Meall a' Bhuiridh (1108m) - Ett berg bland molnen

Utan bil försmäktar jag på denna ö... Frågan är inte Vilket berg vill du vandra, utan Vilket berg kan Citylink ta dig till? Så jag tog Citylink upp till Glen Coe Ski Center för att bestiga skidbacken. Jo, Meall a' Bhuiridh tillhandahåller en skidbacke också, och nu börjar jag ju vänja mig vid skräpiga uppfarter...

Man k-a-n nå toppen via tre liftsystem, fast liftarna har inte snurrat på ett bra tag. Med ett undantag. Även sommartid kan man för £5 åka stolslift till och från 660m höjd. Det gjorde jag naturligtvis inte, istället knallade jag genom ljungen längs en mountainbike-led och lyssnade till bäckarna och vattenfallen vid sidan om. Och till retsamma kommentarer från ett gäng medelålders män som bekvämt seglade förbi ovanför mitt huvud. Jag var glad att det inte var mer trafik än så... men man har väl en viss stolthet. Jag skulle aldrig kunna säga att jag bestigit Aonach Mor i Fort Williams bara för att ett par kompisar och jag tog linbana upp!

En timme senare mötte jag männen igen, då de sett klart på utsikten och precis var på väg ner. Själv fortsatte jag tvärs över träskmarken med sikte på en flack bergsrygg som kunde ta mig till toppen på ett något bekvämare sätt än den branta backe där nästa lift löpte. Toppen i sig syntes bara av och till bland molnen, men jag hoppades att det skulle lätta...

Grässlänten övergick till scree (sten och grusslänt) närmare toppen och vinden fick mig både att ta på en extratröja och att ta fram vantarna. Ju närmare toppen jag kom (efter nästan 4 timmars vandring), desto mindre såg jag av den. Molnen kom in över Buchaille Etive Mor, rullade över Creise och svepte in Meall a' Bhuiridh i ett vitt, blött täcke. Jag fick gott om tid åt att reflektera över skillnaden mellan moln och dimma.

Att knalla runt bland molnen är relativt blött, för det känns som ett fint duggregn - duh, molnen består av vattenmolekyler - medan dimman är relativt torr i jämnförelse. I dimma ser du oftast inte speciellt långt, ibland inte ens din egen hand när du håller den framsträckt, medan man i molnen inte ser omgivningen men åtminstone ett antal meter åt olika håll.

Till slut såg jag något som såg ut som en toppcairn - men det var allt. Jag hade banne mig inte knallat ända upp för att se ingenting! Det var kyligt och omöjligt att hitta en skyddad plats, vinden verkade svepa runt allt från alla håll. Till slut bestämde jag mig för att använda den där "Mountain Space Blanket" jag haft i ryggsäcken i fem år, den som är avsedd för nödsituationer. Well, jag kan inte se utsikten, de är väl en nödsituation om någon! Dessutom har jag redan bestämt att jag ska köpa en ordentlig "Survival Bag" istället. Så jag kurade ihop mig bakom en sten, sittandes på sittunderlaget, och svepte foliefilten om mig för att få extra skydd mot kyla, vind - och regn. För naturligtvis började det i detta läge regna också. Ingen misär är komplett utan regn.

Oändliga tjugo minuter senare slutade det regna och ytterligare fem minuter senare började jag kunna se omgivningen genom de stigande molnen. Jag såg också fler (falska) toppar längs den utsträckta platån och bestämde mig för att utforska utsikten från allihop. Jag knövlade ihop foliefilten och... såg att hela jag fått ett guld- och silverskimmer över mig! Filten avlämnade spår på både mig och packningen. Inte undra på att man bara kan använda den en gång när den liksom sliter ut sig själv...

Nåväl, glad över att få röra mig igen så gäspade jag mig förbi en rostig liftstation till den bortesta toppen, där någon rest ett minne över en viss Charlie. Gäspningarna var inte av trötthet utan av kyla och så fort blodomloppet pumpat lite värme i kroppen igen så började jag fungera normalt. Och det normalaste jag kunde göra där jag stod var att gapa. Rannoch Moor, bergen vid Bridge of Orchy och bergen bakom Meall a' Bhuiridh syntes under molnen, som ändå svepte sagolikt över topparna och mellan dalarna. Jag försökte fånga en del på kort, men det går naturligtvis inte. Det bästa man kan göra är att skita i kameran och bara njuta av stunden. Så det gjorde jag.

Sedan tog jag mig tillbaka till den riktiga toppen och utforskade möjligheterna att knalla över till Creise (1100m). Det nås via ett smalt bergspass på ca 930m höjd som förbinder bergen vid varandra likt en hängbro. Den mesta informationen jag funnit om denna vandring har gällt vintervandring - och då verkar både den ena och den andra olyckan vara framme - och allt som sagts om en sommarvandring av samma sträcka är att "det torde vara en direkt route utan problem, med viss scrambling högst upp på Creise-sidan". Det var just det... jag gillar inte scrambling, och inte ensam på en hög, smal 'hängbro', och inte i dålig sikt... Nedfarten från Meall a B är ingen fara, det är en zig-zag-stig genom grus, och själva passet är brett nog för en stig, men när jag kom neråt bergspasset och såg uppfarten på andra sidan så var jag tvungen att stanna till och tänka efter. Även om det såg ut att vara oundvikligt med lite scrambling så tror jag allt att jag kunnat ta mig upp ok, men sedan ska jag tillbaka också... och molnen verkade inte vilja lämna dessa berg, de vällde över kanten medan jag fortfarande stod där. Jag erkänner, jag kände mig rädd. För tänk om jag inte ser var jag ska klättra ner igen...

Med sällskap så ser jag inga oöverkomliga problem, men ensam så... jag beslutade att avbryta och gå tillbaka. Och söka finna en skyddad plats att äta lunch på, för nu var kl 2 och även om jag "snacksat" så hade jag inte ätit ordentligt sedan kl 5 på morgonen. Det fanns inget skydd uppe på toppen så jag började söka mig tillbaka neråt igen. Medan jag gick där så kunde jag inte låta bli att reflektera att jag nog inte kunde vara så utsvulten som den kurrande magen föreslog; för när man har låg energi avtar det goda omdömet, och jag hade väl just precis tagit ett rätt vettigt beslut, hade jag inte!

Nåväl, en bra bit ner, just efter att jag träffat en snygg tysk och hans vänner - de enda vandrare jag såg på hela dan - så gav jag upp jakten på vindfria ställen, slog mig ner på en sten och tog en kort matrast. Sedan tvingade jag knäna att fortsätta neråt. Högerknät smågnällde, men vänsterknät var etter värre för det värkte något förjordat. Efter att ha korsat träsket igen så beslutade jag att så länge man går upp så har man faktiskt bestigit berget, oavsett om man sedan går ner, blir hämtad av Mountain Rescue - eller åker stolslift.

Killen skulle just till att stänga, men lät mig komma med. £5 för en enkelresa kanske är dyrt, men det var väl värt varenda cent i det läget - och dessutom ser jag det nog som en donation för att bevara ännu ett hotat skidcenter. Den äldre mannen nere på marken hade sett mig knalla upp på morgonen så vi pratade berg och vind ett tag innan jag haltade ut till vägen - där jag lyckades komma med en tidigare buss hem. Tänka sig, kura ihop sig i en nödfilt bland molnen och åka stolslift halva vägen ner - man vet aldrig vilka äventyr en bergsvandring tar en med på!