Fotbollsmuseet i Glasgow skulle höra av sig förra veckan ifall jag fått jobbet. När inget samtal kommit på fredagen så drog jag ju slutsatsen att karln stod fast vid sin åsikt att jag var överkvalificerad. Suck.
Satt och doppade - man fikar inte, man doppar - hos farmor idag när mobilen ringde. Det var fotbollsmuseet. Hjärtat tog ett skutt.
"I'm afraid I got bad news fer ye."
Hjärtat sjönk tillbaka med en suck. Fobollsmuseet uttryckte - igen - sina tvivel över ifall jag skulle finna jobbet stimulerande nog och han funderade - igen - över att jag skulle behöva ett extrajobb med den låga inkomsten. Han vägde skäl i flera minuter. Jag gillar inte när andra tar mina beslut. Jag hade ju inte stått fast vid mitt intresse om jag inte trodde att jag skulle tycka jättemycket om ett tråkigt jobb - efter alla stressiga år i servicebranschen vore det snarare skönt med ett års lugn och ro - eller trodde att jag skulle fixa ekonomin ändå, jag hade nästan sett fram emot att ta på mig guljackan igen... Låg inkomst är ändå bättre än ingen inkomst.
Men det spelade ju ingen roll, för tjänsten hade tillfallit en annan kvinna redan, så varför motivera så långdraget?
Hjärtat skuttade upp igen när han nämnde att det kunde finnas en möjlighet till extrajobb på helgerna, i butiken eller vid visningarna. Det kritiska var ju fotbollskunnandet. Jag erkänner att jag inte ens är amatörexpert på skotsk fotboll, men det viktigaste är det ju bara att plugga in. Resten kommer automatiskt. Jag har en viss förmåga att lägga vissa uppgifter på minnet ganska så lätt... Nåväl, jag vet inte riktigt vad vi kom fram till. Jag tror han nämnde något om att höra av sig när jag var på plats om behov uppstod, eller något sånt.
Sedan började vi prata väder och vind. Det är snö i Glasgow också. Men de har inte -10 grader.
Samtalet tog i alla fall över 4 minuter. Hur många svenska arbetsgivare har ens bemödat sig med ett mail när man fått nobben?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment