Fire! Eller... jo, fire!! Och ett jobbigt samtal...

Arbetsplatsen höll brandövning i förmiddags. Ca 4500 pers svämmade över närliggande kvarter, hälften av oss försökte genom suspekta områden som snarare verkade tillhöra någon amerikansk actionfilm ta oss till uppsamlingsplatsen i en grön park som lika gärna kunnat ligga på en annan planet. Vi hann inte ens fram innan övningen en halvtimme senare blåstes av och vi kunde återvända till skrivborden.

Ett par timmar senare satt jag i ett samtal när dataskärmen blixtrade till. Och så igen. Sedan blev den svart. Sedan kom rök och gnistor från enheten, sedan kom en liten eldslåga. Jag kunde inte gärna lägga ifrån mig headsetet, så medan jag snackade investeringsavkastning drog jag ur sladden och räddade livet på mjukisödlan som ligger ovanpå skärmen och brukar le åt mig. Sedan var jag tvungen att förklara för kunden att jag måste koppla henne vidare till en kollega för min skärm hade bestämt sig för att dö...

Och sedan fick jag försöka förklara för den nya inhyrda tjejen jag tränar att jobbet faktiskt inte är fullt så här actionfyllt, normalt sett.

Tyvärr fick hon också prov på ett av de svåraste stunderna med jobbet när hon lyssnade in medan jag tog samtal. En man ringde för att göra en försäkringsanmälning. Han hade bara en enkel livförsäkring så jag undrade lite för mig själv vad för slags anmälning han tänkt göra, men frågade i alla fall, för många gånger tror folk att de är försäkrade för saker de inte är försäkrade för. Han ville anmäla en "Terminal Illness". Det är när läkaren har gett någon max 12 månader att leva... (och de ingår i livskyddet) Jag hatar de fallen. Pratar man med någon som har en "Critical Illness" så innebär det att de diagnostiserats med t ex cancer, men de kan likagärna tillfriskna. När det handlar om en Terminal Illness så vet man att människan i andra änden är död inom ett år. Det känns som att prata med ett spöke, någon från andra sidan, någon som nästan bokstavligt talat står med en fot i graven. Det är en läskig verklighetscheck.

Jag vill inte ens försöka sätta mig in i mannens situation, att behöva ringa och göra en anmälan på min egen livförsäkring. Han hade policyn tillsammans med frun, hade jag varit honom hade jag bett henne ringa... Som det nu var så var jag ju tvungen att fråga vem det gällde och när jag bekräftade att formuläret skulle skickas inom en snar framtid - då brast det för honom. Det är svårt att sitta med en gråtande människa i telefonen. Man vill lägga en arm om axeln, men allt man kan göra är att försöka vara den stadiga klippan i stormen. En svag människa finner inget stöd hos ett svajande strå, de behöver en stark ek. Vi är inga terapeuter, inte ens jourhavande medmänniska, vi kan inte sitta en halvtimme och låta dem prata av sig, men vi kan ha tålamod, ge dem tid och vi kan göra det en kollapsad människa vill - vi kan "ta tag i saken". Börjar ens egens läpp skälva så är man ingen hjälp, men när man lugnt förklarar vilka åtgärder man tar och vad som kommer hända så ger man det stöd och försäkring som hjälper människan på andra sidan att känna att de kan lämna ett av alla orosmoln åt sidan för tillfället. Då ger man dem tid åt sina känslor - när de lagt på luren.

Och det är då man själv tar ett par djupa andetag. Sedan var jag tvungen att trösta den nya tjejen för hon grät ikapp med mannen. Jag hoppas hon kommer tillbaka i morgon.

Kanske kommer hon för att se vilken action vi hittar på på fredagar.