Dumgoyne - inte ända till toppen, men ändå toppen!

Det går bättre och bättre med sjukgymnastiken. För ett par veckor sedan klarade jag t o m att ligga platt på en brits med raka ben - och lyfta högerbenet! Bara ett par centimeter och bara en gång, men ändå. Så stursk och styrkt av denna framgång beslöt jag för två veckor sedan att pröva knät uppe i bergen. Japp, ni läste rätt, i bergen. Eller... vad man nu kan kalla 442m höga Dumgoyne.

Jag var beredd på att kanske inte kunna ta mig hela vägen till toppen och ner, men jag tänkte i varje fall testa att gå i backe. Om så bara en liten bit.

Dumgoyne ligger precis bakom Glengoyne whisky distilleri strax norr om Glasgow. Från stan tar man buss 10 (OBS! First Stirling) till Strathblane. Så stod det i vart fall i de två vandrarböckerna jag konsulterade. Själv råder jag att man tar buss 10 till Blanefield, som ligger dörr i dörr med Strathblane, blinka och du missar gränsen. Kliver du av hållplatsen efter affären på vänster sida (lugn, det finns bara en) så hoppar du av precis där vandringen börjar.

Den börjar vid Campsie Dene Road, en väg som tar av åt höger vid ett krigsminnesmärke. Följ vägen förbi villorna tills den tar slut, gå genom grinden vid vägens slut och vips så är du ute på landet. Gorse (Ha, jag har kollat upp vad buskarna heter på svenska, de heter Ärttörne! Hm, ärttörne? Vicket namn, ha, ha... nåväl) växer frodigt och får knallar runt på slänterna. Det var en underbar soldisig dag så jag knallade lugnt längs landsvägen, förbi ett par grindar till och kom snart till sista huset för dagen. Ett vitt hus med hundar som skällde ut mig när jag passerade. Strax efter huset och en bro över en livlig bäck så har man två alternativ; antingen fortsätta vägen fram eller gå genom en stängd grind och upp på berget.

Jag gick genom grinden. Kullarna är gräsbeväxta och löper därför risk att vara snorhala i vått väder. Som tur var hade det inte regnat på över en vecka, men jag tog ändå bara en 5-10 steg uppför innan jag vände och provade att gå nedför, sidledes. Det verkade fungera! Så jag gick lite högre upp, testade att gå ner en bit och beslöt sedan att jag var redo. Det var dags att ge sig UPP. Tjoho!

Trots torrt väder så blir marken både mjukare och blötare lite längre upp. Vid en tidpunkt, när jag navigerat mig uppför sankmark, så undrade jag om jag verkligen skulle klara att gå samma väg tillbaka. Men så mindes jag att jag ju inte skulle de eftersom jag ämnade gå i cirkel, så då fortsatte jag. Snart hörde jag vatten forsa från ett vattenfall i en skreva som liksom tycktes ha uppstått av sig själv, som om en bit av kullen sjunkit ihop. Träden som flockades runt vattenhålet skapade dock en spännande oas bland det annars kala landskapet.

Jag mötte inte en själ på berget. I ärlighetens namn var jag glad för det, för i vissa lägen vill man inte ha publik. Som när man står inför en svag nedförslut och sakta tar sig ner sidledes, stadigt lutandes mot vandringsstaven. Som någon annan gammal skröplig tant. Det är t o m så att jag själv skrattar när jag skakandes på huvudet står 'nedanför' och ser hur fånigt liten backe jag just "bemästrat".

Det blev naturligtvis ingen topp. När sista biten började så tog jag istället stigen som letar sig runt bergssidan. Den var rätt... äventyrlig, på sitt sätt. Stigen var så smal att man ibland knappt kunde gå med båda fötterna bredvid varandra. På ena sidan hade man bitvis en nästan lodrät bergsvägg. På andra... ett nästan lodrätt grässtup. Framför sig hade man dock Loch Lomond och bergen runt sjön, vilket avledde uppmärksamheten utmärkt. Någonstans på bergssidan tog jag lunch, och satt och njöt av utsikten, stillheten och solen en lååång stund.

Ganska precis rakt ovanför distilleriet var det dags att leta sig nedför kullen. Fast först stod jag ett tag med händerna i sidorna och skrattade, skakade på huvudet och tänkte att jag lika gärna kunnat knalla upp till toppen. För nedfarten var brant. Sedan började jag sakta, sakta men säkert ta mig ner. Halvvägs tänkte jag att det nog var tur att jag inte gått till toppen, för i den här farten så hade det tagit mig halva natten att komma ner. Jag tog ännu en paus, en solpaus i grässlänten, innan jag fortsatte ner till fårhagen.

Visst, benen var otränade, jag var otränad och knät säkert förvånat över vad som skedde - men det var så skönt att komma ut på riktigt! Jag stapplade förvisso hela vägen tillbaka, men vad sjutton - det var värt det! Det var värt att få komma ut och upp i bergen igen, och känna på backar. Och lugn! Efter alla trafikbrusiga dalpromenader så inser jag att det är i bergen jag får lugnet jag så gärna vill ha.

Och som mitt nya ordspråk lyder: Tar man det bara lugnt och i sin egen takt så kan man göra precis vad man vill.