Hem ljuva hem

Ibland vet man var man hör hemma. I måndags fick jag en sådan påminnelse när jag besökte polisen med anledning av min examensuppsats. Jag kom in i huset och redan där kändes det rätt. Det låg liksom i luften, hemkänslan. Till min överraskning fick jag dessutom ett eget kontor(!) att sitta i de timmar det tog för mig att gå igenom materialet jag fått tillgång till. Där fick jag obegränsat med tid att känna in mig i stolen, skärmsläckaren, anslagstavlan... Det tog mindre än en kvart innan det kändes Rätt, innan jag kände mig Hemma.

Jag fick nästan lägga band på mig för att inte släntra ut i personalrummet, ta mig en kopp och snacka skit en stund med 'arbetskamraterna'. Framförallt när jag överhörde ett gäng som med mycket barnslig och grabbig humor filosoferade över kroppsliga besynnerligheter som jag banne mig bara tror att karlar funderar över...

Jag jobbar på en annan myndighet nu. Inget fel på den myndigheten, det är lika fullt med regler och undantag att balansera där, men... det är liksom inte Rätt. Det är inte Hemma.

Nu ska banne mig uppsatsen bli klar, så jag kommer Hem någon gång!