Sjukt, sa Bull.

For nagra veckor sedan spenderade jag tre dagar pa det mest bisarra konvent jag varit med om. Ett kirurgkonvent. Utstallningen var helt sjuk (sic!). En del montrar sag ut som tortyrkamrar, med redskap jag inte ens vill veta vad de ar till for, och om jag NAGONSIN behover fa anvant pa mig prylarna i "colorectal"s (e dyl.) monter sa hoppas jag vid gudarna att jag blivit nedsovd forst! Inte en chans att de bojda skyfflarna skulle fa plats i mitt ars… Aj.

En pistolliknande gadget snurrade sakta runt i en upplyst kupa, lite sadar som sportbilar gor pa massor. Skyltarna talade ocksa om "snabbhet", "smidighet" och sant dar man brukar saga om frasiga Porschar. Vad det var? En hemorrojdborttagare!!!

Vidare visades sma harliga filmer lite overallt och, ja, jag maste ju erkanna att jag har en liten doktor-wannabee inom mig sa jag sag dem med stort intresse. Till de ovriga receptionisternas forfaran far jag tillagga, framforallt nar jag inte tankte mig for utan ville dela med mig av de remarkabla framstegen inom kirurgin…

Jag maste erkanna att detta ar en marknad jag inte agnat manga tankar, men det verkar finnas konkurrens aven har. Jag minns nar jag lamnade blod i februari och man informerade mig om att de provade en ny sorts blodpase; det ar ju inte som om jag tankt pa att det skulle finnas olika marken av dem... Pa utstallningen nu sa sag jag en ny sorts patientrock(!) som man marknadsforde; "praktisk for dig – bevarar vardigheten for patienten". Jag ville nastan fraga om man fick ett gratisprov. Istallet plockade jag pa mig godis, och jag lar inte lida brist pa kulspetspennor pa ett tag.

Jag jobbade i receptionen tillsammans med ett gang kvinnor och en mork godbit vid namn Audley, vilken jag saklart teamade upp med redan fran borjan. Forsta dagen var mest hektisk eftersom det var forsta dagen pa konventet och alla delegater skulle registrera sig. Jag kande mig duktigt i vagen... De andra kom fran ASGBI (Association of Surgeons of Great Britain and Ireland) och kande saklart till rutinerna, kunde svara pa fragor osv. Jag kande mig som en Pryo och killen som skulle gora mig sallskap som vimsig hyrpersonal dok inte upp den dagen. (Nar han kom berattade han for mig att han forsovit sig och skulle bli en timme sen, sa han tyckte inte det var nagon ide att komma alls, snacka om arbetsmoral.)

Men jag gillar att bli kastad in i elden; jag lar mig fortast da. Och ar det mycket att gora ser jag ju vad jag KAN hjalpa till med. Audley och jag fick ihop ett sjujakla samarbete pa det sattet; han registrerade, jag tog betalt – snabbt och smidigt. Dagen efter var jag ju varm i kladerna och tog for mig mer, sa sedan rullade det som smort. Det var riktigt kul, t.o.m.!!!

Saken var att jag kom oerhort bra overrens med ganget och vi hade kul de har dagarna, jag trivdes verkligen. Jag kom in nastan direkt och kande mig verkligen accepterad. Mina tva kompisar fran "teamet" pa vaskpackardagen jobbade som informanter i narheten, sa jag snackade lite med dem ocksa nar vi kom at.

De ovriga tva som sedemera dok upp i receptionen var trevliga men oerhort sloa och totalt hjarndoda (dar kunde kirurgerna ha experimenterat lite). De var av sorten som behover KONSTANT ledning. Bad nagon dem att packa upp en kartong sa gjorde de det. Stopp. Sedan stod de bredvid kartongen tills nagon sa at dem att ga tillbaka till disken. Pa torsdagen fick vi ett sidouppdrag for under alla moten skulle det rada omrostning, sa man ville att vi skulle sta vid utgangarna och dela ut och samla in mentometerknappar fore och efter varje mote. Underforstatt; under sjalva motena, som tog mellan 1-2 timmar, skulle vi atervanda till var plats. 3 av oss fattade. De tva notterna stannade vid sina bakdorrar och sloade hela dagen. Killen sa till mig dagen efter att de inte tyckte det var nagon ide att komma tillbaka. "Det ar ju bara en timme emellan." Jisses.

Jag hade faktiskt helst velat hanga med gruppen tillbaka till London (ah, forresten, det var ju kul att kunna snacka normalt ett par dagar, utan att behova koncentrera sig for att urskilja orden...), men det gick ju inte. Jag tror dock att de var nojda med mig ocksa. Det kandes som att jag fick ett l-i-t-e varmare tack-och-hej-da an ovriga hyrpersonalen.