Reserapport från UEFA-cupfinalen

När jag var 16 skrev jag i en skoluppsats: En resa utan strapatser är ingen resa utan en transportsträcka mellan A och B. Jag har ofta tänkt på detta under våra bortaresor. Ni hör själva, bortaresor, därför har jag kommit att se alla de där små "felen" som självklara inslag och lite luttrat slutat tänka på dem. För mig är det helt i sin ordning när bussar inte kommer, tidsangivelser träffar fel med flera timmar och vi äter middag 2,5 timmar efter lunchen.

Det fantastiska är ju ändå att det aldrig spelar någon roll hur saker är upplagda, för det finns alltid, alltid någon som klagar. Det finns alltid dem som inte varit med förr när saker faktiskt var värre och dem som förväntar sig första klass, oavsett i vilket sammanhang man åker. Mycket negativ energi skapas och det leder inte till någonting, mer än att folk blir på dåligt humör och klagar ännu mer. Fast igår var det inte konstigt att luckorna som staplades på varandra fick folk att knorra, framförallt när luftslottet började ta form på allvar.

I och för sig började jag med att komma för sent till samlingen. Var ute i god tid för att ta bussen till Solna, men den förste kom inte och den andre kom för sent så jag blev 15 min sen. Bussen med AIK's och Hammarby's värdar hade redan åkt, men det var inte så farligt, vi körde ikapp dem före Norrköping. Lunchrasten var mellan 12.30-13.30 i Jönköping. Vi fick välja mellan "Schintzel", rödspätta eller "vegitarisk". Vi borde redan i stavfelen fått en föraning om vad som komma skulle...

Kom till Göteborg 14.40. Jag och två tjejer suktade redan vid Göteborgs infart efter Baldur, den stora berg och dalbanan i trä på Liseberg. Den ansvarige skulle möta oss vid Skandinavium 15.15 så under en promenad runt kvarteret fick jag en snilleblixt som de andra lätt hoppade på. Vi tog en rövare. Vi skyndade till Liseberg, som skulle öppna 15.00, förklarade läget för en kvinna i kassan och efter att ha bevisat vilka vi var fick vi komma in gratis. Kön till biljettkassorna var lång, så vi skyndade vidare in i parken. Hittade en biljettautomat vid attraktionen. Klockan var 15.03. M köpte sin åkbiljett (50 spänn!) men medan jag köpte min fick både C och K mobilsamtal från folk som undrade var vi var eftersom den ansvarige kommit till vår mötesplats. Jag köpte klart min biljett och då började C och K knorra. Klockan var 15.05. Vi borde gå tillbaka. M och jag övervägde att åka själva och komma sent, men det hade verkligen inte sett bra ut. Vi avbröt uppdraget och skyndade tillbaka så snabbt som våra krampande vader orkade.

Varför gjorde vi detta? Den följande timmen var nämligen vigd för middag. 2,5 timmar efter att vi käkade lunch i Jönköping! Med facit i hand hade vi kunnat åka Baldur både två och tre gånger. Nu får jag och M se till att åka till Göteborg innan oktober (då våra biljetter går ut). Vi får helt enkelt se till att klämma in Baldur före IFK Göteborg eller Örgryte borta i höst.

Förmötet avslöjade brister som fick vår välorganiserade grupp att häpna. Ibland inser man inte att ens egna problem är små och handlar om finjusteringar förrän man upplever hur det kunde vara. Gräset är definitivt grönare på vår sida av staketet!

Efter ytterligare strul kunde vi så påbörja vår tjänstgöring runt 5-tiden på eftermiddagen. Min grupp jobbade bland Marseille-supportrarna. De hade ca 40 egna värdar; stålansikten som såg ut att vara rekryterade från främlingslegionen. De pratade inte engelska och vi inte franska, så skulle vi samarbete fick det ske med händerna. Hoppades nästan att något pucko skulle hoppa in, för det hade varit kul att se muskelpaketen i aktion.

Tyvärr fick Marseille-supportrarna istället ett tillfälle att skratta åt oss. En förlupen boll plockades upp av en kille och kastades upp på läktaren. Både jag och ett stålansikte försökte kräva tillbaka bollen men den hade såklart rullats vidare långt in i bendjungeln. Det var bara att känna sig lurad och gå tillbaka till sin position ackompanjerad av hånflin.

Fransmän både satt och stod på räckena flera etage ovanför marken. Vi hade ingen möjlighet att hålla dem därifrån så det var bara att hoppas att turen höll dem på plats eller att de var så höga att de inte kände någon smärta när de föll. En fransman fick nog ont i hjärtat istället. Han hade åkt från Frankrike, inte fått biljett och så plankat in. Hur vete katten, men han gled under en glipa som knappt fanns och så tog väktaren honom. Min hjärna förstod ju varför han greps, men mitt hjärta tyckte det kändes taskigt att inte se mellan fingrarna. Vi hade plats på en sektion och det var ju faktiskt UEFA-cupfinal. Efter pausen var det ändå en fransman som slog kullerbytta från ett räcke. Det spelade nog ingen roll om han var hög eller inte för när de körde ut honom på skottkärra såg det ut som om ryggmärgen bedövat honom i nedslaget. Pucko. Skyll dig själv.

På slutet blev min grupp flyttad till Valencia-sidan. Segern var i hamn och Valencia är tydligen "kända" för att invadera planen när de vinner. Fick icke ske. Stod framför en ursnygg spanjor som snackade taskig engelska. Tur att spanskan har många ord som är lik svenskan, för vi lyckades kommunicera rätt bra där. Jag skämtade och sa att jag fått order att vakta honom för han var en bad-guy och han bedyrade hur snäll han var. Han försökte få mig att heja på Valencia och det kunde jag väl göra, men gränsen drog jag när han ville att jag skulle sjunga och hoppa med dem också. Jag tror han förstod att han inte kunde leka med mig, för när mannen bredvid honom frågade om de skulle hoppa in så tvekade han och sedan skakade han på huvudet. Han insåg nog att han inte skulle komma förbi mig och mina kollegor. Bra beslut, grabben. Vi hade en tät numerär igår, hade vi haft den i Halmstad i höstas hade aldrig Djurgårdarna kunnat hoppa in heller. Nu blev det en otrolig fest på läktarna istället. Tills läktarna var tömda, en dörr stod öppen och folk kom in igen. En minut senare var de tillbakamotade dock.

Vi kom ifrån arenan strax före halv tolv, så det var väl tur att vi från Marseille-sidan var för höga för att vara hungriga. En buss skulle hämta oss klockan ett och köra oss till hotellet – som visade sig vara en stugby på en camping. Mysigt på sitt sätt, om bara alla fått lakan och nycklarna hade fungerat i dörrarna... Jag tillhörde dem som tog en öl inne i stan efteråt (och blev blåsta av taxichauffören) men de som väntade på bussen väntade förgäves. Den kom inte. Vi hade fått information (av Göteborgare!) om att spårvagn 5 gick "minst" till halv två, två. Sista vagnen gick 0.08! Det blev taxi för den gruppen också, fast de åkte för hälften av vad vi betalade. Var försiktiga med International Taxi i Göteborg!

Idag var det inget strul, annat än att de där jag talade om som alltid måste klaga givetvis klagade på att det var samma "schintzel" på hemvägen. Lös problemet, säger jag, ta någon av de andra två rätterna! Det enda strulet var det jag själv ställde till. Jag glömde mina svarta kängor i campingstugan. Merde!