UEFA-cupfinalen - blandade karameller

Marseille-supportrarna hade den mest avancerade organisation jag sett. De var bl a uppdelade i Nord och Syd, med egna t-shirts, egna flaggor och symboler hämtade från Amerikanska inbördeskriget. Bakgrunden till det vore intressant att veta.

Även om det tydligen såg annorlunda ut på "Nord"-sektionen så tyckte jag det var ovaligt få kvinnor i Marseille-klacken. Jag såg en på de tre sektioner jag var i närheten av, en farmor utsmyckad från topp till tå. På Valencias sida såg det annorlunda ut, där verkade hela familjer ha åkt tillsammans.

Det var ett jäkla drag på Marseilles sida – tills Bartez blev utvisad och Valencia slog in straffen. Då dog de. Nord höll tydligen igång till sista sekund, men där jag stod var det tyst som i kyrkan. Jag hade 3 Celtic-fans hos mig och de beklagade bristen i engagemang, så där döda hade ju aldrig Celtic-fansen varit! Jag sa att det säger väl sig självt, de äter sniglar, vi (jag är också Celtic) dricker whisky. Hur glad kan man bli på sniglar? Skämtet gick hem, såklart.

Två av mina kollegor tyckte också om skottarna. "Äntligen några man kan prata med", sa en av dem (som liksom alla vi andra varken pratade franska eller spanska) och försvann. En minut senare kom han tillbaka. Tyst. Oj, glömde jag tala om för honom att Glasgow-dialekten är som skotsk skånska? Den andre hakade på när jag började tala med dem i paus, men redan efter hälsningsfrasen stelnade leendet och efter någon minut hade han diskret backat undan. Jag försökte trösta honom med att det tog mig 6 månader att vänja mig vid dialekten när jag bodde där. Nu blev jag rätt förvånad över hur smidigt jag växlade till "superkoncentration", vilket krävs när man ska tyda alla vokaler. De har nämligen inga konsonanter i Glasgow...

En streakare från spanska sidan höll show i slutet av pausen. Han fick springa tvärs över planen innan polisen lugnt tog emot honom med öppna famnar på andra sidan. Under bu-rop, skratt och läskduschar eskorterades han ut från arenan. En av skottarna tog kort som han skulle visa för frugan. Hon kommer nog säga som jag; "det var väldigt mycket mage till den lilla snoppen"...

Tydligen var det rätt många skottar som kommit till Göteborg, vilket i och för sig inte förvånade mig. Många hade dock valt att stanna på Dubliners under matchen. Så där ja, då visste jag vart jag ville gå efteråt!

Jag fick ta emot ett klagomål helt på franska. Smart äldre man förstod inte när jag på engelska sa att jag inte förstod vad han sa. Till min egen förvåning förstod jag sedan att han klagade på att folk stod upp så att han inte såg. Han ville att jag skulle säga åt dem. Jag sa, på engelska och teckenspråk, att alla kommer stå upp och föreslog att han skulle sätta sig på en sektion som var halvtom och där folk faktiskt satt. Det gillade han inte, utan istället klagade han lite senare för en annan värd att han fick ont i öronen av all högljudd sång och ville att hon skulle säga åt folk att vara tysta. Eller så pratade han om väder och vind.

En fotograf ville ta kort på mig, en kollega och några spanjorer som höll i en pappersbuckla efter matchen. Kunde han väl få. Har ingen aning om var den dyker upp, om den dyker upp.

Efter matchen var hela avenyn full av fransmän och spanjorer. Polisen hade bett folk ha öppet hela natten, och det var ju smart tänkt. Men nu hade jag siktet inställt på att träffa andra Celtic-fans så det fanns bara ett mål i sikte. Det var fullt med grön-vita tröjor i fönstret och tyvärr innebar det att man inte fick komma in på puben utan på övervåningen. Det ville vi inte, och vi ville inte betala 60 spänn i inträde, så vi gick tvärs över gatan till O'Learys istället. Mindre folk men det fick duga. Snackade med några gelikar och vi drömde lite om hur saker skulle ha sett ut om Celtic gått till final. Tja, för det första hade jag inte jobbat utan skaffat biljett.

En kollega, som inte är känd för att vara smart, kommenterade flaggan den ene skotten hade på armen med orden:
"Varför har du en svensk flagga där?"
(Det var ett väldigt snett kors i så fall...)
"Det är skotska flaggan."
"Men den är ju gul och blå."
"Det är inte mitt fel, jag blir inte vitare än så här."
Vi andra garvade ihjäl oss.

Våra kollegor som tog taxi 500 meter från oss körde på taxameter och fick betala 101 kr till campingen. Vi fick fast pris, upptäckte vi halvvägs, på 200 kr. Morgonen efter såg vi att campingen hade deal med ett bolag så man fick åka från avenyn för 85 kr. "Billigare än nattaxa, 30-40% billigare", sa vår trevlige med djävulskt fule taxichaufför (från International Taxi, varning för dem!). Vi skyller på att ett pucko i andra bilen (vi var två) började med att säga att han inte visste var vi skulle (ett no, no i en taxibil såklart!), klockan var 3 på natten, vi hade druckit och var trötta. Annars hade vi såklart fattat att ett ordinarie pris inte hade kunnat vara ca 300 spänn för den lilla biten! Dessutom var vi ju fortfarande passivt höga.

Även om jag sov med en ribba i ryggen (nej, K, C och M, INTE en sån!) så somnade alla som klubbade sälar i de rekordsmala barnsängarna. Även 2 meterskillarna. Hos oss var det tyst, men det hade det tydligen inte varit i vissa andra stugor... Det gäller att välja sina rumskompisar med omsorg säger jag bara!

Vi såg 3 filmer under bussresorna till och från Göteborg. Under Bad boys II halvsov halva gruppen och andra halvan struntade i filmen. Under Pirates of the Caribbean, småkollade 20%, 50% sov och resten gjorde annat. (Kanske för att det var 3:e gången vi såg den filmen i år...) Under Askungen, däremot, kollade hela bussen! Kanske för att vi kunde sjunga med och kanske för att vi redan i början identifierade figurerna med personer i vår närhet. Jag var en styvsyster, förresten. Trevligt. Slumrade till mot slutet, men man har sagt mig att hon visst fick sin prins till sist.