag tror att en människa som växt upp i den lyckliga sagoboksbarndom vi alla lite till mans drömt om är en oerhört naiv, blåögd och sårbar människa som vuxen. Jag tror helt enkelt inte att det är normalt med en lycklig barndom. Och inte nyttigt heller. Det finns grader även i helvetet, men jag anser att vissa saker inte går att jämföra med varandra. Säger man att hon som blev sexuellt utnyttjad i 10 år har haft det värre än hon som fick stryk i 10 år så förringar man på ett sätt den sistnämnde, och det är inte rätt. Och i det sällskapet är det lätt att vifta undan hon som aldrig fick en kram av sina föräldrar, eller hon som inte hade några kompisar.
Jag minns en tjej som jag kände en gång. Hennes föräldrar var gifta och var socialt uppskattade, de bodde fint i ett tryggt villaområde, hon gick i bra skola, hade många vänner, fick senaste prylarna och åkte på språkresor och utlandssemestrar. Vi läste i en kvällstidning om ett barn som blivit slagen regelbundet under en längre tid. Tjejen sa att, hon på ett sätt önskade att det varit hon, för då hade åtminstone hennes mamma och pappa rört vid henne.
Jag hade en normal barndom. Tack och lov.
Igår frontade vi hyllor när hon, som ett samtalsämne taget ur luften, frågade om jag tyckte att jag haft en lycklig barndom. Vad svarar man på det? Vad är en lycklig barndom? Finns den alls? Vill man ha haft en sådan?
Jag tror ärligt talat inte att det finns någon som upplevt en helt igenom lycklig barndom. Kriterierna är ju förstås högst subjektiva, men vari ligger det lyckliga? Man kan ju inte jämföra med någon annan, möjligtvis med den förändring man hade önskat, men man vet ju inte vad den förändringen hade fört med sig. Visst finns det saker man önskar hade varit annorlunda och som man fick både magvärk och huvudvärk av, men utan den värken tror jag att man dansat fram i en töcken. Jag tror helt enkelt inte det är bra att ha haft en för lycklig barndom. Om allt och alla varit snälla, trygga och glada, vad har man för erfarenheter då?
Jag tror att en människa som växt upp i den lyckliga sagoboksbarndom vi alla lite till mans drömt om är en oerhört naiv, blåögd och sårbar människa som vuxen. Jag tror helt enkelt inte att det är normalt med en lycklig barndom. Och inte nyttigt heller. Det finns grader även i helvetet, men jag anser att vissa saker inte går att jämföra med varandra. Säger man att hon som blev sexuellt utnyttjad i 10 år har haft det värre än hon som fick stryk i 10 år så förringar man på ett sätt den sistnämnde, och det är inte rätt. Och i det sällskapet är det lätt att vifta undan hon som aldrig fick en kram av sina föräldrar, eller hon som inte hade några kompisar.
Jag minns en tjej som jag kände en gång. Hennes föräldrar var gifta och var socialt uppskattade, de bodde fint i ett tryggt villaområde, hon gick i bra skola, hade många vänner, fick senaste prylarna och åkte på språkresor och utlandssemestrar. Vi läste i en kvällstidning om ett barn som blivit slagen regelbundet under en längre tid. Tjejen sa att, hon på ett sätt önskade att det varit hon, för då hade åtminstone hennes mamma och pappa rört vid henne.
Jag hade en normal barndom. Tack och lov.
7 August 2004
Teknikens framfart
När man betalar med kort i vår affär sker betalandet i fyra steg;
1) Du drar kortet
2) Du slår koden
3) Du trycker OK
4) När summan kommer upp på skärmen godkänner du det genom att trycka OK igen.
Idag kom en farbror in och gjorde steg 1-3. När summan kom upp sa jag:
"Och så får du godkänna summan."
"Ja, det gör jag." sa han muntligt till mig och nickade.
"Alltså, inte till mig. Maskinen måste veta, tryck..."
Men längre hinner jag inte förrän farbrodern böjer sig över kortterminalen och in i dragspringan säger med klar och tydlig röst:
"Jag godkänner."
En halv kassakö bet sig i läppen.
1) Du drar kortet
2) Du slår koden
3) Du trycker OK
4) När summan kommer upp på skärmen godkänner du det genom att trycka OK igen.
Idag kom en farbror in och gjorde steg 1-3. När summan kom upp sa jag:
"Och så får du godkänna summan."
"Ja, det gör jag." sa han muntligt till mig och nickade.
"Alltså, inte till mig. Maskinen måste veta, tryck..."
Men längre hinner jag inte förrän farbrodern böjer sig över kortterminalen och in i dragspringan säger med klar och tydlig röst:
"Jag godkänner."
En halv kassakö bet sig i läppen.
Drömmar om Turin...
Inatt drömde jag att jag tvingades ställa upp som målvakt i Juventus i matchen mot Djurgården. Collina krävde det, när Buffon visade sig ha en förkylning. Man säger inte nej till Collina... Och jag var livrädd för att det skulle synas att jag försökte släppa in mål åt DIF. Förstår inte var den drömmen kom ifrån. :-)
Järnkaminernas humoristiska t-shirts är förresten guld! Den "svenska" versionen säger ju "Hej bönder - vi är DIF", så den här italienska är jätteskoj.
Järnkaminernas humoristiska t-shirts är förresten guld! Den "svenska" versionen säger ju "Hej bönder - vi är DIF", så den här italienska är jätteskoj.
6 August 2004
Fredagsfyran, v. 32
Tema: blogg
1. Vad är en bloggs främsta styrka?
Den går inte genom något filter eller någon censur utan författaren har stor frihet att skriva om vad den vill. Obekvämt eller inte.
2. Finns det någon fördel gentemot mer traditionella media?
Samma svar som ovan.
3. Känner man, som innehavare av bloggen, något ansvar inför läsaren?
Tja, vill man ha kvar den/dem man har får man ju se till att producera lite vettigt någorlunda kontinuerligt. Sedan beror väl typen av ansvar på vilket slags blogg man har.
4. Vad säger du om Sudan-affären?
Att den där snubben måste ha en högre tanke om bloggvärlden än vad jag har. Jisses, ingen jag känner vet ens vad en blogg är! Så att de skulle ha en sådan otrolig makt tror jag inte på. Det är nog bara så att bloggare gärna vill tro att de har större inflytande på världen än vad de har. Men vad gäller Sudan har jag nog mitt på det torra för jag har nämnt katastrofen både på min engelska och svenska blogg.
Hm... jag tar nog inte bloggandet på lika blodigt allvar som de här frågorna verkade hoppas på. Men, men. Har det inte varit lite väl mycket dunka-varandra-i-ryggen-frågor om bloggande på sista tiden?
1. Vad är en bloggs främsta styrka?
Den går inte genom något filter eller någon censur utan författaren har stor frihet att skriva om vad den vill. Obekvämt eller inte.
2. Finns det någon fördel gentemot mer traditionella media?
Samma svar som ovan.
3. Känner man, som innehavare av bloggen, något ansvar inför läsaren?
Tja, vill man ha kvar den/dem man har får man ju se till att producera lite vettigt någorlunda kontinuerligt. Sedan beror väl typen av ansvar på vilket slags blogg man har.
4. Vad säger du om Sudan-affären?
Att den där snubben måste ha en högre tanke om bloggvärlden än vad jag har. Jisses, ingen jag känner vet ens vad en blogg är! Så att de skulle ha en sådan otrolig makt tror jag inte på. Det är nog bara så att bloggare gärna vill tro att de har större inflytande på världen än vad de har. Men vad gäller Sudan har jag nog mitt på det torra för jag har nämnt katastrofen både på min engelska och svenska blogg.
Hm... jag tar nog inte bloggandet på lika blodigt allvar som de här frågorna verkade hoppas på. Men, men. Har det inte varit lite väl mycket dunka-varandra-i-ryggen-frågor om bloggande på sista tiden?
Glädjefnatt
ÅhvetduvetdujagskaåkatillTurinochjobbapåJuventus-Djurgårnpåtisdagförchefenväcktemigimorse
ochfrågadeomjagkundehängamedochdetärklartattjagkan!!!
Jag åkte bara en halvtimme tidigare till jobbet och tjatade fram en ersättare, för naturligtvis skulle jag ha jobbat på tisdag.
Och nu är halva min arbetsplats (där alla är Djurgårdare) avundsjuka och pappa är jättejätteavis, men det ska han vara för han har fått se både EM och VM, så nu är det min tur att se en höjdarmatch. Jag hoppas jag får se nåt... Är det som det var i Dublin när vi mötte Shamrock Rovers i UEFA-cupen så lär jag inte få se en passning, men är det som det var i Köpenhamn samma år så ska jag nog åtminstone kunna åka hem med en någorlunda matchbild. Om inte så spelar det mindre roll för vi torskar säkert med 0-6 och jag spelar naturligtvis in matchen.
Wow...
TJOHO!!!
ochfrågadeomjagkundehängamedochdetärklartattjagkan!!!
Jag åkte bara en halvtimme tidigare till jobbet och tjatade fram en ersättare, för naturligtvis skulle jag ha jobbat på tisdag.
Och nu är halva min arbetsplats (där alla är Djurgårdare) avundsjuka och pappa är jättejätteavis, men det ska han vara för han har fått se både EM och VM, så nu är det min tur att se en höjdarmatch. Jag hoppas jag får se nåt... Är det som det var i Dublin när vi mötte Shamrock Rovers i UEFA-cupen så lär jag inte få se en passning, men är det som det var i Köpenhamn samma år så ska jag nog åtminstone kunna åka hem med en någorlunda matchbild. Om inte så spelar det mindre roll för vi torskar säkert med 0-6 och jag spelar naturligtvis in matchen.
Wow...
TJOHO!!!
5 August 2004
Tyskor, skatt men ingen film
Nu har jag varit i Nynäshamn också. Tjoho! Vet ni hur långt bort det ligger?!? Det tog en timme med pendeltåg från centralen. Men det var perfekt att möta upp min tyska kompis Nina där. Dels fick vi en timmes prat-tid och desutom fick hon se mycket svenskt landskap. Och kor.
Vi fick bara några timmar ihop eftersom hon, efter mycket grunnande, valde att ta sista färjan tillbaks till Gotland igen. Under den tiden uppdaterade vi varandra på vad folk (läs: kompisar från året i Glasgow) gör och vad vi själva gjort. Vi pratade om hur mycket vi längtar tillbaka, allt vi inte hann göra och eftersom båda två återvänt en gång sedan förra sommaren delade vi med oss av det också.
Och vi konstaterade en lustig sak. Vi som bodde där hade förvisso blandade åsikter om haggis, men alla gillade Irn Bru. De som kom och hälsade på oss kände inte till Irn Bru men hade mycket bestämda och negativa åsikter om haggis. När de åkte hem tyckte de alla om haggis, men ingen gillade Irn Bru. Konstigt, va...
Och Nina blev jätteavundsjuk på att jag kan köpa både Irn Bru, shortbread och Minstrels (typ neverstop) på våra "English shops". :-) Då vet jag vad jag ska ta med mig när jag åker till Berlin. Vilket jag gör snart. Typ lika snart som jag åker till Haag och Freiburg. En schysst lön, så...
Jag fick förresten mina skattepengar igår. Dubbeltjoho! Det vore ju kul om man inte behövde klara vardagsutgifter med dem... Funderar på att skämma bort mig själv med en sån där kabel mellan mobilen och datorn så jag kan föra över de foton jag tar. Har börjat bli flitig användare av den funktionen och jag har grämt mig över att inte kunna använda vissa bilder i bloggen. Tänkte ju använda email-funktionen till att skicka bilder till datorn, men trots att jag fyllt i siffror enligt instruktion kan jag bara ta emot email, inte skicka. Bajs.
Ännu en otroligt varm dag, så nu tänker jag lobba för en dag på stranden med några polare. Det är ju inte direkt väder för att kolla på Irreversible, idag heller. Inte någon annan film heller. Tänkte byta in tre gamla filmer på en secondhand affär, men jag skulle få 15 spänn styck för dem! Jisses, då kan de lika gärna stå kvar och fylla ut DVD-hyllan.
Vi fick bara några timmar ihop eftersom hon, efter mycket grunnande, valde att ta sista färjan tillbaks till Gotland igen. Under den tiden uppdaterade vi varandra på vad folk (läs: kompisar från året i Glasgow) gör och vad vi själva gjort. Vi pratade om hur mycket vi längtar tillbaka, allt vi inte hann göra och eftersom båda två återvänt en gång sedan förra sommaren delade vi med oss av det också.
Och vi konstaterade en lustig sak. Vi som bodde där hade förvisso blandade åsikter om haggis, men alla gillade Irn Bru. De som kom och hälsade på oss kände inte till Irn Bru men hade mycket bestämda och negativa åsikter om haggis. När de åkte hem tyckte de alla om haggis, men ingen gillade Irn Bru. Konstigt, va...
Och Nina blev jätteavundsjuk på att jag kan köpa både Irn Bru, shortbread och Minstrels (typ neverstop) på våra "English shops". :-) Då vet jag vad jag ska ta med mig när jag åker till Berlin. Vilket jag gör snart. Typ lika snart som jag åker till Haag och Freiburg. En schysst lön, så...
Jag fick förresten mina skattepengar igår. Dubbeltjoho! Det vore ju kul om man inte behövde klara vardagsutgifter med dem... Funderar på att skämma bort mig själv med en sån där kabel mellan mobilen och datorn så jag kan föra över de foton jag tar. Har börjat bli flitig användare av den funktionen och jag har grämt mig över att inte kunna använda vissa bilder i bloggen. Tänkte ju använda email-funktionen till att skicka bilder till datorn, men trots att jag fyllt i siffror enligt instruktion kan jag bara ta emot email, inte skicka. Bajs.
Ännu en otroligt varm dag, så nu tänker jag lobba för en dag på stranden med några polare. Det är ju inte direkt väder för att kolla på Irreversible, idag heller. Inte någon annan film heller. Tänkte byta in tre gamla filmer på en secondhand affär, men jag skulle få 15 spänn styck för dem! Jisses, då kan de lika gärna stå kvar och fylla ut DVD-hyllan.
3 August 2004
Lägesrapport
Det märks att man har fullt upp. Hinner ju inte ens blogga innan man ska i säng... Just nu kollar jag också på "The bäst of Lorry" på DVD. Den är från 1989 och, allvarligt, vet ni hur lite som ändrats på 15 år! Samma krig (Israel, Groznyj...), samma problem, samma bekymmer. Till och med samma reklam; visste ni att Gevalia körde med "när du får oväntat besök" även 1989?
Köpte den när jag träffade min bror igår. Vi käkade sushi och skulle sedan gå på bio, men det var över två timmar kvar tills filmen började och då är det ju så lätt att knalla runt och kolla i affärer... Så jag kom hem med en DVD. Hoppsan.
I helgen var jag och hälsade på mina föräldrar i sommarstugan. De har ett projekt i Roslagen, så vill man se röken av dem under sommarhalvåret får man pallra sig ut dit. När jag kramat om dem och hälsat på syrran undrade jag dock vad jag gjorde där... Vi satt runt ett bord ute; tysta, koncentrerade. Morsan och farsan löste korsord, syrran läste en deckare och jag trummade med fingrarna och var rastlös. Hela kvällen. Inget småprat, inget kortspel, inget nånting. Förrän morsan gick och la sig och farsan och jag beslöt att kolla på Den tredje vågen. Fast han somnade såklart när det var en halvtimme kvar, som vanligt, och det var omöjligt att väcka honom. När eftertexten rullade stängde jag av. DÅ slog han upp de ljusblå och utbrast: "Vad gör du!?!" Han är gullig... Fast se på tv hade jag ju kunnat göra hemma förstås.
Nåja, nyrökt abborre till "förrätt" till lunchen hade jag ju inte kunna få hemma. Fyra små stackare delade vi på, farsan och jag. Och så satt vi och smackade och mmmade vid matbordet medan mamma lagade lunch. Jag gillar att vara med farsan. Vi säger kanske inte mycket, men vi gör något ihop och liksom bara är. Jag föredrar det framför att babbla i ett om ingenting.
Idag jagade jag hallon i skogen, utan större framgång. Har nu ½ liter hallon, 1 liter blåbär och en kopp smultron i kylen. Och tusen myggbett och hundra rispor på armarna. Man får ta bären med skogen, eller vad var det det hette? Saken är att jag fått för mig att jag vill göra hallonsylt. Enligt receptet ska det vara 2kg hallon - vet du hur lite de där rackarna väger?! Jag har en STOR påse i frysen men den väger inte ens 1½kg. Det kommer ta tid innan det blir nån sylt av det där... tills dess kan jag ju fundera på vad jag ska göra med alla blåbär. Muffins, kaka och paj är det enda jag kan komma på, men det var inte direkt sötsaker jag hade i åtanke när jag gav mig ut i morse.
Imorgon ska jag träffa en tysk kompis över dagen. Om hon pallrar sig över vattnet från Gotland. Vi får väl se. Isåfall kanske det kommer en rapport om det också. Så småningom.
Köpte den när jag träffade min bror igår. Vi käkade sushi och skulle sedan gå på bio, men det var över två timmar kvar tills filmen började och då är det ju så lätt att knalla runt och kolla i affärer... Så jag kom hem med en DVD. Hoppsan.
I helgen var jag och hälsade på mina föräldrar i sommarstugan. De har ett projekt i Roslagen, så vill man se röken av dem under sommarhalvåret får man pallra sig ut dit. När jag kramat om dem och hälsat på syrran undrade jag dock vad jag gjorde där... Vi satt runt ett bord ute; tysta, koncentrerade. Morsan och farsan löste korsord, syrran läste en deckare och jag trummade med fingrarna och var rastlös. Hela kvällen. Inget småprat, inget kortspel, inget nånting. Förrän morsan gick och la sig och farsan och jag beslöt att kolla på Den tredje vågen. Fast han somnade såklart när det var en halvtimme kvar, som vanligt, och det var omöjligt att väcka honom. När eftertexten rullade stängde jag av. DÅ slog han upp de ljusblå och utbrast: "Vad gör du!?!" Han är gullig... Fast se på tv hade jag ju kunnat göra hemma förstås.
Nåja, nyrökt abborre till "förrätt" till lunchen hade jag ju inte kunna få hemma. Fyra små stackare delade vi på, farsan och jag. Och så satt vi och smackade och mmmade vid matbordet medan mamma lagade lunch. Jag gillar att vara med farsan. Vi säger kanske inte mycket, men vi gör något ihop och liksom bara är. Jag föredrar det framför att babbla i ett om ingenting.
Idag jagade jag hallon i skogen, utan större framgång. Har nu ½ liter hallon, 1 liter blåbär och en kopp smultron i kylen. Och tusen myggbett och hundra rispor på armarna. Man får ta bären med skogen, eller vad var det det hette? Saken är att jag fått för mig att jag vill göra hallonsylt. Enligt receptet ska det vara 2kg hallon - vet du hur lite de där rackarna väger?! Jag har en STOR påse i frysen men den väger inte ens 1½kg. Det kommer ta tid innan det blir nån sylt av det där... tills dess kan jag ju fundera på vad jag ska göra med alla blåbär. Muffins, kaka och paj är det enda jag kan komma på, men det var inte direkt sötsaker jag hade i åtanke när jag gav mig ut i morse.
Imorgon ska jag träffa en tysk kompis över dagen. Om hon pallrar sig över vattnet från Gotland. Vi får väl se. Isåfall kanske det kommer en rapport om det också. Så småningom.
Subscribe to:
Posts (Atom)
