Något märkligt hände i fredags. En relativt ny tjej i teamet på jobbet frågade lite om mig och min lite annorlunda bakgrund. Så långt allt väl. Hon undrade om jag inte saknade min familj och... för första gången sedan jag flyttade hit så visste jag inte riktigt vad jag skulle svara.
Förut har jag svarat att det inte är någon fara för vi hörs ju då och då, per telefon, sms eller email, och vi ses ju två gånger om året och vi står varandra så nära att vi vet var vi har varandra och att vi liksom inte såg varandra varje månad ens när vi bodde i samma Stockholmsförort. Så visst saknar jag dem ibland men det är ok för då slår jag bara en pling.
Men nu tvekade jag och när jag återgav standardsvaret så klingade det falskt i mina öron. För sanningen är att jag visst saknar dem. Jättemycket. På det där avståndsbetydande sättet. Det som gör att det är ok att bo ett par kvarter ifrån varandra och höras på telefon en gång i månaden, men där d
e hundratals milen står i direkt relation till graden av saknad. Ni vet hur jag menar, när jag återigen bor ett par kvarter ifrån så kommer det fortsätta vara ok att höras en gång i månaden.
Det är inte nödvändigheten
att ses som är viktig, utan att
möjligheten finns. Och idag blev jag påmind om vad jag saknar. Det är inga stora gester eller komplicerade arrangemang. Det är vardagen.
Att hänga med på utställning när det finns en biljett över.
Att käka middag ihop när någon gjort alldeles för mycket...
Att ta med sig en rulle hem till någon som har lika tråkigt i regnet.
Att äta tårta på någons födelsedag.
Jag har mer eller mindre bestämt mig för att flytta tillbaka nu. I princip. Men jag vill avvakta en viss utveckling på jobbet, vilket inbegriper utbildning, utveckling och en förstärkning av min roll som utbildare. Jag har ett jobb jag trivs riktigt bra med, något jag till och med är riktigt bra på, och jag tror på något sätt att det vore bra att få rollen "befäst" innan jag flyttar, så att jag har något formellt som visar vad jag faktiskt kan. Jag är nämligen en sån som kan en massa men som inte har formella bevis för det... vilket gör att jag inte
får jobbet, men när jag väl lyckats nästla mig in så inser alla vilken tillgång jag är. Det vore kul att slippa nästla sig in nästa gång.
Jag känner också hur knäet blir starkare för varje dag. Nu ska jag i och för sig till läkaren imorgon, men jag tror att protesen är lagd på is, så nu tänker jag utnyttja mitt n
yss införskaffade gymkort (man betalar ca 25kr varje gång, så inga dyra avgifter) och träna upp knäet så att jag kan bege mig upp i högländerna så fort snön/frosten/isen försvunnit i vår. Och sedan vill jag en sista gång njuta av möjligheten att ge mig upp fram och tillbaka varenda helg om jag känner för det.
Så... idag tror jag faktiskt att jag tog ett slags beslut, mer eller mindre. Jag tror att jag kommer börja ta med tunga böcker redan vid jul, för jag tror att jag kommer styra stegen tillbaka till Sverige i slutet av sommaren. Ni vet, då det börjar regna igen och det är kallt och det inte är någe kul att vandra i bergen längre. Fast fortfarande tillräckligt lockande att komma till Sverige, innan kylan och slasket sätter in och jag inser alla fördelar med Skottland...
Som ni märker är det inga benfasta beslut. Men det är första steget, det avgörande steget som innebär att hjärnan vänjer sig vid tanken och sakta men säkert börjar förbereda. Förbereda för separation från Skottland. Förbereda för ankomst i Sverige. Steget som tillåter mig att uppskatta fullt ut allt jag älskar här borta, utan att ge mig jobbiga känslor eftersom jag redan vet att det är en utmätt period. Lite som när man åker, tja, säg på utbytesår. Du har ett år på dig, punkt.
Jag vill å ena sidan åka till Sverige nästa vecka. Å andra sidan inte lämna berg, mitt utvecklande jobb, roliga arbetskamrater, fantastiskt landskap, uppsluppna fester med ett folk som vågar släppa loss, Celtic Park, slott, charmiga fotbollsfester, milda vintrar, vänliga och roliga människor, filmutbud och, he, he, billig hälsovård... (Vilket påminner mig, bäst att sätta in den där kronan innan jag flyttar tillbaka!)
Jag vill å ena sidan inte lämna Skottland. Å andra sidan åka till uppvärmda hus, familj, vänner, duschar med tryck, kiosker som säljer frukt, varma somrar, filmjölk, skäliga bostadskostnader, utomhusbad, smidig organisation och hälsovård utan höga risker för MRSA.
Vi ses snart. Tror jag. Faktiskt.
Och då kommer jag påbörja min nya tradition - att åka på vandringssemester till Skottland 1-2 gånger om året. Ifall någon vill haka på.
Man önskar litegrann att någon satt upp en skylt längs min väg så att jag var förberedd. Ok, i ärlighetens namn förberedde jag mig själv på att hela 2008 skulle vara ett pausår p.g.a. knäet. Men idag kollade jag igenom några gamla bloggar och det känns faktiskt l-i-t-e frustrerande att jag i Mars, två månader efter knät hoppade ur led, åtminstone stapplade runt i Glencoe och vid Loch Lomond. Idag, snart 5 månader efter operationen kan jag inte ens ta en halvtimmes promenad!
Eller så har jag varit så snäll att tomten kände för en extrautdelning i år.
