Ben More 1174m - Dagen då jag besteg en vägkon

Det tog en orolig och sömnlös natt och en halv tallrik gröt kl 5 på lördagmorgonen innan jag beslutade mig för att inte göra Ben More i regn, kastvindar och usel sikt. Det klippiga partiet vid toppen sades vara halt vid regn och den dåliga sikten kunde lura ut mig för nära ett antal utpekade stup. Så jag sköt upp. Till söndagen. Vädret förespåddes vara kanon och Scotlink bokade om biljetten kostnadsfritt!
Söndagen var perfekt. Sol, lite moln då och då och lagom varmt. Från busshållsplatsen i Crianlarich får man knalla ca 45min till startpunkten vid Ben More Farm. Farmaren har hjälpsamt satt upp skyltar ("To Ben More") så att man utan att klampa runt på hans gård hittar stättan (jag ger upp, det verkar inte finnas någon svensk synonym som låter mindre fjölig...) som tar en över stängslet och upp på grusvägen man till en början följer.

Jag förstår alla som säger/skriver att synen av Ben More nerifrån vägen kan vara lite överväldigande, för man ser verkligen hela vägen upp. I de flesta fall luras man att tro att bergen är mindre/smidigare än vad de är för att toppen är gömd bakom någon annan knöl, men jag måste säga att jag nog lurades lika mycket av perspektivet av Ben More. Från Crianlarich och längs vägen bort mot Tyndrum så ser man Ben Mores distinkta pyramidform (därav mitt eget smeknamn Vägkonen) resa sig mäktigt över alla andra kullar i grannskapet. Det ser verkligen stort och mäktigt ut - ett riktigt berg! Men från grodperspektivet vid Ben More Farm tyckte jag snarare det såg ut som en trevlig liten grässlänt, inte mycket större än Hammarbybacken...

När grusvägen slutat zick-zacka och svänger av rakt åt höger så lämnar man vägen och knallar rakt uppför grässlänten. Den som inte tar slut förrän man kommer till toppen. Men medan man fortfarande befinner sig på grusvägen så föreslår jag att man vänder sig om och kikar lite på slottsruinen på ön i Loch Dochart. Det är bästa vyn man får av stenhögen om man inte hoppar i sjön och simmar. Det byggdes av Black Duncan Campbell och Glenorchy (nej, inte Black Alec och jo, ännu en Campbell...) någonstans mellan 1580-1630 och brändes ner i slutet av 1640-talet. Så de 'faktaböcker' som hävdar att det användes av Rob Roy ca 70 år senare är ute och cyklar. Fast det låter ju romantiskt, så där.

Väl uppe på grässlänten är det bara att ta sikte uppåt och undvika 'corrien' till höger tills man efter ett tag ser en slingrande stenorm (jag vill inte kalla det mur, men en liten stenavgränsning). Håller man sig till vänster om stenarna så klarar man sig undan överhängande klippor och stup. Precis som 'alla' sa så är vandringen en riktigt seg och utdragen historia. Det går rakt uppåt utan minsta chans till vila. Ungefär när jag nådde stenormen så var jag så less på att klafsa i blött gräs att jag började tappa humöret. Precis då dök en stig upp! Hur fånigt det än låter, den enkla detaljen att man har något distinkt att följa gör på något sätt att det känns l-i-t-e lättare. Man slipper åtminstone tänka på bäring och vad bästa vägen torde vara runt en grästuva... Stigen slingrar och zick-zackar sig sedan hela vägen till toppen, med några få undantag då man fick scrambla sig förbi lite stenblock. I det läget - i ett parti med svårdefinerad led, stora stenblock att klättra och stup runtomkring - så var jag glad att jag inte gav mig ut under lördagen...

Det tog mig ca 2 timmar att nå stigen. Böckerna föreslår 2,5 timmar till toppen så efter en kort titt på kartan så bedömde jag i det läget att jag borde vara där efter ca 3-3,5 timmar. Försök med 4. P.g.a. den smärtsamma höften jag ignorerat så har jag inte varit ute och vandrat på över en månad. Jag var verkligen inte i form för Vägkonen! Sista två timmarna till toppen - då det f ö kändes som om jag redan borde vara där - gick det mycket långsamt framåt. Istället för att vila varje timma så var jag tvungen att stanna till varje halvtimma, ibland varje kvart.

Någonstans, i något sammanhang, läste jag att bra form definieras av inte hur mycket man orkar men hur fort man återhämtar sig. I så fall är jag i tipptoppform! Det var sjukt irriterande för jag kunde vara så trött att händerna skakade, munnen var som en öken, hjärtat slog kullerbyttor och benen kändes fastgjutna. Men så fort jag satte mig ned så tog det två sekunder innan hjärtat slog normalt och jag kände mig beredd att fortsätta. Förklara det den som kan.

Det var under denna sista, sega bit de flesta av prickarna jag haft efter mig i backen hann ikapp och förbi mig. Med ett övernaturligt springande undantag så var dock alla av samma flåsande, svärande och utschasade natur. En charmig man i rugbytröja svor att aldrig mer sätta sin fot utanför stan och en pustande tjej menade att det var bäst utsikten var värd mödan för annars...

Det var den. Utsikten var storslagen, och i det fina vädret nästan gränslös. Jag såg Ben Lomond i söder, vinkade till Ben Lui nästgårds, spanade in Ben Nevis i horisonten och nickade åt Ben Lawers i öst. Sedan försökte jag lista ut vad det var för kullar jag såg bortom dessa, men gav till slut upp och satte mig ner för en välförtjänt lunch. Och spanade in två älskande kryp - på toppmarkeringen! Snacka om toppensex...

Jag träffade en trevlig samling människor på toppen. Det är lite kul med vandring för i de flesta fall - när man inte knallar Autobahn och därmed inte orkar bry sig om varenda kotte - så känns det lite som att Vi som knallar samma berg liksom hör ihop, som en odefinierad grupp. Mannen i rugbytröjan, de tre tyskarna, det unga engelska paret där kvinnan hotade att döda mannen om belöningen på toppen inte levde upp till förväntningarna, de två holländarna som hamnade på olika toppar, mannen med stora glasögonen, de tre amerikanerna med skotska guiden, den unga mannen som flåsade långt efter unga kvinnan och hellre stannade och pratade än försökte hänga med i hennes takt osv osv. En man hade spänt upp något som såg ut som en tvättlina och pratade koder i en walkie-talkie, vilket kittlade fantasin hos några av oss tills vi hörde något om väder och berg... trist.

Jag åt en halv äggmacka och drack ca 40ml smoothie. Jag kunde knappt svälja mackan för av någon anledning ville kroppen inte alls ha mat. Trots att jag bara ätit en banan, en halv näve russin och två KitKat-stavar sedan frukost 8 timmar tidigare. Flytande gick ner dock. Men sedan mådde jag illa. Så där så att det känns som att man vill kasta upp fastän det inte går.

Så jag beslöt att fortsätta. Precis bredvid Ben More ligger Stob Binnein (1165m) och jag hoppades naturligtvis att jag kunde göra dem bägge medan jag ändå höll på. På vägen ner till bergspasset (fortfarande 860m upp) kom fyra engelsmän ikapp mig. En av dem var en man i min smak - han satte sig ner i gräset och åkte kana. Till kompisarnas skratt och spefulla kommentarer; "You're not after the sheep again, Kenny, are you?"

De hann knappt försvinna bakom en död vinkel förrän jag mådde illa på riktigt. Lunchen kom upp tillsammans med mer vatten än vad jag trott att jag fått i mig denna varma dag. Det var ingen tvekan att kroppen sa ifrån:
"För helsike, jag pumpar blod, andas och ser till att benen rör sig, jag kan för bövelen inte smälta mat också!"
Efter det mådde jag bättre, men det gick fortfarande långsamt framåt. Jag insåg att jag inte ens skulle hinna upp till toppen av Stob Binnein innan jag var tvungen att bege mig ner för att passa in bussen, så jag avbröt i bergspasset, tog en kort solstund på en klippa en begav mig sedan nedåt igen.

Det går att följa en stig nerför, men bitvis satte jag mig och åkte kana (och fixade gröngula underkläder, om någon ville veta) och snart var det lika bäst att gena tvärs över markerna. Man kommer så småningom till slutet/början av grusvägen, som man sedan följer hela vägen tillbaka till startpunkten. Sedan är det bara 45 minuters promenad kvar till Crianlarich... Jag räknade stegen i ett töcken, i takten "Irn - Bru - Irn - Bru" tills jag snubblade över en Fantaburk och marscherade "Fan - ta - Fan - ta"... Men när jag kom till Rod 'n' Reel hade de inte den gula dryck jag suktat efter! De hade andra drycker dock samt en himmelsk grillad kyckling med sallad, coleslaw och pommes frites. Jag vet, jag säger ju att allt smakar fantastiskt efte en dag i bergen! För inte kan väl Gordon Ramsey ha gömt sina bästa kockar på pubar och Inns runt om i skotska högländerna...

Jag satt sedan på uteserveringen och njöt av livet - och av att lyssna på folk. Ett samtal mellan två skottar och deras tyska kompis kändes så där typiskt som bara kan höras i det här landet:
Tysken: Vet ni var man kan hitta en kostym för ett sjysst pris i Glasgow?
Skotte 1: Kostym, njae, det var länge sedan jag köpte min...
Skotte 2: Jag menar, en sjysst kostym kostar ändå £700 så man får tänka sig jävligt noga för innan man köper en, när man ska använda den och så.
Skotte 1: Precis. Begravningar, bröllop, examen, högtidsdagar, fester - man bär ju alltid kilt. Det blir ju aldrig tillfälle för att bära kostym.

Som sagt var.

Slutet av dagen blev spännande. En halvtimme innan bussen, sista bussen för dagen, skulle komma så stängdes vägen mot Glasgow av! Mentalt förberedde jag mig på B&B och ett samtal om nödsemester till jobbet dagen efter, men jag höll huvudet kallt och hoppades att bussen skulle komma och se mig i korsningen och inte fortsätta A85 mot Stirling. Bussen såg mig. Och det blev en liten sightseeing förbi Loch Lubnig, Callander och Stirling. Det var säkert fint. Jag slumrade mest. Och jag var rätt tacksam för att jag inte fått för mig att göra om Beinn Chabhar, då hade det blivit övernattning...