Besviken

Trodde jag träffat guld när jag såg på Platsbanken att Försvarsmakten sökte en Inhämtare. Trodde jag skulle få knalla runt i stugorna och släpa med motvilliga värnpliktiga.
"Kom med här nu, du ska göra lumpen."
"Jag viiiiill iiiiiinte."
"Håll klaffen och kom med!"

Suck. Åsså visade det sig vara en trist spiontjänst. Typ.

Mon the Hoops!

Idag saknar jag Gallowgate. Blev jättesugen på att klämma in mig på sniskan i en packad bar, läppja på en IrnBru och kolla på matchen med en massa likasinnade som också är klädda i grönvitt, svär och tjoar - och sjunger med i kampsången som barstereon spelar i halvtid.

Hade luskat reda på åtminstone en bar på Söder som skulle visa Celtic - Arsenal i UEFA-cupen idag. Planen var därför att åka dit och läppja på en mineralvatten, räkna med ett antal tjommar i fel grönvita klädsel, vilket innebär att jag inte direkt vill åka dit i grönvitt för att jag är ensam om att bära rätt... och så kolla på matchen med en handfull som ens bryr sig.

Men så visade det sig att en av mina, typ, tre kanaler visar matchen ikväll! Tjoho! Så nu sitter jag redan här i grönvitt. IrnBrun - den som jag sparat sedan flytten för ett 'högtidligt' tillfälle - är på kylning. Nu blir det tjo och tjim i soffan ikväll - bland 100% likasinnade. Jag, mig själv och hela Celtic Park. Mon the Hoops!

Lugn, det är bara ett krisläge.

Jag kom att tänka på lappen när jag satt på bussen någonstans mellan Sollentuna och Tensta idag; lappen som satt på väggen inne i farsans arbetsrum när jag var någonstans i tonåren. Han måste ha varit på något slags ledarskapskonferens för lappen hade några väldigt affärsmässiga illustrationer, men det var inte dem jag tänkte på utan texten. Det var nog en fyra, fem rader, men jag minns att jag sammanfattade innebörden i mitt eget talesätt:

Det som man kan göra något åt finns det ingen anledning att hetsa upp sig över.
Det som man inte kan göra något åt tjänar det ingenting att hetsa upp sig över.

Typ.

Kortfattat:
Går det att fixa - varför få panik?
Går det inte att fixa - då blir det knappast fixat av att man får panik.

Jag kom att tänka på lappen när jag satt och funderade över intervjuer och hur jag skulle kunna förklara lite bättre hur jag fungerar när jag inte panikar i stressiga situationer på jobbet. Om det fanns ett slagkraftigt och kort sätt att förklara det på, istället för att svamla om inre lugn och att vara strukturerad, problemlösande, att stress skärper mina sinnen osv osv osv. Fast rent spontant kändes det som lite varning på att börja svänga sig med talesätt... Likaså att börja berätta om hur bergsvandringen fått mig att närma bråddjupen med lugn för att det alltid dyker upp en lösning när man väl nått fram till hindret, så jag har lärt mig att det inte finns någon anledning att börja krisa när man ser stupet på avstånd, det räcker med att lugnt förbereda sig på att det ska dyka upp för när man väl når det så dyker det upp en bred men gömd stig förbi det.

Och det var då jag kom att tänka på att jag var alldeles lugn, även där jag satt i bussen. Den 18 augusti, en dryg vecka kvar av månaden. Med en hundring i plånboken och en helgresa upp till Norrland framför mig. Med noll inkomster att vänta i slutet av månaden när både hyresvärden, elbolaget och CSN vill ha pengar av mig. Utan någon som helst aning om när jag får jobb. Och anledningen till att jag alls åkte till Tensta var för att besöka skatteverket och få ett papper som Socialtjänsten vill ha innan de avgör ifall de är beredd att sticka till mig lite fickpengar. Som jag "måste" få innan slutet av månaden ifall jag inte vill få betalningsanmärkning x3. Vilket skulle innebära att åtminstone alla myndighetsjobb är körda eftersom man måste vara prickfri. Och jag är i processen för ett sådant jobb och har sökt en fyra-fem till. (Så det vore ju typiskt att inte få jobben för att man inte har ett jobb...) Och dessutom skulle socialtjänstkvinnan "tänka över" hur hon skulle ta ställning till mina låsta £ - tillgångarna som finns men som inte går att nå... Och som i och för sig måste betala tillbaka lånet jag redan tagit, när jag väl får loss dem.

Och jag tänkte på vilket lugnt intryck jag gett på vårt möte på morgonen också, att jag faktiskt var helt lugn och saklig. Jag lade fram pappren de ville ha, berättade min historia och tackade för mig. Utan vare sig panik, förlägenhet eller skam. Frustrationen och upgivenheten framgick nog ändå i suckarna som jag ibland inte kunde hålla inne, framför allt i kombination med gestikulerande armar och en något höjd röst när jag berättade hur förbannat omöjligt det varit att få tillfälliga jobb. Ja, eller jobb. Punkt.

Har jag panikkänning? Nej. Ser jag stupet? Ja. Men jag gör vad jag kan tänka mig att jag kan för att undvika katastrofen. Jag söker jobb åt höger och vänster, springer på intervjuer hit och dit, snålar och söker lösningar. Och vad mer kan jag göra?

Ok, om jag inte får försörjningsstödet, då kan vi tala om högre blodtryck och stresshuvudvärk. Men som jag ser det finns det två sätt till snabba pengar i så fall:
1) Samla ihop alla böcker, CD, filmer och gamla hushållsapparater och sätta upp ett bord vid Täbys loppmarknad.
2) Tja, ett par heltidspass på Malmskillnadsgatan ska väl klara räkningarna?
2a) Ok, jag kan ju alltid råna en bank också. Om inte annat kanske jag åker fast och har de närmaste åren klara för mig.

Lördag med Rikard Wolff på söder och geordies i Gamla Stan

Som SvD så träffande skrev idag; "Den som inte hittade något att göra i Stockholm igår måste vara väldigt kräsen."

Bl a kördes Mälaren runt med MC, amerikanska bilar cruisade nerför Sveavägen, Ung 08 körde aktiviteter, likaså Kulturfestivalen, det var Bondens marknad och en uppsjö annat. Och det var dagtid.

När jag åkte in vid fyratiden på eftermiddagen kändes det som att resa i rusningstrafik. Oroväckande många hade picknickkorgar, vilket nästan fick mig att tro att hela staden skulle dit jag skulle - till Rikard Wolffs konsert i Vitabergsparken.

Lyckligtvis var det inte så, men när jag kom vid femtiden så var det mer än halvfullt. Fick dock en kanonplats ganska mitt i mitten. Satt sedan och försvann in i amerikanska inbördeskriget (bok) och käkade svenska plommon och bigaråer. Undrar nu om det är dem som satte igång min mage idag...

Vid sex var nästan alla sittplatser slut. När konsertern började kl 7 så stod folk längs sidorna, där bak och satt i varenda trapp. Populär parkteater, kan man säga!

Enligt Rikard var det några år sedan han var där, så jag vet inte om han varit där sedan det där året då jag skulle se honom men konserten regnade in. Jag är SÅ glad över att jag nu fick chansen igen!

Kvällen var kanon. Underbara sånger och hans raspiga, teatrala röst är ju bara så underbar när han tolkar texter. Jag stortrivdes. Fick lite sorgsna tankar under några sånger, blev varm av några, fann någon ny favorit, upptäckte någon låttext jag inte riktigt tänkt på förut - ja, så där som det kan bli när man blir berörd av något mycket bra.

Tacksamt nog höll sig regnet borta.

Efteråt, då alla hundratals skulle ta sig därifrån, uppstod lite förvirrat snack om huruvida bussarna skulle gå eller inte. Midnattsloppet skulle ju börja 1,5 timme senare. Kvällen var skön - trots lite blåst och hotande regn - så jag tog en promenad. Stockholm är verkligen vackert från Fjällgatan!

Och snart var jag vid Slussen, där det visades gratisbio på en skärm vid Stadsmuseet. "Adam & Eva". Jag kollade en stund innan jag strosade vidare mot Gamla Stan. Upptäckte där två pubar som jag vill bekanta mig med, och en av dem tror jag att jag skulle kunna bli stammis på. Wirströms. Dels för att de kör pub quiz (tjoho!) och dels för att de kör brittisk fotboll (tjoho!) och dels för att det var en skön publik. Skön publik och irländskinspirerad trubadur fanns på O'Connells, som jag också vill bekanta mig med. Jag gick t o m in och såg förvirrad och vilsen ut en stund innan jag beslöt att inte köpa en mineralvatten och hänga i baren... Hm. Gick istället förbi Lifferty som jag också vill lära känna. Där fastnade jag ett tag då jag började snacka med några geordies vid uteserveringen. De var på semester och vi snackade uteliv i Glasgow. Jag såg dock inget om vare sig pub quiz eller fotboll, så jag antar att jag får gå dit när jag vill ha irländska trubadurer.

Fast helst vill jag ju ha skotska. Gärna skotska komiker också! Nåväl, kan pricka in whiskyprovning på Wirströms i alla fall.

Fast på tisdag ska jag undvika bajarna på Southside, tror jag, såvida ingen annan pub visar Celtic-Arsenal på tv!

Det blev ingen mineralvatten på Liffertys heller. Trots att regnet kom och jag verkligen var på pubhumör. Kändes dumt att stå där själv och hänga, får släpa med mig någon nästa gång! (Någon, hör ni!)

Så jag tog t-bana tillbaka till söder och stod och hejade på en massa gröna gubbar istället. Ja, tydligen skulle man bära grön tröja när man sprang midnattsloppet. Förvånansvärt mycket folk slöt upp en lördagkväll. Ja, och några verkade så klart stanna till på vägen från ena puben till den andra...

Sedan åkte jag hem, men var så pigg efter en sån skön lördagskväll att jag klev av några hållplatser tidigt och gick hem i kvällsregnet. Nynnandes på lite Wolff.

Är inte livet för kort för att orka gå runt och tjura?

Jag ställer mig frågan när jag - igen - möter människor som minsann inte tänker göra si eller träffa så för att den och den minsann aldrig någonsin i hela sitt liv ids göra så eller träffa si. Det blir ett slags tjurigt hjul där ena oförrätten hämnas för att sedan bli hämnad tillbaka för att...

Jag orkar inte.

Ger inte orden "aldrig i hela sitt liv" en ledtråd till hur effektiv hämndaktionerna kommer bli? Vuxna människor går inte att ändra på så att de passar in i den mall man önskar. De är som de är - så länge de inte själva vill ändra på sig. De har sina goda sidor, de har sina dåliga - de har till och med sina djävulska och högst irriterande sidor. Det finns tillfällen då man gapar över hur illa de beter sig, andra tillfällen då man blir förbannad, tredje tillfällen då man blir djupt sårad. Visst, vi bär oss alla illa åt då och då, men för det mesta kan vi se det, ångrar oss (observera att det inte är detsamma som att be om ursäkt) och ändrar på oss "till nästa gång". Men det är stor skillnad mellan att ångra sig och att be om ursäkt. Ursäkt är en ytlig handling, men den betyder ingenting om man inte ångrar sig, om man inte ändrar på beteendet. Man kan be om ursäkt utan att ändra sig - men det är en tom ursäkt utan någon som helst betydelse. Ånger är däremot nyckeln; om man inombords ångrar vad man gjort och anstränger sig för att ställa saker till rätta och för att inte upprepa vad man gjort, ja då är man ursäktad. Vare sig man ber om ursäkt eller inte.

Men så finns det dem som någonstans, hur märkligt det än verkar för oss andra, inte verkar förstå hur de beter sig, eller påverkar andra, som kanske inte ens vill/kan/förstår att de bör ändra sig - och vad ska man göra? Då är de ju så. Man kan ju knappast tvinga dem, sätta dem i ett personlighetsförändringsprogram. Man får helt enkelt ta den dåliga sidan som en del av dem. Eller gå runt och tjura.

Personligen orkar jag inte det.

Precis som för de flesta andra här i världen så finns det människor där ute som sårat mig - vissa djupare än andra. Och jag har säkert sårat och irriterat ett par stycken jag också i mina dagar. Men hur mycket jag i mina passionerade stunder än skulle vilja hämnas på, läxa upp, skälla ut, klippa bort "värstingarna" så känner jag ändå så här; livet är kort. Livet är kort och vill jag verkligen aldrig mer ha med den människan att göra, p.g.a någon gammal oförrätt? Vänta tills vi dör, tills en av oss troligen står vid den andres gravsten och tänker "det var väl själva fan att vi inte fick chans att fika och snacka skit bara för att vi tjurade". Nej, jag vill inte hamna där. Jag vill inte stå där vid gravstenen. Alltså accepterar jag att den där dåliga sidan är en del av personens personlighet - och så tar vi en fika. Den viktiga frågan för mig är; de goda sidorna den personen har, uppväger dem det där som jag blir vansinnig/irriterad/arg/sårad över? Än så länge har jag alltid funnit att de gör det, att det goda segrar.

Sedan kan jag förstås inte påverka hur andra resonerar.

Och det är väl därför vi står här - igen. Med en människa som sårar och gör folk vansinniga. Och med andra människor som minsann inte tänker göra si eller träffa så för att de känner sig sårade och irriterade. Trots att det står klart att den där människan inte alls kommer ändra på sig. Och medan de tjurar och hämnas så går livet vidare och snart kommer vi inte kunna fokusera på de goda sidorna längre. För då är det för sent.

Å andra sidan, om de är nöjda med att låta tjurandet och långsintheten slå ut vänskapen, så får de väl fortsätta. Jag kan ju som sagt inte ändra på dem bara för att jag anser att de slösar bort livet.

Fast själv går jag och tar en fika med irritationsmomentet. Högst medveten om vad som väntar. Och jag tänker förbise alla fel och brister och ha jättekul!

Kulturfyran om läsning (igen?)

Japp, vi har väl haft det här förut, i vart fall säger autominnet att jag skrivit samma rubrik förut... Nåväl, böcker är ju en förbrukningsvara så... Över till kulturfyran:

Jag kan periodvis vara en bokslukare - men ibland hittar jag en bok som jag inte kan läsa snabbt, där jag vill njuta av vartenda ord och ta in alla bilder och dofter som boken förmedlar, ta in alla tankar den sätter igång.

Ja, hur läser vi? Veckans kulturfyra handlar om läsning.

1. Hur läser du?
Det beror på, som sagt. Ibland bläddrar jag mest igenom och ströläser, ibland läser jag allt men bladen bläddrar sig själva och boken tar slut alldeles för fort, ibland är det som att trampa i lera, ibland är det som att suga på en god pralin som man aldrig vill ska ta slut.

2. Hur många böcker läser du i månaden?
Det beror också på. Ibland 1, ibland 8, ibland 1 på tre månader...

3. Vad läser du, vilken slags böcker? Vad läser du inte för slags böcker?
Det beror på hur stämning och intresset är för stunden. Helst äventyr, historiska böcker från perioder som intresserar mig (och det kan ju ändra sig), saker byggda på verkliga händelser, fakta, romantik ibland... Tenderar att inte gilla sliskig romantik (Jane Austen och Harlequin hamnar i samma fack) eller drakar och demoner, eller vampyrer, eller djupsinniga filosofiska verk (lättfilosofiska är intressanta dock) och science fiction gör sig bäst på film. Deckare har jag tröttnat på. Förläste mig säkert på Olov Svedelid när jag var yngre...

4. Vilka böcker står på tur att bli lästa av dig nu?
Håller på med en bok om rättegångar i Stockholm under 1600-1700-talet (jätteintressant att läsa historierna bakom målen och statistik som faktiskt slår hål på några myter...) "Copperhead" (och det är en sån som ibland känns som en lerbok, för amerikanska inbördeskriget är måttligt intressant i detaljstudie. Just nu i alla fall, för femton år sedan hade jag nog slukat den) och efter det är det dags för del 3 i serien, "Battle Flag". Har även Bokhandlaren i Kabul, nån chick lit om nån 30-åring i London åsså nån Cookston-bok. Och jag har sagt att jag måste läsa dem innan jag springer iväg till English Shop och köper en klassiker för 39kr. Finns några jag vill läsa, bl a av Walter Scott...

Psssst....

... någon får gärna köpa en biljett för mycket till Coldplays konsert på Stadion, nu när extrabiljetter släpptes idag.

:-)

Fem punkter helt utan samband

1. Rätt dosering av tvättmedlet Via Colour Compact för en maskin tvätt är 2 glasskopor.

2. Varför börjar jag prata i en flott accent när jag går in i Pralinhusets butiker?

3. Man kan ta buss från Sergels Torg ända hem till mig mellan 15.05 och 18.35 mån-fre.

4. Det är rätt intressant att kolla igenom sånger, ramsor och sagor från min generations barndom - och bakåt. Jisses, den världen är ju en helt annan värld! Sexistiska, rasistiska, auktoritära och rent barnfientliga. Tror nästan jag inte kommer visa dem för mina barn förrän de är gamla nog att se hur gammaldagsa alla dessa är - så att de inte tar efter...

5. Om man kan dra några växlar av hur bra en intervju känns och intrycket man får av hur intervjuarna uppfattar en, så tror jag att jag snart har jobb... Faktiskt. Fast det har jag väl sagt förr...? Äh, hopp och förtvivlan, låt oss åka berg-och-dalbana i tillvaron, det livar upp!

Ny taktik som nygift

Jag läste en artikel i någon av morgontidningarna med Mikael Niemi. Ni vet, Pajala-författaren som skrev "Populärmusik från Vittula". Han håller på med en ny bok, men sa att han inte tänkte diskutera den. "För då finns risken att den aldrig blir färdig."

Visst, det kan ju vara lite som att man inte vill jinxa. Som när man inte vill avslöja namnen man har på bebisen förrän den fötts, eller tala om tävlingen förrän den är över.

Men jag funderade på det där medan jag målade hus under helgen (kanonavkoppling!) och jag tror att det finns en poäng med hans taktik. Ibland kan jag ha en scen eller en story i huvudet som bankar och slår för att komma ut. Men ibland, om jag börjar berätta om den, så försvinner den. Det är som om den var nöjd med att komma ut, oavsett kommunikationsform, så när den väl är berättad så är buren tom och jag får inte ner ett ord när jag sätter mig för att skriva.

Min nya taktik - för att bli klar med en viss novell i tid - är därför att inte yppa ett ord om storyn den här gången. Trots att den bygger på en scen som jag är alldeles sprickfärdig av att vilja berätta! Den är så het! Så cool! Så... ackompanjerad av en helt underbar låt. Som fått en helt ny innebörd nu!

Scenen kom som en musikvideo när jag hörde sången i ipodden, kan jag avslöja. Helst skulle jag vilja spela in den som just musikvideo, för texten i låten utgör själva scenen. Men i brist på kamera och skådespelare så skriver jag. Jag får väl lägga till en instruktion att slå på skivan innan man börjar läsa. Lite som de där Lyssnarböckerna man hade när man var liten.

Något jag kan berätta däremot, är att jag är gift. Tre nätter i rad har jag nämligen nu drömt om mig och min man - och vilken man! Han börjar med Gerry och slutar med Butler. Han var inte alls som jag trodde, fast nästan bättre, mer levande, p.g.a. det. I drömmen gillade jag hans rumpa. Jag måste nog spana in hans rumpa, för jag trodde inte att han hade någon...

I en av drömmarna blev han så glad när jag dök upp på hans hotell under en PR-turné att han ogenerat sträckte sig över en ätande dam för att pussa mig. Sedan låg vi på hotellrummet och pratade om dagen som varit. Helt avspänt. I en blev jag lite generad över hans "flickaktiga" skratt. Det var som om jag ville säga "ja, ja, det är bra nu, SÅ roligt var det inte" bara för att få honom att hålla tyst, men jag nöjde mig med att lägga en hand på hans arm. Vi var ute på stan och folk uppmärksammade honom och gillade så klart hans skratt, jag var nog ensam om att irritera mig på det. Så där som när man varit ihop länge... I den tredje drömmen var han sååååå bedårande:

Han stod framför spegeln, t-shirt i hand, och såg lätt bedrövad ut. Jag kom upp bakifrån och frågade vad som stod på. Han lät så där genuint ledsen när han sa:
"De är borta."
Som om hans kära fåglar flygit bort, eller nåt. Det visade sig istället röra sig om... hans sex-pack. Som han hade i ett par månader i samband med en viss avklädd film för flera år sedan! Han tyckte att han blivit tjock. Jag tyckte han var underbar! Kramgo och härlig. Jag fick trösta HANS utseende-hang ups. Vilket liksom förstärkte känslan av att drömmen var på riktigt. Ja, för hur snygg och läcker miljoner kvinnor tycker att han är så, i vårt badrum, så var han lika orolig och fåfäng som alla vi andra. Min man.

Ja, för visst finns det någon regel som säger att om man ofrivilligt drömt om samma man och samma gifta status tre nätter i rad - då är man gift på riktigt? Jag tror det.

Inget skämtsamtal till socialförvaltningen

Jag hör ju själv hur det låter, men efter en sekunds tystnad - nästan som om tanten kort undrade om hon var utsatt för ett skämtsamtal - så bokade hon in mig till ett möte på socialkontoret.

Det är en story som är lika absurd som den låter och med så många "det är en lång historia, men" att en irländare framstår som kortfattad. Men den är sann; jag har en lång och bred arbetsbakgrund, god utbildning, är arbetsvillig, söker jobb "mer än aktivt" (som tanten så klockrent uttryckte det), har försökt klara mig utan samhällets hjälp och har ett litet kapital fastsatt i en brittisk bank (som i och för sig oavkortat måste gå till att återbetala det jag lånat av några snälla själar, vilket jag förklarade). Men trots allt så kommer jag i slutet av månaden inte klara att betala räkningarna.

Det känns absurt på ett personligt plan, men kanske är det också på ett lika absurt sätt symptomatiskt med samhällsläget idag. Att det är så effektiviserat, uppköpt, uppgraderat och omorganiserat att få får göra mer, resten inte får plats och att arbetsgivarna kan plocka sina favorit Non Stops ur ansökningshögarna. "Jag vill ha en billig" = 20+. "Jag vill ha nån som redan kan det här jobbet på sina fem fingrar = hon som gjort samma uppgifter i tre år (så vissa andra av oss undrar om hon inte snarare borde utveckla sig...)

Dessutom verkar det råda en intressant men märklig attityd till kvalifikationer.
1) Saknar man EN kompetens så ses det inte som en möjlighet att få en medarbetare som är nyfiken, hungrig på att utvecklas och som därmed kan beräknas vara kvar i organisationen länge - nej, då är man underkvalificerad (se ovan, helst ska man vara på vippen att bli uttråkad i tjänsten, då är man tydligen perfekt).
2) Har man gått vidare inom förra organisationen så visar man inte framfötter, är pålitlig och ses som ett kort att satsa på - nej, då är man överkvalificerad (se ovan, helst ska man ha gjort samma sak i tre år och det bör vara samma sak man nu ska göra).

Mina kollegor på förra jobbet gapade när jag berättade att jag ansetts som smått överkvalificerad för en tjänst som jag och mina kollegor på förra jobbet (enligt samma absurda premisser som under exempel nr 1) kategoriskt ansågs som underkvalificerade för.

Men vad som förvånat mig mest - och som gjort mig mest frustrerad - är att samma principer gäller för tillfälliga korttidsjobb. Av de café-, butiks-, receptionist-, hemtjänst- och allt-i-alla-jobb jag sökt under sommaren så har jag inte hört ett ljud ifrån någon - inte någon! Ok om jag saknar lång erfarenhet, men det är faktiskt inte kärnfysik vi talar om och jag kan faktiskt prata med folk, svara i telefon, kopiera papper, städa hem eller vad sjutton krävs - i fyra veckor! Och ok om jag är överkvalificerad eller av andra skäl troligen inte är intresserad av en karriär inom deras område, men tjänsten gäller 4 veckor. Vad tror de ska hinna hända på 4 veckor, att jag ska ta över stället?

Frustration är en känsla jag stiftat mycket nära bekantskap med under sommaren.

Och om en dryg vecka kommer jag stifta bekantskap med socialkontoret också. Nej, jag skäms inte. Jag går dit med högburet huvud, medveten om att jag banne mig gjort vad jag rimligtvis kan - och lite till - för att slippa ligga samhället till last, för att söka försörja mig själv, för att slippa slösa skattemedel som jag i ärlighetens namn inte tycker att man ska behöva slösa på mig eftersom jag både KAN och VILL jobba. Men jag måste betala hyran och eftersom det inte alls gått som planerat så söker jag nu försörjningsstöd.

Det enda jag hoppas är att sådant inte syns i de där eknomiska kontroller som vissa arbetsgivare (främst myndigheter) gör före anställning... Fattas bara att jag inte får ett jobb för att jag inte har ett jobb så att jag kan försörja mig! Snacka om moment 22.

Fast om inte annat ger cirkusen utmärkt material till mina memoarer. Och nåt ska väl de där skatterna ni betalat senaste året gå till! Känner ni inte mig? Ingen fara, jag plockar mitt försörjningsstöd ur potten som släkt och vänner betalat, så slipper jag ligga främlingar till last. Det lär nog finnas en bra pott att ta ur...

Mitt liv i twitterformat

Halvstressad, bara 140 tecken tillåtet per meddelande - perfekt. Jag twitterbloggar idag.

Ser fram emot att träffa mina två kompisar och busa och leka på 4H-gården i Aspudden idag! Ja, ser fram emot att träffas deras mamma och den andra studiekamraten också.

Gick igenom till andra intervjun på Försäkringskassan - yassss! Ska dit på tisdag. Vore själva fan om inte...

Det slår aldrig fel. Dagarna precis före mens, det är som om kroppen tror att den ska dö varje månad! K-ordet är bara förnamnet... :)

Gjorde uträkning på nätet, senaste två månaderna har jag levt under socialbidragsnormen. Coolt! Tur att jag till nästa månad ska ansöka om att tangera den...

Det är ju själva fan att det inte ens ska gå att få korta tillfälliga vikariat!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

"Hej, du verkar trevlig, lite för mycket fart och fläkt för min smak bara." Ja, så varför messar du mig bara för att tala om det då! Vill du ha en soffpotatis kan du väl besöka deras sida, för du trodde väl inte att jag skulle ändra personlighet för DIN skull, ärthjärna!

Förra inlägget var längre än 140 tecken.

Ikväll ska jag ut i spenaten för att måla sommarstuga. Ja, eller förrådsbyggnader. Hur många ryms det på en tomt?! Fast solbrännan blir fin och måla är kul, en helg.

Insåg just att jag gått i shorts och linne precis varenda dag sedan jag flyttade tillbaka. Om inte ute så inne. Det har jag inte kunnat göra på flera år. :)

Varför känner man inte för blodpudding och falukorv när hela disken är full? Varför känner man för haggisfylld kyckling med bacon...

Svenskt bacon har för mycket fett.

Nu börjar jag banne mig undra var det där bankkortet är någonstans. Undrar vart Joe skickade det... eller om han skrev avsändaradress, ifall de inte hittar min adress den här gången heller...

Jag älsar Abbe! "Ssch, det är Beck. Stäng dörren." =)

"Oh, en polly till. Oh, en polly till. Oh, en polly till. Oh, en polly till."

Om jag sover midnatt till kl 7 så är jag dödstrött. Om jag sover kl 3 till kl 8 så är jag pigg. Märkligt.

Man förhöjer lätt smaken på fiskpinnar och potatis om man krossar lite rosmarin och strör över potatisen.

Salta, rostade solrosfrön och pumpafrön var kanske inte vad man skulle använda att garnera brödbullar med. Men den där lilla sältan blev faktiskt himla gott!

Ok, NU går bussen.

Kulturfyran om Lars Kepler

Är det bara jag som inte går runt med kronisk sömnlöshet för att jag inte vet vem som står bakom pseudonymen "Lars Kepler"? Om jag nu ska ägna lunchen (ja, faktiskt) till att engagera mig så tycker jag det är mer intressant att får svar på varför h-n skriver under pseudonym än vem denne egentligen är.

Brontë skrev under pseudonym för att hon som kvinna knappast skulle bli publicerad annars, på hennes tid. Ledin skrev under pseudonym för... tja, för att han troligen själv inte tyckte "Snabbköpskassörskan" var värt att stå bakom. Men kriminalromaner är väl knappast pinsam litteratur idag? Och med säljande kvinnor som Läckberg och Marklund så torde krass försäljningsiver inte heller ligga bakom, väl?

Såvida det inte är Läckberg eller Marklund som på försök ser om de säljer bättre om de skriver under ett manligt namn...?

Frågan är om det är en kändis eller en okänd bakom. Är verkligen boken ett sånt stycke kriminalkonst att stora Bonnier skulle publicera den om författaren kom från ingenstans, under en lika okänd pseudonym? Det verkar, i mina ögon, som om det är en medveten strategi från författarens sida, men att denne inte heller räknar med att vara okänd för alltid - bilden och flera anonyma intervjuer tyder på det. Så frågan är om Bonnier inte publicerar för att de vet att denna strategi dels kommer sälja böcker - och när författaren träder fram så kommer det sälja ännu fler?

Vilket tyder på att det är en känd person. Och svaret på frågan "varför" märker ni att jag redan har en teori om. Det intressanta vore att se om jag har rätt, eller varför sjutton människan gör det!

Ok, en kulturfyra om detta, nu då.

1. Vem tror du är Lars Kepler?
Eftersom jag ska engagera mig den här lunchen så... Hm, från bilden att döma torde det vara någon liten och spinkig som antingen är kvinna eller inte drar sig för att dra på scenkläder. Magnus Uggla? Thomas DiLeva?

2. Tycker du det är bra att en författare skriver under pseudonym?
"Bra" är ett märkligt ordval. Det kan vara nödvändigt ibland, eller önskvärt - t ex för att skydda människor. I övrigt är det väl inte konstigare än att ta sig ett artistnamn, som i vilken branch som helst.

3. Skulle du kunna tänka dig skriva under pseudonym?
Javisst. Om jag skrev avslöjande saker som jag av någon anledning vill nå ut med, men som kunde ställa till trubbel om man visste var de kom ifrån eller vad texten egentligen handlar om. Eller om jag fick i uppdrag att skriva heta stories av en typ som troligen skulle genera folk i min närhet - men ge mig bra betalt, he, he.

4. Hypnotisören handlar om en läkare som hypnotiserar en tonåring. Vad tänker du om hypnos, har du varit hypnotiserad?
Har inte varit hypnotiserad. Är lika skeptisk som till heta stenar, analysera bläckplumpar och spå i te. Men förstår att man på något sätt kommer i sån lugn ställning att det undermedvetna liksom blir mer mottagligt. Och tycker folk det funkar, så visst. Each to their own.

Mest älskad av allt är trasdockan

Ett ämne som på en minut kan omvandla även den trevligaste fest till hänsynslöst skyttegravskrig är böcker. Rättare sagt, hanteringen av böcker. Vad ni än gör vid nästa julmiddag, kräftskiva eller dopfika; ta mitt råd och fråga inte om folk antecknar i böcker, plastar in dem eller viker hundöron...

Min svenskalärare på högstadiet fick synbar hjärtklappning varje gång någon gjorde finaste blyertsanteckning i en bok - må det vara en informationsbroschyr från skolsyster. Att använda plast, omslagspapper eller så bara stoppa in boken i en plastpåse var lika självklart som att ha tapeter på väggarna. Och jag trodde på fullaste allvar att tanten skulle dö när hon förskräckt tog sig för bröstet då en klasskamrat vek in hörnet på bänkboken.

Jag förstår inte fasan.

Jag älskar böcker. Jag älskar att lukta på nyinköpta böcker, för att inte tala om den lite fuktdammiga lukten av gulnade magasinböcker! Jag gillar ljudet av att öppna en nytryckt bok för första gången, det typiska ljudet då navelsträngen klipps och sidorna för första gången separeras. Jag älskar känslan av de nästan bomullsmjuka sidorna i en riktigt gammal bok. Jag håller andan av spänning när bladen bläddras och läderryggen knarrar så där illavarslande så att man tror att sidorna ska ramla ur.

Men framförallt älskar jag levande böcker. En bok som använts, som fraktats fram och tillbaka i väskan, som blivit konsulterad så ofta att den så fort den läggs på ett bord slår upp de mest eftersökta sidorna själv. En bok som har fått vara med, som bär tydliga spår av att vara ägarens bästa vän. Om så bara under en kort tid.

En rakryggad bok som femtio år senare ser oanvänd ut gör inget intryck hos mig. Inte heller en bok som så tydligt inte använts annat än som ritblock, anteckningsblock, bordsstabilisator eller toapapper.

Men en bok som lästs, som blivit nött i kanten av allt bussåkande, där små blyertsanteckningar antyder ställen läsaren fann extra intressanta, eller som väckte frågor, ilskna mothugg. En bok med vikta kanter som signalerar hur ofta läsaren varit tvungen att lägga den ifrån sig, hur ofta läsaren var tvungen att ta upp den trots att h-n bara hade en kort stund på sig att läsa, hur h-n fick mer än en timmes läsro då och då.

De böckerna är älskade. Likt trasdockan existerar inte bara boken - den lever. Och likt trasdockan blir boken mer än en bok - den blir en berättelse i sig.

Därför älskar jag nötta bokryggar, fläckiga sidor och hundöron. En docka är en docka på sin hylla, men en trasdocka är något så mycket mer.

Och jag älskar levande böcker.

Betraktelser från en Prideparad

Varför får jag för mig att det vore smartare att köra igång Pridefestivalen med paraden än att avsluta med den? Jag menar, det råder ju ingen tvekan om att den är populär och drar intresse till sig. 350'000 kantrade gatorna i centrala Stockholm, 35'000 deltog i tåget och fanns det något media som inte tog upp händelsen på nyheterna?

Med den starten, den feststämningen och genom att människor på tryggt(...) men nära håll kommer i kontakt med en uppsjö människor som "inte passar in i heteronormen" så tror jag att fler skulle bli nyfikna på att besöka resten av festivalen. Och därmed träffa ännu fler som kanske inte passar in i heteronormen.

Homosexuella, bisexuella, transexuella, tjejer som ser ut och beter sig som typiska killar, killar som ser ut och beter sig som typiska tjejer, fjollor, läderbögar och folk man inte kan placera in i fack. Vilket väl just vore toppen, att folk är folk och man umgås oavsett och ovetandes om vilka alla helst pussar på.

Jag tror att en parad i början av festivalen skulle locka fler hetero att besöka andra delar av festivalen, träffa dessa "udda" människor och därmed skulle väl murar rivas och broar byggas och allt sånt där. Och det vore väl bra för samhället i stort?

Å andra sidan tror jag inte att det är det som är målet med festivalen. Jag har förstått att en del ser den som sin chans att vara sig själv och parta på sina premisser. Att risken med för många heteros är att festivalen i slutändan blir en jäkla vattenfestival. Och visst, jag förstår den synvinkeln också.

Äh, skit samma förresten, paraden är en fest, närhelst den hålls.

Jag stod vid Slussen. Inklämd mellan en mamma med två småtjejer som väntade på en bekant i tåget (som hette Anna och knallade med sin vän som hette Hanna. Anna hade lytt kvinnans råd och bar lågskor, men Hanna hade ont i fötterna.), två storväxta män i svarta t-shirts och kepsar som väntade på när de andra storväxta männen kom i tåget - då klev de under repet och följde med - och slutligen ett medelålders par där kvinnan dels upplyste sin man (och mig) om vilka politiker och kändisar som gick förbi och dels roade mig med sina ibland fördomsfulla, ibland korkade och ibland sköna kommentarer.

Ett exempel: Ekipagen hade spelar allt från Alcazar till Michael Jackson till någon avgrundsvrålande metallrock. Då säger hon: "Det är ju tydligt att De har sin speciella musik liksom."
Eh, ja, DE har väl ungefär lika speciell musik som P3...

Annat värt att notera:

Det tog säkert 1,5timme för tåget att passera mitt ställe.

Mina absoluta favoriter var "Golden Ladies". Dessa äldre homosexuella par var så gamla (såg åtminstone ut att vara över 70år) att de dels åkte cykeltaxi, dels - och detta slog mig som så beklämmande att jag faktiskt blev arg inombords - så var deras sexuella läggning kriminell när de var små (jag tror nog att de föddes före 1944 då homosexualitet blev, eh, laglig) och dels så var de klassade som sjuka ända till slutet av 70-talet! För dessa äldre så klappade mitt hjärta lite extra. Att bli accepterad innan man dör - det känns som en självklarhet idag.

Gruppen något före dem gav mig dock en klump i halsen. De bar på en kista, hade silvertejp över munnarna och bar på plakat som påminde om att det kan vara tufft att komma ut i "vårt relativt toleranta samhälle"(sic!) men att det finns samhällen där man inte KAN komma ut. Banderollen löd: "Marching for those who can't."

Flest folk följde ett lastbilsflak som jag tror tillhörde QX? Värsta partyt var det i alla fall och folk trängdes för att få plats mellan avspärrningarna.

Störst applåd fick gruppen "Stolta föräldrar till homosexuella barn".

Näst största applåden fick Armén.

Tredje största applåden fick Polisen.

Tyckte det var grymt bra att grupper som man kan se som väldigt strikt hetero var representerade; som polisen, brandkåren, olika vaktbolag, armén... och svenska kyrkan. Fler prästkragar i leden, tack!

Jag skulle förresten vilja framhålla Regnbågsfamiljerna. I vissa agendor pratar man om samma-kön-föräldrar som om de vore ett världshot, som om det vore lika illa att låta barnen ha två mammor/pappor som att låta dem bo hos människoätande heroinister. Men som en skylt på en barnvagn kort förkunnade - "efterlängtad". I regnbågsfamiljer finns inga barn som kommit till av en olyckshändelse.

(Vill då också nämna DNs bilaga "På Stan" som den här veckan intervjuade en barnpanel om diverse saker. Befriande nog, när talet om homosexuella föräldrar kom på tal så var det INGET barn som tyckte det verkade konstigt på något sätt att ha två mammor/pappor. De var medvetna om att andra kanske tyckte det, men isåfall tänkte de (barnen) tala om för dessa att det inte alls var konstigt. Som vanligt är det vuxna som gör saker konstiga...)

Gulligast i hela paraden var en liten Spindelman (kan han varit 8 år?) som gick runt och spände sig. Underbart!

AIK, Djurgården och Hammarby skickade någon flagga och ett par, tja, flest tjejer faktiskt. Skärpning! Jag vet att det sitter långt inne i idrottsvärldens homofoba själ, men Alla kommer inte accepteras i samhället förrän idrotten accepterar Alla. När ska vi få se idrottsMÄN visa att de accepterar homosexuella? De accepterar dem ju redan i omklädningsrummet - ja, för de finns. "Alla" vet, men ingen vågar erkänna det öppet. Det är för bövelen 2009 - är det inte dags att öppna dörren och komma ut?!

Förresten, var det någon mer som lade märke till Sushin som gick omkring? Var var det om...

Mer bilder finns på Facebook.

Life is like a box of chocolate

Julafton inföll i veckan. Det råkade falla sig så att en rea-bok jag beställt, ett paket med 100 gratis(!) framkallade digitalbilder samt en överraskning från Tyskland dök upp samma dag.

Paketet från Tyskland var bra mycket större än jag väntat mig. Hade nog tänkt mig ett vadderat kuvert, men fick nu pallra iväg till ICA och hämta något som såg ut som en brun portfölj... Jag visste direkt vem det var ifrån. Och vad det innehöll - choklad!

För att göra en lång historia kort så hjälpte jag en kompis kompis i våras. Hon bor i Tyskland och behövde en bok till sina studier, men hittade den bara på Amazon och de levererade bara till Storbritannien. Så boken skickades till mig och jag skickade den till Tyskland. Hon ville ersätta portokostnaden, men jag vet att det kostar mer än själva summan för henne att föra över £10 till mitt bankkonto. Så jag föreslog att hon kunde få skicka mig en påse av min favoritchoklad från Tyskland om hon ville - Ferrero Küsschen. Det är inte samma som Ferrero Rocher, men innehåller också nötter, mer om man frågar mig. Och är kanongoda!

Hon skickade ett paket i början av Maj - i slutet av Maj flyttade jag till Sverige. Paketet hade inte dykt upp. Jag accepterade att det säkert hamnat där en annan kompis påskägg hamnade för ett par år sedan - det måste sitta någon tullgubbe nånstans och mumsa choklad...

Trots att jag menade att gesten var nog och att vi var kvitt så insisterade kompis-kompisen på att skicka ett nytt paket, till Sverige. Bara det att den här gången ägnade hon veckor åt att leta Ferrero Küsschen! Hon bad t o m sina föräldrar och andra kompisar att hålla utkik. Till slut visade det sig att chokladen tagit sommarledigt! Så då skickade hon det som jag nu hämtade ut.
Vad ska man säga? Den där boken måste ha varit väldigt viktig för henne!

Och jag tackar, så klart. Nu ligger lådan i köket. Det är lite som när man var liten och d-r-ö-m-d-e om att ha en hel låda med godis. Wow... Ja, så nu när jag har det vill jag liksom inte käka upp det. Det är så kul, att liksom bara gå förbi lådan i köket, glänta lite på den och... en kista med guld kunde knappast pirrat mer i magen! Wow...

Och som grädde på moset - eller strössel på chokladen - så tog hon för någon vecka sedan kontakt med mig via Facebook och vi har emailat litegrann. Vi är både ense om att nästa gång jag åker och hälsar på kompisen nere i Tyskland så måste vi också träffas. Och sånt är kul!

Nästan roligare än en låda choklad.