Och under rubriken en liten suddig bild med ett blurr till ansikte. "Har du sett denna person? Hör i så fall av dig till polisen" Jag lovar, så fort jag ser en suddig man med blurr till ansikte på gatan så ringer jag. Direkt.
Å andra sidan kanske jag inte behöver det, för polisen hoppas ju att han ska höra av sig själv. "Vi är mycket angelägna att komma i kontakt med denna person." Jahapp, no problem, klart jag, en suddig man med blurr till ansikte, tar bussen till polisstationen på direkten. Jag menar, jag är ju bara misstänkt för att ha dödat en minister. Oavsett om jag gjort det eller inte så kommer det bli mig ett rent nöje att sitta där med stämpeln i pannan och de kommer säkert släppa mig på rekordtid och avskriva mig. De kommer inte alls utgå ifrån att jag gjort det (eftersom det är en minister och man måste hitta ett spår. Vilket som helst. Om så PLO den här gången också!) och sätta alla klutar till att hitta minsta lilla indicium eller minsta lilla fläck i min bakgrund (som pressen verkar känna till mer om än jag). Och eftesom de inte har ett enda bevis även efter detta möte så kommer de säkert inte sätta en spanare på mig så fort jag lämnat stationen... Dessutom kommer inte alls media bosätta sig på min balkong och luska reda på den där gången när jag sa "Die motherfucker" när vi lekte scharader i femte klass och de kommer inte alls analysera mig som en desperado trots att jag är lika farlig/ofarlig idag som i måndags. Oavsett om jag gjort det där, som sagt.
Så, jag förstår inte varför jag egentligen tvekar.
*suck*
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment