Atchjoo nöff nöff!

Till min förtret måste jag erkänna att den här svininfluensagrejen påverkar. Även mig. Jag tror att det som gör att jag långt om sider börjat hålla ett öga på den trots allt (till skillnad mot vad jag gjorde t ex med fågelinfluensan...) är att det är sådana märkliga fall som det går dåligt för. Friska 60-åringar, 30-åringar och 3-åringar. Och dessa friska fall blandas friskt (sic!) med många som haft underliggande medicinska problem. D.v.s. svininfluensaviruset har påverkat denna underliggande grej och gjort saken ännu värre än vad den varit om människan varit frisk. En av dem som dog i Storbritannien hade cancer utan att veta om det.

Och det är nog det som slagit rot i mig. Han visste inte om att han hade cancer. Så även om vi kanske känner oss friska till vardags - tänk om man ändå går runt med en liten tumör man inte hunnit känna till?!

Då kan jag inte riktigt rycka på axlarna längre. Det var ungefär då min inställning till influensavaccin gick från Tvärnej till Tvärkanske. Jo, för än säger jag inte tvärja... Jag har gått så långt som att anmäla mig på jobbet så att jag får spruta via företagshälsovården. Då köper jag ännu lite tid, och så får vi se hur jag gör när jag väl står där i kön vid lunchrummet. Eller var de nu kan tänkas utföra denna massvaccinering.

Har jag tur har baconfebern blåst över tills det är min tur. Eller så passerade den min nos alldeles nu. För just nu är jag sjuk så då är jag räddad. Jag trodde det var en förkylning i helgen men efter att ha varit död i två dagar tror jag nu att det är något slags influensa. Och jag läste någonstans att kroppen bara kan handskas med en influensa i taget, så om man redan blivit attackerad av ett virus när svininfluensaviruset attackerar, då får det inget fäste. Tadaa! Anfall är bästa försvar.

Fast så var det ju det där med att veta vilket virus man blivit attackerad av. Det är ju inte som att man ser på uniformerna vilken sida de tillhör, virustrupperna.

Just därför har jag hållit ett vakande öga på min hosta och andning, eftersom jag förstått att svininfluensan ger andningsproblem. Och eftersom man inte kan/får ta prover om man inte visar starka symptom så tänker jag att det först är när jag fått svåra andningssvårigheter som man kan bringa klarhet i vad jag har. Som extra åtgärd har jag därför varit noga med att inte sova på rygg, utan i framstupa sidoläge... ja, ungefär som jag brukar sova dårå. För jag tänker ändå, om... tänk om...

Just därför känns det även tryggt att min ömma mor insisterar på att vi hörs på telefon varje dag. Utifall att. För det är väl just det som till min förtret är hela kraxet i kråksången - man vet inte förrän det gått alldeles för långt. Och man vet inte om man är så frisk som man tror. Man vet bara att nya fall konstaterat hela tiden, så...

Nöff, nöff på er, nu har jag hållit mig uppe i en hel timme så nu ska jag gå och tryna under täcket igen.