Dags för Röda Näsor igen

13 Mars är det dags för Red Nose Day igen. En stor välgörenhetsgrej där hela UK skojar runt för att samla in pengar. Roligheterna har redan börjat. På jobbet har vi börjat samla in pengar för att få raka av en snubbe hans stolta (men ack så vedervärdiga!) skägg och ett gäng kollegor ska abseila ner för kontorsfasaden - 35meter! Det är en halv Globen... Nä, jag ska inte vara med, har en känsla av att de skulle tappa mig!

Den 13:e är det sedan stor tv-gala FULL av roliga klipp. Förra årets höjdpunkter, i mitt tycke, inkluderade Cathrine Tate på besök hos Tony Blair... Blair visade sig faktiskt kunna vara en riktig lustigkurre! Under kvällen kan man ringa in och skänka pengar. Gissa vilket kontaktcenter som tar emot dem... Nä, jag tänker inte avsätta en kväll för att gå tillbaka på telefonerna - inte nu när jag väl kommit bort från dem! Men jag vet att kvällen brukar vara kul även i kontaktcentret. Vill minnas att jag sa att jag bara skulle vara där till 8-halv 9, men jag vill minnas att jag lämnade vid halv tolv...

Alla ställer upp. Till och med Wellington-statyn vid Exchange Square i Glasgow har bytt sin traditionella trafikkon mot en Röd Näsa. Själv tänker jag köpa en röd näsa på Sainsbury, för om inte annat så är de väldigt söta... och pengarna går ju till välgörenhet!

Från bergstopp till dalbotten i en knävändning

Snabbresumé: Mitt knä hoppade ur led förra januari, 2008. Efter magnetröntgen visade det sig vara mer komplicerat än vad man först trott. Knät hade nämligen legat något ur led ända sedan det hoppade ur led förra gången - för femton år sedan. Detta hade lett till att skelettet börjat fylla 'tomrummet' genom att skapa en utväxt. Dessutom var knät helt utslitet, så illa att ingen läkare i Skottland sett något liknande (jo, de diskuterade mig på en konferens...). För att undvika knäprotes i min låga (tackar!) ålder så gjordes en operation i juli då man brände bort utväxten och puttade tillbaka knäskålen på plats. Sedan dess har jag haft intensiv sjukgymnastik för att sakta men säkert jobba upp rörlighet, styrka och smidighet.

Egentligen skulle sista återbesöket till knädoktorn varit i november, men eftersom jag inte var riktigt bra då så bestämde de att träffa mig igår igen. Troligen skulle det vara sista mötet.

I dagsläget har jag full rörlighet (nåja, kan bara sträcka ut till 10 grader, men eftersom det varit så i femton år så får vi se om det ändras av sig självt i framtiden). Styrkan är mycket bättre och balansen och uthålligheten blir stadigt bättre. Enda problemet är väl egentligen smärtan jag känner inne i knät när jag går länge, eller anstränger det. T ex när jag lyfter och böjer knät med tyngder runt foten, när någon håller emot och jag rätar ut benet, eller när jag går i trappor med tungt att bära. Det är en speciell vinkel i 'mitten' av rörelsen som är värst, när benet väl är böjt eller utsträckt så är det ok.

Läkaren förklarade att det var en smärta jag inte skulle bli av med. Mycket kan förbättras med starka benmuskler, men enligt både läkaren och sjukgymnasten har jag redan bra styrka i benet. Det enda som hindrar mig från att göra vissa övningar/rörelser fullt ut är just smärtan, inte brist på styrka. Och smärtan har att göra med förslitningsskadan; brosket bakom knäskålen är nästan bortnött.

Enda sättet att få bukt med det är en knäprotes. Men det är de inte villiga att göra än på 20 år, inte förrän patienten är väl i 50-årsåldern. En knäprotes håller bara i ca 30 år, så gör de operationen nu så kommer jag inte ha något knä alls när jag är pensionär. Istället för en aktiv ålderdom blir det en ålderdom i rullstol.

Och det var då läkaren drog undan matten för mig.

Varje gång jag knallar i långa, branta nedförsbackar så skyndar jag på nedslitningen. Så hur ofta var jag egentligen ute och vandrade i bergen?

Läkaren skakade då på huvudet och sa att det var bäst att byta ut Munro-boken mot en om "low level walking". Ett par berg om året skulle jag kanske klara av, absolut inte fler än ett var 10 vecka. Var 10:e vecka?! Varannan månad?!?! Det är 4 om året!!! Och troligen skulle smärtan vara för stor för att ens få mig att göra det så ofta. Så ofta?! Läkaren sa att det så klart var upp till mig att lyssna på kroppen, men hon rådde mig att prova med några vänliga, flacka, småkullar innan jag försökte mig på något högre. Och att försöka hålla mig ifrån branta berg. (eh?) Hon upprepade sedan att även om jag inte lyssnade på hennes råd ("I've spoken to you people [hill-walkers] before, I can see in your eyes that you're already trying to dismiss my advise") så skulle jag tänka på att varje smärtsam vandring snabbade på förslitningen och att jag gjorde bäst i att "hålla mig nere i dalen och träffa bergsvandrarpolarna på puben".

Ja, för det skulle ju inte svida det minsta - höra om deras ljuvliga dag uppe på Ben Lomond medan jag traskat runt vid vattenbrynet.

Ok, jag fick en chock. Det finns ingen förberedelse för att få sin favorithobby bortryckt från en. Sin livsstil. Skälet till att jag över huvud taget lämnade familj och vänner och flyttade till Skottland!

Tanken på att inte kunna besöka alla de där bergen jag senaste året haft innanför ögonlocken medan jag sjukgymnastat och intalat mig själv att det är jättekul att knalla på dalnivå... Fast det är ju för att jag kunnat kolla upp på kullarna och 'vetat' att snart, snart så kan jag vara där uppe igen. Snart kan jag ligga på en bergstopp och pilla mig i naveln i solen igen.

Efter läkarbesöket knallade jag runt i Kelvingrove park ett tag, förvirrad, chockad, nedslagen... Troligen var det chocken för det fanns nog inget skäl att böla så som jag gjorde. Ja, och sedan var jag så klart inte riktigt närvarande resten av dagen. Det tog så på krafterna att vara nedstämd, så jag somnade före halv tio på kvällen och sov tills klockan ringde.

Idag har jag på ett sätt förlikat mig med verkligheten. Och jag tänker att jag får plocka russinen ur kakan. Ben Nevis, Schiehallion, Ben Hope. En i taget. Då och då. En camping på Ben Macdui bör väl fungera för jag kan gå upp en dag och ner en annan. Och visst kan jag väl knalla genom dalarna och tälta vid vattendragen. Jag behöver kanske inte gå upp på höjden... om jag kan lära mig uppskatta utsikten från marknivå... Och Kebnekajse tar ju flera dagar, så den kanske inte är så brant? Och nog kan jag göra en kraftansamling om jag skulle ta mig till Peru, för Inkaleden kan ju vara värd lite förslitning och smärta...

I övrigt känner jag mig lite paff. För nu har jag förlorat det starkaste skälet till att stanna här i Skottland. Nu kanske det till och med vore bäst att flytta tillbaka till Sverige så snart som möjligt - innan det framgår exakt hur surt det är att inte kunna ge sig ut varje/varannan helg. Nu räcker det ju med ett par semesterresor per år...

Blandbergsvandring... inte som temporär lösning utan... på riktigt. Hm. Jag har nog inte riktigt förlikat mig med tanken än... Även om det, ehrm, är för mitt eget bästa. Faktiskt. (Ja, ja, kom igen, jag försöker intala mig här! Ju mer jag intalar mig att jag kommer få lika kul nere på marken, desto större chans att jag faktiskt får det. Positivt tänkande, ni vet!)

Hm, på tal om positivt tänkande. Det var nedför jag inte kunde gå... Så... om jag går upp och sedan ringer Mountain Rescue? Eller hoppar fallskärm?? Åker rutschbana?!

Nähä, inte det. Ok då.

Inget grepp om situationen alls

Hade tänkt.... Ville bara säga...

Jag vet inte.

Jag är bara tom.

Tror att chocken lagt sig dock för händerna har slutat darra. Men alla tankar och känslor som virvlade imorse har tagit slut. Jag är helt slut. Och tom.

Jag skriver nog imorgon istället. När jag kan tänka rationellt igen. När jag kan tänka praktiskt och vara positiv igen.

Ikväll fortsätter jag vara tom. Och känna mig precis lika tillplattad som när läkarna för många år sedan sa att jag inte kunde spela fotboll något mer. Då rycktes också mattan undan under mina fötter. Kändes det som.

Jag är tillbaka på mattan imorgon. Vi hörs då.

Formkurvan måste ju börja någonstans...

Uppmuntrad av gårdagens promenad och motiverad till att kunna ge sig upp bland bergen när snön och isen smält så gick jag idag till gymmet. Det var en exceptionellt bra dag att gå till gymmet. Inte för att det är söndag, utan för att det är Old Firm. Gymmet var tomt.

Körde sjukgymnasprogrammet, med extra tyngd på övningarna som av olika anledningar ger besvär. Sedan tänkte jag ta tillfället i akt att testa formen i ett sånt där formprogram på cykeln.

Jag knappade in vikt (hrm, jo...) och kön och körde igång. Man skulle ligga på 60rpm och en hjärtfrekvens mellan 120-170 under 6-7min, efter det skulle man få sin dom. Man kunde justera styrka när man ville. Datorn uppmanade mig att öka styrkan. Och igen. Och igen. "Öka styrkan så hjärtfrekvensen ligger mellan"...

Jamenförbövelen! Jag låg redan på level 15 av 20, trampade som en drunkande elefant i lera och flämtade därefter. Hjärtat pickade som en kolibri och jag trodde aldrig de 6-7 minuterna skulle ta slut.

Efter dryga 6 minuter slutade helt plötsligt cykeln "fungera" och ett meddelande rullade på displayern: "Det måste finnas en hjärtfrekvens för att testet ska kunna genomföras. Det måste finnas..." Jag stirrade dumt men flåsande på displayern. Vad menade den? Nog fasen hade jag en hjärtfrekvens!

Det var då jag insåg det. Jag hade hållt händerna på den svarta delen av styret, inte på de där silverhandtagen som mäter pulsen...

Flåsande övergick jag till ett par styrkemaskiner tills jag återfått andning och normal hjärtverksamhet. Sedan gjorde jag om testet. Och som väntat kunde jag lugnt stanna på behagliga level 10.

Resultatet då? Tja.... 10% stod det. Säger mig inte så mycket, för vad är 'godkänt'? Fast å andra sidan kan man ju tolka det hur man vill för 10% är ju ändå.... kasst. Kanske borde jag inte förvänta mig så mycket mer efter förra året, med tanke på att jag just börjat kunna gå längre sträckor... Men ändå. Jag förväntar mig mer av mig. Ska blir intressant att se vad testet visar, säg om en månad!

Recept på en skön lördag

Alla som känner mig vet att jag är en pragmatisk människa, och inte bryr mig så värst om Alla Hjärtans Dag. Visst kan det vara sött att ha en dag då man visar sina nära och kära lite extra omtanke, men jag bryr mig hundra gånger mer om en kram i September än en ros 14 februari. Och jag förstår inte varför man som singel förväntas deppa ihop på alla hjärtans dag - man är ju lika mycket singel torsdagen före och måndagen efter!

Så. Dagen började med en bang. Åtminstone lät knackningen på dörren så och sömndrucket låg jag och trivdes under varmatäcket tills jag var tvungen att gå på toa. Då såg jag ett grönt paket. Paket! Mer paket! Igår tog jag en frisk morgonpromenad och hämtade ut ett, och imorse låg jag i sängen och öppnade ett annat. Och jag som trodde min födelsedag var över! :-) En Japp senare var jag redo att möta dagen.

Men först vågen. Jag hade en dålig föraning, mycket dålig föraning, för det känns som att mellangärdet svällt. Men... jag hade snarare gått ner sedan i julas! Glad överraskning, samtidigt som det betyder att jag inte blivit tjockare, bara "pluffsat till mig". Men nu kommer ju det ändras, nu när jag kan röra på mig normalt igen. Helt plötsligt kände jag starkt för att gå ut. Frisk luft, kullar?

Men jag har jobb att söka och artiklar att skriva och...

Som så många andra lördagar (det har blivit lite tradition nu) så sköt jag på besluten och började med att baka scones. Sedan bäddade jag ner mig i soffan till ett par avsnitt av Sex & The City.

Sedan ville jag ut. Det finns ett annat ställe jag hellre ville vara på i detta nu, men eftersom det inte är möjligt så ville jag i vart fall inte sitta instängd i en lägenhet utan luft. Jag ville ut. Ut och gå i friska luften. Så jag hoppade på bussen och åkte en rutt jag inte åkt förut. Det var händelserikt. Vi kom till en trafikolycka som var så färsk att polisen inte kommit än. Verkade som om bilarna snurrat runt i korsningen... för de stod vända helt galet och räcken på båda sidor var intryckta, liksom bilarna. Alla människor verkade ok dock. Sedan åkte vi förbi hus som jag kan se från mitt sovrumsfönster. Sedan kom det roliga och vi åkte ut på landet; böljande fält med får. Det roliga var att vi åkte längs en väg som jag så många gånger sett upplyst från biografen! Den är formad som en polkagriskäpp, och nu vet jag att den så småningom leder till East Kilbride, från ett håll jag inte åkt förut.

I East Kilbride knallade jag runt i ett litet förortsköpcenter - som visade sig vara gigantiskt!

Sedan tog jag nästa buss och hoppade av bakom Queens Park. Där tog jag en härlig promenad upp till toppen av kullen. Det var så skönt att vara ute, och att ha knallat uppåt, så jag satt en stund på en parkbänk och kollade in stan för mina fötter och försökte lista ut var saker och ting låg. Jag fortsatte sedan knalla runt lite planlöst i parken och kom så småningom till en brant nedförsbacke. Som ni vet så har knän lättare för att gå uppför än nedför, så jag tog det försiktigt... Tills jag märkte att asfalten inte var hal, då tränade jag medvetet på att försöka gå "normalt". Väl nere kändes det så bra att jag faktiskt gick upp och ned för backen två gånger till! Bara för att jag kunde! Folk måste ha trott att jag var galen...

Jag kände mig riktigt nöjd när jag väl tog bussen hemåt igen. Resten av kvällen mös jag i soffan med ett par sköna filmer. Och nu gör jag mig redo att gå och lägga mig igen. Med ett flin på läpparna. Det var en skön lördag. Nu är jag full av energi, så imorgon kan jag ta itu med alla Måsten.

Man vet att man haft en tuff vecka när...

... en av cheferna lägger armarna om en och säger "du ser väldigt trött ut". Själv är man för uppe i varv för att lägga märke till det.

Det har varit en tuff vecka. En där jag behövt visa ryggrad när diverse chefer inte kan göra det. För det första börjar jag misstänka att min egen (tolvåriga) (manliga) chef är rädd för kvinnor. Så fort någon av de andra (kvinnliga) cheferna säger något så nickar han som en hund och böjer sig till deras vilja, med en feg grimas om att "det är bäst att göra som de säger, det är politik inblandat".

Men att försöka lägga vantarna på Mina Trainees och använda dem som fullskaliga team-medlemmar när de fortfarande har två veckor kvar i träning - nä, där säger jag stopp. Och jag har deras chef på min sida. Inte min, han springer som en lydig knähund och vidarebefordrar meddelanden från teamets chef... Jo, det är väl sisådär 4-5 chefer inblandade i soppan...

Hur som helst. När soppan blev för grötig så sa jag till den vettiga chefen att "varför bestämmer vi inte bara, du och jag, hur det ska vara, och så blir det". Och hon verkade också trött på alla turer för så gjorde vi. Vi bestämde. Och ni skulle ha sett min (tolvåriga) (manliga) chefs min när jag meddelade vad vi gjort. Han såg ut som en liten skolpojke med slickepinne i mun som blygt skälvde "m-men, hon sa ju... så kan man väl inte göra". Fast det tyckte jag att man kunde, och la fram skälen. "O-o-ok då" stammade han fram.

Och så kunde jag äntligen göra helg.

Med mig hade jag i och för sig lite uppmuntran också. Och nu tänker jag nog till och med ta åt mig, för resultatet syns klart. Cheferna är helt lyriska över gruppen jag tränat, och hur jag har skött/organiserat/administrerat det hela. Gruppen låter inte alls som en nybörjargrupp på telefonen; de visar på både självförtroende, bra kundservice och kunskap. Jag är faktiskt lite förvånad själv... Men samtidigt säker på att upplägget jag gjorde, men som inte gjorts förut, är rätt väg att gå. Och när jag hörde en chef uttrycka till en annan chef att han önskade vi kunde behålla Gruppen avskiljd från kontaktcentret för de var så mycket bättre än de ordinarie agenterna och han var rädd att deras "excellens" skulle försvinna, då växte jag en smula. Förvisso skulle jag kunna tillbringa hela mitt liv med den här toppengruppen, men jag vill nog snarare se dem i teamet nu. Jag å min sida hoppas nämligen att deras kvalitet smittar av sig!!!

Efter denna vecka belönade jag mig därför med en bunt färska second-hand DVDs som jag inte sett (jo, det finns filmer jag inte sett!), kurade ihop i soffan och såg en komedi. Och somnade.

Från mig till dig på Alla Hjärtans Dag

Kulturfyran om Orange Kuvert

1. Har du koll på din pension och vet du skillnaden på PPM och avtalspension?
På A svarar jag Nja, jag har siffrorna men vet inte riktigt vad det kommer betyda när jag blir pensionär. På B svarar jag Ja. För min del har jag en del fåniga småsiffror som avtalspension, så jag funderar på att slå ihop dem...

2. Har du några tankar om vad du ska göra när du blir pensionär?
Göra allt det där jag inte har tid med när jag jobbar. Tro mig, jag kommer inte ha några problem att fylla dagarna!

3. Visst råder det åldersdiskriminering i Sverige. Många arbetsgivare sållar bort ansökningar från människor som fyllt 50, ofta till och med från 45. Har du några tankar om åldersdiskriminering, av unga eller gamla?
Det biter ofta sig själv i svansen. Exempel: Man anställer inte en 50+ för att de 'ändå ska gå i pension snart', men man anställer en 22-åring som året efter börjar plugga/ger sig ut och reser/byter bana. Och det är fel att anta att alla 21-åringar är omogna och inte klarar ett 'känsligt' jobb, unga kan i vissa fall vara mer fördomsfri och tolerant än 'den äldre generationen'. T ex gällande homosexualitet. Det är i vart fall min erfarenhet.

Får en att fundera när man i Sverige tycker 21-23-åringar är för unga för vissa yrken, medan samma yrken i Skottland är öppna för 17-åringar... F ö håller många företag, mitt t ex, ålder, kön, namn och ursprung hemligt i anställningsprocessen, ända till intervjustadiet. Bra idé, intialt sållas man inte bort pga ålder et c.

4. I en del österländska länder hyllas visdom och ålder. Dock inte så i vårt västerländska samhälle. När läste du om någon som är 65+ på gammelmediernas nöjessidor? Vem i så fall?
Ok, för det första, vem sätter likamedtecken mellan Visdom och Nöjessidor?? Tycker snarare det tyder på Visdom om man håller sig därifrån.

För det andra; Harrison Ford, Clint Eastwood, Billy Connolloy, Sean Connery, Judi Dench... och Julie Walters, Meryl Streep och ett koppel andra är runt 60.

Jo, det är vanligare med skådespelare - för att 65+ oftast är klokare än att fortfarande kuska runt och spela popmusik. Tina Turner, Cher, Mick Jagger och snart Madonna undantagen.

Omotiverande kurs om motivation

Var på kurs med Kurt idag, fast inte med Kurt utan med en galen irländare.

Ämnet var "Motivation, coaching, feedback" och jag tror att jag gick in med en förväntan att äntligen få tillfälle att utveckla mig, lära mig något nytt och få med mig en ny verktygslåda till jobbet.

Så fel jag hade.

Inget nytt under solen, förutom några ackronymer som bara befäste vad jag redan visste fast i andra ord. Det svåraste under hela dagen var att fylla i utvärderingen efteråt... "nämn 3 saker du lärt dig idag?" Eh, namnet på de andra deltagarna? "Vad av dagens kurs kommer du ta med dig i ditt arbete?" Eh... till slut svarade jag att jag skulle analysera vad jag redan gör och se vad jag kan tillämpa.

Jag har analyserat nu, och kommit fram till... att jag inte lärde mig något nytt. Vi skummade ju bara på ytan! Identifierade problem, diskuterade teoretiska coachingmetoder - men tyvärr gick vi inte vidare. Jag hade velat ägna mer tid åt att diskutera de där problemen vi identifierade, utbyta erfarenheter, få tips om hur vi kan överkomma dem.

Ett exempel är människor som inte vill förändra sig. Antingen har de en skev självbild och tror att de är på ett sätt som de inte är, och kan inte se verkligheten ens när man visar den. Eller så "önskar" de att de var annorlunda, men är inte beredda att ändra på sig, att lägga ner arbete på att förändra, de hoppas istället att omvärlden ska ändra uppfattning... Eller så bryr de sig över huvud taget inte, är nöjda med att lunka på och ids inte utveckla sig åt något håll. Så hur motiverar man dem? Hur coachar man dessa till förändring? Hur tacklar man en anställd som sitter under ett feedback-möte och rycker på axlarna och rullar på ögonen?

Vi enades om att man "måste försöka hitta ett sätt att nå dem, finna något de faktiskt bryr sig om", men vi gick aldrig in på hur detta skulle ske rent konkret. Så jag har en känsla av att vi alla kommer gå tillbaka till vad vi redan gör - och till slut ger man upp. Jo, det finns några få (tre av ett hundratal i mitt fall) som man bara ger upp; man drar igenom formaliteterna och båda två vet att inget kommer förändras till nästa tillfälle.

Jag känner att jag skulle behöva Motivation, Coaching och Feedback för att utvecklas i mitt arbete! Att få "All Green" på alla observationer, få höra "finns inget glapp, fortsätt bara i samma stil" men ändå inte få en bättre position (för att man inte är bra nog?) - det är frustrerande och omotiverande. Jag skulle vilja få vägledning och träning - inte kurstillfällen där man skummar på ytan och inte får med sig ett enda konkret tips när man lämnar rummet.

Och jag som har ett sådant där hopplöst fall på torsdag som jag hade hoppats jag skulle få fräscha idéer om hur jag skulle tackla... Antar att jag gör som jag brukar; tar ett djupt andetag och får det överstökat. Motiverande...

Bästa fotoalbumet på nätet?

För länge sedan laddade jag upp några bilder på Photobucket, men tilltalades inte av deras design. Så provade jag Flickr, men förutom att det var lögnihelvete att ladda upp bilder (systemet kraschade, bilder fick laddas om flera gånger) så upptäckte jag ju att jag bara fick ha 3 "album" totalt och att det skulle kosta $25 om året att få fler.

Nu undrar jag om någon kan tipsa om en fri men bra fotodelningsajt? Skulle vilja ha bergsvandrarbilderna lättillgängliga när jag skriver om turer eller tipsar folk om berg att bestiga. Ibland räcker liksom inte orden till... :-)

Tills dess fortsätter jag slösa tid på att dutta lite här och lite där.

Hur punkterar man snabbast en buss?

Man ringer och meddelar tio partysugna personer att festen har skjutits upp p.g.a. det dåliga vädret så kan de vara så snälla att vända bussen och köra tillbaka till jobbet igen.

Vi trodde först att hon som fick samtalet skämtade, men icke. 10min söder om Bothwell (en förort till Glasgow) på motorvägen så fick vi göra en U-sväng. Detta efter intensiv mail- och telefontrafik på morgonen för att ta reda på hur vi skulle komma att resa. Vi ringde t o m flygplatsen och bolagen, kollade internet osv osv. Trafiksidan var rolig. Ner till Dumfries var vägarna fina, så fort man kom in i England började varningstrianglarna poppa upp och nere i the Midlands, området runt Birmingham, var det så tjockt med varningstrianglar att man inte såg städerna!

Lustigaste trafikinformationen var ett område där det varnades för snö i norrgående riktning, men inte i södergående... måste vara den mest lokala snöby jag hört talas om!

Men buss kändes ändå säkrare än flyg eller tåg, för flygplatsen var stängd, förseningar var att vänta när den väl öppnade, tåg ställdes in - ett tag verkade enda alternativet vara att gräva en tunnel... Så vi bestämde buss.

Men företaget bestämde att det vore oklokt att uppmana folk att resa från Storbritanniens alla hörn i det här vädret, risken för olyckor var alldeles för stor. Så de ställde in kalaset och nu lutar det åt att det blir fest i April istället.

Antar att det är vettigt. Även om det kändes surt där i bussen. Istället för fest blir det nu vanligt jobb i två dagar, men... vi har i alla fall något att se fram emot! Och klänningen hänger nu redan så fin i garderoben.

Kommer galan snöa in, eller blir det "Oscars"-fest i Birmingham?

Någon som minns den där utnämningen jag fick på jobbet i somras och som jag först inte förstod vad det var, men som visade sig vara ett TCF-pris (Treating Customers Fairly) för att jag kom med ett förslag som företaget gillade och som jag fick £250 för?

Nu är det dags att träffa alla andra i hela Storbritannien som också fått dessa utnämnanden under året (delas ut varje månad) och så ska Årsvinnarna koras. Och detta sker på en jättegala nere i Birmingham; en fin, flashig sak där man ska gå i balklänning eller aftonklänning och karlarna bär fluga, typ. Eller kilt, om man kommer ifrån norr om gränsen.

Jag har i och för sig inte en fotsid aftonklänning, men jag har chockat mig själv och köpt den flashigaste klänning jag någonsin ägt. Och det på rea, nedsatt från £65 till £15... ok, ni kanske grymtar att ni förstår varför, men vatusan, för £15 går jag gärna i storblommigt! (Hm, f ö tycker jag nog faktiskt att mönstret är rätt snyggt... eller så har jag vant mig.) (Ej säker på om det blir naturfärgade eller svarta nylonstrumpor, men lutar åt natur som på bilden, kommer ha guldklocka/armband också.) Dessutom, som på alla galor brukar det ju alltid finnas någon kändis som inte följer mallen utan står ut med sin lite kortare och storblommiga klänning när alla andra kommer i fotsid himmelsblå - den här gången får väl jag vara kändisen dårå!

Kanske.

Jag kanske eller kanske inte flyger ner till Birmingham imorgon. Jösses... om ni såg emailtrafiken idag! Som ni säkert redan sett i diverse media så står Storbritannien stilla när det faller lite puder. Kommer 5cm snö stängs skolorna, så ni kan ju tänka er hur det går med flygplatser! Och nu hotar man med mer snö under natten och morgonen. Kort sagt, det är inte säkert att vårt lilla propellerplan (en kille Googlade på flygplansmodellen och vi kunde inte enas om ifall det var att ses som ett propellmodellflyg eller privatjet - för det såg inte ut att rymmas fler än oss 25 som åker från vårt kontor) kommer kunna lyfta, eller landa. Under dagen gavs säkert fem resealternativ, vilka alla lät vansinniga för flyget går på eftermiddagen och ifall det blir inställt så är det för sent för de andra alternativen.

Hur som helst, slutbudet var att kl 9 imorgon bitti får vi veta ifall det blir flyg kl 15 eller buss kl 10... Personligen åker jag hellre buss så att jag vet att jag kommer fram (motorvägarna var ok, sa de) än får veta kl 1 att det inte blir något flyg trots att det verkade så på morgonen.

Nåväl. Kommer vi iväg som vi ska (oavsett om det blir en timmes flyg eller sex timmars bussresa) så kommer en blogg vad det lider om festen där nere. Det blir nog kul. Gratis brukar bli kul, och nu är det ju resa, hotell, galamiddag och bar alldeles på företagets bekostnad.

Jisses, våra förslag måste ju ha sparat/tjänat in massor åt företaget för att göra det här kostnadseffektivt!

Det känns lite som att det är en Oscars vi ska på. Fick ett email med "instruktioner" inför galan. Vi har redan filmats när vi talat om vad vi gjort (en pinsam liten snutt där man/jag babblar något förvirrat medan man/jag svettas under strålkastaren) och dessa kommer visas när "vår" månad står på tur. Sedan kommer våra namn räknas upp och då sitter alla kvar och applåderar artigt. Sedan kommer orkestern spela en trudelutt, och då kliver vi fram och upp på scenen där vi skakar hand med några snubbar, tar emot applåder och sedan tas ett gruppfoto. Sedan går vi tillbaka till våra platser. Årsvinnarna förväntas sedan hålla tal... ok, det behöver inte jag oroa mig för, för så märkvärdigt var inte min lilla pryl. Men jag har en kollega som jag inte skulle vara förvånad över om han vann... Närmare en Oscars än så här lär jag väl aldrig komma!

Jösses, som sagt. Nu blir det galej! Weather permitting.

Det är kul att fylla år!

Det är kul att mysa med frukost på sängen medan man öppnar dagens första SMS.
Det är kul att äta en bit Frödinge prinsesstårta (köpt på IKEA!) till frukost.
Det är kul att öppna paket och kort i sängen och fnittra åt inbördes skämt. (f ö har jag nu en tysk 'frukostplatta' för morgonfrallan - som ser ut som en liten fotbollsplan!)
Det är kul att överraska kollegor på jobbet med rulltårta, utan att de vet varför...
Det är kul att komma till utbildningsrummet och åtta trainees välkomnar en med att sjunga "Happy birthday" och hurra.
Det är kul när ens trainees sjunger så högt att folk bankar i väggen, ha, ha.
Det är kul att få ett gratulationskort från sina trainees!
Det är kul att se trainees ösa upp kakor, godis och chips på bordet, medan en trainee har bakat en Victoria sponge dagen till ära (det är en delad sockerkaka med grädde och sylt, så nära "svensk" tårta man kan komma faktiskt).
Det är kul att se att det fanns fler marsipangrisar än man trodde, för den medtagna prinsesstårtan gick verkligen åt.
Det är kul att vara hög på socker hela dagen, för vi hade så klart börjat hugga in bland godsakerna redan före 9.15...
Det är kul att släppa lite på schemat och ha lite skoj efter lunch (och lunchen blev en sallad, för att balansera dieten...).
Det är kul när teamet upptäcker att man fyller år och hela teamet kommer in i utbildningsrummet, radar upp sig och sjunger "Happy birthday" i en tonart som inte finns på skalan!
Det är kul när det visar sig att den som bankade i väggen på morgonen inte var en som surnat till på sången, utan en kollega som låst sig ute i hisshuset... och nu lät oss veta det, ha, ha.
Det är kul att få ännu ett gratulationskort, samt en kartong choklad som säkert kommer väl till pass när vi landat från sockerruset.
Det är kul att få ännu fler SMS och Facebook-hälsningar.
Det är kul att varva ner från sockerruset i en biosalong och se Gerry på storbildsduk i "Rocknrolla".
Det är kul att falla pladask ner från sockertoppen och faktiskt somna mitt i filmen! (missade nog 15 minuter.)
Det är kul att prata med familj och vänner i telefon.
Det är kul att somna nöjd, glad och lycklig över att ha så många härliga människor i ens omgivning, inte p.g.a. uppmärksamheten, utan för alla knasiga, personliga, tänkvärda och gulliga grejer de kommer på!
Det är kul att få en hel dag med så mycket uppmärksamhet, och så många hjärtliga och magknipande skratt, att man blir alldeles matt.
Det är kul att fylla år.

Fast jag börjar förstå varför man bara gör det en gång om året... jag tror flinet räcker tolv månader till nu faktiskt. :o)

Ceilidh-dans i bilder

Tyska kompisen har emailat lite bilder nu, så jag tänkte visa hur kul man kan ha på en ceilidh!

Man behöver inte kunna stegen, inte ens känna varandra, för att ha roligt.

F har lånat ut sin ceilidhtokiga pojkvän T till mig (han kan alla steg). Snurra är ju inte så svårt, men vart tar jag vägen sedan...

T: "Ok, om jag släpper dig så följer du bara med och hakar tag i nästan famn."
Jag: "Ok. Nej! Du släppte för sent, nu missade jag ju honom!"

Honom alltså.

Glömde förresten nämna något i förra ceilidhbloggen. Dryckeskulturen. Ni som varit i Skottland vet hur drinkarna kommer fram som på snöre ute på krogen. Intressant - men förståeligt nog - så följs inte samma mönster på en ceilidh. Drinkar tas in, men däremellan tas både pint-glas och karaffer in. Med vatten. Jo, jag var seriös när jag sa att jag borde ta upp ceilidh-dans som en motionsform. Puh, så roligt!

Sökmotorstopp Januari 2009

Alltid lika kul att se hur en del hittar hit. Fast ibland undrar man ju just hur de hittade hit...

Svullen fot – när blev min blog ett medicinskt uppslagsverk?
Nordirland idag – mulet, någon regnskur, 2-5 plusgrader.
Populäraste barnsångerna – tja, lyssnar man på mina vänner och bekanta så verkar det vara jämnt skägg mellan ”Kalle Anka satt på en planka”, ”En kulen natt” och ”The wheels on the bus”.
Burns night – 25 Januari, se blogginlägg från samma datum.
Vad betyder inskränkthet? – Att man inte har någon kunskap och inte ens bryr sig om att skaffa kunskap, utan låter sig bekvämt forma korkade åsikter efter hur man i sitt eget lilla huvud TROR att saker förhåller sig.
Lapp om att vattnet är avstängt i huset mellan 7-10 – Brukar inte den sitta nere i porten, inte på min blogg???
Läsförstäelse test – du, jag föreslår att du börjar med rättstavelsetestet.
Farser – Farser och morse på stan…?
Fantomen på operan london biljetter the box office – hint: de i London talar engelska…
Skillnad mellan giftermål och äktenskap – Åh, den kan jag! Giftermål är när man säger ”ja” för att man vill, äktenskap är när man säger ”ja” för att partnern vill!
Burnsnight – snabbversionen av Burns Night
Skillnad på fleecetröjor – färg och storlek brukar vara en av skillnaderna.
Polisbilsnummer – gå upp på övervåningen och titta ut genom fönstret, de brukar sitta på taket.
Vad betyder haggis på svenska – haggis. Precis som smörgåsbord betyder smorgasbord på engelska. (psst... haggis är skotsk pölsa, fast kryddigare)
Dagsutflykter från glasgow – Edinburgh är ett hett tips, eller Stirling, eller Loch Lomond shores, eller Oban, eller Campbelltown, eller Callendar, eller...
Detox ont i huvudet - när i fridens namn skrev jag något som kunde leda dig hit?!
Flod halvflod – är inte en halv flod en bäck?
Ekorrn satt i granen tab - Så vitt jag vet har den ingen egen tab
Skillnad på köttfärs utomlands – Fetthalten brukar kunna skilja, har jag märkt. Annars är mosad ko mosad ko oavsett var du är.
Barnsång i ett hus vid skogens slut - Du kan väl fråga tomten som tittar ut.
Balquhidder buss travel – Sorry, det går varken buss eller bus förbi smultronstället. Det tillhör en av de gömda vrårna av Skottland. Man måste lifta eller ta bil.
Skotsk kändis – Ok, jag erbjuder en per månad. Stephen McManus är Januaris skotska kändis. Han är lagkapten i Celtic.
Rob roy whiskey – För det första skulle han kalla det för whisky!

På återseende.