Vandring och solnedgång i underskattade Falun

"Vafan skaru te Falun o göra?!"
Ja, den frågande reaktionen från omgivningen var berättigad. Enda anledningen till att jag skulle dit var faktiskt att det var för långt att åka till fjällen i Jämtland. Falun låg blott 22 mil från Stockholm och verkade kunna erbjuda något slags folktom vildmark, en kulle och utsikt över nejder och sjöar. Dessutom låg ett Scandichotell precis vid Lugnets friluftsområde, vilket underlättade vistelsen. I övrigt lockade väl Falun ungefär lika mycket som Södertälje. D.v.s. inte alls.

Redan första kvällen fick jag omvärdera uppfattningen. Kompisen och jag gav oss ner på 'stan' för att hitta middag. Stan var precis så där död som småstadskärnor är vid 7-8-tiden en fredagkväll medan folk grundar hemma. Då kan jag meddela att de missar en mysig mat-, dryck- och sportpub i Pitchers. Under dignande gamla bokhyllor åt vi hamburgare i mysigt murrig miljö.

Sedan gick vi längs småstadsmysiga gågator, kollade på balettgrodor i skylfönstren och följde kanalen och räknade bockar. Tänk de där målade kossorna som turnerade för några år sedan; i Falun stod målade bockar där man minst anade det.
"Åh, kolla vilken rosa och fin kvällshimmel!" utbrast en av oss.
"Åh, tänk vilken solnedgång." sa den andra.
Vi såg på varandra.
Minuten senare hade vi skyndat oss till bilen och burnade på sant småstadsmanér genom samhället, upp i skogen ända till Lugnets berömda backhoppningsbackar.

Vilken solnedgång! Vi hade missat det mesta, men vilken kvällshimmel man såg där uppifrån berget. Ögonblicket går inte att beskriva i vare sig ord eller bild. Livet var ljuvligt att leva.

Vandringen då? Jo, jag hade sett ut en runda i Lugnets friluftsområde, printat en karta, packat tunnbrödrullar och fått hett vatten av hotellköket till te-termosen. Efter frukosten på lördagen så gav jag mig av upp i skogarna (inte så lite skadeglad över att solen sken från nästan klarblå himmel medan det regnade och var kallt i Stockholm, he, he). Det visade sig att kartan var mer storskalig än jag trott, varför det tog ett tag att liksom lära sig avstånden. Jag kunde se på kartan att "nu ska jag svänga höger, sedan gå en bra bit tills det går en stig in åt vänster..." bara det att jag svängde höger, gick femtio meter och sedan kom den där stigen!

Det finns flera vandringsleder i friluftsområdet, lägg där till motionsspår, mountainbikeleder och ridspår och du förstår vilket gytter av stigar som erbjuds kors och tvärs. P.g.a. en enveten och febrig förkylning ändrade jag även planen, så istället för att följa Bergsstigen (10km) så knöt jag ann tre av utkiksställena och så några ruiner/stugor längs vägen. Jag kom därför att omvartannat knalla längs samtliga vandringsleder + några motionsslingor och mountainbikeleder. Ja, och så jag fel någonstans och följde ett ridspår en bit också...

Solen sken, fåglarna kvittrade, vitsipporna smyckade varenda gräsplätt, luften var klar och lugnet spred sig över Lugnet. Det var helt underbart att knalla omkring i skogen - jag hade ju utsiktsplatser att se fram emot!

Trodde jag.

Jag måste ta ett snack med fritidsförvaltningen i Falun. Poängen med utsiktsplatser är att man ska se utsikten! Alltså måste man se till att vegetationen är låg och träden borta - eller åtminstone väldigt glesa - där man på kartan satt ut utsiktspunkter. Vid första utsiktsplatsen hade man gjort detta. Sedan att böljande milsvida skogar kanske inte är min idé av Wow, det är en annan sak. Jag såg vid det laget fram emot "Högsta Punkten", vilken också hade en utkiksplats. Jag tänkte, att där får jag nog både kullar, sjöar och härlig utsikt.

Inte då. Jag fick träd. Japp, jag knallade längs ett motionsspår, noterade att jag nått fram till vindskyddet där kartan sade "utsiktsplats" jag vände mig 360 grader och såg - skog.

Ett tips: Vid denna plats finns en varningsskylt om skjutbanan som löper längs området fram till denna punkt. Följer man stigen bakom varningsskylten ca 10 meter så kan man faktiskt - mellan träden - skymta vatten och nåt som, typ, är utsikt... Det är det bästa man kan få i alla fall, så där gjorde jag lunchrast.

Fram till denna punkt hade jag fortfarande viss tanke på att faktiskt gå till kolarkojan, gruvhålen och Jungfruberget genom att följa Bergsstigen baklänges. Men jag blev så putt på min lurade utsikt att jag beslöt att gå raka vägen mot hoppbacken, där kompisen och jag kvällen innan ju sett Falun By Night.

På vägen dit gick jag förbi Dala Sommarland. Mitt i skogen låg ett gäng timmerkåkar och röda stugor med vita knutar vid ängar omgärdade av gärsgårdar och stenmurar. Pittoreskt och riktigt mysigt. Jag kunde heller inte låta bli att gilla hur man byggt en skidbro över bilvägen.

Vid hopptornen fick jag faktiskt den där sjöutsikten jag väntat. Visst, jag fick tänka bort hela stan när jag tog in nejderna, men efter dagens besvikelser så kändes det överkomligt. Sittandes i vindskyddet med en kopp te i handen njöt jag därför av naturen i fulla drag.

På väg nerför berget, mot dagens sista utsiktsplats vilken skulle ligga halvvägs ner, gick jag förbi ett ställe som faktiskt erbjöd bättre utsikt än de flesta andra punkterna tillsammans. Vid ett nedlagt vårdhem kunde man se över gräsmattan och mot sjön Runn. Där, mitt på stigen, borde de ha markerat utsiktsplats! Femtio meter senare, vid den utmärkta, kunde man nämligen bara se träd - och mellan dem skymta Scandic hotell. Tjoho...

På det hela taget får jag ändå säga att det var en underbar dag full av skön natur och endorfiner. Utslut belönade jag mig med dusch och vila på hotellrummet innan kompisen och jag gick på självaste Rådhuskällaren (Falu stekhus) och åt middag. I lokalerna satt häxor fängslade på 1600-talet, idag får man grillade rätter med valfria tillbehör. Smart koncept och god mat. Jag önskar bara att oxfilén också smakade grillat och inte stekt... Mer brända kanter åt folket, kanske?!

Trötthet till trots, den här kvällen tänkte vi se solnedgångsshowen från början. Jag hann inte ens dra åt handbromsen innan jag utbrast mitt första "wow!" - och kvällen fortsatte i samma spår. När jag inte bara stod tyst och stilla och njöt, vill säga. Jag vet inte, jag tycker bilderna talar för sig själva.



På söndagen svängde vi förbi koppargruvan en snabbis. Hålet är lite imponerande. Jag vet bara inte om jag föredrar en guidad tur i Falu koppargruva eller en i Sala silvergruva... Nästa gång jag har vägarna förbi får jag nog prova både-ock och dra mina slutsatser. För den här gången är min slutsats att Falun är underskattat som besöksstad. Bristande utsiktsplatser till trots - jag känner redan att jag kommer åka tillbaka. Och irra runt längs andra leder i skogen.