En del borjade sakert ta mitt prat om att bestiga Beinn Ime som en skrona, men i lordags gjorde jag slag i saken! Fast jag angrade sa klart att jag kopt bussbiljetten redan samma dag som jag gjorde det. Vaderleksrapporten visade ett stort, svart regnmoln over hela UK, men som engelsmannen i huset sa:
"Man kan i alla fall inte lite pa vadret har, det kan bli hur som helst, det kanske blir sol."
Det blev det. Vid ungefar tva tillfallen. Da var det riktigt skont. Resten av tiden vaxlade det mellan regn, sporegn, dimma och dimma®n. Som tur var var jag valutrustad. Jag hade bade jacka och byxor som stod emot vind och regn, nyvaxade boots och dessutom hade jag fixat "gaiters" (i ordboken star det "damasker", men nog sjutton maste det val heta nagot mer modernt an sa pa svenska?!). Jag forstod inte vitsen med att kopa de som gick till knana eftersom jag aldrig skulle vandra i sa djupa sankmarker i vilket fall, sa jag kopte de kortare, som bara gar en bit upp pa vaden och som gor att man slipper fa in vatten i skorna vid skaftet. Jag sag fram emot att slippa testa vartenda steg ute pa myren.
Jag tanker ju halla mig vid Arrochar Alps ett tag, sa for att inte trottna pa samma led sa beslot jag for att ta en alternativ vag till Beinn Ime och sa "den vanliga" leden tillbaka till Arrochar. Busschaufforen slappte av mig vid "Rest and be thankful". Jag knallade sedan tillbaka langs vagen ett par kilometer. De ar en smal vag pa en bergssida langs Glen Croe och riktigt spannade blev det nar en buss kom pa ena sidan och en Bred Last kom pa den andra. Jag tryckte mig mot staketet och drog in magen. Till slut kom jag till min startpunkt, precis vid en parkeringsficka bredvid en fors.
Sa borjade vandringen, i omsom trask, omsom tvattsvamp. Efter en timme var jag helt slut. Jag pulsade pa hoger sida om forsen och dom om min andfadda, avundsjuka forvaning nar jag sag en grupp knalla forbi pa en fast, torr stig pa vanster sida! Hur hittade de den? Tyvarr hade jag ett staket i vagen, sa jag fick fortsatta min ofrivilliga Per Olofson-traning, och se fram emot de finfina vadmusklerna jag skulle fa. Till slut kom jag till en grind sa jag kunde ta mig ut fran helvetet, korsa forsen och antligen, efter nastan tva timmar, fa fast mark under fotterna.
Vid den tidpunkten hade jag forstatt vitsen med knahoga "gaiters". Du kanske inte trampar lera till knana, men du har blot vegetation, det skvatter och, tja, JAG var blot till knana hur som helst. Jag vet vad som star hogst pa shoppinglistan nu.
Jag tycker det ar otroligt magiskt vackert att se moln segla in i dalgangarna. De liksom smyger runt bergen och seglar ljudlost in runt dig. Det ar jattemaktigt, anda tills du star dar och knappt ser en meter framfor dig. Oftast forsvinner de igen, men vid ett tillfalle stod jag still och trampade i gott och val tio minuter. Det var graddvitt och jag sag bara en meter framfor mig. Bergssidan var skarpt veckad, tank dig en rad med VVVV, sa om jag inte sag upp kunde jag rasa ner flera meter. Kande inte for det.
Samtidigt som jag ville avvakta battre sikt sa ringde goda rad i huvudet. Tva ringde klarast av alla:
1) "Kan du inte se var du gar, stanna upp. Vira in dig i termofilten om det blir langvarigt och stampa fotterna for att halla varmen. Ga inte i blindo, du vet aldrig var du hamnar."
2) "Om det kommer dimma, fortsatt att ga. Dimman kan stanna hela dagen, flera dagar, sa det kanske inte blir battre. Om du inte fortsatter ga blir du kall och koldskador medfor an storre risker. Folk dor i Skottland varje ar p.g.a detta, oavsett arstid."
Hm, raka besked; rasa ner flera meter i blindo eller frysa ihjal…
Navigationsmassigt var jag glad for forsen. Sa lange jag hade den pa hoger sida (jag bytte berg, minns ni) sa ar jag pa ratt vag. Men. I slutet av dalen gar en rad strommar som i en solfjader ner mot forsen. Om jag bara fortsatter ga med vattnet pa hoger sida sa kan jag ju knalla runt och ga tillbaka igen utan att marka det!
Dags att for forsta gangen i mitt liv plocka fram kompassen. Jag minns hur varenda gympamajje forsokte lara mig den, men de lyckades bara fa det att verka jattesvart. Pa en pryoplats (polishogskolan) lyckades de tvartom fa kompassen att verka busenkel! Jag ar glad att jag pryade dar. Jag tog ut riktningen och borjade sakta ta mig dit, meter for meter. Efter ett tag sa lattade dimman. Jag var inte exakt dar jag trodde, men tack vare kompassen var jag pa ratt vag!
Jag var pa ca 700-750m hojd, men jag avbrot faktiskt bestigningen dar. Det var for regnigt och dimmigt for att jag skulle vaga ta mig upp de resterande 300 metrarna, med hala stenar och allt. Istallet tog jag en lugn promenad (tvartom mot sist…) tillbaka mot Arrochar. Vid ett tillfalle sokte jag skydd for sporegnet under den enda stenen med tak tillsammans med tva tyskor och sedan halkade jag i leran tva ganger for att riktigt smutsa ner mig ordentligt. Jag avslutade dagen med ett par timmar pa byns basta pub (har jag redan utsett den till) - Ben Arthurs Bothy. Underbar Steak Pie, fotboll pa tv och regn utanfor panoramafonstret. Jag trivdes ratt bra.
Trots allt.
No comments:
Post a Comment