(Repris) Fredagsfyran om Kändisar

I väntan på att någon (titta inte på mig!) tar över Fredagsfyran så får vi visst roa oss på egen hand på fredagar. Så jag tänkte göra som TV gör i väntan på nyproduktioner - jag kör repriser!

Först ut är den allra första Fredagsfyran, från Augusti 2003:

1. Vilken kändis skulle du vilja äta frukost med?
Gerard Butler. För det torde ha inneburit att vi spenderat natten tillsammans!







2. Vilken kändis skulle du vilja ha med på konsert?
Alice Cooper. Förslagsvis hans egen, men annars tror jag han kan komma med lite skönt retroslaggiga kommentarer.







3. Vilken kändis skulle du vilja diskutera litteratur/film/musik/vadsomhelst med?
Kenneth Branagh; intentionen skulle säkert vara att diskutera litteratur, teater och film - men jag har en känsla av att vi istället skulle dricka öl, snacka fotboll och slänga käft i största allmänhet.









4. Vilken kändis skulle du inte vilja vakna upp bredvid?
Sir Alan Sugar. Då måste något ha gått väldigt, väldigt fel...

Håll ut, Sverige, miljöräddning på väg!

Läser på Aftonbladet.se att Sverige har problem med "flaskberg" för att svenskar dricker för mycket mineralvatten.


Lugn i båten!


Jag kommer om två veckor och befriar er från flera kilo av denna börda!


Jag har bott här i Skottland i över två år nu och om det är något jag saknar från Sverige, inte är det falukorv, knäckebröd eller kaviar (för det kan jag köpa på IKEA...) - utan smaksatt mineralvatten! Loka, Ramlösa, Vichy Noveau. Skogsbär, hallon, passionsfrukt, päron, mango/papaya - till och med citron!

Här borta finns enbart läskedryck. Eller något klart vatten med eller utan kolsyra innehållandes smakämnen och sötningsmedel! Alltså, läsk. (som Shio ungefär) Jag vill inte ha läsk, jag vill ha vatten med kemikalier så att det smakar som kolsyrat vatten med färska bär. Så som Loka, Ramlösa och Vichy Noveau smakar. Jag vill ha typ läsk fast utan kalorier, jag vill ha smaksatt mineralvatten! Om jag var ute efter något sött kemikaliskt som smakar just kemikaliskt, ja då tar jag gärna lite färgämnen och kalorier på köpet och dricker läsk.

Jag hoppas bara att man får ta med bärbara datorer i handbagaget. Jag kan ju tänka mig hur väskan ser ut i röntgen annars;
elektronisk apparat och massor med vätskefyllda cylindrar...
Min kompis blev återkallad till säkerhetskontrollen p.g.a ett par paket Scans Hot Dog.
Vad skulle då inte jag bli...

Hoppas John Smeaton inte har en tvillingbror på Skavsta Flygplats.

(För er som missat poängen; han är bagagehanteraren som tacklade terroristen på Glasgows Flygplats. Och numera folkhjälte.)

Tidsresa

Dataåldern öppnar verkligen nya möjligheter... Google Earth har tagit mig med till platser jag inte sett på tio-tjugo år; skolan där jag började första klass, parken där jag tog mig min första fylla, huset i USA där jag var AuPair... Och då och då surfar jag runt och tar en titt på familjens bostäder också. Distans-stalking, liksom.

Bebo, Facebook och Stayfriends (skolkamratsdatabas, om man fått tillräcklig distans att kunna med en sådan tillbakablick) utvidgar möjligheterna ytterligare att hälsa på det förflutna. Eller, om man så vill, åtminstone ta sig en liten titt...

Jag kunde faktiskt inte låta bli, så jag sökte efter en av de tre ungarna jag tog hand om när jag var AuPair. Han går nu på college, är lång och ståtligt och faktiskt väldigt lik den uppmärksamhetssökande spjuvern jag spelade baseball med! Via honom hittade jag hans två systrar, de är jättesnygga och fortfarande sig lika. Till utseendet, jag hoppas en av dem inte är lika mycket "hard work" som när hon var 8...

Jag tänker inte ta någon kontakt; jösses, jag var ju bara där för lite mer än tre månader! (Hur många tremånaderslånga kontakter minns du från när du var 8, 9 år gammal?) Men det var kul att se dem igen, se hur de vuxit till sig liksom.

Oh, och på tal om inget, jag undrar om.... hon kanske fortfarande har samma namn... ok, måste kila nu!

Inte det minsta trassligt nätverk

Knåpar ihop ett säljande CV, efter tacksam feedback från den pushande chefen. Antar att det skulle gå fortare om inte datorn stängde av sig själv var femte minut... Kan inte nog understryka hur mycket jag längtar tills jag åker till Sverige i September och kan köpa en ny! Den Allvetande Skräphögen är snart inte annat än bara en skräphög.

Då och då tar jag en paus och försöker hitta igen vänner och kollegor på Bebo. Det är ett av de där nätverkstjänsterna där man delar med sig av pinsamma bilder och håller kontakt med folk eftersom man är för lat för att emaila. Jodå, jag är en av dem. Det är så mycket lättare... och roligare, för det finns allt möjligt annat pyssel man kan roa sig med! Jag har en sida på Facebook också. Jag har förstått att Facebook är rätt populärt runt om i världen, men de flesta häromkring kör med Bebo av någon anledning så det är bäst att ha båda två.

De talade om det på radion härom dagen faktiskt; att Myspace är populärast i England, Facebook i Europa och USA, och att skottarna kör med Bebo. "Vi kan naturligtvis inte göra som alla andra". Jag tror att denna iakttagelse stämmer rätt bra för när jag hade Myspace hittade jag inte en kotte, när jag signade upp för Facebook hittade jag både svenska och diverse andra kompisar och nu när jag signat upp för Bebo hittar jag lokala vänner och kollegor.

Men bara för att jag signat upp mig på båda två så nätverkar jag som Spindelkvinnan på Facebook medan 'alla' på Bebo beslutat sig för att umgås med vänner IRL för tillfället. "Ja, jag s-k-a godkänna dig, men jag har inte haft en sekund över att sitta vid datorn". Eller så vill ingen av kollegorna veta av mig...hm...

Bebo är lättanvänd och har roligast profilsida, tycker jag. Det är mer som en hemsida. Facebook har fördelen att det är lätt att hitta nätverk och grupper man kan gå med i och där man kan snacka med andra som delar samma intresse. Dessutom är både Bebos och Facebooks sidor lättanvända och snabbladdade. Jag har inte hittat någon fördel med Myspace, faktiskt, det verkar bara vara fördelaktigt om man vill nätverka med polarens band, okända musikanter, visa att man gillar samma ståuppkomiker som många andra och gillar buggar och långsamma sidladdningar...

Men som man säger, whatever works for you - och jag är jätteglad över att ha hittat två nätverk som faktiskt fungerar!

Nu ska via se om CVt funkar också...

Utsikt som fastnar i halsen

Tänkte att de vore informativt för två nyanställda att hälsa på claims-avdelningen, snubbarna som administrerar döds-, critical illness och andra försäkringsanmälningar. Jag och den andre tränaren fick aldrig sådan lyx när vi startade, så vi hängde på.

Det var förvisso rätt bra att få en bättre idé om vad sjutton de pysslar med när vi sänder memos till dem, men det var inte anmälningarna som fascinerade mig mest. Det var utsikten.

Ett säkert femtio meter långt panoramafönster skapar en enorm levande tavla över kontorets långsida. Ett kort tag, just när jag började för två år sedan, så satt jag i den delen av huset och fick denna fantastiska utsikt över Glasgow, skeppsvarven längs River Clyde och kullarna bortom. Varje väderskiftning ändrar karaktär på utsikten, aldrig har en lyftkran framstått i bättre ljus! Jag önskade många gånger att jag tagit med en kamera. Jag kunde därför nu inte låta bli att vila ögonen på lyftkranar, kullar och höghus bespottade av solstrålar som letade sig fram genom ett lila molntäcke. De som varit i Skottland vet vilket lila molntäcke jag menar, det är så otroligt vackert...

Men välbehaget fick plötsligt en obehaglig twist. Tvärs över motorvägen, med framsidan åt arbetsplatsen, stod en kyrka inklämd mellan en skola och ett höghus. St Patrick's Kathedral. Stället har varit stängt i ett år men ska nu åter öppna vilken dag som helst. Då, för ett år sedan, stängdes det när man hittade Angelika Kluk, en polsk student, mördad under golvet...

"Kyrkvaktmästaren", en man som på frivillig basis fungerade som en allt-i-allo, hade våldtagit och mördat henne. Det spekulerades kort om ett svartsjukedrama, för den unga kvinnan hade ett sexuellt förhållande med prästen... Vaktmästaren (som f ö visade sig ha använt falskt namn under lång tid) dömdes till livstids fängelse och nu utreder man om han kan ha något att göra med ett par andra försvinnanden också.

Det var inte lika rofyllt att titta ut genom fönstret längre. Kyrkporten har figurerat i tillräckligt många artiklar och tv-inslag för att påminna om händelsen. Jag tror att jag föredrar utsikten över den grå kontorsbyggnaden och buskarna och skatorna på innergården - åtminstone för tillfället.

The Fringe

Tyska kompisen fick slaganfall när jag meddelade att jag tänkte besöka The Fringe (festivalen som körs i Edinburgh varje år) - utan att först ha inhämtat program och planerat dagen till punkt och pricka. Nä, för tänk att jag tänkte åka dit och bara se vad jag stötte på. Bara så där.

Jag stötte på gatuartister, konstnärer, jonglörer, akrobater, en kille som böjde varenda led i märkliga vinklar, musikanter, stå upp-komiker, märkliga människor och ännu märkligare varelser. Turister, kallas de. Och förutom dem fanns det märkliga människor och varelser som klätt ut/upp sig med vilja.

Shower, pjäser och uppträdanden pågick överallt runt Old Town, men allt jag fick upp ögonen för var naturligtvis slutsålt. Eller så kördes de på kvällen, och jag var tvungen att åka hem lagom tid för jag skulle upp dötidigt nästa morgon.

Men det gjorde egentligen inte så mycket för eftermiddagen var en enda stor show i sig! Hela stan var full av gratis underhållning. I vartenda hörn stod någon och höll låda, så avslappnat spenderade jag 15 min med några keltiska trummisar, en halvtimme med en halvgalen jonglör, lika länge med en rolig jonglör, fyrtio minuter med en galet rolig stå upp-komiker som stod utanför en klubb och promotade sin egen show (som jag av tidsbrist inte kunde kolla på även om jag var duktigt sugen), osv osv. Inte ett öre spenderade jag men förutom en del oooh och ahhh så fick jag en hel del gapskratt också.

Utan att jag visste om det så hade jag tydligen prickat in Fringe Sunday, dagen då ovanligt många artister visar upp sig ute på stan. Tackar! Det enda jag nu skulle vilja se också är Tattoon, men de biljetterna säljer ju, typ, slut innan de ens släppts... Vi försökte köpa plåtar i Januari, en månad efter att de släpps, men till och med då var det för sent.

Nåja, det får väl bli nästa år.

Fredagsfyran om Sova

1) Vad har du på dig när du sover, om något?
Antingen trosor och t-shirt, eller bara trosor, eller trosor, t-shirt och pyjamasbyxor - eller trosor, polotröja, ev extratröja, långkalsonger och strumpor. Beroende på årstid.

2) Sover du på sidan, på rygg eller på magen?
På magen. Förutom när det är så kallt om vintern att jag rullar ihop mig till en boll på sidan.

3) Bäddar du sängen varje dag?
Ja. Med bädda menar jag slänger på täcket rakt och ser till att kuddarna är i huvudändan. Täcket är mindre än sängen så jag behöver inte hålla på och vika och ha mig och något överkast orkar jag inte pyssla med.

4) Har du med dig något i sängen (gosedjur etc)?
Eh, nä... mina vilda fantasi räcker. :-)

Förresten, ni kanske inte har sett länken i högermarginalen; Fredagsfyran hittar ni här. Ni trodde väl inte att jag satt och finurlade mina egna frågor...

Inte helt oduglig

Fick feedback på selektionstestet till utbildningstjänsten - testet som gick ut på att ge feedback... Det var tydligen inte så bajs som jag trott. En av cheferna som var med under testet gav feedback, hon kommer från en helt annan avdelning och känner inte mig. Men tydligen hade hon hört talas om mig... "Apparently you're very highly thought of". Slut citat. Ok, det tröstade l-i-t-e, även om det börjar bli långtradigt att hela tiden få höra hur bra/omtyckt/lovande man är utan att det leder någonstans rent praktiskt.


Hur gick då katastrofen - egentligen? Tydligen var det fler som fått kortslutning så vissa saker som jag missat hade flera andra missat också. En del saker som jag generats över och vaknat om nätterna över nämndes inte ens så de hade nog inte uppfattat det - puh! Andra saker som jag trott gått åt skogen tyckte de hade gått jättebra. T ex tyckte jag att jag bara svamlat på, men de tyckte det flöt! (F ö menade hon att hon älskade min dialekt och hade kunnat sitta och lyssna på mig resten av dagen. He, he, kanske var det så jag kollrade bort dem....)


Det som hade gått 'dåligt' var att ge feedback enligt den modell de förespråkar - något som kanske hade kunnat åtgärdas om jag fått lära mig vad den rätta modellen var! Det var bara små teknikaliteter som dessutom beror på två olika feedback-situationer. Jag är van vid en typ och jag tror de menade att den vi nu gjorde var av den andra sorten. Tja, det ändrar ju hela scenariot! Jag borde kanske ha dubbelcheckat innan testet började, vilket av dem som gällde... Nåväl. Ehrm, och dessutom var jag tydligen lite för snäll i vissa lägen... vilket säkert stämmer i första läget, men när jag gett folk en chans så är jag inte lika snäll nästa gång - det kan min nuvarande trainee intyga. Hon tycker att jag är hård, och ironiskt nog tyckte hon att kvinnan som vikarierade för mig när jag var på semester var 'snällare'. Den kvinnan är ökänd för att vara en sträng skolfröken och allmän bitch! Nåväl, jag kan se vad de menar dock och det är något jag definitivt kan ändra till nästa gång. F ö tror jag att vi har olika filosofi gällande detta att motivera/feedbacka/ändra/undervisa människor, men det lönar sig definitivt inte att argumentera. Det är bäst att göra som de vill tills man är i position, sedan gör man som man själv vill/tror på...

Det som gått 'bra' var i princip det hela alltet i hur jag var, hur jag gav feedback. Och jag har en känsla av att det hade varit svårare att ändra, ifall det hade varit där skon klämde. Det sa hon också.

Så, summa sumarum handlar det bara om mindre justeringar i att följa deras modell. Jag fick också veta att av alla ansökande så var det oss som det stod mellan som fick göra testet, det poängsattes (jag fick se poängen också) och de som fick mest fick tjänsterna, rätt och slätt. Är inte säker på att jag tycker det är ett rättvist sätt för någon som är 'fel' men redan kan modellen får ju högre poäng än någon som är 'rätt' men behöver kort intro till modellen. Tror att det var det Akademi-chefen menade när hon uttryckte sin besvikelse över att jag inte antogs. Men, men, det är väl så, man ska vara en helt färdig produkt, inget uttrymme för mindre juseringar.

Slutligen, jag såg några andra som också fick feedback idag. Det kändes bättre när jag såg vilka andra (mer) erfarna tränare och dessutom seniorer som också fick avslag. De borde ha varit ännu mer van vid dessa feedbacksituationer! Och de är inte odugliga, så då kan knappast jag vara det. Puh.

Då tar vi nya tag nu då.

Oduglig

Minns ni tjänsten som chefen var så benägen att jag skulle söka? Jag sökte och fick ett email tillbaka.

"Tack för din ansökan, men..."

Det var nästan värt avslaget för att få se chefens ansiktsuttryck när jag berättade detta. Hon kunde inte förstå varför jag inte blev kallad till intervju, tjänsten var ju så gott som min. Vad henne anbelangade. Nåväl, jag kände att jag fortfarande var med i spelet för jag hade sökt en annan tjänst också, inom utbildningsenheten och DEN tjänsten brann jag för att få!

Så mycket att selektionstestet gick åt helsike. Jag har aldrig varit så nervös förut tror jag, ALLT gick fel, pinsamt fel. Sedan gick jag på semester en vecka och kunde verkligen inte släppa fadäsen. Jag vaknade upp om nätterna och kom på än det ena än det andra som gick snett.

I måndags kom mailet.

"Tack för din ansökan, men..."

Den här gången var det chefen i utbildningsgruppen som inte kunde förstå varför jag inte fått tjänsten - för jag var ju helt perfekt i rollen och just en sån som hon ansåg att de behövde. Hon tog det hårdare än jag! Men hon var heller inte med under testet... och tyvärr var de en hel grupp som skulle ta ut folk. Då kände jag bara att "ja, ja, det var ju väntat, jag söker igen nästa gång." Ett par timmar senare var jag inte lika avslappnad. Jag ville verkligen ha den där tjänsten! Och jag vill ha mer i lön!! NU!!!

Imorgon har de avsatt 30 min för att ge mig feedback på det hela. Jag är inte så säker på att jag vill... jag var så pinsam på testet att jag har svårt att se dem i ansiktet som det är. Brrr.

Chefen skickade ett, typ, kondoleans-email efter avslaget (för hon fick såklart också en kopia). Hon vill verkligen stötta mig och föreslog att vi skulle ta en titt på min CV tillsammans för att se till att allt är oemotståndligt till nästa gång. Det låter toppen, hon har ändå vana av att anställa folk i den här miljön och vet vad som triggar rekryterarna.

Det är så typiskt, det känns som The Story of My Life, att dem jag jobbar med är toppennöjda, öser beröm och förstår inte att jag 'bara' är där jag är - men när jag söker mig dit "alla" (inklusive jag) tycker att jag borde vara så får jag avslag utan att ens få en chans. Oftast utan att ens få tala för mig på en intervju. Skulle jag väl komma till den positionen efter många långa omvägar så är det samma visa igen, alla är toppennöjda, öser beröm och tycker jag borde avancera igen. Men... Ja, ni ser cirkeln. Hur fan ska jag göra??? Det finns områden jag har försökt nå i 12 år nu - 12!!! Och det är banne mig inte kärnfysik vi talar om. Men trots att jag - och mina referenser - VET att jag skulle göra ett busbra jobb så saknas den formella erfarenheten - den som jag försökt få i 12 år nu...

Och vad som irriterar mig mest är att vad gäller de här två tjänsterna jag sökt så VET jag att jag skulle göra ett toppenjobb. Aargh!!!

Idag hände dessutom något minst sagt ironiskt; chefen har med kort varsel fått en ny chefstjänst - i teamet jag sökte seniortjänsten jag inte ens fick komma på intervju för! Chefen stönade högt och uttryckte att hon önskade hon kunde ta mig med sig för hon vet (hennes ord) att hon skulle vilja ha mig som senior (chefsassistent i princip), men nu får hon ju den som blir utvald i selektionsprocessen. Vi funkar bra ihop och jag är så klart inte överlycklig åt att hon lämnar. Vi blir ju kvar med ett-upp-och-ett-i-minne-chefen... Och jag verkar ju bli kvar där i evigheters evigheter amen.

Meall a' Bhuiridh (1108m) - Ett berg bland molnen

Utan bil försmäktar jag på denna ö... Frågan är inte Vilket berg vill du vandra, utan Vilket berg kan Citylink ta dig till? Så jag tog Citylink upp till Glen Coe Ski Center för att bestiga skidbacken. Jo, Meall a' Bhuiridh tillhandahåller en skidbacke också, och nu börjar jag ju vänja mig vid skräpiga uppfarter...

Man k-a-n nå toppen via tre liftsystem, fast liftarna har inte snurrat på ett bra tag. Med ett undantag. Även sommartid kan man för £5 åka stolslift till och från 660m höjd. Det gjorde jag naturligtvis inte, istället knallade jag genom ljungen längs en mountainbike-led och lyssnade till bäckarna och vattenfallen vid sidan om. Och till retsamma kommentarer från ett gäng medelålders män som bekvämt seglade förbi ovanför mitt huvud. Jag var glad att det inte var mer trafik än så... men man har väl en viss stolthet. Jag skulle aldrig kunna säga att jag bestigit Aonach Mor i Fort Williams bara för att ett par kompisar och jag tog linbana upp!

En timme senare mötte jag männen igen, då de sett klart på utsikten och precis var på väg ner. Själv fortsatte jag tvärs över träskmarken med sikte på en flack bergsrygg som kunde ta mig till toppen på ett något bekvämare sätt än den branta backe där nästa lift löpte. Toppen i sig syntes bara av och till bland molnen, men jag hoppades att det skulle lätta...

Grässlänten övergick till scree (sten och grusslänt) närmare toppen och vinden fick mig både att ta på en extratröja och att ta fram vantarna. Ju närmare toppen jag kom (efter nästan 4 timmars vandring), desto mindre såg jag av den. Molnen kom in över Buchaille Etive Mor, rullade över Creise och svepte in Meall a' Bhuiridh i ett vitt, blött täcke. Jag fick gott om tid åt att reflektera över skillnaden mellan moln och dimma.

Att knalla runt bland molnen är relativt blött, för det känns som ett fint duggregn - duh, molnen består av vattenmolekyler - medan dimman är relativt torr i jämnförelse. I dimma ser du oftast inte speciellt långt, ibland inte ens din egen hand när du håller den framsträckt, medan man i molnen inte ser omgivningen men åtminstone ett antal meter åt olika håll.

Till slut såg jag något som såg ut som en toppcairn - men det var allt. Jag hade banne mig inte knallat ända upp för att se ingenting! Det var kyligt och omöjligt att hitta en skyddad plats, vinden verkade svepa runt allt från alla håll. Till slut bestämde jag mig för att använda den där "Mountain Space Blanket" jag haft i ryggsäcken i fem år, den som är avsedd för nödsituationer. Well, jag kan inte se utsikten, de är väl en nödsituation om någon! Dessutom har jag redan bestämt att jag ska köpa en ordentlig "Survival Bag" istället. Så jag kurade ihop mig bakom en sten, sittandes på sittunderlaget, och svepte foliefilten om mig för att få extra skydd mot kyla, vind - och regn. För naturligtvis började det i detta läge regna också. Ingen misär är komplett utan regn.

Oändliga tjugo minuter senare slutade det regna och ytterligare fem minuter senare började jag kunna se omgivningen genom de stigande molnen. Jag såg också fler (falska) toppar längs den utsträckta platån och bestämde mig för att utforska utsikten från allihop. Jag knövlade ihop foliefilten och... såg att hela jag fått ett guld- och silverskimmer över mig! Filten avlämnade spår på både mig och packningen. Inte undra på att man bara kan använda den en gång när den liksom sliter ut sig själv...

Nåväl, glad över att få röra mig igen så gäspade jag mig förbi en rostig liftstation till den bortesta toppen, där någon rest ett minne över en viss Charlie. Gäspningarna var inte av trötthet utan av kyla och så fort blodomloppet pumpat lite värme i kroppen igen så började jag fungera normalt. Och det normalaste jag kunde göra där jag stod var att gapa. Rannoch Moor, bergen vid Bridge of Orchy och bergen bakom Meall a' Bhuiridh syntes under molnen, som ändå svepte sagolikt över topparna och mellan dalarna. Jag försökte fånga en del på kort, men det går naturligtvis inte. Det bästa man kan göra är att skita i kameran och bara njuta av stunden. Så det gjorde jag.

Sedan tog jag mig tillbaka till den riktiga toppen och utforskade möjligheterna att knalla över till Creise (1100m). Det nås via ett smalt bergspass på ca 930m höjd som förbinder bergen vid varandra likt en hängbro. Den mesta informationen jag funnit om denna vandring har gällt vintervandring - och då verkar både den ena och den andra olyckan vara framme - och allt som sagts om en sommarvandring av samma sträcka är att "det torde vara en direkt route utan problem, med viss scrambling högst upp på Creise-sidan". Det var just det... jag gillar inte scrambling, och inte ensam på en hög, smal 'hängbro', och inte i dålig sikt... Nedfarten från Meall a B är ingen fara, det är en zig-zag-stig genom grus, och själva passet är brett nog för en stig, men när jag kom neråt bergspasset och såg uppfarten på andra sidan så var jag tvungen att stanna till och tänka efter. Även om det såg ut att vara oundvikligt med lite scrambling så tror jag allt att jag kunnat ta mig upp ok, men sedan ska jag tillbaka också... och molnen verkade inte vilja lämna dessa berg, de vällde över kanten medan jag fortfarande stod där. Jag erkänner, jag kände mig rädd. För tänk om jag inte ser var jag ska klättra ner igen...

Med sällskap så ser jag inga oöverkomliga problem, men ensam så... jag beslutade att avbryta och gå tillbaka. Och söka finna en skyddad plats att äta lunch på, för nu var kl 2 och även om jag "snacksat" så hade jag inte ätit ordentligt sedan kl 5 på morgonen. Det fanns inget skydd uppe på toppen så jag började söka mig tillbaka neråt igen. Medan jag gick där så kunde jag inte låta bli att reflektera att jag nog inte kunde vara så utsvulten som den kurrande magen föreslog; för när man har låg energi avtar det goda omdömet, och jag hade väl just precis tagit ett rätt vettigt beslut, hade jag inte!

Nåväl, en bra bit ner, just efter att jag träffat en snygg tysk och hans vänner - de enda vandrare jag såg på hela dan - så gav jag upp jakten på vindfria ställen, slog mig ner på en sten och tog en kort matrast. Sedan tvingade jag knäna att fortsätta neråt. Högerknät smågnällde, men vänsterknät var etter värre för det värkte något förjordat. Efter att ha korsat träsket igen så beslutade jag att så länge man går upp så har man faktiskt bestigit berget, oavsett om man sedan går ner, blir hämtad av Mountain Rescue - eller åker stolslift.

Killen skulle just till att stänga, men lät mig komma med. £5 för en enkelresa kanske är dyrt, men det var väl värt varenda cent i det läget - och dessutom ser jag det nog som en donation för att bevara ännu ett hotat skidcenter. Den äldre mannen nere på marken hade sett mig knalla upp på morgonen så vi pratade berg och vind ett tag innan jag haltade ut till vägen - där jag lyckades komma med en tidigare buss hem. Tänka sig, kura ihop sig i en nödfilt bland molnen och åka stolslift halva vägen ner - man vet aldrig vilka äventyr en bergsvandring tar en med på!

Fredagsfyran om Ägande och samlande

1) Har du någonsin lagt ohemult mycket pengar på någonting som bara var för dig själv?
Ohemult vet jag inte... men jag är singel så det mesta är till mig själv. Datorn är nog dyrast, men är 15000 ohemult mycket pengar?

2) Vad är det värdefullaste du äger, men som inte har något egentligt värde utom för dig själv?
Väsbymaffiaboken.

3) Äger du någonting som vore pinsamt om andra kände till det?
Ja. Men du trodde väl inte att jag skulle avslöja vad?!

4) Samlar du eller har du samlat på något?
Jag har samlat på både det ena och det andra; hockeykorten ligger på vinden och samlar pengar nu för tiden, ha, ha. Numera samlar jag på Munroer och minnen så att jag kan ha kul varenda dag jag sitter på hemmet och tänker tillbaka på vad som var.

The Carn Mairg Group (4 Munroer); Hästskon i Glen Lyon

Glen Lyon ligger nästan bokstavligt talat gömt mitt i skotska högländerna. Många kör grön väg A84/A85 från Stirling, via Callander, till Crianlarich. En del kör in på den röda A827 och besöker den mysiga byn Killin eller tar sig en vandring uppför Ben Lawers. Få uppmärksammar den vita singelfiliga vägen in till den ca fem mil långa återvändsgränden Glen Lyon.

Just därför är det en sån underbar plats. Ingen genomfartstrafik, ingen turism, nästan ingen befolkning; bara ren luft, tystnad, en ringlande flod fram till två sjöar, uråldrig skog, berg, storslagen natur - och en och annan tvär markägare. Den norra sidan av dalen har sex Munroer, fyra av dem - The Carn Mairg Group, även kallad "The Glen Lyon Horseshoe" - kan göra i en enda expedition om man utgår från Invervar. Det är olyckligtvis där de tvära markägarna bor. Skottland har en motsvarighet till den svenska allemansrätten, vilket ger varje man fri tillgång till Skottland, så att säga, men markägarna i Invervar gillar inte att bergsvandrare måste knalla över deras ägor för att komma till Hästskon. Det har varit mycket bråk om det där och även om markägarna förlorat så finns det en tvåmeters grind man måste igenom för att komma till den lilla korridoren mellan två gårdar, den som tar en upp i bergen. När jag kom 9.30 på morgonen så var grinden låst med ett stadigt hänglås.

En engelsman anlände samtidigt som jag och tillsammans försökte vi komma på en lösning, för upp till bergen skulle vi. Till höger om grinden står ett stenhus/garage/bod och till höger om det finns en grind som leder in till en lång uppfart. Vi smet igenom denna grind, rundade boden, tog oss genom slyn och klättrade smidigt över det lägre staketet som löpte på baksidan. Visst kände vi oss som inkräktare, men för bövelen... vi skrattade båda gott åt ironin över att det bara ett par hundra meter ifrån denna ogästvänliga plats står en (knappt skönjbar) ruin av Carnbane Castle, byggd av Röde Duncan Campbell Den Gästvänlige!

Innan jag knallar upp i bergen vill jag bara nämna något om själva Glen Lyon. Den må ligga gömd idag men historiskt sett låg den rätt bekvämt till, vilket är lätt att förstå om man tänker bort alla moderna vägar och istället kollar på kartan. Glen Lyon sammanbinder Bridge of Orchy och Pitlochry och torde ha varit en smidig rutt för väst-östlig trafik om man vill undvika utsattheten på Rannoch Moor som löper norr om dalen. För jättelänge sedan var hela dalen full av McGregors men, gissa vad, McGregors hade trubbel med båda sina grannar; Campbells och Stewarts. Campbells följde sin vana trogen, lade olovligen beslag på området kring Loch Awe och drew McGregors från sina marker. Sedermera lade Stewart beslag på McGregors slott i Glen Lyon. (Campbell byggde senare ett eget slott på samma marker, Meggernie Castle, vilket ligger kvar ännu idag.) McGregors var därmed omringade, tvingades ge upp sina ägor och flydde. De var utan ledare för en lång tid och spriddes med vinden, främst runt Perthshire sydost om Glen Lyon.

Det finns några intressanta historier kopplade till Glen Lyon. Vid ett tillfälle kom ett gäng McGregors för att stjäla boskap, så där som högländarna gjorde, men 30 av dem blev tillfångatagna av Campbells och hängda. Dessutom sägs det spöka både på Meggernie Castle och på kyrkogården. Anledningen är att en Campbell var så svartsjuk på sin vackra hustru att han dödade henne och gömde henne i en kista i tornet. Han högg henne i två delar men hann bara begrava underdelen innan han hittades mystiskt mördad vid tornets trappa... Som om inte detta vore nog så finns det en myt som säger att en romersk soldat blev kär i en kvinna i Fortingall, de fick en son och han togs sedan med tillbaka till Rom. Sonens namn? Pontius Pilatus... Fast storyn stämmer vare sig med tiden för när detta skulle ha ägt rum och med hur romarna rörde sig i Storbritannien. Istället är det nog bättre att nämna trädet som står vid kyrkan i samma by. Det är ett ideträ som sägs vara 5000 år gammalt! Tydligen har folk tagit med sig bitar av det, så numera står det bakom en hög mur med järngrind. Stämmer tidsräkningen är trädet troligen ett av de äldsta levande tingen på jorden...

Nåväl, vandring var det. Engelsmannen och jag följdes åt genom den kombinerade hönsgården och hästhagen, klättrade över två stiltor, följde en brusande bäck genom ormbunkar och kom till slut till stället då vi skulle korsa bäcken och sätta fart upp mot Carn Gorm (1029m), dagens första Munro. Vid bäcken beslutade vi oss båda för att ta en paus dock. Han för att fixa med packning, jag för att stretcha stela vader. En man och hans tonårsson kom förbi, båda med trästavar och stövlar. De var ute med ett gäng andra män och vallade får. Vi bytte några ord och något av det vi sa fick mig att fundera åtminstone en timme framöver. Det här med initierade termer; skillnaden mellan att kalla något för en sak och en annan.

Männen frågade vart jag var på väg. "Hästskon", sa jag kort och gott och genast förstod de och det kändes liksom som att det hade varit en skillnad om jag sagt "de fyra Munroerna..." och sedan försökt uttala dem. Den intierade säger bara "Hästskon". Precis som Ben Nevis kallas "The Ben" och ingen vandrare med självaktning tacklar den via turiststigen, inte utan att suckande lägga till något om att de inte hade tid med annat eller att de såklart ämnar gå tillbaka och göra "The Ben" på riktigt. Och sedan funderade jag över att det är coolt med herdar med trästavar, tweedkeps och oljerockar men att det skulle se rätt fånigt ut inne i stan.

Bästa rutten upp på Carn Gorm är att följa skogen 'runt hörnet' där man måste ta sig uppför ett brant parti innan man fortsätter följa skogen ett par hundra meter och sedan svänger upp på en flack rygg och följer den resten av vägen. Precis som säkert så många andra klättrade jag upp, såg mig omkring och tyckte från det perspektivet att den föreslagna vägen var en omväg och att bergssidan längre in i dalen inte alls såg så himla brant ut. Dessutom hade engelsmannen stuckit iväg ditåt och jag, ehrm, tänkte försöka hinna ikapp honom...

Det gjorde jag ju inte. Istället hann två av fåraherdarna ikapp mig och en av dem uttryckte att han inte kunde förstå varför vandrare envisades med att gå [vägen vi gått] när det är sååå mycket lättare att gå [den föreslagna vägen]. Japp, rodnade nästan där. Men det var faktiskt inte så farligt att ta sig uppför grässlänten från min position.

Från bergsryggen leder en stig hela vägen upp till toppen. Jag njöt av läsidan för jag visste att det var det enda lä jag skulle få under dagen och att vinden skulle komma från nordpolen och vara kylig när jag väl kom till toppen... Det stämde. Men inte ens dubbla tröjor, vantar och uppdragen huva - i juli - kunde förstöra ögonblicket då jag snodde runt och vartän jag såg omedvetet öppnade munnen av genuin hänfördhet. Vilken utsikt!

Och just då tog batteriet i kameran slut. Och de fyra extrabatterierna var mer eller mindre slutkörda, så från den stunden var jag tvungen att vara väldigt försiktig och låta kameran liksom ladda mellan bilderna. Medan jag satt där ihopkurad i skydd av en cairn och fipplade med batterierna så uppmärksammade jag något märkligt på en bergsrygg bakom Carn Gorm. Bergssidan var full av får, men helt plötsligt kom en hord av något brunt springande över åsen. Från mitt perspektiv såg de ut att vara i ungefär samma storlek som fåren och de kom i en aldrig sinande ström. Lämlar? Vildsvin? Till sist slog det mig - det var ju rådjur! Hundratals av dem! Det var... ett wow-ögonblick, ett sånt ögonblick som man inte kan fånga med kameran. Det var bara så mäktigt att se alla dessa rådjur komma rusande. Wow.

En halvtimme senare tvingade jag mig själv att fortsätta. Jag hade ju tre Munroer kvar.

Det andra Munrot, Meall Garbh (968m), höll jag nästan på att missa för på något sätt kändes det som en kulle på vägen. Under hela vägen går man aldrig längre ner än 850m så från Carn Gorm till Meall Garbh kändes det nästan plant. Meall Garbh är full a sten dock och stigen följer en linje rostiga staketpinnar - som någon borde städa bort! Normalt sett är också topcairnen byggd av sten men på Meall Garbh är det, surprise, en hög stålpinnar...

Efter en kort lunch fortsatte jag att följa rostiga pinnar och stigar mellan trippvänliga stenar tills tredje Munrot - den högsta toppen som liksom stuckit upp i fjärran hela tiden - kom i sikte, Carn Mairg (1041m). Bergsryggen är täckt med stenbumlingar, rätt snyggt arrangerade faktiskt. I fantasin kunde jag inte låta bli att undra om det verkligen var istiden eller dylikt som format detta eller om det i själva verket var Campbells fångar som fått bygga en barriär mot McGregors boskapstjuvar, he, he. Nåväl, stigen leder just under bumlingarna så man slipper dem, men för att nå toppen måste man ändå ta sig över ett bumlingsfält. Det finns ingen toppcairn eller triggerpoint på Carn Mairg, men det är rätt uppenbart vart toppen är...

Fram tills nu hade vandringen varit rätt behaglig, men en titt norrut gav mig en orolig knut. Ett regnområde gömde hastigt berg efter berg medan det kom rakt emot mig. Jag visste från förberedelserna att det skulle vara en knivig nedfart över stenbumlingar från denna topp och att det skulle vara svårt att se vägen i dålig sikt. Jag ville inte fastna på Carn Mairg under ett regnfall! Det tycktes vara stenbumlingar överallt och jag kunde inte se någon nedfart över huvud taget. Jag såg stigen fortsätta nere i bergspasset dock... Till slut såg jag en gräs-och-sten-slänt som verkade tacklingsbar - om än väldigt brant! Försiktigt började jag ta mig ner när jag såg en man försvinna bakom en boulder, det var tydligt att han tog en annan väg. Bättre, hoppades jag. Så jag försökte klättra över bumlingarna för att komma ikapp honom - tills jag sa åt mig själv på skarpen att inte få panik, för det är DÅ det går åt skogen. Till slut insåg jag att det var bäst att liksom gå tillbaka och gå runt toppen för att utforska alternativa nedfarter. Voila. Om man tänker sig att man vill gå ner i dalen på vänster sida av toppen så ser man strax en stig som faktiskt leder runt toppen och ner på andra sidan. Jag rastade inte i min iver att komma ner innan regnmolnen kom ikapp mig, och hade så till slut äntligen fast gräs under fötterna.

Men regnmolnen verkade ha tagit en paus i sin framfart för de kom inte.

Fjärde Munrot, Meall nan Aighean (981m), var rätt ointressant både från vandrings- och utsiktssynpunkt - och kändes lite som Carn nan Gabhar i Beinn a Ghlo både i struktur och approach. Men jag kan bocka av det från listan och... tja, sedan var det bara att ta sig över den långa bergsryggen som leder en hela vägen tillbaka till start igen.

Solen hade tittat fram och på bergssidan fann jag lä vid en sten. Klockan var bara 4 och jag hade ingen busstid att passa - och framför mig låg Glen Lyon i sin tysta prakt. Jag slog mig ner, tog mig en fika - och njöt. Av utsikten. Lugnet. Livet.

Under nervägen kom regnmolnen ikapp mig, men det gjorde föga. Jag hade fullt sjå att lura knät att ta ännu ett steg... Nedfarten var relativt brant på sina ställen, och vi vet alla vad knät tycker om det.

Väl nere tog jag en sväng längre in i Glen Lyon innan jag tog vit väg nr 2 tillbaka till A827. Den löper över bergen så man kommer nära Ben Lawers mfl. Knappt hann jag svänga upp i bergen förrän vägen blockerades av... en hjorthanne. Han stod så majestätisk med kronan högt. Sakta vände han på huvudet och liksom tittade på mig. Jag stannade bilen. Igen, det var ett sånt ögonblick man inte kan fånga på bild. Det var han och jag, i de tysta bergen. Jag tog ändå en bild genom rutan, men det gjorde ju ingen rättvisa åt någon... När jag till slut körde vidare såg jag fler hjortar av olika kön käka middag från träden. Det slog mig att det nog faktiskt var första gången jag sett en hjorthanne live, en med stor krona och allt. Jag har sett flera honor och såna med små piggar till horn, men ingen med en fullskalig krona. Han var vacker.

Längs vägen sprang får hit och dit, som brukligt är, men längre fram var jag tvungen att stanna igen. Höglandskossor flyttar inte på sig. Fyra av dem såg på mig trött innan de fortsatte skvallra, eller vad sjutton de konfererade om mitt i vägen. Efter en bra stund makade de på sig åtminstone såpass att jag kunde klämma min lilla Micra förbi dem.

Det var nu såpass sent att Rod 'n' Reel i Crianlarich hade slutat servera mat, så istället gjorde jag ett kort stop vid Falls of Falloch - ett stort och trollskt vattenfall i skymningen - innan jag körde hem - och somnade på stört. Och säkert med ett leende på läppen.