Det löser sig

Det löser sig, ett livsmotto som kan uppfattas på olika sätt. En del kan uppfatta det som en positiv inställning till att det alltid finns ett sätt förbi hindret och att det kommer upptäckas, även om man kanske inte ser lösningen just i detta nu. Andra kan uppfatta det som en lättjefull förhoppning om att saker reder ut sig själv utan att man själv behöver lägga kraft på det.

Det kan användas på samma sätt. En del tänker att det löser sig och fortsätter vägen fram medan de aktivt funderar på en lösning och söker utvägar. Andra tänker att det löser sig och tänker sedan på något helt annat. Gissa för vilka det kommer lösa sig?

Men ibland löser det sig verkligen. Utan att man lyfter ett finger.

I söndags var jag inställd på att gå till jobbet på måndagen, trots att jag skakade och grät vid tanken. Men jag hade då insett att jag faktiskt inte hade något val (mer om det i ett separat inlägg), så jag ställde in mig på kamp och bestämde mig helt enkelt för att klara det, för att jag måste klara det.

Vid ett-tiden på natten stapplade jag in på toan för första gången, sedan fortsatte jag nonstop tills måndag eftermiddag.

Yessss, varde magsjuka! Och aldrig har det kommit mer lägligt. Magsjuka och feber gav mig två dagars fullkomlig dvala. En total paus, från allt. Tredje dagen var förvisso så där mosig att det inte ens var kul, men totalt fick jag fyra dagars paus. Tyvärr blev jag så frisk natten mellan tredje och fjärde dagen att gråtattackerna dök upp som pärlband, men ändå. Nu kan jag gå tillbaka till jobbet med, faktiskt, mer kraft än i söndags kväll.

Igår löste det sig dessutom lite till. Trots allt. Trots att det är lite ohälsosamt oroande så att jag håller andan. Jobbet jag har är tidsbegränsat, och nu fick vi veta att vi inte får förlängt. Så från 1 april är jag arbetslös. Ekonomiskt blir det skittufft, framförallt första månaden då det är karenstid, innan jag får 320kr/dag före skatt - efter ca 30 dagar handläggningstid. Hur jag tänkt klara räkningarna i slutet av april? Det löser sig.

Poängen är att det här beskedet trots allt faktiskt var det bästa jag kunde få just nu. Framförallt just nu. Jag visste förvisso redan innan jag började jobbet att det skulle bli tufft att sätta sig i kundtjänst igen - det blev precis så illa som jag befarade. Och hade jag inte fått komma därifrån omedelbums så kunde nog den här lilla väggdunken bli riktigt läskig. För jag klarar verkligen inte längre stressen och intensiteten i en telefonkundtjänst. Det gör jag inte.

Men det löste sig ju! Allt löser sig.