The Cairnwell (933m), Carn A Gheoidh (975m), Carn Aosda (917m)

Mission completed. Jag har lurat med mig M upp på ett Munro - 3 till och med! Nu kan jag dra mig tillbaka med gott samvete.

Egentligen var dagens Munro bagging en fuskvandring för bilparkeringen ligger på 650 m höjd(!), vilket innebär en bestigning på ca 280m för att nå första toppen - det är ungefär lika högt som Artur's Seat i Edinburgh... De tre munroerna är sedan sammankopplade i en höghöjdskedja så man behöver aldrig ta sig längre ner än 800m. Men med tanke på hur extremt svårt det är att nå vissa Munroer så vore det väl bara rätt med några lättillgängliga också!

Fuskvandringen startar vid skidcentret i Glen Shee, vilket i sin tur ligger längs (röd) väg A83 norr om Perth på väg mot Braemar i södra Cairngorms. Vi är alltså i östra delen av Skottland. Har man missat det på kartan så kan man lätt se det på bergen; de är mer som runda ljungklädda kullar jämfört med västsidans gräs- och stenalper.

De tre topparna ligger som i en trekant med basen mot skidcentret och från söder räknat har vi The Cairnwell, i mitten längre bak Carn a' Gheoidh och till höger Carn Aosda. M och jag tog dem i nämnd ordning så vi började med att sätta fart uppför skidbranten vid The Cairnwell. Som tur är(...) har man slutat att operera stolsliftarna sommartid så man måste faktiskt gå till toppen. I vårt fall tog vi sikte på lifthuset först för det blåste rätt friskt uppe på höjden och regnmoln började komma in från norr, och vi kände för en paus. (1 timme tog det dit.)

Med vinden vinande utanför plåtskjulet satt vi lugnt i ett hörn och påbörjade en matrast (eftersom vi hämtat hyrbil et c så var det rätt många timmar sedan vi åt frukost) men vi avslutade den ännu torrare och varmare. Sssch! Det är en hemlis, men det var bara en vanlig regel på lifthushyttens dörr, den där det stod "staff only", så vi gick in, vädrade våra svettiga jackor och väntade ut det värsta regn- och blåskalaset på varsin stol.

Sedan satte vi fart sista 15 min upp till toppen. The Cairnwell är en sorglig syn om man är ute efter naturupplevelser, men med tanke på att man knallat uppför en skidbacke så kan jag inte påstå att väderstationen, telecom-masterna och tillhörande skrot uppe på toppen kunde förstöra särskilt mycket mer. Och inget kunde förstöra firandet av M's första munrobestigning!

Vi hade finfin vy över vart vi skulle härnäst så med kläderna fladdrande i vinden följde vi en stenig väg längs skidstaket ner till bergspasset (800m, minns ni...) innan vi äntligen kunde lämna skräpet och svänga av rakt ut i vildmarken. Det var så vilt att vi både såg kaniner och harar!

Det finns åtminstone tre olika stigar att följa över gräsplatån som breder ut sig och det spelar egentligen ingen roll vilken man följer för samtliga leder till Carn a Gheoidh - man kan även välja att följa branten runt Coire Direach och hälsa på munrotoppen Carn nan Sac på vägen. M och jag följde mittenstigen och kom så småningom till en stenhög - med dörrhål! Nyfikna som vi var knallade vi dit, men det verkar inte ha varit något gammalt stenhus som fallit ihop, däremot har någon byggt en stenkoja i lä för vinden. Det enda jag kan tänka mig är att någon fåraherde gjort det för länge sedan, men det vore kul att få veta sanningen...

Grässlänten mot Carn a' Gheoidh tycktes aldrig ta slut; som vanligt var det mer upp och ner än vad som syntes från första utsiktspunkten och dessutom kom duggregn in och blötte ner vår högersida, men till slut nådde vi fram. Precis före toppen stötte vi ihop med en söt kille och vi alla tre tog det som ursäkt för en liten paus och en pratstund. Sedan försökte M och jag hinna ta in lite av omgivningen mellan regnmolnen. Det gick sådär och tyvärr var utsikten för regndisig att fastna på foto. Det finns ett lä byggt i sten vid topp-punkten så jag tillät mig en tvåminutersvila istället.

Ett engelskt par med hund tittade förbi och med mössan/buffen nerdragen över öronen, kragen uppdragen och vantarna på så enades vi fyra om att det knappast kändes som Juli; det hade lika gärna kunnat vara November. Som grädde på moset - eller ska jag säga is på regnet - så ändrade regnet i just denna stund till "sleet"; isregn. Det är inte samma sak som 'underkylt regn', snarare den raka motsatsen och det är inte 'snöblandat regn' som det står i min svensk/engelska ordbok för det har inte alls samma struktur... Det är liksom regn som är så kallt att det är små isdroppar (nej, inte hagel!) men oftast ligger de inte kvar på marken och bildar oftast inte ens is, men de kan göra det ibland och då blir det snorhalt. Jag tror det är bäst att kalla det "isregn" för det beskriver bäst vad som kommer i ansiktet. Kanske är det så att skottarna har hundra sorters regn, precis som svenskar har hundra sorters snö...

Hur som helst, detta uppmuntrade oss till att kvickt fortsätta, d.v.s. gå tillbaka den väg vi kom. Den här gången tog vi en mer nordlig stig, missade den märkliga stenhutten men kom närmare Loch Vrotachan. Tillbakavägen var ungefär lika lång (eh, mentalt alltså, det fattar väl jag också att den var lika lång i meter räknat!), vår vänstersida blev nu lika blöt men blåsten var ihärdig så den såg till att vi åtminstone inte hann bli dyngsura - bara lagom genomblöta.... eh. Som tur var hade vi gratis tork vinande runt öronen. Solen tittade till slut fram då och då - främst på omkringliggande berg - men jag kunde ändå inte låta bli att surna till för vädersnubbarna hade faktiskt sagt att det skulle klarna upp framemot eftermiddagen och att duggregnskurar skulle blåsa över mellan 12-2. Vi har tydligen olika definitioner av "eftermiddag", människor och vädergudar, för på väg mot Carn Aosda regnade det och blåste och molnen dök allt lägre tills vi knallade runt i dem och knappt såg målet längre.

Hela dagen fram tills dess hade känts som en trevlig utflykt, men nu kom den där strax-före-toppen-känslan jag tog upp förut. Men vi hade bara en topp kvar och jag tänkte banne mig inte ge upp för att sedan behöva åka tillbaka och ta den lilla fjölen också! Alltså knatade vi på uppför en välfixad väg (för bandmaskiner kan jag tänka) genom liftsystemet, trotsade taskig sikt och riktade in oss mot toppen. När vi nådde toppen kom belöningen för dagens slit. Molnen lyfte, regnet avtog och fram kom en fenomenal utsikt! M och jag wowade, fotade och njöt av det tysta men bedövande skådespelet. Berg, dalar och en regnbåge! Efter en stund såg vi fler hotande moln ta sikte på oss så vi följde närmsta liftsystem och sedan en grusväg ner till skidcentret igen. Precis när vi kom ner nådde regnet fram till oss. Timing.

Det var en skön dag; lagom på något sätt. Ingen av oss var direkt trött efteråt, men så tog vi vår tid också. 7 timmar (inklusive 30 min kurande i lifthytten) tog det. Knallar man mer direkt gör man säkert rutten på 4-5 timmar, men det är ju inte som om man har en tid att passa. Tvärtom vill man ta sig all tid i världen att njuta... uppleva... bara vara.