Det blir en bra dag idag

Jag var ute i god tid och visste att jag inte skulle behöva jäkta för att hinna till jobbet. Sommaren hade fått ett tillfälligt återfall så det var närmare +20 grader när jag steg ut genom porten. Byxorna och tröjan var moderna enligt modet i Glasgow i vintras, för mig kändes de jättemoderna fortfarande. Skorna var stilrent läckra och värmen fick mig att lämna höstjackan hemma och nöja mig med en munkjacka. Med den gråspräckliga, fräsiga hjälmen på huvudet och den öppna munkjackan fladdrande i den ljumma vinden när jag susade nerför backen kände jag mig minst 10 år yngre! Fast hade jag varit 10 år yngre hade jag inte burit hjälm förstås.

Längs en gata stod lövträd och förmiddagssolen sken genom lövverken. Man kunde se solen gå ända ner i asfalten. Jag cyklade genom solen. "Angel rays" skulle Evelyn kallat dem. Evelyn, den lilla tjejen i den irländska filmen med samma namn. Jag log inombords. Det värmde att cykla genom angel rays.

Det var då det hände. Det blev alldeles tyst runtom mig, förutom några morgonpigga småfåglar som kvittrade lite försynt. Som om de aktade sig för att förstöra stämningen. Träden bäddade in världen och bland skuggspelen på marken dansade Angel rays runt hjulen på min cykeln. I huvudet rullade texten;

"För solen stiger upp även idag
och flera tusen mil kan jag gå idag
tänker på vad min far alltid sa
Det blir en bra dag idag"

Leendet inombords spred sig till mina läppar, mina ögon och runt om i hela min kropp. Medan benen trampade lite extra av ren glädje visslade jag Jumpers melodi. Jag ville svänga ner mot Norrviken, strunta i jobbet och bara cykla längs stranden och njuta av livet tills jag inte orkade längre. Men... jag fortsatte rakt fram mot mitt mål. Fast jag visste. Och ingen kan ändra på det. Det blir en bra dag idag.

P.S Inte ens när jag 18.00 fick veta att jag inte alls skulle sluta 18 utan 19 ändrades mitt humör... Vilken annan dag som helst, men idag satt jag kvar och hälsade lite extra käckt. Det var ju en bra dag trots allt. D.S