5-årsplan

Pratade livet med brorsan och hans fru i helgen, och kom på en sak. För första gången i mitt liv så har jag en femårsplan. Jag hörde liksom mig själv prata och det var mer än bara löst prat om "det vore kul ifall" eller "jag önskar att" eller "tänk om". Man vet ju att när människor börjar meningar med något av dessa så är det troligen inget som kommer ske, för det är inte konkret klart ens i deras huvuden, det är ingen plan.

Men när jag pratade om framtiden så var det i termerna "först ska jag" och "sedan ska jag"... och det var då jag insåg att jag inte bara pratade drömmar och önskningar utan planer för saker jag konkret planerer att göra. Med tidsplaner, för att planerna skulle funka inom avsatt tid. Fem år.

Som att flytta till en tvåa - inte för att få plats med en massa grejer. Utan för vad som kommer Sedan. Av samma skäl är jag inte längre lika flexibel vad gäller bostadsområde. Jag har t o m insett att huset tvärs över gatan nog skulle duga. För det är ett bra område för vad som kommer Sedan. Dessutom är mina arbetsplaner att ha ett fast heltidsjobb i en viss tid, och ett jobb jag vill komma tillbaka till. Det är min ambitionsnivå, att ha ett jobb jag trivs såpass med att jag gärna kommer tillbaka - efter barnledigheten.

För det är min plan. Inte min önskan eller dröm, utan plan. Nu ska gudarna veta att det inte är lätt, än mindre utan karl och i den här åldern, men... fem år. Det är dags att den här mamman får barn att vara mamma åt också.