20 February 2010

Handlingsplan för slott och koja

Förra helgen, efter att jag identifierat att det mystiska och lite läskiga som pågick inte var så mystiskt som jag trott utan en väggdunkning, så ställde jag mig naturligtvis frågan; vad gör jag nu?

För att finna råd så surfade jag runt på vårdguiden, NHS, Netdoctor och olika specialsidor. Observera att på t ex brittiska sidor så finns inte utmattningssyndrom eller utbrändhet som samlingsnamn utan man talar om stress och depression i olika kombinationer. På svenska kan jag speciellt rekommendera Stressmottagningen och även Utbrändhetshjälpen, som har ett utmärkt forum. Jag upptäckte t ex att varje fråga som virvlade i mitt eget huvud redan virvlat i någon annans, så där fick jag mycket snabbhjälp. Om man nu ska använda stresshöjande ord som snabb i detta sammanhang...

Utbrändhet saknar medicinsk definition idag. Man vet dock att det uppstår efter långvarig stress. Med långvarig menas låååång, inte bara några veckor utan månader eller år - antingen sammanhängande eller i ständigt återkommande perioder. Med stress menas inte direkt kuta-runt-i-jakt-på-klockan, utan kan bestå i både fysisk och psykisk stress, både privat och på jobbet. Till slut säger det PANG och trots att människan är inställd på att köra som vanligt så säger kroppen stopp. Det kommer över en så snabbt att det kan kännas som att gå in i väggen.

Utbrändhet (utmattningssyndrom, whatever) kommer i så många olika former, och uttrycken är så personliga att det inte finns någon mall, bara en uppsjö omständigheter som tillsammans pekar på detta fenomen. Detta gör att man får vara lite selektiv i sin läsning, för när det t ex talas om sömnlöshet så är ju inte det aktuellt om man själv inte drabbats av det, samtidigt som vissa går ner i vikt medan andra går upp, vissa får hjärtklappning och andra inte, vissa blir deprimerade och andra utmattade, vissa blir båda o.s.v.

Jag utgår därför från mig själv här (det är min blogg!) så för full information hänvisas till hemsidorna ovan.

För att summera vad jag fann så kan man säga att väggdunkningar egentligen sker i tre faser:
1) Sammanbrott - som leder till att man är helt utslagen och oförmögen att göra, typ, nåt. I det skedet kan det vara bra med en kortare sjukskrivning (ogärna längre än tre veckor, vad jag förstod, för att inte 'fastna' i passivitet) för att låta krisskedet ebba ut. I denna fas råddes man att fokusera på grundläggande behov och stöd, för så mycket mer orkar man inte med.
2) Återhämtning - få kropp och själ i balans igen. Med undantag för de allra grövsta fallen är man fortfarande inom de tre veckorna sjukskrivning. Fysisk aktivitet förespråkas för det får igång endorfiner (läs: lyckopiller som redan finns i kroppen). Men gärna lugnare sådan, så att man inte stressas upp av det... Man råds även att umgås med andra; skratta och ha roligt i goda vänners lag. Det kunde även vara bra att träffa andra i liknande situation, diskutera stress och erfarenheter och så att man inte känner sig ensam och utsatt.
3) Tillbaka till familj- och arbetsliv - men inte till det gamla (då dunkar man snart igen) utan det viktiga är att förändra verkligheten som skapade stressen. I den här fasen råddes man ta hjälp utifrån; kurator, terapeuter, tala med jobbet om förändringar där, beroende på vad som skapade stressen initialt.

Tre veckor, ja. Det var Socialstyrelsens rekommendationer inför en reform 2007, sedan vet jag ju inte hur det ser ut idag. Jag tvivlar på att folk är hemma så kort tid. Själv tänkte jag väl redan innan jag kollade upp det här att 3-4 veckors semester vore önskvärt. Fast vad vet jag, jag är ju ny inför det här.

Det rådde ingen tvekan om att jag för en vecka sedan var i Fas 1. I den situationen fanns egentligen inte Arbete som en valmöjlighet, vilket ledde till panik i sig, för vad var alternativet? Jag hade bara 2 dagar semester kvar och eftersom jag då inte visste om det fanns chans till förlängning på jobbet så tänkte jag att jag knappast kunde sjukskriva mig för utbrändhet - för vilken arbetsgivare förlänger en anställning i ett sådant läge? Framförallt när jobbet är i en telefonkundtjänst, ett globalt utpekat högriskområde för stressjukdomar! Nu när jag vet att jag inte får förlängt så lockar sjukskrivning, men... för det första har jag ingen trygghet att gå tillbaka till så frågan är hur avkopplande det är - jag skulle ju bara sitta i tre veckor och söka jobb! För det andra drar jag mig lite för att sjukskriva mig när jag står i begrepp att byta jobb, för jag kan ge mig fasen på den nya arbetsgivaren på ett eller annat sätt får veta att jag alldeles nyss varit sjukskriven för utbrändhet - och hur stor är då chansen att de anställer en?

Jag läste igenom alla goda och dyra råd och insåg snart att... det går inte. Det finns ingen möjlighet att "göra det rätta". Inte i min livssituation just nu i alla fall. Det var då jag reflekterade över hur olika förutsättningarna är för Slott och Koja.

Hur många krisande Stjärnor tar inte Time Out varje år? Lägger in sig på vilohem, behandlingshem eller en stuga i skogen. De dribblar inte med futtiga tre veckor utan låter kroppen få den tid den behöver för att komma igen, talar med den de behöver tala med, tar hjälp av den de behöver hjälp av. Förändrar. Kommer tillbaka. Eller inte...

En kvinna på forumet jag nämnde tidigare har ägnat senaste året åt att kämpa med Försäkringskassan. Hon var i samma situation som jag när hon dunkade i, så hon fick inte förlängt på jobbet. Nu vill vare sig företaget eller Försäkringskassan bekosta sjukvårdskostnaderna. Inte undra på att hon fortfarande var sjukskriven. Känns det som att jag orkar med detta kämpande - denna stress - utanpå allt? Nej, tror inte det, va.

Jag tror inte på långvarig sjukskrivning, jag tror faktiskt att passivitet föder passivitet och att längre sjukskrivning skapar fler problem, fler sjukdomar, än den initiala. Vem blir inte deprimerad av att gå hemma frustrerad?! Jag kröp ju för jösse namn på väggarna efter bara fyra veckor i samband med knäoperationen, och skuttade glatt tillbaka till jobbet lite för snabbt för att det skulle vara bra. Men initialt - ja, då tror jag man behöver lugn och ro. Med ett fast jobb hade jag mycket väl kunnat ta en liten time out och kommit tillbaka - lite finare, lite bättre. Men nu...

För en vanligt död som försöker starta en ny karriär och som blir arbetslös om en månad, där finns vare sig tid eller möjlighet för en Time Out. De tre faserna ter sig närmast hånfulla! Så dilemmat löste egentligen sig självt. Just nu kan jag inte lyssna på kroppen, jag har helt enkelt inte tid att vara utbränd (sic!). Jag kan heller inte ta tag i stressmomenten i behovsordning, det viktigaste först, utan jag får göra som när en femåring städar. Prioritera det lättaste och minst jobbiga. D.v.s. hitta ett nytt jobb. Med det i hamn kan jag sätta mig och lista upp resten och bena ut vad jag kan förändra och vad jag inte kan förändra utan måste hitta ett sätt att leva med utan att får magsår. Och så får jag hoppas att jag inte går in i någon vägg igen - åtminstone inte tills jag har ett fast jobb.

Hm, det låter nästan som att jag tror på det själv. Men det är väl så det får gå till i praktiken. Utan tid och pengar till vilohem eller ens en halvdan terapeut som kan hjälpa en att reda ut röran så finns väl egentligen bara ett alternativ för kojfolket efter en krasch. Ruska på huvudet, bita ihop och köra vidare. Om än i ett lugnare tempo.

Hur fasen det nu ska gå med en motor som skurit sig.

2 comments:

Anonymous said...

Hej Carina, har följt din blogg under en tid nu och tycker det du skriver är roligt och intressant. Har själv varit i liknande situation med utbrändhet, hade dock fast jobb vid tillfället. Jag blev aldrig helt sjukskriven utan jobbade hela tiden halvtid. Funkade för mig... Det jag vill säga dig dock är att under hela min sjukskrivningsperiod och även efteråt, har jag haft oerhört stor hjälp med olika terapeuter som jag har gått och pratat hos. Först i regi av företagshälsovården och vårdcentralen och sedan landstingets psykiatri. Detta har verkligen fungerat som min ventil i svåra stunder. Jobbiga veckor har man längtat efter att få "kräka av sig" allt det som jobbar upp stressnivån i vardagen och även veckor då jag tyckt jag mått bra har det visats sig att jag mått mycket bättre efter samtal hos terapeuten. Med undantag av psykologen på vårdcentralen så har de andra två arbetat med kognitiv beteendeterapi. Dom har arbetat med det som finns här och nu, vänt på problemen, gett mig nya infallsvinklar och gett mig verktyg för att hantera det som i min vardag arbetar upp min stress. Även om jag i dag arbetar full tid igen så går jag fortfarande och pratar regelbundet och eftersom vardagen hela tiden går upp och ner så hade jag aldrig klarat mig utan det. Det är guld värt och jag rekommenderar dig verkligen att försöka hitta någon som kan vara ditt bollplank i den situation som du nu befinner dig i.Lycka till, mvh Lotta

Carina D said...

Tack för din kloka input, Lotta. Det är precis KBT-are jag tror jag skulle behöva, på olika plan. Det som besvärar mig just nu är bara, hm "bara", just det att jag inte har en stadig vardag. Jag tror inte jag har ro att ta tag i något annat förrän jag har ett jobb. När jag har det, då kan jag fokusera på resten. Jisses, just nu har jag knappt möjlighet att gå till vårdcentralen, och som arbetslös kommer jag definitivt inte ha råd att betala sjukavgifter, inte de första månaderna i alla fall då jag bara kommer få basbeloppet i a-kassa.

Jäkla olägligt, det här... Så jag suger i mig info om hur andra gått igenom detta, så jag kan plocka russin.

Vi syns!