Enfald eller mangfald?

Nu borjar studenterna droppa in. Och sa fort det kommer en student fran ett land sa tuttas han ihop med andra studenter fran samma land.
"Oh, sa du ar ifran Indien, kom sa ska jag presentera dig for ett gang andra indier."
Det ar ingen som sager;
"Oh, sa du laser Datavetenskap, kom sa ska jag presentera dig for andra datamanniskor."
Bostadsbyran gor samma sak;
"Du delar med fem manniskor, fyra av dem kommer fran samma land som du och den femte fran ditt grannland, det ar val bra?"

Nej, det tycker jag inte. Tacka fasen for att folk haller ihop med sina egna och inte umgas och hamtar intryck over granserna nar sadant inte ens aktivt uppmuntras. Vad ar vitsen med att studera i UK om man bor och umgas med svenskar och norrman?

Det ar klart, om det ar forsta gangen man aker utomlands, kanske till och med forsta gangen man tillbringar tid utan familjen, sa kanske det kan kannas tryggt med nagot bekant omkring sig, nagon landsman som man kan mota nya erfarenheter tillsammans med, men det ar min erfarenhet att landsman hittar varandra i vilket fall. Manniskor verkar ha ett slags inbyggd radar for detta.

Istallet tror jag att en introduktion till andra manniskor - i en mer generell betydelse - skulle vara det optimala. Jag tror inte att indier behover indier, svenskar behover svenskar eller turkar behover turkar, jag tror man behover nagon. Sjalv upptackte jag en gang att tyskar och hollandare gar utmarkt att umgas med, de ar nastan som svenskar. ;-)

Inget land i sikte an.

Det var inget kul att ga pa anstallningsintervju till sina egna chefer. Det kandes konstigt, for de har ju redan sett mig jobba i tre manader. Samtidigt har de inte sett vad jag ar kapabel till eftersom tjansten ar mer en avlastare an en sjalvstandig tjanst. Jag hade hoppats att fa prata om vilka kunskaper och erfarenheter jag faktiskt besitter, och som inte kommit till uttryck har, vad jag kan tillfora kontoret och vilka kvaliteter jag har. Inget av detta togs upp. De hoppade direkt till generella attitydfragor, med en kort kommentar om att de "ju redan kanner mig". Det gor de inte.

Jag kan inte lata bli att fundera over om inte detta, att redan varit uthyrd hit fast for en simplare version av tjansten, var en nackdel; dem som kom in fran gatan torde ha fatt tillfalle att presentera sig sjalva.

Vi skrattade anda en del under intervjun och atminstone tre ganger antydde de indirekt hur nojda de var med mig. Jag hade lite hopp....

Men det grusades ett par timmar senare. Tydligen var den en kille som haft erfarenheter och kunskaper de inte ens sjalva vantat sig att nagon skulle ha, sa han fick erbjudandet, jag hamnade pa reservlistan. Jag vet inte ens pa vilken plats. Det faniga ar att tjansten ar snarlik min fast rymligare och den ar pa 6 manader utan chans till forlangning, sa vad sjutton de ska med den dar killens fantastiska kunskaper till, det forstar jag inte. De soker en person till marknadsavdelningen och det later som om han skulle passa battre dar. Naval, han var val snygg...

Jag forsokte att inte kanna mig jattebesviken eftersom jag anda ar har som uthyrd personal och inte ens trodde jag skulle fa vara kvar sa har lange, en forlangning hade ju bara varit en bonus.

Men Kaffekompisen ar har och enligt henne var jag urforbannad pa natten. Har varit ledig i tre dagar, men nar jag sa skulle tillbaka till jobbet idag sa var jag tydligen urforbannad i natt ocksa. Jag kastade mig av och an och grymtade och fraste. Och jo, jag ar besviken. Dessutom orolig, jag vet inte vad som hander om tva veckor. Det var sa mycket som skulle falla pa plats och skapa trygghet med den har tjansten; jag skulle fa sjysst lon att fylla luckorna med, harmonisk och trevlig arbetsmiljo, roliga kollegor, lugn och ro sa jag kan skriva uppsats, tillgang till universitetsbiblioteket, prisvard tillgang till gym - nu ar jag ute pa samma isblock igen.

Tva 14-aringar pa bergsvandring?

I forrgar somnade jag inte forran kvart i tre pa morgonen, igar kraschade jag vid halv tolv, jag ar storttrott pa jobbet men vill inte alls skarpa till mig. Kaffekompisen ar har och jag kanner mig som 14 igen. Skratt, fniss, prat, pyjamasbetyg, ja, jag hoppade till och med i hennes sang imorse. Jag undrar om man 30+ ocksa blir sa har nar de inte setts pa ett tag...

I helgen ska vi ut och vandra. Jag ar skitnervos. Vi tankte ta oss ann de Tre Systrarna i Glen Coe, for de ser himla maktiga ut fast jag vagar inte ga dar sjalv. Jag vet inte om jag vagar ga dit med sallskap heller; det ska scramblas, det ska vinglas over hela falt med stenbumlingar och det ska balanseras pa smala bergsaser med stup bara decimeter fran fotterna...

Men som sagt, nagon gang ska man val ringa Mountain Rescue.

For att samla styrka - jag vill, vill, vill och tanker i vart fall prova ta mig ann de dar bergen - sa avnjuter vi lite skotsk mat pa en pub ikvall. Det kan inte handa alltfor ofta att en turist kommer hit och redan fran borjan tjatar; "nar ska vi ata haggis, jag vill ata haggis, jag har hort att det ar jattegott!"

En anstallningsintervju jag inte ser fram emot...

Befinner mig i en lite obekvam situation just nu. Pa fredag ska jag pa anstallningsintervju for samma tjanst som jag just nu har via en uthyrningsfirma och mina tva chefer haller i den. Vi sitter ihopklamda allihopa i ett rum sa sedan jag fick veta att jag gatt vidare sa vet jag inte riktigt hur jag ska forhalla mig.

Jag har jobbat har i tre manader sa de vet ju faktiskt vad jag gar for - i en sadan konstlad situation som det blir nar man ar uthyrd och inte vet hur manga dagar/veckor man ska engagera sig i tillvagagangssatt, lagar, regler och arbetsordningar. Fast nu ar det val bast att bara "vara som vanligt". Men det ar ju just det, vad ar det? Jag kanner mig ju rent naturligt mer saker i min roll for varje dag, men om jag tar ett telefonsamtal, som jag forra veckan tvekade att ta, kommer det da uppfattas som ett desperat forsok av mig att "visa vad jag gar for"? Och om jag erbjuder mig att gora te, kommer det uppfattas som fjask? Tankte kopa med en kaka idag, vilket alla gor lite nu och da, aven jag, men angrade mig, for det kunde verka lite utstuderat tva dagar fore intervjun.

Sa, nu ar jag radd for att alla dessa tvangstankar leder till att jag inte ar mig sjalv utan faller tillbaka i nagot slags passivitet, som inte alls ar det minne jag vill att de ska ha av mig pa fredag. For jag vill sa himla garna ha det har jobbet.

Fast jag har nog forstort chanserna lik forbannat... Det pratades om en elev som beskrivit en ur personalen pa ett ratt kul med ohyfsat satt och narmsta chefen sa nat om att "undrar hur hon da refererar till mig". Jag sa att hon troligen hanvisade till "den gamla tanten", vilket syftar pa att jag forut trodde att chefen var aldst, vilket hon inte ar (vi ar lika gamla) och hon har an varre aldersnoja an vad jag har. Hogsta chefen utbrast da; "Du ska pa intervju pa fredag, det ar bast du passar dig!!!" och sedan var det kort. Eh, de far inte rata en p.g.a. att ens mun ar snabbare an hjarnan, far de?

For sakerhets skull har jag tagit ledigt pa mandag.

Pausunderhallning

En liten Femma sa har till formiddags teet.

1. Beskriv rummet du sitter i med ett adjektiv.
Lila.
2. Beskriv din sinnesstamning med tva adjektiv.
Forkyld. Mosig.
3. Forklara varfor din favorithobby ar din favorit med tre adjektiv.
Utmanande. Vacker. Rofylld.
4. Beskriv din huvudsakliga sysselsattning med fyra adjektiv.
Knattrande. Rutinmassig. Varierande. Temporar.
5. Beskriv hur du vill att din livsituation ska vara med fem adjektiv.
Social. Stabil. Omvaxlande. Rik (pa flera satt). Rolig.

Tja... sa himla latt var det inte. Sa, dags att ga tillbaka till arbetet.

Inget ABBA pa sedlarna, tack.

Vaxlade in svenska pengar igar. Kvinnan i luckan vred och vande pa sedlarna och fragade till slut vilken valuta det var. Jag sa att det var svenska kronor. Kvinnan sag osaker ut, sa att de sag mycket vackra ut men fragade anda lost bland kollegorna om de accepterade dessa. (Hon maste ha varit ny och missat den nya skotsk-svenska alliansen, alla aker ju pa semester mellan landerna nu!)
"Sa lange de inte har ABBA pa dem." svarade en man. "Det ar ett mycket vackert land och mycket bra kommer darifran, men ABBA ar ett ovasen. Jag vet, puben nedanfor mig spelar dem hela javla tiden."

He, he. Antligen en man i min smak. Jag blir galen nar de kor Mamma Mia pa discon utomlands och man som svensk forvantas hoppa upp och ner av lycka. ABBA ger mig klada.

Checkarna pa utdoende, ja checkarna, minns ni dem?

I Metro idag laser vi en bestort artikel om att checkarna ar pa vag att forsvinna i Storbritannien. Nu anvands bara - det stod bara - 6 miljoner checkar om dagen, en radikal minskning mot for 20 ar sedan. 2014 forvantar man sig att bara 1 av 25 betalningar sker med check.

Jisses, 1 av 25. Jag jobbade i matbutik i ca fyra ar, jag tror att jag tog emot, eh... 5 checkar - totalt!

Lite kul att just denna artikel dok upp just nu nar jag funderat over att skriva en liten reflektion om detta. Jag skulle precis knattra ner att jag aldrig sett sa mycket checkar som nu! Nar man ska betala "pa distans" sa ombeds man ofta skicka en check och i matbutiken ser man checkhafterna hela tiden. Jag minns att mormor funderade pa att slopa sina checkar for att de var sa ovanliga - for 15 ar sedan redan. Har har det hant att man tagit for givet att jag har checkar och de blir alldeles perplexa nar jag inte har det, for de har inte haft nagon teknik for att ta emot betalning via kontokort. Istallet far man fylla i ett krangligt formular om "direct debit", vilket ar samma sak, men tar langre tid och ar mer omstandigt.

Fr o m idag kan man inte betala med check pa Shells bensinstationer, vilket en talesman fran Marks & Spencer tyckte var fanigt.
"Vi (UK) har haft checkar sedan 1600-talet och M&S har verkligen inga planer pa att forstora en sadan lang och fin tradition."

Na, britter ar ju inte direkt kanda for att hanga med i svangarna. Vilken sida korde de pa nu igen...

The Holy Grail finns nara Stirling!

Idag onskar jag att jag var pa Doune Castle, i Doune nara Stirling. Monthy Pyton's The Holy Grail spelades in dar och forra aret fick man for sig att ha ett litet event till denna ara. Fansen strommade dit - 1400 pers lyckades pressa in sig! I ar satte man en grans pa 500 pers, och biljetterna saldes sa klart slut pa nolltid.

Man kommer under dagen spela upp scener, halla tavlingar och visa filmen och man har tydligen importerat over tusen kokosnotter sa att alla ska kunna cloppetticloppa i takt. (Flogs de in av svalor da, eller...)

Det skulle vara kanonskoj att vara med idag, fast jag har ju faktiskt redan varit dar. 2003 gjorde jag ett besok och trots att en snall gammal farbror febrilt forsokte fa mig intresserad av slottets "brokiga historia" (alla slott har brokiga historier...) sa lyssnade jag bara med ett halvt ora. Jag var helt upptagen med att lista ut vilken scen som spelades in var.

Och jag var inte ensam. Ett par man gick runt och pekade, skrattade och citerade langa stycken for varandra. En av dem brot pa ett visst stalle ut i spontan sang! Det var riktigt kul att se hur samma rum anvandes i flera scener fast ur olika vinklar. Det satte lite myror i huvudet pa en ibland.

Tyvarr kan man inte ga ut pa taket och leka John Cleese (visste ni forresten att han var hojdradd och hatade de dar scenerna) men man kan gomma sig i buskaget och fantisera fram Jattekaninen som rullas fram till porten. Jag var inte ensam om att kura ihop och ta foto ur ratt vinkel...

Ok, nu later jag som en geek, sa jag ska nog ga nu. Fick helt plotsligt en otrolig lust att se pa en DVD-film...

USAs myndigheter har fatt arslet ur vagnen.

Saja, det var ju inte sa svart. Jisses, ska det ta en vecka att fa ut folk... Hur lang tid tog det for Sverige att skicka plan till Thailand - pa andra sidan jorden - nu igen?

Jag vill inte lata overcynisk, men... jag undrar om det hade tagit lika lang tid om det gallt ett terrorattentat...

Ja ma ja leva!

Ok for att jag glommer fodelsedagar, som vore jag en stereotyp gift man fran 50-talet, men jag trodde val aldrig att jag skulle upptacka min egen av en ren slump.

Jag fyller 2 ar idag! Som bloggare alltsa. Hurra for mig!

Och ett tack skickar jag via cyberspace till Linda pa Paradisgatan, som upplyste mig om bloggeriet. Jag hade aldrig hort talas om det innan hon skrev om det i ett email. Utan henne... tank vad mycket jag hade gatt miste om...

Da, for tva ar sedan, startade jag en blogg som forst ett par dagar senare forgrenade sig i tva. Den engelska bloggen ar nu i princip nedlagd (kan inte ta bort den helt an for jag vantar pa att kunna spara inlaggen i Word, vilket vi markligt nog inte har), men den har rullar som synes vidare. Och jag har faktiskt en ny ocksa, men den far man leta lite efter, he, he.

Sa, nu har jag gjort mig fortjant av lite fodelsedagsglass.

New Orleans - en helt vanlig, amerikansk stad.

Vi pratade om New Orleans pa jobbet igar. En kollega var forvanad over den hansynsloshet som rader i omradet; att folk dor och lamnas kvar pa gatan, att folk inte far hjalp att evakueras, att plundring, slagsmal, skottlossning och anarki rader efter katastrofen.

Jag ar inte lika forvanad.

Jag blev lite bestort till en borjan, men sedan sag jag det har scenariot som ett ratt tydligt och typiskt uttryck for samhallsstrukturen, mentaliteten och historien i USA. Jag har inte kommit pa nagot annat land dar jag tror att detta skulle kunna handa, jag tror arligt talat inte att en naturkatastrof i vare sig London, Stockholm, Tokyo, Bombay eller Mogadishu skulle fa dessa foljder, inte i denna omfattning.

USA ar individualismen personifierad, dar rader verkligen "everyone for themselves". Har du inte forsakring - ratt forsakring - skyll dig sjalv. Har du inte bil - det ar ditt problem. Fattiga, an varre - svarta fattiga, de existerar inte.

Det hade varit sa latt att satta in bussar for att forsla ut de manniskor som inte har bil. Men den vita mellanklassen har bil, aven den vita underklassen. Kvar blir de som till vardags anda inte existerar. Man agerar inte annorlunda egentligen, man gor bara som man alltid gjort, blundar och ser om sitt eget hus, bara sitt eget hus.

Det finns sa mycket spanningar i det amerikanska samhallet att jag blivit mer forvanad om det inte uppstatt plundringar och upplopp. Och ett samhalle som inte tar hand om sina levande medborgare, varfor forvantar vi oss att de ska gora det nar de ar doda - framforallt nar det ar den icke-existerande underklassen som ligger langs gatorna. Den vita medelklassen korde ju ut medan gatorna var nagorlunda torra.

Det ar en sorlig men anda tydlig bild av det amerikanska samhallet som rullas upp framfor oss. Vi slipper ofta se den, men den har hela tiden existerat.

F o vill jag inte hora ett ord till om hur langsamma Sverige var med att skicka flygplan till andra sidan jorden (vad var det det tog, 3 dagar?), nar varldens rikaste, mest sjalvbelatna och enligt egen utsago proffsiga nation inte ens kan organisera hjalp inom landsgranserna pa nastan en vecka.

Nutidsorientering

Frankrike och alla andra lander i EU lyder direktiv bara nar det passar dem, det ar bara vi som ar sa dumma att vi lyder vad man an sager at oss.
Vi ar samst i varlden pa att hantera alkohol, inga dricker sa kopiost som vi, vi borde lara oss att dricka som nere i Europa.
Varden ar ett skamt.
Ingen har rad att ga till tandlakaren langre.
Vi ar alldeles for snalla och beskedliga i det ha landet; det ar bara vi som finner oss i att sta i kilometerlanga koer och accepterar dalig service, dessutom klagar vi alldeles for sallan, blir vi riktigt arga skriver vi en insandare till tidningen.
Vi betalar mest till EU av alla.
Skatten ar alldeles for hog och nu for tiden far man ingenting for det man betalar heller.
Vi har hogst brottslighet i Europa.
Var har valfardsstaten tagit vagen? De sista 20 aren har det bara gatt utfor, staten tar inte hand om sina medborgare langre.
Manniskor har slutat bry sig om varandra, nu tanker alla bara pa sig sjalva och ingen stracker frivilligt ut en hjalpande hand ute pa stan langre.
Manniskor ar sa otrevliga nu for tiden, vad har hant med vanligt hyfs och varfor ber ingen om ursakt langre?
De som bor i huvudstaden ar otrevliga, kaxiga, snobbiga och tror att de kan och vet bast. Det ar en fin stad, men invanarna ar forskrackliga.
Ingen har sa slapp invandringspolitik som vi, granserna ar i princip oppna.
Det finns inga larare, skolan ar i kris, men ar det sa konstigt nar eleverna far uppfora sig som de vill nu for tiden.
Det ar kris i varden, trots hog arbetsloshet tvingas vi soka kompetent personal utomlands.
Trots hogskoleutbildning ar det omojligt att fa jobb, nu sitter ingenjorer och ekonomer i snabbkopskassan.

Fraga: Samtliga pastaenden och omdomen ovan ar hamtade ur artiklar och insandarsidor i de storre dagstidningarna, men fran vilket land?

1. Sverige
x. Storbritannien
2. Samtligt kommer fran bade Svenska och Brittiska tidningar.

Vinnaren far ett varldsmedborgarpass, eftersom det anda inte ar nagon storre skillnad mellan landerna. Faktiskt. Ratt intressant egentligen...

Inte helt aktuell uppdatering om Nordirland

Minns inte vad vi pratade om, mormor och jag, men vi kom in pa Nordirland och hon sa att det "ju ar lugnt dar nu, atminstone rapporteras det inte om det langre". Da kom jag pa att jag ju inte skrivit nagot om detta pa ett tag, fast det ar inte alls lugnt.

Harom veckan var det upplopp med ca 400 pers inblandade. Lustigt nog hande detta samma dag som the var Old Firm i Glasgow... De satte bilar i brand och kastade gatsten, flaskor och brandbomber pa poliserna. Polisen var forfarad for de sag barn anda ner i 6-arsaldern vara inblandade! Det ar val som med fotbollshuliganer, att det kommer en ny generation med jamna mellanrum.

Efter upploppet, som var pa en lordag, var det stokigt ett par dagar med smarre fajter och brandbomber som slangdes in i bostader lite har och var. Bada sidor var lika aktiva.

I var lagenhet marks inte konflikten sa mycket, for vi talar inte om den. Engelsmannen tycker Si och skottens katolska, nordirlandska flickvan tycker Sa. Sa nar de talar om Nordirland pa tv sa ar vi tysta. Det ar bast sa, for husfridens skull.

Chefen leker jultomte

"Stick ner handen i pasen och ta nagot som tack for ett stralande arbete idag."

Med tva pers sjuka och en strom av inkommande studenter med miljoner fragor sa kanns det som om vi inte gjort nat arbete alls idag. Fast chefen ar nojd och chefer som ger presenter gillar jag. Aven om hon, enligt egen utsago, bara orkade stanna till vid doftljusen och inte orkade ga hela vagen till mataffaren for att kopa vin. Spelar roll, det ar ju faktiskt tanken som raknas.

Glasgow borde vara en forort till Stockholm

Det ar genialt att lagga en flygplats soder om Stockholm. Man far intrycket att stan borjar redan vid Sodertalje och nar man val kommer till Essingeleden sa blommar Stockholm ut i ett crescendo av skonhet. Varenda gang jag kommit med Flygbussen fran Skavsta sa har turisternas huvuden gatt som fyrtaktspendlar redan fore Sodermalm och de hanforda suckarna svavar andaktigt mellan saterna. Sjalv njuter jag, bade av att ha kommit hem och av de positiva forsta omdomen som surras runtom mig.

Stockholm var pa sitt allra basta humor i helgen. Brukar verkligen staden vara sa sommargron och varm? Njot av fotboll pa Stockholms Stadion - aven nar Djurgarden var dynglata i andra halvlek, njot av riktigt harlig smultronsorbet i Gamla Stan, andades sjoluften och blandades av solen som reflekterades i stadshustornet, ja, jag till och med njot av att rocka loss till senaste arens allra samsta schlagers pa Golden Hits. Sta en timme i ko innan jag kom inte, trots att stallet inte ens var fullt, var inte lika kul, men nagot man lart sig leva med i snobbstan.

Det var underbart traffa alla vanner, hela familjen och morforaldrarna en stund, fast trots att Stockholm lugnt ar den vackraste staden i varlden, i mitt tyckre, sa langtade jag "hem" till atmosfaren i Glasgow, till slotten och ruinerna - och till bergen. Det ar synd att man inte kan fa allt pa samma gang, Glasgow borde vara en forort till Stockholm. Nu har kanslomataren matats till max och luften kanns klarare sa forhoppningsvis klarar jag mig till jul.

Till sist; nar jag var liten hade jag en drom om att en dag ga in i en butik och kopa allt jag ville utan att tanka pa prislappen. Ni kan nog ana vad ett barn skulle sikta in sig pa i det laget... Detta gjorde jag i helgen. Vadda, jag skulle ju anda inte kopa nagra andra souvenirer! Nu har jag sa mycket godis att jag inte kommer be nagon som besoker mig att ta med sig nagot - nagonsin! Ni vet sadana dar fyrkantiga plastburkar med losgodis, jag har en sadan full nu, och jag kan oppna en smarre godisbutik i oversta skrivbordsladan. Det ar bara "en av varje", men det ar manga "varje". Mm, ikvall ska det bli gott att ga pa bio...

Och pa tal om det, varfor, varfor har ingen talat om att TipTop kommit tillbaka?!?! Nu upptackte jag detta samma dag som jag akte hem. Den var precis lika god som jag mindes, men sadana har nyheter maste man ju fa veta i tid! Nasta gang vill jag inte fa hora sista dan att Festis kommit tillbaka i pyramidforpackning.