Skönt när det okända blir känt

Jag var med om något rätt läskigt förra veckan. Det som hände är något väldigt privat, men senaste veckan har jag upptäckt att det är vanligare än man kanske kan tro. Det finns väldigt mycket information och debattforum på nätet om det - men det är ändå något människor ogärna pratar om. Det är lite skämmigt, dels för att man ogärna vill medge att man har problem, dels för att det faktiskt kan ställa till trubbel när folk i ens omgivning och inte minst arbetsgivare (för att inte tala om framtida arbetsgivare) inte riktigt förstår vad det innebär (eller snarare vad det inte innebär) och dels kan det kännas som ett komplett misslyckande att så att säga medge att man inte fixar det. Så "man pratar inte om det", fast det borde man ju. Det blir mindre läskigt när lampan lyser och det okända är känt! Så jag tänker prata om det.

Jag talar om Dunket. Gå in i väggen. Eller 'utmattningssyndrom' som det enligt vårdguiden heter, eftersom man ogärna vill använda begreppet utbrändhet. "Det får det att låta som om man inte kan komma tillbaka, när man är utbränd." Som det står på vårdguiden.se.

Men i onsdags förra veckan visste jag inte att det var det som hände. Det var därför det var så läskigt. När jag bröt samman på jobbet trodde jag att det var en fördröjd chockreaktion på ett oväntat dödsbud någon dag tidigare. Det trodde jag även på torsdagen, men på fredagen, när jag till min förvåning upptäckte att jag var rädd för människor, att se dem i ögonen, och dessutom fick sån panik i folksamlingar och vid tanken på att träffa arbetskamrater att jag var tvungen att vända hemåt igen vid ett pendeltågsbyte (detta efter att ha stått tio minuter i snömodden vid en busstation för att samla kraft att ens kliva på första pendeltåget!), då misstänkte jag att allt inte stod rätt till.

Det var flera saker som inte stod rätt till, och det blev än klarare under helgen; den ständiga och faktiskt våldsamma gråten, oförmågan att fokusera blicken, inte minst bland folk, oförmågan att tänka en rak tanke (mitt vanligaste svar på allt var "vet inte", för det visste jag inte), oförmågan att tala i hela meningar utan att anstränga mig, långsamheten i både tanke, tal och rörelser, förvirrande rörelser, nervositet, att göra fel och glömma och allmänt inte riktigt vara fokuserad, ihärdiga "vill inte"-känslan ens att träffa vänner (men det var jag ju livrädd för att börja dra mig undan ifrån, och samtidigt var det skönt att ses när man väl gjorde det), insikten att 2 timmar var max för vad jag orkade med - av nåt.

Det var då jag konsulterade Professor Internet. Vårdguiden, NHS (jo, konsulterar fortfarande brittiska vårdguiden, ha, ha), 1777 och ett flertal andra både svenska, brittiska och amerikanska hemsidor var entydiga i sin bedömning. Stress. Utmattningssyndrom. Inte nödvändigtvis depression, det var också en kvist på samma gren, utan mer utslut färdig och totalt utmattad.

Ja, och när jag satt där och kollade checklistor, gjorde självdiagnostiska tester, läste Frågor & Svar-sektioner och läste infoblad så blev bilden knivskarp. Visst, jag fick första känningen sommaren 2007 vilket ledde till en mini-dunk hösten samma år, det har jag till och med skrivit om. 2008 avlöstes, nej, fylldes hjärnan på med stressmoment efter stressmoment, vilket fortsatt under 2009. Och jag har hela hösten uttryckt att jag kippat efter andan vid vattenytan. Men jag har också varit medveten om hur nära väggen jag befunnit mig och jobbat på att verkligen ta en sak i taget och ge mig tid. Fast med facit i hand var det ju ändå full karusell, så visst kunde man nog förutse även detta Big Dunk. Oförmågan att prestera på jobbet, att ligga på samma nivå som vanligt, den ökade irritationen, folkilskan, känslan av att det är för mycket och att almanackan är för full (ens när det bara finns två inbokade datum!), viktuppgången, ryggskottet - allt finns med där i checklistorna.

Och det är skönt, för nu är det inte läskigt längre. Lampan är tänd, det finns inga monster under sängen. Det stod bara en vägg i vägen - och den gick jag in i.

Nu ska jag undersöka hur jag kommer förbi den. Kanske Mora Träsk vet?