Har ni fest eller...

Idag är hela världen täckt av vit snö. Himlen är blå och solen skiner. Och jag känner mig som Gizmo. Bright light! Bright light!

Jag skulle ha flyttfest igår. Skåpen måste rensas och förutom barskåpet så fanns både snacks och dricka kvar sedan 30-årsfesten. Jag kan ju inte dra i mig allt själv. Men det var nästan så att jag fick det. Nästan dagligen kom det återbud och sista dagen fick samtliga kvarvarande kottar bacillusker och hemskheter. Helt plötsligt kunde jag bara räkna med en person. Det stod klart att vi skulle bli busfulla.

"Nu drar vi i oss så vi får följa med minst tre hockeyspelare hem inatt." Sa jag och Jenny och började hinka bål. (Fyllorna har fått en helt ny måttstock, det är tydligt...) Mina två bröder och en flatmate till en av dem dök upp lagom till schlagerfestivalen och vi började pimpla Jägermamas. (En shot Jäger sänks i ett glas med redbull och sveps. Swoosh!)

Vi blev jätteglada.

Fäktgänget skulle ut, så vi beslöt att joina dem inne i stan. En kulturkrock uppstod.
"Bussen går om 15 minuter, drick upp." sa jag.
"Buss? Vafan vi taju bulle." sa mina bröder.
Taxi? Från Sollentuna in till Södermalm? Skämtar de eller??? Men det gjorde de inte. Och de betalade. Drygt 500 spänn. Det är tydligt vilka som har jobb i vår familj.

Fäktgänget bestod av tre pers som sista timmen bara hade väntat på att vi skulle ramla in. Det var lustigt vad suddiga konturerna var inne på Fenix... Stället stängde nån timme senare och kulturkrock nr två uppstod.
"Vi drar till Golden. Hötorget."
"Ok, kom, den här tunnelbanan är närmre."
Tre fågelholkar tittar på mig.
"Tunnelbana? Nä, vi taju bulle. Jag har ingen remsa."
Men den här gången stod kollektivåkarproffsen på sig och taxisnobbarna fick vackert gå ner i tunnelbanan. 500 spänn för att åka taxi från förorten gick bra, men att pröjsa 24 spänn till Hötorget funkade inte. Taxisnobbarna plankade. Kollektivåkarproffsen fattade inte logiken.

Jag går inte ut ofta, men blir lika trött varje gång på krogkulturen. Nä, inga undantag från 25-årsregeln. Det spelar ingen roll att man är ett gäng och 23-åringen uppträder moget. Nähä, men skititdå.

Så vi drog till nåt tonårshak som nu för tiden tydligen heter Chaplin. Jag känner det som Överskottsbolaget, aka Bäckahästen. Först där började ögonen hitta fokus. Skit också, det fick jag åtgärda med en alkoläsk. Javafan, det var ett sånt ställe där man dricker sånt. Sedan limmade jag på brorsans flatmate.

Någonstans där, på dansgolvet på Chaplin, någon gång mellan tryckaren med flatmaten och halv-buggen med brorsan, när Jenny och jag skrålade duett, så dök en tanke helt oannonserat upp i huvet; vafan gör jag? Varför flyttar jag ifrån det här? Varför lämnar jag familj och vänner? Glasgow är en kanonskön stad, Skottland är ett underbart land, skottarna är helt ok människor. Det tyckte jag redan förra gången. Men redan förra gången saknade jag familj och vänner. Det var det som fattades i Skottland. Så varför gör jag det här? Varför nöjer jag mig inte bara med att åka dit varje år på semester? Varför väljer jag att åka hit på semester istället?

Jag hoppas att jag inte gör något nu som jag kommer ångra.

Fast då går det ju flyg tillbaka, förstås.

I förmiddags när jag vaknade såg jag festen på soffbordet. Så mycket flaskor. Jag lyfte lite på dem på måfå, sedan pirrade det till i magen. Allt var tomt. Hur mycket hade vi druckit egentligen??? Jag vet att yngsta brorsan och flatmaten bara drack en Jägermama var. Resten av 750ml-flaskan måste vi andra tre ha delat på. Och så var det bål på en kvarting på det... Och... Uj, uj, uj. Jag tror fortfarande att något inte stämmer, för vi kan omöjligt ha dragit i oss allt det där på soffbordet. Huvudvärk och illamående till trots så minns vi ju faktiskt allihopa varenda minut från igår. Och ingen av oss fick följa med en enda hockeyspelare hem. Så såå fulla kan vi alltså inte ha varit.