Det är den tiden på året nu. Då när det är dags att tänka framåt, vilket osökt får mig att tänka bakåt, och innan jag vet ordet av det saknar jag familj, vänner, italiensk glass i Gamla Stan och buss 4 över västerbron. Jag har en släng av hemlängtan. Har haft några riktigt låga dagar nu och det finns inget som kan ändra på det. Inget jag vill göra för att ändra det, annat än att dra täcket över huvudet och vänta på att det går över.
Och medan jag tänkt bakåt har jag tänkt framåt och därmed tänkt på nuet och på att jag inte blir yngre och jag är rädd. Rädd för att jag kommer missa vad jag längtar efter, för tiden går. Och så ställer jag dumma frågor om varför det är som det är och om det är någt jag kan/bör ändra på, men gör jag det så är jag inte jag och så blir jag arg och tänker att om jag inte får vara jag så kan de dra åt helsefyr!
Och så är en av radioplågorna just nu Natasha Bedingfields "Soulmate" som hamrar in:
Who doesn't long for someone to hold
Who knows how to love you without being told
Somebody tell me why I'm on my own
If there's a soulmate for everyone
Och det är ju knappast uppåttjack för en kärlekskrank.
Finns bara en sak att göra när man är så nere - se till att man är på toppen. Så på lördag åker jag till Crianlarich och trotsar naturlagar och onda höfter och stragglar 1174m upp på Ben More. Berget ser ut som en gigantisk vägkon, men jag skiter i branta zigzag-stigar - jag ska upp. För där uppe finns en vidunderlig utsikt, lugn och ro och adrenalin som ser till att jag mår bra igen. Vädret ska bli bra (vilket inte är självklart på ett berg som har snö till midsommar och privata regnmoln...) och jag vet att när jag står där uppe och hämtar andan med händerna på höften och blickar ut över Skottland - då kommer jag säga till mig själv; "Det här är livet. Det är det här det handlar om. Det var det här jag flyttade för."
Och sedan kommer jag må bra igen. Tills nästa sommar, samma tid...
Och jag undanber mig kommentarer om att jag duger som jag är et c, et c, för det är inte det det handlar om. Samma sak med fåniga kommentarer om att det finns någon där ute bla bla bla, för då refererar jag kort till Natasha Bedingfield. Jag är trött på floskler och skitsnack. Det också.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Ha ha ha!! Nu ska jag skriva tröstande ord....börjar du koka nu? Vet du, den här tiden är nog återkommande för många då man överväger sin framtid och historia. Jag gör det och jag vet att många andra gör det också. Men jag är avundsjuk för du kan åka ut i bergen och njuta av det oslagbart vackra i naturen där. Själv får jag väl åka ut till Djurgården och gömma mig bakom ett träd med barnvagnen för att låtsas vara ensam på en bergstopp!!! Bra att du tar Ben More så kan vi gå den sen!!
Du tror att jag ger mig upp för den branta vägkonen igen?!?
Jag tänker spara senaste numret av Trail, de specialiserade sig på familjevänliga rutter... he, he.
Håller med, jag har åtminstone botemedlet runt knuten. Ska klämma lite dopamin åt dig också imorgon! :-D
Jag minns dina ord när vi gick på vägen och nästan blev kylarprydnad i juni.
Du målade upp dina tvivel, dina för- och nackdelar och när du avslutade din tankevurpa kom du fram till samma sak som i bloggen - du är kär i bergen. De är dina soulmates. Lite tystlåtna kanske, men trygga, stadiga och alltid på plats att ge dig kicken du söker.
Och tro mig - du behöver aldrig slåss med ett berg om fjärrkontrollen ;)
Post a Comment