Utan tand i York

Han tog min tand! Det tog flera timmar att fatta, men han tog den faktiskt!

Var hos tandläkaren i morse för motsvarande övertand på var sida om munnen gjorde ont. I tisdags tog han röntgenplåtar, idag bekräftade han att ena tanden har ett hål. Den andra, den som jag hade tandröta i förra året, har... början på tandröta igen. Han är rätt säker/auktoritär i sin yrkesroll och fastslog att det inte fanns någon annan utväg i det här läget än att dra ut den. Dra ut den! Han menade att det inte gick att göra rotfyllning varje gång för det skulle fortsätta komma tillbaka. Så tanden skulle ut.

Och jag fick panik.

Bedövad upp till pannan kunde jag ändå inte sitta still i stolen. Kallsvettig, tårögd och skräckslagen försökte jag liksom klättra baklänges uppför ryggstödet medan han försökte... ni vet. Han stannade upp och undrade om jag var ok, men vad ska jag säga!

Ni kanske minns förra gången jag var hos tandis, hur fantasin spelade? Det är en försvarsmekanism jag är evigt tacksam för att jag har, ska jag säga. Jag är livrädd för tandis, fullkomligt skräckslagen. Men jag försökte vara cool i väntrummet och nollställde hjärnan så att "Oliver" inte skulle dyka upp. Det gjorde han inte heller.

När jag kallsvettades i stolen och tandis knipit tag om tanden för andra gången, och jag påbörjade min klättring, så dök istället... Sharpe och Harper upp! De stod bakom tandis nere vid mina fötter och Harper lugnade och uppmuntrade mig på sin klingande irländska, ungefär samma ord som jag tror tandis yttrade: "You're doing fine, so you do. You're alright, lass." Medan Sharpe stod strax bakom och ohjälpsamt flämtade "bloody hell". Kanske inte vad jag ville höra...

Tandis avbröt än en gång och bad två sköterskor att hålla i mig! Jag var skräckslagen. Sharpe trängde sig då förbi Harper bakom tandis och erbjöd frankt; "Do you want me to do it?"

Jag har sett "Sharpe's Siege". I det avsnittet försöker han dra ut Harpers tand. Det gick inget bra. Det slutade med att Harper hellre försökte göra det själv! Så jag tankeprotesterade ett bestämt "NEJ", vilket fick Harper att nicka medhållande. Han sa att det var ett klokt beslut.

Och jag låg still, kramade armstöden hårt... och PLOPP så var tanden ute.

Och i ärlighetens namn kändes det inte direkt, bedövningen fungerade till 150%. Det var bara det att... hela upplevelsen i sig, att ha den där stålgrejen... *rysning*

Sedan var jag i chocktillstånd halva dagen; skakade, var smått upprörd och kunde inte tänka en rak tanke. Fast när jag kunde det så undrade jag om jag var helt knäpp som såg/kände närvaro av fantasifigurer varje gång jag går till tandis. Å andra sidan, utan dem så... Tack gode Whoever för att de finns!

Och nu åker jag till York över helgen. Inte direkt för att jag vill fly så långt bort som möjligt från tandis, jag ska ändå tillbaka på tisdag för att fixa hålet, men det är nog dags att ha lite kul. Även om jag saknar en tand på ena sidan munnen och har ett rätt stort hål på det andra. Jag känner mig som 85, jag kan bara äta mjuk mat. Gröt och yoghurt och så... Festligt.