Kvalrysare

Jag ska villigt erkänna att jag trodde vi (DIF) skulle åka rakt ner i Superettan i år. Jag har sett nästan varenda hemmamatch sedan början av juni och har inte sett någonting som tyder på att vi skulle kunna spela oss till att hålla oss kvar.

Att då sluta på kvalplats och få chans att kvala mot Assyriska såg jag som en bonus.

I en tid då jag annars brottas med starka lustar att "knalla ner till Celtic Park" så fick kvaldramatiken en i det närmaste romantisk lyster. Långkalsonger, mössa, halsduk, lätt snöfall och spel på konstgräs... Jag kunde inte låta bli att le lite bakom den uppdragna polokragen när jag tillsammans med brorsan och farsan gick in på JallaJalla-vallen. Ja, eller vad Assyriskas hemmaarena nu heter på riktigt.

Vi var bedrövliga. Skitdåliga, helt enkelt. Och förlorade välförtjänt med 0-2.

Igår var det returmöte på Stockholms Stadion. Jag hade svårt att tro på 3-0. Kunde knappt tänka mig 2-0. Men sport är sport och undrens tid är inte förbi och allt det där. Så det var fram med långkalsonger, mössa, halsduk och vantar när jag, syrran, brorsan och farsan knallade in på läktaren.

Sedan fick vi se ett Djurgården jag inte sett på hela säsongen! Kämpaglöd, jävlaranamma, offensiv vilja. Jag bara gapade. Ja, och så gapade jag tills jag tappade rösten. Vi vann, på bästa möjliga sätt! 2-0 efter full tid, sedan 1-0 i slutet av andra förlängningskvarten. Just då när man började be högre makter om att avhålla oss från straffsparksläggning.

Säsongen kunde knappast ha slutat bättre. Halva jag tyckte det var så underbart att äntligen se allt det där jag saknat tidigare under säsongen - halva jag tänker cyniskt att det är typiskt att det ska behövas ett superettalag för att vi ska få fram de kvaliteterna...

Ny allsvensk säsong om några månader. Och ett nytt Djurgården, om jag får be!

Tack för en kul avslutning. :-)