Upp kommer man alltid

Sista timmen pa nervagen svor jag hogt for mig sjalv och jag var sa trott sa att jag blandade engelska och svenska hej vilt. Jag onskade att jag kunde bestalla en helikopter for jag var overtygad om att mina knan nar som helst skulle ge upp och kollapsa. Val nere fragade jag mig som sa manga ganger forr vad tusan jag gett min in pa. Vad ar det for masochistisk drift som leder mig ut pa sana har vansinnesturer? Jag tankte rakt inte ta ett steg mer resten av mitt liv, naturupplevelse my ass, det ar fan inget naturromantiskt med yrsel, flas och ommande leder!

Men redan pa bussen hem visste jag ocksa att jag redan morgonen efter skulle beklaga att jag ar tvungen att jobba och inte kan ge mig upp for ett nytt berg forran forst nasta helg.

Malet for dagen hette Beinn Narnain och eventuellt ocksa The Cobbler (Ben Arthur), tiden fick avgora. Jag startade 10.00 (det gar ingen tidigare buss) och bussen hem gick 20.00. Dar hade jag tidsramen. En tur uppfor Ben Narnain beraknas ta ca 7 timmar men eftersom jag ar extremt langsam pa nervagen sa raknade jag med att gora turen pa 8 timmar och jag var tvungen att vara nere fran berget 19.30 for att vara saker pa att jag skulle hinna halta till bussen. (Lugn, jag vet hur mina knan ar efter en san har dag…)

Eftersom jag tankt halla mig vid Arrochar en lang tid framover sa slog jag till och kopte en karta over omradet. Bussen kostar namligen bara £5.80 ToR (om man koper biljett 2 dagar i forvag, annars kostar det £5.70 enkel resa, £8.70 ToR) och det finns massor av berg i omradet sa innan jag har rad att aka langre sa tanker jag beta av topparna vid Loch Lomond och Loch Long. Tyvarr skulle kartan visa sig vara halvt vardelos. De utsatta stigarna fanns dar – men det fanns an fler stigar som INTE var utsatta. Resultatet blev forvirrande, for jag undrade ju om stigen jag hade framfor mig verkligen ledde nagonstans. Kartan kunde endast anvandas for radgivning om jag undrade om det var langt kvar nagonstans eller om ett visst parti var brantare an det andra, den kunde inte visa vagen pa forhand. Bajs, det var ju det som var tanken med den.

Den kandes anda anvandbar for till skillnad mot de andra bergen jag knallat uppfor hittills sa var inte lederna vidare bra utstakade. Pa Ben Lomond och Ben Ghlas etc sa ar det ju snitslad bana och trafik a la Autobahn, sa det ar i det narmaste omojligt att ga vilse. Har var det iofs inte folktomt och leden till The Cobbler var valtrampad, men skulle man uppfor Ben Narnain fick man allt tanka lite sjalv. Vilket bara gjorde upplevelsen mer "genuin" pa ett satt.

Jag foljde leden mot The Cobbler tills jag kom till platan med dammen pa vanster sida. Dar svangde jag hoger, och efter en timmes sick-sackande uppforsbacke njot jag av att ha platt mark under fotterna. Sedan borjade klattringen. Bokstavligt talat. Jag ar inte overfortjust i scrambling, jag tycker det ar lite laskigt att inte kunna ga uppratt pa de har hojderna. Sa har i efterhand ar det lustigt att tanka att jag tyckte det var laskigt redan da, om jag bara visste….

Det sag inte ut att finnas nagon bestamd led utan det verkade finnas en led per vandrare, sa det var bara att forsoka hitta sin egen klattervag bland sten, mossa och lera. Nar jag inte klattrade sa trampade jag i gyttja och imponerades over hur vattentata mina kangor faktiskt ar. Ett par som var myror en halvtimme tidigare hann upp mig precis nar jag efter en stunds panik over att behova leta hela vagen sjalv hittat till nagot som liknade en stig. Mannen berattade att han forsta gangen missat den och gatt helt vilse dar uppe. Han forsakrade mig att det var ratt led vi nu var pa. Puh.

Forst kom jag upp pa en topp, och jag trodde jag var uppe, men det var bara en topp pa vagen. Sedan kom jag upp pa en annan topp, men den var ocksa fel. Och sa var nasta. Och nu var jag less. Sanningen var att jag hittills njutit av den fantastiska utsikten over Ben Lomond, Trossachs och hela vagen till Ben Nevis, men nu var jag heligt trott pa den utsikten och ville se vad som fanns pa andra sidan. Och jag var otroligt trott pa att klattra pa det har forbannade berget!

Naval, efter nasta krok var det inget berg framfor mig langre utan istallet tornade en skyhog stenblocksvagg upp sig. Jag bara gapade: "Ska jag upp DAR?!?" I helvete heller. Men som det gamla bergsvandrarordspraket sager; upp kommer man alltid. Dessutom kunde jag rakt inte se mig komma ner levande fran den vag jag klattrat upp sa den enda vagen for mig var faktiskt framat. Hela tiden ringde citatet fran www.incallander.co.uk's sammanfattning av hela vagen fran platan till toppen "whilst the rocky outcrops will cause you to put hand to rock occasionally they should cause you no serious trouble providing a little eposure does not bother you." A little exposure? A little?? Vafan ar "a little" exposure?!? Min trost var att det MASTE finnas en vag ner pa andra sedan, for det visade kartan, och jag hoppades att den inte var lika livsfarlig som den har.

Jag tog inget kort pa stenvaggen och det angrar jag gruvligt, for jag ar otroligt stolt over att ha klarat den (med livet i behall). Det var tranga passager och bara bergs- och klippsprickor att klattra uppfor. En grupp med pappa, son och svagerska kom uppfor ingenstans (en led per vandrare…) och till min gladje var tjejen mer novis an jag sa jag klattrade forst. Jo, det var jattebra, for foll jag sa foll jag mjukt… Nara, men det kandes bra att veta att det fanns folk precis efter mig ifall nat gick snett. Lite hogre upp fanns helt plotsligt tva olika vagar och da fick jag problem for bada tva sag lika omojliga ut. Nu var vi precis vid toppen och jag vagade inte tanka pa de 900 metrarna jag kunde falla ner… Gruppen valde ena vagen, sa jag hakade pa dem.

Och kom upp!!! Toppen var platt och stenig, det lag sno kvar i sprickorna, det blaste halv orkan och det var svinkallt. Men jag var uppe! Utan tvekan var det har det minst trevliga berget jag bestigit, inte alls som det soliga och promenadvanliga Ben Lomond eller det lummiga Ben A'an. Det har berget kandes som en bedrift att ta sig upp pa.

Ingen rast ingen ro dock, det var det for kallt och blasigt for, sa jag fortsatte. Mycket riktigt var baksidan mer behaglig, trots att man fick ta sig over ett stort parti stenbumlingar som hotade att vricka fotterna pa en. Stigen verkade leda for langt pa baksidan sa kaxig som jag var efter uppatfarden sa korde jag lite off pist tills jag till slut kom ner i dalen pa 600m hojd. Det var en helt annan natur pa den har sidan. Till att borja med blaste det hart och da och da piskade regn eller hagel i ansiktet. Det var bara berg och dalar sa langt ogat rackte, jag skymtade en vag nagonstans, men annars var det bara skotsk vildmark. For er som last Diana Gabaldons bocker; jag kunde latt se Jamie & Co ta sig fram over bergen, sovandes inlindad i sin plad i nagot grunt dike bland ljungen i dalen. Jag kan tanka mig att omradet ar otroligt vackert nar ljungen blommar framat hosten.

Till min gladje och forvaning klarade jag toppen av Beinn Narnain vid tva-tiden sa nar jag stod vid vagskalet till The Cobbler vid halv fyra sa bestamde jag mig for att gora ett forsok. En halvtimme upp i vart fall, sedan maste jag vanda. Vagen upp var trakigt latt; sick-sack och trappsteg. Men det ar inget kul att ga i ojamna trappor i hagel och hard blast i en halvtimme. Jag tog mig upp till den lagre toppen vid hogra "tanden", langre hann jag inte. Jag tanker anda rakna det som att jag har bestigit The Cobbler for for det forsta rader det delade meningar om vilken topp man "ska" bestiga (kolla pa fotot sa ser du hur speciell den ser ut, som betarna pa en kackerlacka, sa varfor heter den inte "the cockroache" istallet for "the cobbler"?) och for det andra var det bara en liten bit kvar, men jag tanker inte ga upp dit igen bara for att gora "de sista 20 minutrarna".

Nervagen var ett rent helvete. Trots att jag holl mig inom mina tidsramar sa visste jag inte hur langt jag var ifran leden dar jag gjorde en avstickare och jag visste inte hur lang tid det skulle ta att komma ner. Det ar nackdelen med att ha en tid att passa, jag fick helt enkelt inte komma sent for det var sista bussen hem och jag skulle upp och jobba dagen efter. Jag vagade inte ta rast alls, med nagra fa 30 sek undantag, utan knallade pa. Naturligtvis varkte knana redan innan jag kommit ner for The Cobbler.

Men ner kom jag, ganska precis kl 7 pa kvallen. Jag satte mig pa en bank och tog av skor och strumpor for att lufta fotterna och for kolla in eventuella blasor. Jag kom lindrigt undan, det var bara lilltanaglarna som lossnat (pga blasor under dem) den har gangen. Nar jag satt dar kom tre pers gaende, de sag svenska ut, men jag skakade av mig tanken for jag kande att jag borjade bli paranoid.
"Hold your breath." uppmanade jag.
Kvinnan pekade pa mina fotter och sa:
"Ont? Pain?"
"Not to bad." svarade jag och forst nar de gatt vidare slog det mig vilket sprak hon talat. Men jag var for trott for att orka "connecta" pa avstand.

Hur kommer det sig att man kan kanna igen sina landsman sa dar latt?! Pa nervagen hade jag stott pa flera stycken. De var kladda som vilken friluftsmanniska som helst, men redan innan jag halsat visste jag liksom att de var svenskar. Hur kommer det sig? Om jag vantat tills efter jag halsat sa kunde jag saga att de gar att kanna igen for att de viker undan med blicken, mumlar och tvekar innan de halsar tillbaka, men jag kande det ju pa mig redan innan. Kan det vara nagot med var kroppshallning? Jag tanker fundera vidare kring det har...

Och nasta faltstudie gor jag nog forst nasta helg eftersom jag ska till Edinburgh pa Hearts - Celtic i helgen. Nasta helg tanker jag dock ta mig upp pa berget bakom Beinn Narnain, det som enligt kartan bara har en stig halvvags upp men vilken jag tydligt sag ledde hela vagen upp - Beinn Ime.