Celtic-Hearts (1-... vem bryr sig, vi ar redan MASTARE!!!)

Och tyvarr verkade det som om spelarna tankte detsamma i forsta halvlek. Inte mycket som hande dar inte. I andra hande allt. Hearts vann med 1-3, men jag och 60'000 andra var inte ledsna for det. Det basta, det vi egentligen kom for, var det som skulle utspela sig efterat. Da nar Celtic skulle ta emot segerbucklan! Till skillnad mot forra aret (da jag stod fint upradad med ett koppel andra publikvardar utanfor sjalva arenan) sa satt jag i ar pa insidan.

Efter en kort paminnelse om hur harlig stamningen ar pa Celtic Park sa fick jag med mig Mia pa matchen ocksa. Den var naturligtvis slutsald, men likt forra gangen vi gick tillsammans (Celtic-Hearts, lustigt nog, tidigare i hostas) sa knallade vi runt utanfor arenan och letade overblivna biljetter. Trots att vi var mycket nara - mindre an en meter och tre sekunder - fran att fa platser bredvid varandra sa insag vi till slut att vi var tvungna att splitta pa oss om vi ville komma in.

Jag maste nu forklara for er som kant mig lange att jag faktiskt - jag lovar - var helt ok med att skippa matchen om Mia inte var beredd att ga med pa att sitta separerade. Sa pass mogen har jag gatt och blivit. Men till min gladje lockade stamningen och vi satte snart kurs mot varsin snubbe.

Mia foljde med sin snubbe till Norra laktaren. Jag foljde med min till Sodra. Kanonplatser nara planen och snubben var skon. Vi klagade, kommenterade, sjong och skrattade och jag borjade undra om det inte var vart att ga pa fotboll och ragga biljetter utanfor stadion bara for nojet att traffa folk!

Jag maste erkanna; det pirrade lite nar laget samlats pa podiet, Neil Lennon steg fram och publiken raknade ner infor ogonblicket da han lyfte bucklan upp i luften. Sedan exploderade stadion i konfetti och jubel. Och sedan brast vi alla ut i allsang. You'll never walk alone. Snart kommer ni kunna se ett klipp i hogra hornet. Jag har just lagt ut filmen pa YouTube. I arlighetens namn var sangen inte lika maktig som just fore avspark, men da hade jag inte videon beredd.

Sedan tog spelarna med sig sina ungar och defilerade runt arenan pa innerplan. Det var en ren familjefest och jag maste erkanna att jag inte trott att sa pass manga spelare var stadgade(?) familjefader!

Markligt nog; trots att serien ar 'over', vi har vunnit och jag har sett oss lyfta bucklan sa kanner jag anda att jag faktiskt jattegarna vill aka till Ibrox och ragga biljett till sasongens sista old firm pa lordag ocksa... Det ar sant som det sags; vissa saker kan man aldrig fa for mycket av.