Festen som kom av sig

Förra året när DIF blev Svenska Mästare satt jag på ett bibliotek och grät och jublade så tyst jag kunde i halsduken framför datorn. Jag drack en äcklig apelsin-champagne och firade sedan med att gå på asiatisk filmfestival. Ensam. I år skulle jag vara på plats med tusentals andra, skrika och jubla tills jag tappade rösten och fira hela natten på en överfull krog tillsammans med alla mina Djurgårdsvänner. Punkt.

Jag förstår mig inte på vissa föräldrar. Hur kan man ta med sig två småchippar på en viktig match, ställa sig längst fram vid staketet på ståplats och sedan förvänta sig att få stå i lugn och ro? Mycket riktigt blir pappan upprörd när jublande killar nästan ramlar över dem vid 0-1 målet. Jag hade då redan upplyst honom om riskerna och föreslagit att de ska välja ett lugnare ställe, vilket det fanns gott av på vår stora sektion. Istället blir pappan upprörd mot mig och menar att det är mitt jobb att garantera hans killar säkerhet. Jag upplyste honom vänligt men bestämt att jag inte är någon barnvakt, att jag informerat honom om hans olämpliga placering och att det därmed är hans jävla (fast just det sa jag inte) ansvar som förälder att välja en säker plats för sina ungar. Den dumme fan insisterade att jag som publikvärd skulle se till att hans grabbar inte blev sönderklämda, att de hade rätt att stå var de ville och att han skulle hålla mig ansvarig om något hände småkillarna. Som sagt, jag förstår mig inte på vissa föräldrar. En intelligent varelse hade jag inte behövt upplysa att 1) jag som ensam individ inte kan hålla borta tusen glädjerusiga människor, 2) även om de i första led ser att det står småchippar framför dem så ser inte de i tredje och tjugofemte led detta och 3) att även om jag hölls ansvarig för killarnas skador så hjälper ju inte det, för killarna är redan skadade! Lustigt nog tog det tre mål, råd från tre olika publikvärdar samt ett obevekligt tryck mot slutet av matchen innan pappan förstod att han nog skulle flytta sina ungar till ett lugnare hörn. Suck.

Förra året blev firandet en fest (har jag hört) där spelarna kunde jubla, spexa och tacka från innerplan medan publiken firade på gungande läktare. Även då, liksom de flesta gånger DIF vunnit (hockey) och avancerat i ligorna (fotboll), börjades det snackas redan strax efter paus om att invadera planen. Prat, engagemang från supporterstyrelse, vädjan och allmän stämning har dock brukat få tanken att stanna vid just en tanke. I år fick beslutsamheten hjälp av en oerhört svag arenakonstruktion, stor publik och därigenom underbemannad säkerhetsstyrka. Så länge staketet håller finns hopp, när staketet brister finns inget att göra.

Adrenalinet hade tagit över euforin mer än tio minuter innan slutsignalen, när jag började inventera alla svaga punkter och människor i risk. När slutsignalen gick fick jag koncentrera mig på en kille som av trycket hamnade nere på marken och riskerade bli klämd av reklamskylten. Denne är av stabil plåt och hänger på räcket. Jag försökte lyfta på skylten så killen kunde kravla under. Han ligger på rygg, hundratals människor trycker på, släpper jag skylten kommer den nagla fast honom vid marken rakt över halsen. Våra ögon möts en kort mikrosekund och jag ser att killen förstått allvaret och är rädd. Jag får loss skylten, killen kravlar ut, staketet brister i samma sekund strax bredvid mig och… tja, det var det. Resten av tiden är det bara att fokusera på folkmassan och vara uppmärksam på ifall någon håller på att trampas ned, klämmas eller generellt skadar sig. Vi är inga poliser, vi kan inte hindra en folkmassa. Även om vissa griniga gubbar tror/förväntar sig annorlunda.

Koncentrationen och adrenalinet får euforin och glädjen att rinna ur kroppen i en handvändning. Det tog nästan en timme innan jag började förstå att vi faktiskt blivit mästare – och att jag var där! Tröttheten kom som ett smörpass när journalisterna äntligen börjat skingra sig i korridoren och vi kunde komma in och byta om. Det är overkligt tyst och lugnt i vårt omklädningsrum. Någon försöker sig på en SM-guldssång, men de flesta är för möra för att haka på. Med en blomkvast jag fått av ordföranden i näven äntrar jag bussen. Hungern (är nu 9 timmar sedan vi åt) och tröttheten gör att jag äter en smörgås, sedan dåsar jag till. Innan vi ens lämnat Örjans Vall.

När vi kommer tillbaka till Stockholm fixar jag skjuts till en busstation. Vi är fyra stycken i bilen, samtliga är jätteglada över att vi vunnit, men ingen tänker festa natten igenom. Faktum är att ingen tänker festa alls. Vi ska upp dagen efter, det är sent och vi behöver våra få timmar av sömn. Vi skrattar i kör – är det här ett tecken på att vi blivit vuxna?!? Sanningen är att jag inte ens kände för att gå ut. Bara tanken på att jubla runt på en krog och hinka bira fick mig att gäspa. Vi vann, men någonstans bland alla känslor och sinnesstånd i slutet av matchen kom liksom festen av sig. Vad synd. Jag hade sett fram emot det här.

Å andra sidan är siktet inställt på söndag, efter Öster-matchen. DÅ ska vi äta gott, dricka gott och verkligen FIRA! Om det inte blir för sent.