Imorgon skriver jag tentan i International Criminal Law och även om jag är nervös som sjutton eftersom jag verkligen vill ha högsta betyg på den här, så tror jag att någonting fastnat bakom pannbenet. Det är en tacksam tid att studerara detta ämne i, Irak-situationen ger oss hur mycket konkreta exempel som helst att "lösa". Abu Ghraib har jag dissikerat både framlänges och baklänges och det tror jag är bra för något säger mig att det kommer att komma upp imorgon...
Trist att man dagen före ska behöva relatera krisen till Sverige bara. Trots alla bilder och rapporter så blir det ändå så äckligt konkret när någon av sin egen nationalitet drabbas. Trist att han inte tog Al Qaidas hot på allvar. Jag har en kompis vars syster bor i Saudi Arabien och familjen har förgäves försökt få hem henne, men hennes svar har varit precis som hans; "risken är överdriven". Man vill ju så gärna tro det. Nu när man sett att inte ens de bevakade bostadsområdena är säkra så kanske hon tänker om. Det vet jag att min kompis hoppas.
Konflikter på tv blir på något sätt inte påtagliga förrän man verkligen möter dem i verkliga livet. Jag minns att kriget i Jugoslavien påverkade mig och människor i min omgivning för att det var första gången vi upplevde ett inbördeskrig så nära. Att folk slogs i Afrika, mellanöstern och sydostasien var inget konstigt, men när Aktuellt visade europeiska hem i ruiner och döda människor i jeans och Nike-tröjor, då hände något inom oss.
På samma sätt kändes början av Irak-krisen som "ännu ett sånt där krig", ända tills en klasskompis pojkvän blev inkallad. (Jag var i Glasgow då.) Inom loppet av några veckor var det fler pojkvänner, bröder och kompisar som försvann och någon månad senare kom en apatisk tjej till en lektion. Hennes bror var död. Även om Sverige har FN-folk e.t.c. ute i världen så behöver vi, den stora massan inom nationen, ändå inte konfronteras så här handgripligt med en konflikt.
Det kanske är därför vi tenderar att agera så naivt? Vi har inte erfarenhet nog att bedöma risker, situationer, sanningshalter i utsagor/rapporter/vittnesmål eller annat vi ställs inför. Måste jag nämna de utlämnade Egyptierna? "Jamen, de sa ju att de inte skulle tortera dem!" och för att göra saken värre; "USA är ju både demokratiskt och erfaret, det är klart deras agenter vet vad som är bäst, även om det ser lite märkligt ut att hänga upp nakna människor med luvor över huvudet i taket på flygplanet..." (Det ni, SAS!)
En liten dos krig då och då kanske är bra för folket trots allt. Det är trots allt skillnad på teori och praktik.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment