Hur jag överlevde York

Fredagen 2/5 tog kollegorna farväl och tackade för bekantskapen. Jag försvarade mig med att jag var svensk. De menade att det inte spelade någon roll var jag en gång var född för som Glasgowbo så räknades jag som skotte. Jag började genast öva på snobbengelskt uttal.

Sedan åkte jag till York. Den engelska staden där det fortfarande enligt en gammal förordning faktiskt är lagligt att döda skottar om de påträffas inom stadsmurarna efter mörkrets inbrott. Men de får bara dödas med pil och båge.

Jag överlevde. Kanske för att de trodde att jag var ifrån, i tur och ordning, Australien, Sydafrika och Irland. Eller så kunde de inte hitta sina pilbågar.

Hur som helst. Det skulle regna överallt dit jag tänkt åka och vandra så jag beslöt att göra en stadsresa till solen under långhelgen. Det skulle vara fint i York och jag har aldrig varit i Visby så jag tänkte att jag skulle få mig lite ringmur...

Bussen avgick från Glasgow 23.oo på fredagen och jag somnade strax efter. Någonstans på någon rastplats mitt i natten så vaknade jag upp. Jag visste inte var vi var eller hur långt vi åkt, men folket på bensinmacken talade konstigt så... vi måste ha kommit till England.

Vid 4.00 kom vi till Manchester, där jag skulle få vänta i två timmar på bussen till Leeds. Såvitt jag kunde bedöma (den tiden en lördagmorgon) så består staden av två slags invånare; folk som ser ut som fotbollshuliganer och folk som ser ut att ha kommit från vartenda alternativscen som finns. Manchester är inte en stad för 'vanliga' människor... Dessutom pratade de lustigt. Engelska.

Vid 7.00 kom jag till Leeds, där jag skulle få vänta en timme på bussen till York. I Leeds var jag på väg att fria till två busschaufförer, en mjölkman, en man som väntade på bussen och ca tjugofem män som förberedde inför dagens torghandel. Snygga? Njae, det vet jag inte - men Yorkshire-dialekten! Oh. My. God. Tänk Sean Bean, tänk sedan en hel stad som låter ungefär som honom. Ahmyjeeesuschrist.

Vid 9.00 var jag framme i York. Det kändes som att stiga av i 1475. Ringmuren löpte precis utanför tågstationen och hela innerstaden är som tagen direkt från medeltiden! Wow.

Från Skottland är jag ju van vid kort uttal och att betoningen i princip jämt ligger på andra stavelsen; ArGYLe, BuCHANan, KilMARnock. I York drogs första vokalen ut i fem takter; mooooorning, raaaaadio, Maaaaanchester. Detta blev ännu mer tydligt när jag åkte till Scarborough på söndagen, eller ska jag säga Scaaaaarborough. Om Leeds- och Yorkmänniskorna lät sexiga så lät de från Scarborough... ungefär som Sean Beans tröga kusin från landet.

Jag kan verkligen rekommendera en helg i York. Gillar man slott, ringmurar, historia, trånga gator med medeltidshus, gamla kyrkor, spöken och hemgjord choklad så kommer man få en toppenhelg.

Själv började jag med en tur med en av sightseeingbussarna; för att vila benen och se vart allt ligger. Allt ligger inom promenadavstånd. Sedan strosade jag runt och tog in allt jag var intresserad av; en promenad i solen längs muren (den är bruten, men man kan gå upp och ner på flera platser runt innerstan), portarna i muren (de är höga torn), York Castle (fast det är bara mittenfortet kvar så den ser lite ensam ut på sin kulle), The Shambles (tänk Västerlånggatan...), York minster (fast jag betalar inte £7 för att gå in i en kyrka!) och en hel del planlöst stros för att liksom "ta in" stan. Och köpa hemgjord choklad. De har två suveräna ställen på The Shambles.

York kallar sig själv "City of History" och man kan lätt förstå varför, även om man inte är bevandrad i Engelsk historia. Som jag sa tidigare, det känns som att knalla runt i medeltiden. Stadsnamnet härstammar dock ända från vikingatiden, och stan har ett stort interaktivt museum (Jorvik, efter sitt gamla namn vilket senare blev York) fast jag kände att jag kan min vikingahistoria så det räcker...

En intressant iakttagelse är att gatorna ofta slutar på "gate" efter nordiska Gata istället för "street". Portarna heter därför "bar" så att man kan skilja på dem. Vad barerna kallas sa de inte...

Det finns en hel rad olika spökpromenader på kvällarna. Någonstans läste jag att York är europas med hemsökta stad. Fast det tar jag med en nypa salt för jag har hört att Edinburgh kallas samma sak. Och det finns säkert fler städer i Europa som påstår likadant... Hur som helst, den mest populära börjar 20.00, fast jag var lite trött efter en hel dag (och natt) så jag valde "Ghost Trail" som började 19.30. Alla verkade kosta lika mycket; £4. Jag borde ha väntat 30min... Visst, vi fick lite spökhistorier och en av dem var rätt mörk, fast jag hade förväntat mig mer.

På Bed & Breakfastet bodde jag granne med en tant som visade sig vara stort snooker-fan. Medan jag låg och zappade och försökte hitta nåt att slökolla på innan jag somnade så lät det som om tanten kollade på fotboll i rummet bredvid. Låt mig säga att den rara, äldre damen vid frukosten inte på långa vägar motsvarade vrålen från kvällen innan...

Det var bara två saker kvar jag ville se i York (Micklegate bar och ett militärmuseum) så jag hade tänkt strosa runt och ta det lugnt på söndagen. Fast så lovade vädernytt lite regnmoln... så jag beslöt att göra en dagsutflykt till kusten och kolla in slottet i Scarborough (Scaaaaarborough) där solen sken istället.

Det visade sig vara ett klokt beslut. Mannen på B&B muttrade att hela dagen gått till spillo p.g.a. regn, så jag var nöjd!

På måndagen gick jag upp tidigt för att hinna knalla ännu en etapp på ringmuren och även kolla in Micklegate bar innan bussen gick hemåt. Micklegate bar är "huvudentrén" till stan. Kungligheterna åkte alltid in den vägen. Eftersom York var en viktig stad under medeltiden, typ huvudstad i vissa skeden, eller i vart fall huvudstad i norr, så var det också där huvuden från allsköns förrädare satt på pålar tills de, typ, ramlade av. Vid ett tillfälle kröntes tydligen tornet av 17 skallar! Inuti tornet finns ett litet museum. Museet i sig var kanske inget att hänga i julgranen, men gubben som jobbade där var härligt buttert cynisk och vi hade en kul pratstund.

Det fanns ingen tid för militärmuseet så även om jag inte direkt behöver något svepskäl så har jag skäl att åka tillbaka!

Bussresan hemåt tog vägen om ostkusten, Newcastle och Edinburgh. Jag har åkt olika sträckor genom England och i ärlighetens namn är det ungefär lika upphetsande som att bila mellan Stockholm och Jönköping. Nu ljög jag. På väg till Jönköping passerar man natursköna Vätten, det gör man inte i England. Det är bara... landet. Och industrier. Gäsp. Jag var på vippen att säga att jag nästa gång tar flyget, men det vore dumt. Åker man buss får man en rast i Newcastle. Ah, geordie-dialekten... Efter de tröga kusinerna i York var det så underbart befriande att så fort jag klev ur bussen höra ett vrål från närmsta pub: "Ah, come on you basssstard"! Blir det en engelsMan till slut så får han gärna komma från Leeds, Sheffield eller Newcastle. Då gör det inget om jag inte får tyst på honom.