Så enkelt. Så genialt.

Trots grus i håret i en vecka och knatter i öronen i två så ser jag alltid fram emot att få jobba på "årets" Speedway-tävling på Stockholms Stadion. (slut med det nu, tydligen, p.g.a. nåt underlagsbyte på löparbanorna - snyft!) Hade aldrig sett en tävling live när jag jobbade på finalen 2001 och visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Trodde kanske att det skulle bli lite som V65 fast med mer oljud...

Så fel jag hade! Ja, inte angående oljudet, men resten. Det var skitskoj! Jo, men faktiskt, en jäkla fart och en massa häftiga omåkningar och, ska den morbida sanningen fram, avåkningar. Det bästa var att det var busenkelt att komma in i. Jag kände såklart bara till Tony Richardsson, men för det första älskar fansen att tala om "sina" förare så redan innan första heatet hade jag en hög till jag "skulle" hålla på och för det andra finns tack och lov en speaker som ser till att även såna imbecilla som jag hänger med.

Speedway for dummies:
Före varje heat listas de fyra tävlande på en stor tavla; namn, land och färg. Då väljer man vem man ska hålla på; kanske någon man känner till (Richardsson...), någon från sitt favoritland eller kanske någon med ett kul namn, vad vet jag. Bredvid namnet ser man färgen; röd, blå, gul eller vit. Det är färgen på hjälmen de kör i. Jajamen, allt är verkligen tillrättalagt för oss dummisar... Sedan följer man den färgen fyra varv runt banan och hoppas att den kommer först i mål. That's it!

De kör en massa heat, men speakern talar hela tiden tydligt om hur många som går vidare i varje heat så ofta räcker det med att din färg kommer tvåa. De avancerade fansen suckar förstås ibland, för de räknar poäng och har sig, men jag har inte kommit dit än... Så länge min färg kommer tvåa i heaten och etta i finalen så är jag nöjd.

Svårare än så behöver det inte vara att älska en sport man inte fattar ett smack av!