Oduglig

Minns ni tjänsten som chefen var så benägen att jag skulle söka? Jag sökte och fick ett email tillbaka.

"Tack för din ansökan, men..."

Det var nästan värt avslaget för att få se chefens ansiktsuttryck när jag berättade detta. Hon kunde inte förstå varför jag inte blev kallad till intervju, tjänsten var ju så gott som min. Vad henne anbelangade. Nåväl, jag kände att jag fortfarande var med i spelet för jag hade sökt en annan tjänst också, inom utbildningsenheten och DEN tjänsten brann jag för att få!

Så mycket att selektionstestet gick åt helsike. Jag har aldrig varit så nervös förut tror jag, ALLT gick fel, pinsamt fel. Sedan gick jag på semester en vecka och kunde verkligen inte släppa fadäsen. Jag vaknade upp om nätterna och kom på än det ena än det andra som gick snett.

I måndags kom mailet.

"Tack för din ansökan, men..."

Den här gången var det chefen i utbildningsgruppen som inte kunde förstå varför jag inte fått tjänsten - för jag var ju helt perfekt i rollen och just en sån som hon ansåg att de behövde. Hon tog det hårdare än jag! Men hon var heller inte med under testet... och tyvärr var de en hel grupp som skulle ta ut folk. Då kände jag bara att "ja, ja, det var ju väntat, jag söker igen nästa gång." Ett par timmar senare var jag inte lika avslappnad. Jag ville verkligen ha den där tjänsten! Och jag vill ha mer i lön!! NU!!!

Imorgon har de avsatt 30 min för att ge mig feedback på det hela. Jag är inte så säker på att jag vill... jag var så pinsam på testet att jag har svårt att se dem i ansiktet som det är. Brrr.

Chefen skickade ett, typ, kondoleans-email efter avslaget (för hon fick såklart också en kopia). Hon vill verkligen stötta mig och föreslog att vi skulle ta en titt på min CV tillsammans för att se till att allt är oemotståndligt till nästa gång. Det låter toppen, hon har ändå vana av att anställa folk i den här miljön och vet vad som triggar rekryterarna.

Det är så typiskt, det känns som The Story of My Life, att dem jag jobbar med är toppennöjda, öser beröm och förstår inte att jag 'bara' är där jag är - men när jag söker mig dit "alla" (inklusive jag) tycker att jag borde vara så får jag avslag utan att ens få en chans. Oftast utan att ens få tala för mig på en intervju. Skulle jag väl komma till den positionen efter många långa omvägar så är det samma visa igen, alla är toppennöjda, öser beröm och tycker jag borde avancera igen. Men... Ja, ni ser cirkeln. Hur fan ska jag göra??? Det finns områden jag har försökt nå i 12 år nu - 12!!! Och det är banne mig inte kärnfysik vi talar om. Men trots att jag - och mina referenser - VET att jag skulle göra ett busbra jobb så saknas den formella erfarenheten - den som jag försökt få i 12 år nu...

Och vad som irriterar mig mest är att vad gäller de här två tjänsterna jag sökt så VET jag att jag skulle göra ett toppenjobb. Aargh!!!

Idag hände dessutom något minst sagt ironiskt; chefen har med kort varsel fått en ny chefstjänst - i teamet jag sökte seniortjänsten jag inte ens fick komma på intervju för! Chefen stönade högt och uttryckte att hon önskade hon kunde ta mig med sig för hon vet (hennes ord) att hon skulle vilja ha mig som senior (chefsassistent i princip), men nu får hon ju den som blir utvald i selektionsprocessen. Vi funkar bra ihop och jag är så klart inte överlycklig åt att hon lämnar. Vi blir ju kvar med ett-upp-och-ett-i-minne-chefen... Och jag verkar ju bli kvar där i evigheters evigheter amen.