Dagen da jag BESTEG Beinn Ime

Tredje gangen gillt!

Stralande sol, klarbla himmel, vindstilla, obehindrad sikt och bara tva forlorade tanaglar och en vattenblasa. Vandringen uppfor Beinn Ime kunde inte varit mer lyckad!

Forst skulle jag dock utsatta mig sjalv for ett Forsta April Skamt. Joda, man kan det… Tanken var att ga upp tio i sju pa morgonen for att knalla till busstationen tio i atta. Jag tankte intensivt pa detta och pa att stalla klockan ratt. For sakerhets skull satte jag mobillarmet med fem minuters fordrojning. 7.03 vaknade jag upp av mig sjalv – va i helsefyr… Det visade sig att jag varit sa inne pa siffran sju att jag stallt klockorna pa 7.50 respektive 7.55!

Men ivag kom jag och nar jag fran bussfonstret sag Loch Lomonds morkbla vatten och Ben Lomond i knivskarp skarpa sa visste jag att dagen skulle bli perfekt. Vanligtvis ser man dessa objekt i morgondis, morgondimma eller morgonregn. Alltid. Oavsett vaderlek.

Forsta biten fran Arrochar upp till bergspasset mellan Ben Narnain och The Cobbler bestar av zick-zackig stig a la landsvag. En timmes konstant flasande senare sa undrade jag vem sjutton jag lurade. Kondisen var katastrofal! Nu ar det forvisso bara borjan pa sasongen, men det gar emot min stolthet att lata samma manniska se mig stanna till och hamta andan tre ganger innan han har vett att forsvinna ur sikte! Det hjalper ju sedan inte att en sadan fin dag skapar rena folkstormningen upp i bergen och att halften av dem sitter i ljungen och halsar mig valkommen nar jag val kommer upp...

Jag hade som sagt flasat i en timme, sa jag strackte ut mig i ljungen i narheten av en porlande back och njot av utsikten och solskenet en stund innan jag fortsatte. (Pa bilden syns The Cobblers karaktaristiska topp ocksa.) Nar jag lag med armarna korslagda bakom huvudet och med kepsen kackt nerdragen som skydd for solen sa slog det mig att jag inte tagit med solkram, men man kan val for josse namn inte tanka pa allt!

Nasta etapp var en timmes relativ skonsam vandring genom bergspasset. Lammeltaget svangde av mot The Cobbler sa efter den avfarten var det bara jag, ljungen, bergen och tystnaden. Helt underbart.

I slutet av bergspasset satt tva gubbar 70+ bakom ett backkron och fikade. De skulle inte upp till nagon topp utan hade bara tagit sig ut ”for nojes skull” och satt i solskenet och njot av en kopp te. Jag vill ocksa bli en san pensionar! De var supercoola och vi pratade i sakert tio minuter innan jag slet mig darifran.

Sjalv tog jag lunchpaus strax efterat, innan jag skulle ge mig i kast med sjalva Beinn Ime. Klockan var halv ett och orken trot. Det var vid det har tillfallet jag larde mig att varm choklad inte ar nagon hit nar man ska knata rakt uppfor! Chokladen la sig som en klump i magen, gav mig hall och fick mig att vilja krakas – vilket jag irriterande nog inte kunde, for det hade sakert underlattat. Nasta gang blir det te i termosen!

Sista biten tog en timme och en kvart. Chokladen gjorde vandringen till ett illamaende helsike och den sanka bergssidan tog verkligen musten ur mig. Och resten av bestigarna. Fick sallskap av en ung kille en bit och vi orkade inte ens latsas vara oberorda av underlaget. Svarandes och flasandes peppade vi varandra tills vi nadde torrare mark och killen beslutade sig for att kyla av sig i en av snoflackarna som inte hunnit smalta bort.

Jag hade (faktiskt!) kommit ihag att ta med mig vandringsstaven och fick for mig att den skulle skona knat. Jag maste erkanna att den teorin forhandlades i min hjarna under hela dagen. Bitvis var den till hjalp, bitvis undrade jag om den inte gjorde vandringen hardare eftersom jag ocksa anstrangde arm och axel och bitvis var jag beredd att kasta den forbannade kappen at helsefyr for den vagde bly! Nar terrangen ar brant och jag bara vill knata pa med handerna vilande i sidorna sa blev lattviktsstaven bara en extra borda. Ett tag funderade jag pa att fasta den i ryggsacken, men tanken pa de besynnerliga blickarna jag otvivelaktigt skulle fa om jag lat bli den under den officiellt ”jobbiga” biten fick mig att avsta och jag intalade mig att den skulle komma till stor anvandning pa nedfarden, sa jag bet ihop.

Pa Beinn Ime finns tack och lov ingen falsk topp utan toppen man ser till vanster nerifran bergspasset ar verkligen toppen. Ratt ofta finner man sig annars straggla vidare topp efter topp tills man blir spritt tokig och aldrig tror att man ska komma fram. Toppen ar som en plata och aven om det var ratt mycket folk dar uppe sa kunde alla finna en vra for sig sjalva. Forsmadligt nog, nagra av manniskorna som svangt av till The Cobbler hann ikapp mig strax fore toppen sa de flesta jag motte daruppe hade jag hejat pa minst tva ganger redan…

Men det gjorde inget, for snart sprang jag runt som en yster lammunge och andades ”wow” vartan jag sag. Det finns inte sa mycket annat att saga nar utsikten tar andan ur en, det finns inga ord, bara… wow.

Till soder syntes kulle efter kulle som i ett buckligt duntacke. Till vaster syntes overlappande bergskammar, dalar, Loch Fyne och till och med Inveraray. (det ar denna vy jag har bakom mig pa bilden hogst upp) Till oster syntes Ben Lomond bakom Ben Narnain och The Cobbler, Loch Lomond skymtades och Loch Katerine bredde ut sig och man sag bergen i Trossachs. (Se bild ovan) Till norr bredde sig ett enormt bergslandskap ut sig, Ben More vid Crianlarich stack som vanligt ut och i den klara sikten sag man till och med Ben Nevis uppe i Fort William. (Ben More till hoger i bild nedanfor, Ben Nevis ar limpan med sno langst bak till vanster)

Jag stannade uppe pa toppen i over en timme och ville aldrig ga ner. Efter en halvtimme bytte jag sittplats sa att jag kunde njuta av utsikten fran alla hall. Jag fick for mig att chokladen inte kunde gora nagon skada pa nervagen sa jag drack upp resten tillsammans med nagra kakor en aldre kvinna bjod pa. Kvinnan och mannen utbytte forfarade blickar nar de insag att inte de heller tagit med solkram sa vi trostade oss med nagra Malted Milk och tankte pa solsvedan vi skulle vakna upp med.

Till slut var jag tidsmassigt tvungen att ge upp och bege mig nerat. Halvvags nerfor berget stoppade jag fingrarna i halsen for att bli av med den forbaskade chokladen for den var rena giftet! Resten av vagen njot jag av solen och avlastningen staven gav hogerknat. Jag kanner till Arrochar-vagen och blev inte sarskilt forvanad nar knat anda borjade varka nar jag kom till landsvagspartiet. Inga stavar i varlden kan andra pa det, men smartan och svullnaden var lagre an vanligt, sa jag var nojd. Och som sagt, jag forlorade bara tva tanaglar och fick en vattenblasa pa insidan av ena tan. Arrochar har alltid den effekten pa mina fotter, min egen teori ar att det beror pa landsvagspartiet, att det tar pa kroppen att ga i marklig vinkel med fotterna pekandes nerat i en timme. Ratta mig om jag har fel, men jag har aldrig sa stora problem som vid Arrochar – stallet med ”basta” vagunderlaget.

(Bilden ar tagen halvvags uppe pa Beinn Ime. Ben Narnain ar till vanster och The Cobbler till hoger, man vandrar emellan dem pa vagen. Pa graset till vanster i bild syns pytteprickar i en linje; manniskor pa vag upp.)

Halva vagen ner fantiserade jag om en kottpaj och Irn Bru pa Ben Arthur’s Bothy – favoritpuben i Arrochar. Sista biten var inte kottpajen lika viktig, men jag kunde doda for en Irn Bru! Tyvarr blev det ingen orange himmelsk dryck, det bidde vanlig cola… Jag fick namligen for mig att stanna ute i solskenet sa jag kopte fish & chips, men det hade massor av andra vandrare ocksa gjort sa stallet var barskrapat. Totalt! Mimmi vet hur stark suget efter en Irn Bru kan vara efter en vandring – det finns inget som kan bota det! Sa pa fredag ska jag banne mig ha en burk liggandes i bilen. Kokande eller ej, nar jag kommer ner fran Ben Lui ska mojligheten finnas dar. Men da ska ni se att jag fantiserar om en isglass…