Enögda supportrar

Jag var 12 år och vi mötte upp inför ett hockeyderby (MoDo – Björklöven). Vår granne var MoDoit så vi retades så där som man gör när man håller på olika lag. Retandet var mer ett sätt att presentera fakta, som visade att "mitt lag är bäst". Grannen så något om vårt försvar, tror jag, och jag tyckte själv att det var vår svaga punkt så jag svarade:
"Ok, det är sant, men å andra sidan…"
Grannen svarade:
"Säg inte så, Carina. En riktig supporter erkänner aldrig att laget har svagheter."
Jag minns att jag sa;
"Men det (försvaret) är verkligen ett problem för oss, alla kan se det, även jag. Jag skulle vara korkad om jag förnekade det."
Men han repeterade att en riktig supporter aldrig erkänner svagheter.
"Det är det som utmärker en riktig supporter, att man alltid stöttar och försvarar sitt lag."

Jag har tänkt på det där. Min teori är att vad han försökte lära mig (men misslyckades med, eftersom jag fortfarande kritiserar mitt eget lag, samtidigt som jag kan erkänna andra lags fördelar) var inte hur man är en "riktig" supporter, utan en "enögd". Tankarna kom tillbaka idag när jag var i Gävle och såg Brynäs – Djurgården. Den publiken är riktigt enögd! De buar så fort motståndarna tacklar, skriker på domaren så fort de får en utvisning emot sig och håller de på att förlora matchen är det stor risk att motståndarlaget får program och kaffemuggar nerslängda i båset…

Enögdheten är förvisso nationell (kanske t o m global) men jag har varit i varenda ishall i elitserien, flera gånger, och min teori är att det inte var en slump att min gamla granne höll på MoDo. Av alla lag är min känsla att de mest enögda hittas i Gävle (Brynäs), Karlstad (Färjestad) och Örnsköldsvik (MoDo). Deras ignorans finner inga gränser! Det är ingen slump att DIF kände sig tvingade att placera ut egen säkerhetspersonal bakom spelarbåsen i Karlstad och Gävle för några år sedan…Jag kan bara inte bestämma mig för om de verkligen är så enögda och ignoranta eller om de "spelar" för att skapa en hotfull atmosfär för att påverka domare och motståndare. Tyvärr möter jag dock ofta samma enögdhet även utanför arenan, flera timmar efteråt. Man skulle ju kunna tro att man ska kunna erkänna vissa saker efter så lång tid, jag menar, det påverkar ju inte matchen ändå.

Hur som helst, det är efter matchen den riktiga matchen börjar – den att ta sig ut från parkeringsplatsen. Det finns nämligen bara två regler i Kriget Om Utfarterna: Inga regler och att aldrig släppa in någon i din kö. Stockholm är känt för Blixtlåsmodellen, vilken innebär att när det finns flera parallella köer så släpper man förbi varandra som i ett blixtlås. Smidigt, rättvist och lätt kommer alla fram och, viktigast av allt, man VET att man gör det någorlunda snabbt. Den här modellen funkar dock BARA i Stockholm! I Gävle, t ex, har man femtiotvå köer till den enda utgången, så antingen placerar du dig i en av dem och väntar i timmar, eller så hittar du en lucka utan kö och startar en femtiotredje, och väntar i timmar, för ingen släpper förbi dig. Poängen är; om du har mörsare i din kö så kommer du fram fort, men om du har blyga/oerfarna förare framför dig kan du lika gärna slå upp ett tält. De som är minst rädda om sina bilar vinner och eftersom vi har hyrbilar, som vi inte ens betalar för… he, he, vi kommer alltid ut. :-)