UNO!

Ni trodde kanske att det var ett svunnet minne från lågstadiet. I ärlighetens namn var det i princip därför jag laddade ner UNO! till mobilen idag. Jag vet inte om man ska skriva UNO! med stora bokstäver och utropstecken, men det känns som att utropstecknet måste vara med för det är ju så man säger - UNO!

Hur som helst. Jag laddade ner spelet för att jag i den warpade verklighet jag befinner mig i just idag fann att... oh himmel, håll i er nu... att Vänner var för bråkigt, OS gick för fort, den superbraiga boken hade för långa meningar och brickrasarspelet var för stressigt. Just idag orkade jag liksom inte med något som var längre eller i högre tempo än.... tja, teletubbies? I brist på dem laddade jag ner UNO! Röda, gröna, blå och gula kort. Enkla regler. Maklig speltakt. Jag la mig tillrätta i soffan, slog på lite skön musik på stereon och lät korten delas ut.

Och dra mig baklänges på en gunghäst, men visste ni hur beroendeframkallande UNO! är?!? Spelet är helt enkelt genialt i sin enkelhet. Man tjyvhåller på +2 tills grannen har några få kort kvar (moahaha!) och protesterar högt när någon dumskalle lägger en 7:a och byter kort med dig just när du bara har ett kort kvar i samma färg som spelas på bordet. (Det där med att byta kort är en variant jag inte stött på förut.)

Det är inte alls ett spel för lågstadiebarn. Det är ett färgglatt strategispel av högsta klass. Och i lagom lugnt tempo. UNO!

Vad jag tittat på större delen av söndagen.